VM i vilseledande bokomslag

augusti 15, 2014

Den fiktive SF-författaren Kilgore Trout figurerar i flera av Kurt Vonneguts böcker. Trout  har skrivit 117 romaner och 2000 noveller bräddfyllda av svidande satir och samhällskritisk science fiction, men är totalt okänd eftersom hans förläggare marknadsför allt han skriver som pornografi.

Som så ofta svävar satiren svindlande nära verkligheten, vilket jag blev påmind om häromnatten när jag låg och slösurfade på webbsidor med gamla pocketomslag från fyrtio- och femtiotalet.

Photo 2011-06-24 16 44 31

1984! Winston Smith har aldrig varit hunkigare. Och Anti Sex League har aldrig haft djupare urringning …

Photo 2014-08-11 23 33 35

Okej — nu har jag läst den här boken fyra gånger på raken, men jag har fortfarande inte hittat scenen på omslaget  …

Photo 2012-07-21 10 33 31 Samma sak när det gäller den här smått suggestiva scenen — tjejen ligger på sängen och väntar, Frankensteins monster  kommer ut från badrummet och frågar sig: ”Vänta nu … kom jag ihåg att tvätta händerna?”

Photo 2014-08-12 00 00 55

Voltaires Candide! Inte alls en svidande cynisk satir över missförhållanden i sjuttonhundratalets Europa utan en obegripligt snaskig sexploitationbok!

Photo 2014-08-12 00 18 15

Celinés Resa till nattens ände! Inte alls en svidande cynisk uppgörelse med precis allt som rör sig utan en rafflande och romantisk äventyrsroman!

Photo 2014-08-12 00 25 02

Leo Tolstoj! Ett namn som kommit att bli smått synonymt med sex, snusksploitation och sjövilda slinkor!

Ja — på sätt och vis får man kanske säga att de skrupelfria förlagsredaktörerna utförde en folkbildargärning. För hur allmänbildade måste inte de prospektiva porrkonsumenterna ha blivit med tiden, medan de alltmer skumögt skummade igenom världslitteraturens mästerverk i fåfäng jakt på de snuskiga scenerna …

Mumin-Hitlers sällsamma äventyr

augusti 9, 2014

Tove-JanssonInte bara fantasygigant utan även en stilikon av mått — en ung Tove Jansson i sin studio …

Idag fyller hon hundra år, den främsta svenskspråkiga fantasyförfattaren — och jag väljer att högtidlighålla detta jubileum genom att visa några av hennes mindre kända politiska skämtteckningar från fyrtiotalet.

Jansson_Garm2

Tove Jansson var nämligen även en glödande antinazist, som med skarpt stålpennestift satiriserade över det världspolitiska läget i den finlandssvenska tidningen Garm under krigsåren. Tove gladde sig särskilt över att få möjlighet att vara ”svinaktig mot Hitler och Stalin”, som hon  uttryckte det.

tumblr_m10fekyIpC1r0i8wko1_500Hitler härjar — och verkar förutom andra brott mott folkrätten även ha slagit ihjäl Sniff längst upp i bilden. Längst ner till höger tar Mumintrollet betäckning bakom bokstaven M …

Och smått svinaktig var hon alltså — även om jag nog måste säga att det känns aningen inkongruent att se en världshistoriens värsta monster tecknade med den enorma charm som är  mumin-moderns signum — führern med  finsk fabeldjursgump är en tämligen otippad mash-up …

page0006main06Om möjligt ännu egendomligare känns det att se ett litet svartsolkat mumintroll som känner ett behov av att stiga in i företaget Metamorfosicum Oys frustande denazifieringsmaskin efter kriget för att avtvå sig sina totalitära värderingar (Längst ner till höger på bilden ovan) …

17_kuva_rajattu

På vissa  omslagsillustrationer verkar det svärma av politiskt suspekta mumintroll — så till exempel här ovan på en avancerad allegori som jag inte riktigt lyckas tolka — så mycket tycker jag mig förstå som att  någon  har tänt en fyrbåk som lyser upp diverse skrymslen där suspekta muminvarelser döljer sig … de som är mer bevandrade i Finlands språk och historia  får hemskt gärna förklara mera i detalj vad det är som pågår …

Senare tillägg: Mumin-Hitler har förstås inte slagit ihjäl Sniff. En mig närastående källa såg direkt att det var en höna han jagade — på något vis hade jag fått det till en Sniff som låg på rygg.

Som plåster på såren för denna desinformation delar jag med mig av nedanstående fantastiska foto:

skarmavbild_2013-11-14_kl._11.18.23

Tove of Finland — Muminmästarinnan och partnern Tuuliiki som cowboys. 

Skäms ni över er koloniala framtoning? Mannen från Del Monte han säger: Tvärtom! Jag njuter av den!

augusti 2, 2014

Välkommen till det förflutna — ett ställe där stora multinationella företag inte skäms det minsta för sin koloniala framtoning.

Tvärtom — de njuter av den.

Hur långt ner i det förflutna, frågar ni er. 1933, kanske? Nej — vi behöver bara söka oss till åttiotalet för att  hitta TV-reklamerna med  Mannen från Delmonte, som iförd en oklanderligt sval, närmast fosforescerande linnekostym sänker sig i ett plan från himlen till Tredje världens bönder, som  tillber honom som en Gud.

De här reklamfilmerna visades i Sverige på åttiotalet — och jag minns att jag tyckte att de var rätt magstarka redan då.

Undertexten är inte direkt subtil. Mannen från Del Monte han säger: ”Jag har tummen i ögat på Tredje Världens alla daglönare — och det ger mig faktiskt en lätt erektion.”

 

 

Musikens idiot, glömskans president och … John och Yoko?

juli 19, 2014

751123307

Denna mystiska bild — kontextlös och kryptisk, som så mycket på nätet — fick mig att försöka forska kring mötet mellan Karel Gott och John och Yoko.

Vi har väl olika sätt att se på Karel Gott. För mig är han framför allt den tjeckiske kitschkungen som sjöng in den odödligt bisarra tyskspråkiga versionen av Paint it Black med smäktande zigeuner-stråkar — och den ständigt självbelåtet smilande, men ganska skickliga jazzsångaren som dyker upp ibland i tjeckiska sextiotalsfilmer.

För författaren Milan Kundera var Gott ”Musikens idiot” i Skrattets och glömskans bok från 1979 ( ärekränkningsängsliga anglosaxer och fransoser bytte helt finkänsligt namn på schlagersångaren till ”Karel Klos”  i de engelska och franska utgåvorna av boken).

En ung Karel Gott gör sin pryl i filmen Kdyby tisíc klarinetů (Om tusen klarinetter, 1964)

Kundera kunde inte förlåta Gott för hans nära band till den repressiva Husakregimen, som administrerade den långa tjeckiska höst som följde efter Pragvåren och den sovjetiska invasionen. Kundera såg förhållandet mellan sångaren och diktatorn som symbiosen mellan ”Musikens idiot och glömskans president”.

120996

Karel Gott och Gustáv Husák hälsar  hjärtligt på varandra.

Frågan är vad John och Yoko ansåg om Karel när han plötsligt begärde audiens hos motkulturens okrönta kung och drottning i London 1971. Vad pratade de om? Svårigheterna med att breaka i Tyskland? Om sitt gemensamma germanska skivbolag Polydor?

De enda ledtrådar jag kan hitta är en tjeckisk intervju med Karel Gott, som jag med hjälp av Google Translate har lyckats förvandla till flytande rotvälska:

The most popular singer of socialist Czechoslovakia was a Johnom Lennonom and his wife Yoko Ono met in London in 1971. Stretnutie organized company Polydor, which represented not only in Germany Gotta, but also the beginning of the 60s, starting with the Beatles, who played in clubs in Hamburg.

”We clashed with the polhodinku in the office of publishing, there were also journalists.’ve Talked about that I would like helped that Lennon could rise in Prague,” he recalls Gott. ”I inquired of him, on conditions, he answered me that he certainly would not wish any royalties, but that the proceeds from the concert went to some charity thing, best for children. Immediately I have been remembering the SOS villages, where the care of abandoned children. ”

Man pratade enligt Gott med andra ord lite löst om något slags välgörenhetskonsert i Prag — vilket bör ha känts lite obekvämt för den världsledande rebellen Lennon med tanke på att det bara hade gått tre år sedan Warszawapaktens tanks slutade slamra över Prags kullerstenar …

Men eftersom jag inte har lyckats nå Yoko för en kommentar torde Gotts version vara så nära vi kommer sanningen …

 

 

Den något tvivelaktiga äran att utkoras till …

juli 18, 2014

… 1954 års Fröken Filtspetspenna!

Miss-Magic-Marker-1954

… 1955 års Korvdrottning!

11401957 års Fröken Atombomb, Las Vegas! (Ja — hon blev inte ens hela USA:s Fröken Atombomb … dessa grusade drömmar … )

miss_atomic_bomb_las_vegas_news_bureau

1947 års … Fröken Blöjdrottning?! (Okej — nu tycker jag kanske att de här skönhetstävlingarna börjar spåra ur en smula … )

1139”Jag knep brons i Fröken Blöjdrottning 1947!” tänker jag mig gärna att någon av damerna på  sidorna skriver  på sitt CV.

Nej — Tacka vet jag …

1939 års Radiodrottning ! Här har vi en kostym som jag helhjärtat kan ställa mig bakom …

Radio-Queen

Ja, skönhetstävlingarnas värld är skoningslös. Och kom ihåg: Om Fröken Nya Zeeland skulle råka svimma på scenen — fortsätt bara le krampaktigt som om inget hade hänt …

Miss

 

Agatha Christie — surfdrottning!

juli 3, 2014

ac2a ”A wonderful, skimpy emerald green wool bathing dress, which was the joy of my life, and in which I thought I looked remarkably well!” skriver Agatha om sin baddräkt.

Vi vet alla att Agatha Christie är den klassiska pusseldeckarens portalgestalt och central för utvecklingen av den moderna detektivromanen överhuvudtaget.

Agatha-Christie-007

Något mindre bekant är kanske att Dame Agatha även var en av de första britter — ja, förmodligen en av de första europeerna överhuvudtaget — som ställde sig på en surfbräda. Detta skedde i början av 1922, det vill säga långt innan Howard Carter hittade Tut Anch Amons sista viloläger i november samma år — en händelse som för övrigt bör ha stimulerat Agathas make Archie storligen, han var  ju var arkeolog — vad det nu har med surfning att göra. Åter till ämnet …

Agatha-and-Ashby-Page-55

Vi lämnar ordet till deckardrottningen själv:

”The surf boards in South Africa were made of light, thin wood, easy to carry, and one soon got the knack of coming in on the waves.

It was occasionally painful as you took a nosedive down into the sand, but on the whole it was an easy sport and great fun.”

Jag tänker mig gärna att Dame Agatha står på surfbrädan och skriker  ”Hang ten!” och  ”Surfs up!” med  suveränt kultiverad public school-accent …

ct-things-agatha-christie-0608-jpg-20140606

Efter en morgon i bränningarna tar vi förstås på oss en läckert tweedig tjugotalsensemble …

Vanskapta Mussar i alla länder — förenen eder!

juni 24, 2014

Det är kanske svårt att föreställa sig — men det fanns faktiskt en tid när ingen människa på jorden hade sett Musse Pigg.

Det var först när figuren slog igenom på bred front i tjugotalets slutskede  — främst kanske tack vare ljudfilmsdebuten Steam Boat Willie (1928) — som det utbröt något som måste beskrivas som en global Mussefeber.

Musse-manians matadorer drog sig inte för något — de klädde t ex ut unga film-ingenuer till den behandskade råttan och lät dem jaga pianon kors och tvärs över en varietescen …

Photo 2014-06-22 21 46 58

Anny Ondra ÄR Varieténs Skälmunge — dessutom försöker hon sig på att vara Musse Pigg i ett minst sagt … öh … originellt nummer från filmen med samma namn (Die vom Rummelplatz, 1930).

Komikern George Burns sörjde varieténs död med de minnesvärda orden ”There’s no place for the kids to be lousy anymore” — och efter att ha sett  Anny Ondra i verksamhet tror jag mig ha fått en fördjupad förståelse för vad han menade …

Musses nyvunna ryktbarhet innebar förstås även att fansen — och cash in-makarna — inte var helt klara över hur den tillbedda gnagaren såg ut.

Photo 2014-06-22 22 51 19

Musse med lila byxor — och en något disproportionerlig Gretchen …

Tyska porslinskonstnärer hade till exempel ingen uppfattning om vad det skulle vara för färg på råttans byxor — de hade bara sett svartvita filmsnuttar — när de valde att skildra en erotiskt laddat möte mellan musen och en lättklädd beundrarinna.

Tidens Cosplayentusiaster var också lite vaga kring detaljerna när de formgav sina Musse- och Mimmi-kostymer …

Photo 2008-11-24 11 15 45

Musse och Mimmi bär rullskridskor. Jultomten bär … Kinky Boots?!

Photo 2014-06-22 22 04 08

Photo 2014-06-22 22 04 28

Serbiskt trettiotal — Musse och Mimmi är spöklika, ansiktslösa …

Photo 2014-06-22 22 55 33

Den lettiska Musse borde överväga att byta namn till Långben …

Photo 2010-09-08 03 45 55I Finland gjorde mussarna i stället ett något utsvultet intryck … (möjligen rörde det sig här om kyrkråttor.)

Photo 2014-06-22 22 42 06

… Medan  samma gnagare  i Soluppgångens Land nog gör klokt i att skära ner på sushin … och hur många fingrar har han egentligen? har han redan gått och blivit radioaktiv?

Den nipponesiska Musse Pigg genomgick sedermera en bantningskur innan han ställde sig till den inhemska krigspropagandans förfogande i en film som Disneykoncernen skoningslöst verkar försöka utrota från internet — länken i mitt tidigare inlägg om denna superba kuriositet dog tillexempel på kort tid. Som tur är har jag hittat en ny U-tubevariant. Bildkvaliteten är något sämre än sist — men vad annat kan man förvänta sig när man får se en sån här smått subversiv samizdat-spinoff …

 

I dag har jag och min vän Martin känt varandra i exakt fyrtio år

juni 14, 2014

David och Martin

Jag vet inte riktigt om vi är fjorton eller femton år gamla på den här bilden. Små är vi under alla omständigheter. Vi har varsin halva av fotoremsan — bilden är från Martins halva, för jag hittar symptomatiskt nog inte min just idag.

”Serendipity” kallas det på engelska när slumpen gör något ovanligt begåvat — jag kan inte komma på något motsvarande ord på svenska.

Den 14 juni 1974 anlände jag och Martin till ett fältbiologläger i norra Skåne. Det är anmärkningsvärt av flera skäl:

1. Ingen av oss har visat några som helst fältbiologiska böjelser, varken tidigare eller senare i livet.

2. Martin bodde inte i Skåne utan i Sala. (Själv bodde jag för tillfället i Skurup.)

3. Vi var tretton år gamla och inte direkt några äventyrliga typer, som var ute på strapatser utan våra föräldrar stup i ett — vi var snarare fallna åt ett utsvävande inomhusliv.

En annan serendipitet i sammanhanget: medan vi befann oss på lägret inhandlade jag i en kiosk vi hade vägarna förbi det första numret av skräckserietidningen Kallblodig.

Kallblodig11974

Det är lite bisarrt att känna så stark nostalgi och tacksamhet inför denna — om sanningen ska fram — tämligen undermåliga tidningsprodukt.

( Kallblodig var väl inte så där överväldigande bra — tidningen innehöll skräckserier från femtiotalet, men inte EC-förlagets klassiker, utan billiga plagiat som verkade vara framställda av EC-tecknarnas underbetalda kusiner från landet.)

Sedan hittade jag och Martin på olika mer eller mindre övertygande skäl till att vi inte kunde följa med ut på exkursioner för att hämta grodyngel i glasburkar — istället läste vi igenom Kallblodig-numret gång på gång, analyserade det i detalj och betygsatte de olika serierna.

Och på det viset har det fortsatt: i fyrtio år har vi undvikit kroppsansträngningar och direkt solljus för att istället dricka te medan vi analyserar olika — ofta äldre — populärkulturella fenomen, vi har turats om att sitta framför en skrivmaskin, eller suttit timme efter timme och sett på olika filmhistoriska milstolpar som Gud har en smula svårt att erinra sig (medan det hela tiden har kliat svagt i snabbspolningsfingret), eller tryckt fanzines, eller — för den delen — producerat riktiga tidningar som Kapten Stofil.

Serendipitöst är vad det är.

 


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 99 andra följare