Det feminina fyrtiotalet

april 22, 2014

 

1a35325v

Det är lite egendomligt med könsfördomar — hur inrotade stereotyperna än är så rasar de som korthus så snart det blir kris.

Ett exempel: Om alla män är borta i Europa och bekrigar barbarer går det plötsligt alldeles utmärkt att låta mor i huset och hennes döttrar montera flygplanskroppar, svetsa fartygsskrov, konturstansa plåt. Det spelar ingen roll hur finlemmade och feminina de ser ut — tillochmed Marilyn Monroe drar sin skiftnyckel till stacken …

06839_normajeane_radioplanefactory-vannuysca-davidconover_jun-26-1945_02_122_959lo

… även om hon för tillfället  heter Norma Jean Doughtery (vill ni se fler bilder på mekaniker-Marilyn hänvisar vi till den här gamla bloggposten).

Paper Dolls

Det går tillochmed bra att låta tjejerna flyga planen — som man gjorde på Ferry Command — eller rent av sätta in dem i strid som skedde i Sovjet med bl a det femhundraåttioåttonde nattbombarregementet, de så kallade Natthäxorna

RIA "Novosti" photo

Maria Ivanovna Dolina — eller om ni så vill Мария Ивановна Долина — flottiljchef för det hundratjugofemte sovjetiska störtbombarregementet

Women-pilots

Flickorna på  Ferry Command är flygredo

Ja, kvinnorna tar tillfället i akt på alla fronter. En viss Frances Carroll blir bandledare och grundar The Coquettes, med den suveränt svängiga Viola Smith bakom batteriet:

Systrarna Ross visar i stället prov på ett annat slags feminin flexibilitet …

Systrarna  Ross sjunger Solid Potato Salad och utför det mest häpnadsväckande kroppsvrängeri  jag har sett i hela mitt liv.

Jag vet inte om det beror på att jag själv har lite ont i ryggen idag, men jag kan inte se det här klippet utan att grimasera en smula, och kände mig genast tvungen att kontrollera på Wikipedia att inte systrarna blivit rullstolsbundna genom sina övningar.

We_Can_Do_It!

Rosie the Riveter –  själva sinnebilden för styrka och självförtroende

Men efter ett tag kanske de könskonservativa krafterna började bli en smula nervösa. Fyrtiotalets unga kvinnor var nämligen inte så lite lössläppta, vilket det här klippet med Betty Hutton torde demonstrera:

När kriget väl var vunnet svängde tidsandan  raskt. Nu gällde det att mota tillbaka kvinnorna till hus och härd och försöka dämpa deras självförtroende och känsla av oberoende ett antal snäpp — vilket  förmodligen är  ett av skälen till att femtiotalets kvinnosyn  kom att bli så  krampaktigt konservativ.

Kort sagt: ett steg framåt och femton tillbaka.

1a35342v

Lunchrast på Lockheedfabriken, oktober 1942

(De fantastiska färgbilderna på Rosie the Riveters systrar kommer från Library of Congress Flickrflöde — ni hittar fler fascinerande fyrtiotalsfärgbilder HÄR. )

Tjugotalet i färg! Flappers i negligé! Bing Crosby med rouge! Djävulsdyrkan!

april 10, 2014

Några hållpunkter: Bing och Rhythm Kings –  00:20 – 01:20.  Gigantiska, barbenta  flappers i uniformsjackor invaderar New York (ett klipp jag tycker mig känna igen från Nattsudd) — 03:15 – 03:25

Ja — ni ser rätt. Den där spattiga killen som står i mitten och skälver av scatsångens demoner är en mycket ung Bing Crosby som verkar ha skådat en smula djupt i sminklådan.

Klippet kommer från The Jazz King — en färgfilm med ljud från 1930. Tanken svindlar.

Det vill säga — året må vara 1930, men tjugotalsstämningen är fortfarande  massiv i det här fascinerande tidsdokumentet som jag råkade snubbla  över på U-tube nu i morse.

King of Jazz - Orig - 1930

Titelns jazzkung är Paul Whiteman;  hans  orkester bildade skola för vit storbandsjazz under tjugotal och tidigt trettiotal — samtidigt som bandledaren ådrog sig jazzfariseernas vedervilja, eftersom bandet körde med skrivna solon, orkestrala arrangemang och rent allmänt ansågs ha ett alltför vattenkammat sound.

Venuti och Lang i fin form

I filmen får vi se några av tidens främsta jazzmusiker skymta förbi — däribland violinisten Joe Venuti och gitarristen Eddie Lang, legendariska efter sina insatser tillsammans med bland andra den kanoniserade kornettisten Bix Beiderbecke och bassaxmästaren Adrian Rollini  på några av tjugotalets bästa jazzinspelningar.

Ja — jag hade faktiskt ingen aning om att Hollywood producerade färgfilm så tidigt. Men detta innebär ju att något av jazzålderns dekadens och hämningslöshet fantastiskt nog har fångats på färgfilm,.

I filmen Follow Thru (1930)  framför en viss Zelma O’Neal — kan ett namn bli mera tjugotaligt? — sitt gamla slagnummer I Want to Be Bad och jag gnuggar mig en smula klentroget i ögonen. Vad är det egentligen som pågår på bildskärmen.

Låt mig försöka summera:

00:00 Publiken utgörs av något slags … öh … art deco-1600-talstyper

01:41 Zelma utför sin klumpfotsdans

02:01 Smådjävlar materialiseras ur en rökpuff och börjar jaga vår hjältinna

02:31 En kör av änglar sänker sig från himlen

03:34 Blixten slår ned och hela baletten förvandlas till hornförsedda raff-djävlar. Deras våldsamma jazzande leder till en allt kraftigare rökutveckling. Orkesterns trumpeter sprutar eld.

04:15 Som tur är sitter en puttenuttig Putti och spionerar på djävulsbaletten från himlen med teleskop. Han slår larm och …

04:26 Himlens brandkår rycker ut med sin futuristiska art deco-stegbil Brandkåren består också av lättklädda tjejer. Fattas bara annat.

04:31 Nu har jazzdjävulsbaletten fattat eld på allvar. Jag börjar frukta för balettflickornas säkerhet.

05:05 Zelma släcker den sataniska brasan.

Och medan detta pågår har vi alltså också fått höra låten — detta credo för vanartiga jazzjäntor:

If it’s naughty to rouge your lips
Shake your shoulders and shake your hips
Let a lady confess, I want to be bad!

If it’s naughty to vamp the men
Sleep each morning till after ten
Then the answer is yes, I want to be bad!

This thing of being a good little goody is all very well
What can you do when you’re loaded with plenty of health
And vigor

When you’re learning what lips are for
And it’s naughty to ask for more
Let a lady confess, I want to be bad!

 

Det här är faktiskt inte det enda exemplet på helvetiskt inspirerade balettnummer i färg från den här tiden — bara under dagens klickande har jag lyckats lokalisera två till. Ett av dem hade inte tillräcklig verkshöjd för att få plats i den här kavalkaden, men kortfilmen Devils Cabaret från 1930 uppfyller däremot rätt högt ställda krav på tjugotalsdekadens:

Inledningen är inte så underhållande så ni kan hoppa direkt fram till

02:17 … där sångaren sjunger längtansfullt om ”Playing with TNT”, flankerad av frejdiga flamländska mjölkstintor. Eller vad de nu föreställer. Deras förvirrande folkdräkter är dock inget långvarigt problem för redan vid

02:42 börjar baletten slita av sig de pryda utstyrslarna och frilägger sina raffiga tjugotalsunderkläder.

03:12 Våldsamt raffsetjazzande vidtar.

04:20 Jazzjäntorna åker kana nedför Satans slippriga tunga och anländer i en djävulsk nattklubb. Sen blir det lite trist dialog igen — bäst att hoppa fram till

05:45 … där ännu en djävulsbalett inleds. Den här har mera monumentaleffekter i Busby Berkeley-stil — bland annat ett gigantiskt svävande Satanshuvud. Tjejerna — å sin sida — har fått på sig tomatröda balettklänningar och djävulshorn som spretar som TV-antenner. Musiken är dock väsentligt tamare än i den förra djävulsbaletten … filmen får på det hela taget sägas ha fått klimax i förtid — ett intryck som förstärks när

09.04 Konfernciern levererar aftonens slutpoäng — ”Aaah! That’s the hell of it!”

00:19 — Tiptoe Through the Tulips rullar igång. 02:58 — Baletten är utklädd till tulpaner.

Nej — nog nu med dekadensen. Låt oss trippa på tå bland tulpaner i stället. Hortikultur och stärkande friluftsliv. Fast det är klart — sångaren framstår inte direkt som någon sportig typ. Och hur sjunger han egentligen? I en smått fjollig falsett — vad vi med en teknisk term brukar kalla för en Fjalsett …

kjell-fjalsett-forandring-lp-1982

Nu kom jag visst bort från ämnet igen. Hursomhelst — det är på något vis hjärtevärmande att konstatera att Tiny Tim verkar i en tradition. Ja, de båda falsettsångarna är så pass lika att man med fog kan tala om Tiny Tims Tiptoe Time-Warp … (I alla fall om man är beredd att sälja sin själ för en handfull allitterationer.)

Why Be Good - 1929 LC

Wiig i anden

april 4, 2014

tumblr_m4b3j44nop1qz82gvo1_1280En av Kristen Wiigs paradroller — den muterade systern i sånggruppen från Finger Lakes — låter John Hamm suga på hennes disproportionerligt små händer

Jag skulle önska mig att min favoritkomiker spelade in en film som gör rättvisa åt hennes unika utförsgåvor.

Som det nu är gör hon mestadels utmärkta men i grunden rätt konventionella Rom-Coms som Bridesmaids eller förslösas fullständigt i menlösa cameoroller som den hon nyligen hade i den sällsamt charmlösa nyinspelningen av The Secret Life of Walter Mitty.

För den skotsknorska skådespelerskan har en ovanlig fallenhet för det groteska — och gestaltar sina karikatyrer med en sådan psykologisk inlevelse att de börjar leva ett eget liv — en talang som hon har finslipat under sin långa tid som den kanske starkast lysande stjärnan i direktsända satirprogrammet Saturday Night Live. I just det avseendet kan hon påminna om den unge Peter Sellers, som också besatt förmågan att ingjuta ett slags förhöjd realism även i de mest skruvade figurer.

Ta till exempel den sexuellt utlevande men ändå egendomligt frånstötande Marilyn Monroe-klonen Shanna …

… eller den oerhört nervklena reseexperten Judy Grimes som i ren panik börjar friassociera maniskt …

Fast mina största favoriter är nog helt absurdistiska nummer som Ann Margret försöker slänga ett hopskrynklat papper i papperskorgen:

Eller den närmast drömlikt egendomliga reklamen för Rockabilly Facial Cream (här sekonderas Kristen förtjänstfullt av Miley Cyrus):

Ja — i vanlig ordning kan jag hålla på hur länge som helst. Så jag tvingar mig själv att avrunda med ett litet klipp där Björk pratar om den ekonomiska krisen på Island:

… och riktar även en stilla vädjan till världsalltet om att denna suveräna komiker ska hitta ett nytt forum där hon kan fortsätta uteckla sin unika röst …

Ponnydyrkarn K. Tjockis översatt till oigenkännlighet.

april 4, 2014

Philip K Dick må vara ”Der bedeutendste Autor der amerikanischer Science Fiction”, men detta verkar inte göra de tyska titelsättarna överdrivet pietetsfulla i sin hantering av den vildögde visionärens titlar. Eller vad sägs om …

Kleiner_Mond_für_Psychopathen

En liten måne för psykopater — som  Dick-dyrkarna i läsekretsen snabbt inser rör det sig om Clans of the Alphane Moon (1964), där  mentalpatienter  överges på en av Alpha Centauris  månar när det blir krig, skapar en civilisation baserad på sina sinnessjukdomar och inte alls vill betrakta sig som sjuka när jordiska myndigheteter många år senare behagar återvända till den kalla drabanten.

Men kan ni gissa den här  då:

57769755Ja — det finns väl ett antal starka kandidater bland Dicks sextiotalsromaner för den här titeln, men vinnaren är The Three Stigmata of Palmer Eldritch (1965), där titelpersonen gör sig till Gud genom att sprida en utomjordisk drog som inte bara förändrar missbrukarnas förnimmelser utan även själva verkligheten. (Man skulle kunna hävda att Palmer E ägnar sig åt en extrem  variant av Charles Mansons Acid Fascism — d v s att kontrollera sektmedlemmarna med hjälp av droger.)

Mozart-für-MarsianerÖh … Jaha … Mozart för marsianer är en förtjusande  Sience Fiction-titel, och omslaget verkar vara hoptotat av Max Ernsts påtända kusin från Potsdamer Platz, men jag kan för mitt liv inte räkna ut att det rör sig om Martian Time-Slip (1964 — igen, ja, Dick gav ut påfallande många av sina bästa böcker det året).

Vissa titlar är betydligt lättare:

Der-dunkle-Schirm

Titeln A Scanner Darkly torde ju anspela på Korintierbrevet i King James förnämliga bibelöversättning:

For now we see through a glass, darkly; but then face to face: now I know in part; but then shall I know even as also I am known.

Den svenska titeln på boken borde i överenstämelse med detta bli Såsom i en bildskärm:

Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel

Ingmar Bergman verkade vara i färd med att rekonstruera hela Korintierbrevet, eftersom det redan i nästa bisats följer en ny ångestmättad filmtitel:

men då skola vi se ansikte mot ansikte.

Tyvärr hemsöktes Ingmar av Bengt Ekerots bleka skepnad innan han hann beta av Kärleken söker inte sitt och Klingande Malm, ljudande cymbal … och nu har jag officiellt kommit bort från ämnet igen … Hursomhelst — Lutherbibel 1912 har i alla fall ordet ”dunkel” på rätt ställe, men i övrigt verkar inte bibelallusionen gå fram riktigt i den tyska titeln:

Wir sehen jetzt durch einen Spiegel in einem dunkeln Wort; dann aber von Angesicht zu Angesicht.

Ja — jag skulle kunna räkna upp teutoniska Dicktitlar tills mina dyrkade ponnies kom hem. Och då har jag inte ens börjat nosa på andra författare, som t ex Robert A Heinlein  …

Weltraummollusken_erobern_die_Erde_von_1965

Världsrymdsmollusker erövrar världen! Det rör sig förstås om boken som borde heta Marionettmästarna på svenska, men som dessvärre i stället heter …

DSC_0367

Jag misstänker alltså att jag kommer att få tillfälle att återkomma i ämnet …

Tipstack till John-Henri Holmberg som nämnde flera av de ovanstående pärlorna i en kommentar till en annan bloggpost om tyska titlar häromåret — och till Philip K Dick som  kallar sig själv för ”Horselover Fat” i den bisarra Romanen/Religisösa urkunden VALIS  …

Die_göttliche_Invasion

 

Jag håller föredrag om min … öh … nya bok

april 1, 2014

0007 - jag 76 cthulhu

Teaser trailer för föredraget — en skioptikonbild på mig själv från 1976,  iförd en urvuxen Hans Arnold-T-shirt och djupt försjunken i Lin Carters Lovecraftbiografi …

Klockan 18.00 i afton, den första april 2014, förväntas jag befinna mig på Litteraturhuset i Göteborg (Heurlins plats 1, ifall någon undrar) och hålla låda om mitt relativt nyutkomna seriealbum Den maskerade proggarens oändliga jamsession (ja alltså — boken är i alla fall mer nyutkommen än till exempel Shakespeares första folio eller doktor Mårten Luthers lilla katekes).

Dessutom talar  Johan Svedjedal om sin proggrelaterade essäsamling Ner med allt? och en orkester som heter Slowgold spelar.

Mer information om evenemanget återfinns HÄR.

Ja — som ni märker upprätthåller jag traditionen att flagga för föredrag fem minuter före de förväntas föredragas — jag ber därför, också helt traditionsenligt, om ursäkt för min undermåliga framförhållning …

Låt oss möta V-2-bombardemanget med ett leende på läpparna!

februari 26, 2014

$(KGrHqR,!mIE-eF1(fk9BPwkfUzLyQ~~60_57

Det upphör aldrig att förvåna mig hur mänskligheten envisas med att fortsätta leva, älska, sjunga och skratta åt billiga buskisskämt nästan oavsett vad som pågår runt omkring den.

Den tjeckiske författaren Josef Skvorecky har skrivit fina, halvt självbiografiska skildringar om hur den unge Danny Smiricky är uppslukad av sina två passioner: kärlek och jazzmusik — trots att hans hemland utplånats från jordens yta i ett försök att undvika världskrig och plötsligt har förvandlats till det tyska lydriket ”Protektoratet Böhmen-Mähren”. Men tonårstidens bekymmer är ändå märkligt likartade, trots att ett historiens oväder av aldrig tidigare skådat omfång just tätnar över Europa …

En annan person som inte låter sig nedslås av lite ragnarök  och bombregn är den oförbrännerlige brittiske filmkomikern Arthur Askey, som förstår värdet av att möta dagen med en sång och att vinnlägga sig om ett vårdat yttre — trots att blitzen tvingar en att sova på Bond Streets  T-baneperrong …

Ja — ni får dra fram till  01:24 i klippet ovan innan scenen börjar — innan dess är det förtext. Och har ni blivit tillräckligt smittade av Arthurs goda humör är det bara att fortsätta titta — det här är hela filmen …

Arthur Askeys soliga sinnelag fortsatte att fira triumfer i godmodig ironi under hela kriget — i låtar som ”What a Nice Lot of Nazis they are!” eller den vänligt välkomnande ”Thanks for Dropping in Mr Hess”:

Askey kanske framstår som en aningen apart filmstjärna för många moderna ögon — han utmärker sig  inte i första hand för sin stora animaliska magnetism, sin strålande skönhet eller ens sin majestätiska resning (han var 1.58) — men när orosmolnen flockas och allt ser som mörkast ut är det kanske just såna här outslitligt optimistiska små män med galoschhaka och National Health-glasögon som världen behöver …

Tomas Tranströmer skrev en gång:

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan — det betyder:
“Vi ger oss inte. Men vill fred.”

(Ur ”Allegro” från Den halvfärdiga himlen, 1962)

Av någon anledning kommer jag att tänka på den dikten när jag ser Arthur Askey — han hissar Haydnflagg, på något slags bisarrt, brittiskt beredskapsbuskissätt …

För vidare självstudier: Många av Arthur Askeys andra världskrigs-filmer verkar vara copyrightfria av någon anledning — och det innebär i sin tur att de återfinns på U-tube — och på Archive.org. Har man halvhygglig bandbredd och plats på hårddisken kan man ladda ner t ex I Thank You (ni hittar den HÄR) eller Miss London Ltd (HÄR) — där får ni dessutom se en av mina favoritsångerskor Anne Shelton i en ganska stor roll. Det är hon som sjunger över högtalarsystemet i det superba inledande sångnumret The 8.50 Choo-Choo from Waterloo:

 

Tea

Alice Babs: ”Vad är en bal på slottet?”

januari 15, 2014

asku

Alice Babs nittioårsdag rycker allt närmare (hon föddes 26 januari 1924), men sångerskan befinner sig fortfarande på okänd ort, efter att först systematiskt ha isolerats från sina vänner av förvaltaren Lena Arenbjörk och dottern Titti Sjöblom — vilket jag förstås skrivit om tidigare.

Samtidigt fortsätter debattvågorna att svalla efter Anna-Lena Lodenius och Lotta Hellmans utmärkta dokumentär om fallet, som fortfarande finns att beskåda på SVT Play (klicka HÄR om ni vill titta).

Så sent som i morse mötte Anna-Lena en viss Thomas Bodström i Gomorron Sverige-soffan — den forne justitieministerns egendomligt aggressiva debatteknik utvecklade dock mer hetta än upplysning, och Anna-Lena tog hem segern med sin stillsamt sakliga stil (ja, jag är jävig — Anna-Lena är en kompis).

Debatten kan beskådas HÄR som ett avskräckande exempel för aspirerande unga demagoger. Det blir liksom inte sant bara för att man med stort eftertryck säger: ”Det vet du!” Eller rentav ”Det vet du mycket väl Anna-Lena Lodenius!” efter särskilt tvivelaktiga och ofta redan tillbakavisade påståenden.

Det är för övrigt Alice Babs som spelar Askungen i den svenska dubbningen av Disneyfilmen från 1967 — den som används i Kalle Ankas jul.

Nu i julas fick monologen i fönstret en ny resonans för mig när jag plötsligt insåg vem det är som talar på ljudbandet:

Nåja, vad är en bal på slottet … Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig, och dötrist, och tråkig, och … alldeles underbar

Senare tillägg: Även om Alice har jag skrivit en text till svensk filmdatabas — den kom tyvärr att förses med ett dödsdatum innan jag var färdig …

Jag är obegripligt populär!

januari 9, 2014

… om jag får säga det själv.

Ja — hela poängen med såna här ”Sociala medier” är väl att man ska hypnotisera sin omgivning att tro att man är en fascinerande personlighet med ett fantastiskt spännande liv och avundsvärd vardagstillvaro.

Kring årsskiftet har  min spirande hybris dessutom  fått extra växtnäring genom att inte mindre än tre tidningar haft med mitt senaste seriealbum på sina ”årets bästa”-listor. De publikationer som stjälpt dessa extra doseringskorkar med substral över min självöverskattning  är:

1392450_10152064399884038_1251743896_n

Svenska Dagbladet

1174662_10151890002198129_1301164622_n

Smålandsposten

och Arbetarbladet, Gävle, som ingen Facebookbekant haft älskvärdheten att fotografera, men som skrev:

Den maskerade proggaren käkar linsgryta, bär näbbstövlar och jagar högerspöken! Serietecknaren David Nessles driver kärleksfullt med träbocksvänstern (och nästan allt annat) i en smart och galet kul serieroman om en superhjälte som fick sina krafter vid Karl Marx gravsten. Trivia: i en av episoderna räddas även julbocken i Gävle.

Dessutom fick jag häromveckan veta att mitt förra album, Den maskerade proggarens stora röda, är slutsålt från förlaget.

Vad jag försöker förmedla med denna uppräkning är förstås att jag är en fascinerande personlighet med ett fantastiskt spännande liv och avundsvärd vardagstillvaro.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 94 andra följare