Datorpionjär förföljd av positivhalare

februari 9, 2010 av David

Muntergöken här ovan är Charles Babbage (1791 – 1871), allmänt känd som datorns fader, trots att han aldrig riktigt lyckades bli klar med de mekaniska monster som skulle ha möjliggjort en informationsrevolution hundrafemtio år före schemalagd tid.

Mikrochip enligt Charles Babbage

Det var inget fel på Babbages ritningar — från dem har man senare lyckats bygga helt fungerande mekaniska datorer. Svårigheten var snarare  att konstruera kugghjul och liknande som löpte tillräckligt friktionsfritt — när Babbages urdator kraschade så kraschade den verkligen.

The Difference Engine

Ett annat problem var att CB som så många visionärer var en smula rastlöst lagd och gång på gång övergav halvfärdiga konstruktioner för att istället kasta sig över ett nytt spännande projekt.

Ett tredje problem — som absolut inte får underskattas — var positivhalare. Man kunde tycka att män med mekaniska orglar och datakonstruktörer skulle kunna känna en viss frändskap — om inte annat var de ju båda beroende av hålkortsteknik. Men positivhalarna störde tydligen Charles Babbages tankeverksamhet något enormt med sitt pipande och visslande. Den buttre giganten skrev i vredesmod:

Det är svårt att uppskatta det lidande som åsamkas tusentals människor, och det inkomstbortfall som drabbar mängder av intellektuella till följd av tidsförlust på grund av positivhalare och andra liknande störningsmoment.

Detta var inte hans enda invändning mot dessa gatumusikanter och deras kavajförsedda apor. Han utvecklade resonemanget vidare — positivhalarnas vevande

(…) leder inte sällan till att små trashankar börjar dansa, liksom även halvberusade män, som understundom även bidrar till oväsendet genom att upplåta sina  missljudande stämmor. En annan gruppering som hör till gatumusikens ivriga tillskyndare är damer med töjbar moral och kosmopolitiska tendenser, som genom den får en ursäkt för att exponera sina behag i öppna fönster.

Det gick så långt att Babbage inledde en veritabel kampanj mot positivhalarna, som dock anlade moteld — de samlades i klungor utanför cyberpionjärens hus och spelade högljudda serenader som hämnd.

Under såna omständigheter är det förstås svårt att bli klar med världens första dator.

(Uppgifterna om vendettan mellan Babbage och positivhalarna hittade jag i Simon Singhs fascinerande The Code Book, som jag just läser. För övrigt kan jag förstås passa på att rekommendera William Gibsons och Bruce Sterlings utmärkta steampunkroman The Difference Engine som utspelar sig under ett artonhundratal där Babbage har lyckats och datarevolutionen har inträffat parallellt med den industriella revolutionen — en utopisk science fiction-roman om en värld utan positivhalare, med andra ord …)

Vår by är på TV — igen!

januari 12, 2010 av David

Tidningen Kapten Stofils medarbetare har en särskild kulturell kompetens som gör att vi kallas in när vissa vanskliga ämnen ska ältas i etern. Så t ex medverkar min medredaktör Martin i det K Special om Åsa-Nisse som sändes åttonde januari i år.

Programmet ligger ute till allmänt beskådande i trettio dagar (klicka här för att titta). Martin gör sin första insats efter trettiosju minuter och tjugo sekunder. Förutom vår utsände figurerar även populärkulturella portalgestalter som Svenne Hedlund, Little Gerhard, Bert-Åke Warg m fl i nygjorda intervjuer — plus att programmet innehåller mycket intressant gammalt behind the scenes-material med Elfström, Rolén, Lövås och de andra.

Redan i nummer 26 av Kapten Stofil skrev Martin en inträngande artikel om Stig Cederholms folklige hjälte — jag vill minnas att det var första gången han sprängde femtiotusenteckensvallen — och nu har han alltså fått ännu mera utdelning på alla dessa till synes förspillda eftermiddagar i TV-soffan på åttiotalet, då vi tillsammans av dunkla skäl tvingade oss igenom den ena trögflytande, valhänta Åsa-Nisse-filmen efter den andra.

Jag tror varken han eller jag anade att det skulle resultera i att TV hörde av sig tjugofem år senare. Återigen visar det sig hur viktigt det är med grundforskning — även inom kultursektorn …

(Första gången Martin skrev om Åsa-Nisse var 1998  i vårt fanzine Stupido — som senare kom att inlemmas i tidningen Kapten Stofil — och jag kan varmt rekommendera  hans artikel om Knohults värmedöd.)

Jättars kroppsspråk

januari 12, 2010 av David

Tillåt mig att prestentera gotlänningen Gustaf Edman (1882 – 1912),  historiens längsta svensk.  De lärde verkar dock tvista om hur lång han var. Sajten The Tallest Man vill ha honom till 2.24,8 cm i strumplästen medan svenska  Wikipedia i nationalistisk yra hävdar att han var hela 2.42.

Och det är klart — 2.24 är  inte så mycket att skriva hem om om man jämför med vårt östra grannland, där en viss Väinö Myllyrinne, (1909 – 1963) med sina 2.51 var världens längsta man mellan 1940 0ch 1963.

Ella Ewing (1872 – 1913)  å sin sida var ett ganska rejält tilltaget fruntimmer från Missouri –  2.24,8 . (Det vill säga exakt lika lång som Gustaf Edman om man får tro illvilliga tungor.)

Maria Faßnauer (1879 – 1917) med artistnamnet ”tyrolerjättinnan” var med sina 2.21 något kortare än Ella Ewing.

Efter att ha studerat jätteporträtt en lång stund på The Tallest Man börjar jag undra en smula över den här ständigt återkommande utsträckta armen som någon putt liliputt står och tjurar under. Det kanske är någon jättegrej, svår att förstå för oss pygméer.

Väinö Myllyrinnes skräddare passar i alla fall på att ta mått på en kavajärm eftersom giganten ändå envisas med att stå så där…

Dagens spöklika dröm

januari 8, 2010 av David

Strax innan sex i morse drömde jag om en man som åtminstone delvis är filmskådespelaren Robert Downey jr. Han sörjer sin döda, unga hustru. Han bor  i något slags växthusliknande enplansvilla. Det är kylig sommarnatt eller tidig höstnatt.

Han sätter på tango på stereon, öppnar dörren till förstutrappen och spanar ut i natten. Ingen kommer. Han går till den bakre dörren på huset. öppnar den och släpper ut tangon i mörkret. Efter en kort väntan ser man hur löv flyttar sig en liten aning, hur tyget trycks in på hans kläder när något osynligt omfamnar honom (i drömmen noterar jag tacksamt hur sparsmakat och skickligt man har använt datoranimationen).

Hans döda hustru har kommit till honom för att dansa tango. Han drar in henne i växthusvillan. De virvlar ovigt runt. Det osynliga spöket stöter mot möbler och sängöverkast som flyttar en aning på sig. Nu är jag mera inne i Downey än i början av drömmen. Jag är besviken över att det här mötet med min döda hustru känns fel på något sätt — inte så extatiskt och självklart  som jag hade tänkt mig. Hon blir delvis synlig när hon kysser mig — och genom min kropp flödar en gudomlig nåd — plötsligt kan jag acceptera att hon är död.

Sedan vaknar jag.

(Jag misstänker att drömmen är en direkt följd av att jag låg och läste gamla nummer av sjuttiotalsskräckserietidningen Eerie innan jag somnade.)

Tintin på Kap Verde

januari 8, 2010 av David

Kap Verde är en liten ögrupp en bit från Afrikas västkust. Läser man böcker om forna tiders världsomseglare och kryddkrämare dyker namnet upp stup i ett som anhalt för att sträcka på benen och proviantera — så t ex i den utmärkta Giles Miltons Nathaniel’s Nutmeg — How One Man’s Courage Changed the Course of History som jag hade med mig i packningen när jag veckan före julhelgen besökte ögruppen tillsammans med mina nära och kära.

Av de tolv öarna är sex bebodda — däribland något oväntat vårt resmål Sal, som är ett slags korsning av oändlig sandstrand och månlandskap.

utomjordisk Lucia på ön Sal, 13 december 2009

Invånarna i den forna kolonin  är tämligen jämnt utblandade mestiser av portugiser och västafrikaner. Undantaget utgörs av souvenirförsäljningens bålda entreprenörer som nästan uteslutande verkar komma från Senegal,  närmaste västafrikanska land. Dessa oförvägna unga män kan pracka på de mest skeptiskt stämda turister souvenirer som de inte anade att de behövde.

Men döm om min glädje när jag i det senegalesiska sortimentet upptäckte en uppsjö av arumbayafetsicher föreställande Tintin och hans närstående — Haddock, Kalkyl, Dupontarna. Gissningsvis härrör skulpturerna från Senegal (även om försäljarna har för vana att envetet hävda att allt som säljs kommer från Kap Verde).  De forna franska undersåtarna uttalar även namnet ”Täään-Täään” på galliskt vis. Jag och en mig närstående källa försåg oss snabbt med två Tintin och en Haddock per skalle:

Båda mina Tään-Tääns  bär av någon anledning frack. Och ser otippat misslynta  ut. I gengäld har dock Haddock en märkligt försagd uppsyn.

I västvärlden har man på senare år anlagt en del kritiska synpunkter på den unge Hergés andra album Tintin au Congo, som även skaparen själv  har kallat för ”En ungdomssynd”. Vissa amerikanska bibliotek förvarar numera alstret i sitt giftskåp, vissa brittiska bokhandelskedjor har flyttat det till vuxenavdelningen, och en del förlag vägrar att trycka nya upplagor.

Paradoxalt nog är just det här albumet det som har störst spridning söder om Sahara — i synnerhet i forna franska besittningar  som Senegal. Och de här små statyetterna är väl också ett rätt vältaligt vittnesbörd om Tintins  fortsatt starka grepp om den  senegalesiska folksjälen.

Skön som en serietecknare …

januari 7, 2010 av David

… brukar man kanske inte säga. Men jag (som möjligen är en smula partisk) kan inte betrakta bilder av mina idoler utan att tycka att de fullkomligt sprudlar av je ne sais quoi.

Tove Jansson bränner flitens lampa i båda ändar — och dessutom en fimp. Årtal obekant.

Robert Crumb lutar sig nonchalant mot en egenhändigt tillverkad muralmålning i Haight Ashbury 1972, iförd något slags slafsig retroutstyrsel, som det anstår en motkulturens motkulturman.

Al Jaffee och Bill Elder spexar loss på ett fik 1939 (det är förstås Elder — till höger — som är idolen av de båda framtida Madtecknarna …)

Sviskon Fiction

januari 6, 2010 av David

Här har jag letat med ljus och lykta för att hitta något som är tillräckligt obskyrt för att min alltmer blaserade läsekrets åtminstone ska höja en aning på  ögonbrynen — och så hittar jag äntligen Ray Bradburys reklamfilm för Sunsweets katrinplommon.

Det är förmodligen något av en missräkning för nittiotalets numera något gråsprängda unga, hippa reklammakare att de  inte har uppfunnit den ironiska reklamen — en något dubiös ära som istället verkar tilfalla mannen bakom ovanstående alster — femtiotalsskämtaren Stan Freberg.

Samme Freberg var för övrigt  en idog gisslare av den snöda mammon och författare till åtskilliga elaka reklamparodier — något som man kan finna paradoxalt, eller möjligen bara helt följdriktigt.

Hans julskiva Green Chri$tma$ är till exempel en förvånansvärt cynisk uppgörelse med en jul som redan då tydligen var på väg att usurperas av den snöde Mammon:

CHORUS: Deck the halls with advertising,
Fa la la la la la la la la.
‘Tis the time for merchandising,
Fa la la la la la la la la.
Profit never needs a reason,
Fa la la la la la la la la.
Get the money, it’s the season,
Fa la la la la la la la la.

De listiga Mad-männen på Mad. Avenue hörde Frebergs elaka reklamparodier och anlitade honom genast för att uppfinna den ironiska reklamen. Freberg vägrade göra reklam för cigarretter — någon hejd fick det vara på sellouten — men i övrigt verkar han ha avfallit nästan helt till the dark side of the force.

Jag förlåter honom dock gärna för reklamfilmer som den ovanstående — och för den här lilla Busby Berkeley-parodiska minimusicalen för The Great American Soup med en äkta åldrande MGM-stjärna i huvudrollen (Ann Miller):

Häpnadsväckande helgalen Hutton II

december 20, 2009 av David

En mycket ung Betty Hutton med Vincent Lopez storband 1939 — Lopez är den korpulene frackklädde herrn som Betty använder som boxboll … (Jo — jag vet att jag har länkat till en sämre version av det här klippet tidigare, men vissa saker är bara för bra för att undanhålla mänskligheten …)

Igår kväll när jag — min ovana trogen — botaniserade planlöst på U-tube  upptäckte jag att någon mänsklighetens välgörare lagt ut enorma mängder nya sångnummer med Betty Hutton — däribland ett flertal som jag inte hade sett tidigare (välgöraren i fråga hade tyvärr gjort så att klippen inte går att bädda in, men man kan ju inte få allt …)

Jag har varit skräckblandat förälskad i Betty Hutton enda sedan jag först hittade en LP med hennes hits i en begagnatback någon gång i mitten av nittiotalet. Framför allt upphör jag inte att förundras över den magiska, maniska energi hon utvecklar i sina tidigare filmer.

Betty är utan tvivel ett barn av samma tidsanda som Spike Jones och Galopperande Flugan. Fyrtiotalets bistra verklighet gjorde att publiken gärna ville ha underhållning som kunde överrösta det ångestfyllda  larmet från andra världskriget — som till exempel  Jones noveltyjazz full av pistolskott, flygsirener och tjocka män som hickar.

Betty Hutton visade sig vara oväntat väl skickad att möta dessa tidsandans krav — i sin späda kropp härbärgerade hon såväl bröderna Marx anarkism som Three Stooges våldsbenägenhet — för att inte tala om att hon hade en röst som kunde växla på en sekund från beslöjat ljuv till dimvarnare i havsbandet.

Bland gårdagens fynd gladde jag mig särskilt åt att äntligen få se Betty framföra sången Hamlet från musikalen Red, Hot and Blue (1949) — ett något fritt referat av Saxo Grammaticus och Shakespeares tragiska berättelse om den tvivelsjuke danaprinsen. Klippet motsätter sig som sagt inbäddning men finns här på U-tube för de hugande.

Texten divergerar en del från skivversionen — inte minst på grund av Bettys alla synbart improviserade ubrott — men för den som vill ha lite hjälp att höra vad vår hjältinna vrålar om följer den mera auktoriserade sångtexten här nedan:

This is the story of Hamlet
William Shakespeare’s most notable play. . .
A magnificent work of art
But for you bud, I guess I oughtta tell it this way!

Hamlet was the Prince of a spot called Denmark
Oooh, Yeah, Yeah…
There never was such a frantic guy either before or since
He was a dream boy
and like a hole in the head Denmark needed this Prince

He bumped off his uncle and Mickey-finned his mother
and he drove his girl to suicide and stabbed her big brother
Cuz he didn’twant nobody else but himself should live . . .
He was what you might call uncooperative !

Hamlet had a lady friend named Ophelia
Ophelia . . .
She was a cool, put-together chick that made men thrill
But Hamlet, he thought, she was from Uglyville!
So he chopped down her father just to teach the girl a lesson
Yes he cut him up in slices like a pound of delicatessen

Cuz murder was one thing Hamlet sure did enjoy
Sure did enjoy. . .
He was – How Shall I Say? – quite the mischievous boy!
So it was
DOG-EAT-DOG-EAT-DOG in Denmark
It was
DOG-EAT-DOG-EAT-DOG in Denmark
In Denmark. . .
YEAH . . . YEAH. . . YEAH . . .

And the moral of the story is very plain…
You better get a muzzle if got a great dane
And the name of this omelet is HAMLET