Göken ropar i skogen …
Det torde vara allmänt bekant att gökar inte träffar sina biologiska föräldrar under uppväxten. De pickar sig ut ur sitt skal i ett främmande bo, omgivna av en helt annan fågelarts moder och avkomma, vars läte inte har någon likhet med deras eget.
Så hur lär sig då göken att utstöta sitt karakteristiska ho-ho? Är det en medfödd förmåga, är lätet s a s hard wired som så mycket av t ex insekternas beteenden? Svaret är — något överraskande — nej. Göken måste lära sig sitt läte. Och den har en medfödd förmåga att känna igen och lystra till en annan göks rop och träna in det.
Ända sedan jag läste om gökens läte — hur den måste lyssna i storskogens mörker tills den äntligen hör en annan gök, och sedan lära sig att själv frambringa ljudet — har det här slagit mig som en fantastisk metafor för hur vi skapar vår estetik. Vi föds inte med den — men vi föds med en känsla för vad som kan väcka resonans i våra själar. Vilka fågelrop som vi tar till oss, vilka författare och konstnärer vi älskar, beror på om vi höjer vårt huvud i boet, stirrar ut mellan de nedhängande grangrenarna och känner igen oss i dem.
Då och då känner jag att jag anropas av en annan gök. Första gången det hände tror jag var ca 1972. Min familj hade ett sommartorp i Bergslagen med ett litet, fuktbuckligt och solblekt torrdassbibliotek som jag under sommarmånaderna fick tillfälle att bekanta mig tämligen grundligt med. I biblioteket fanns två ropande gökar vars läten hade en resonansfrekvens som fick mitt hjärta att darra (för att nu uttrycka sig en smula pompöst): P G Wodehouse med romanen The inimitable Jeeves (givetvis på svenska, men jag har glömt vad den heter i översättning) och Alfred Jarrys Kung Ubu i Sture Pyks mästerliga tolkning. Deras vildsinta tänjande och dragande i språkets begränsningar och respektlösa lek med former tilltalade mig från första stund starkt.
Sedan dess har flera gökar anslutit sig — alla låter inte exakt likadant, men de har en sak gemensamt: deras rop känns som det avlägsna hoandet från en återfunnen släkting.
februari 21, 2006 kl. 10:58 är
Med tanke på den tänkvärda och jublande betraktelsen över göken är det väl ironiskt att Wodehouseboken heter Den oefterhärmlige Jeeves …
En annan - kanhända mer göteborgspräglad* - aspekt på gökens hohoinlärning är att vi, trots att vi (de flesta) växer upp med vuxna individer av samma art, ändå på egen hand måste lära oss gökandet konst, vilket vi (de flesta) tycks ha en medfödd förmåga till även om den s.a.s. inte förlöses förrän vi träffar på en annan, öh, gök.
Jag ber om ursäkt - kan vi lämna detta ämne?
* Var där ett dygn nyligen. (En sak kan göteborgarna i alla fall yvas över: Stadsbiblioteket.)
februari 21, 2006 kl. 1:36 pm
Jag vill nog gärna tro att Göteborg har mer att yvas över än Stadsbiblioteket — särskilt med tanke på att jag ofta är persona non grata där eftersom jag aldrig lyckas lämna tillbaka böckerna i tid — genom en märklig slump har jag i o f s just idag blivit persona grata igen eftersom min fästmö lämnade tillbaka två Dan Clowes-böcker och Einar Heckshers översättning av American Psycho (som jag var tvungen att låna för att kolla upp några saker till min Bret Easton Ellis-översättning) medan jag låg och sov min välbehövliga skönhetssömn … Normalt sett föredrar jag att köpa de böcker jag läser antikvariskt så att de kan ligga och drälla hur de vill utan att någon övertidstaxameter plötsligt börjar ticka som en tidsinställd bomb …
februari 21, 2006 kl. 6:37 pm
Göksymboliken var för övrigt fiffigare än jag märkte först, i glädjen över den oefterhärmliga göken.
Biblioteksbokskleptomanin påstår min fru grundläggs på barnavdelningen: Där tog de nämligen inte ut några böter.Fast när man ändå betalar för böcker får man försöka fördela gracerna rättvist mellan antikvariatsbokhandlarna och biblan.
Gliringen mot Gbg kom sig av ett försök att gå på museum. Men både Röhsska och Konstmuseet stängde när vi kom klockan fem. Det är inte okej, som Lokko skulle säga.
februari 22, 2006 kl. 11:31 är
Det är ju fascinerande att du fastnade så för ett par sådana språkekvilibrister (vad jag förstår mycket just för språkets skull) i översättning. Så talar vi visserligen om ett par av de absolut främsta översättarna till vårt språk, konstnärer i egen rätt båda två. Jag hade en liknande upplevelse när jag någon gång i tonårens mitt läste Flann O’Briens Den tredje polisen i Magnus Hedlunds mästerliga tolkning, ett stycke stor svensk litteratur.
februari 23, 2006 kl. 2:34 är
Tänk om det ku-ku gökarna traderat i sin gökkanon inte är det bästa? Vem var urgök? (Inte ett gökur, hoppas jag.) Skulle egentligen ha velat sammanfatta alla mina undringar i en vers, med rim på “gökar gökar” och “sig förökar”, men min förmåga till tillfällighetsdikt kärvar…
februari 23, 2006 kl. 3:24 är
J-h:n: Jo — det var nog inte bara en slump att det var böcker översatta av Birgitta Hammar och Sture Pyk som öppnade fönstren mot de här båda författarskapen.
Malte: Ah — du menar att gökarna från början skulle kunna vara som nyfödda ankungar som blir präglade på en röd gummistövel och börjar kalla den för “mamma” — en intressant tanke.
I min hjärnas djupa krökar
föds en insikt — ett “Oho!”
När jag förstår att alla gökar
blint traderar sitt “Koko!”
Precis som det slags DNA
som ej kodar för aminosyra,
som inte är så särskilt bra
eller fyller en med glädjeyra.
(Jag tror det kallas “redundant”
och bara blint sig replikerar,
inte för att det är intressant,
jag faktiskt bara informerar.)
På samma sätt sig blint förökar
i stora skogar gång på gång
till alla nya dumma gökar
en idiotisk fågelsång.
Glurgf — tillfällighetsdiktcentrum i min hjärna verkar inte heller riktigt gå på högvarv för tillfället …
februari 23, 2006 kl. 9:51 pm
tillfällighetsdikten ovan klingar på ett sätt som jag känner igen från en bekant som, då han inte på detta vis delger världen sin syn på sin del av densamma, alltmer framgångsrikt stämmer stämman efter woodhouses kokokilurande
maj 17, 2006 kl. 9:57 är
[...] Som ett ömsom övermodigt ömsom frustrerat vildsvin har jag nu bökat omkring i bloggossfärens språkmylla i över en vecka. Innan jag försöker mig på att ordna och etikettera mina fynd på hyllorna här, får David Nessle säga några tänkvärda ord om språkinlärning: Så hur lär sig då göken att utstöta sitt karakteristiska ho-ho? Är det en medfödd förmåga, är lätet s a s hard wired som så mycket av t ex insekternas beteenden? Svaret är — något överraskande — nej. Göken måste lära sig sitt läte. Och den har en medfödd förmåga att känna igen och lystra till en annan göks rop och träna in det. [...]