Madeleinekakor och raketost

Den vördade läsekretsen var vänliga nog att dra paralleller mellan mitt förra inlägg och Prousts berömda madeleinekaka. Willys i Nordostpassagen råkade få in ett parti madeleinekakor för några år sedan som jag genast köpte, varpå jag gick hem och intog ett antal utan att lyckas erinra mig ett skvatt — allra minst några evighetslånga promenader till gamla mossövervuxna kyrkor. Fast jag doppade dem å andra sidan inte i lindblomste — det kan ha varit det avgörande felet. (Skälvande av sanningskärlek måste jag dessutom tillstå att jag bara kom något hundratals sidor in i Prousts mästerverk innan jag själv bestämde mig för att gå tidigt till sängs.)

Något för outspädd blandsaft av märket Bob hör alltså till det som kan väcka min barndom till liv (om den fortfarande tillverkas, vilket jag inte har en aning om). Jag minns i alla fall den konstgjort fruktiga smaken, sammansatt av de ädlaste syntetiska estrar och med ett svagt och en smula sinistert inslag av blåsyra.

En annan smak som jag just återknutit bekantskap med är urmüslin Alpen som de av någon anledning slutade importera någon gång under sent sjuttiotal eller tidigt åttiotal. Min vän Jocke uttryckte uppriktig förvåning när jag talade om det för honom häromdagen. “Men jag har ett tydligt synminne av den i hyllan i affären”, sa han, tänkte efter en stund och tillade: “fast det kan iochförsig vara från sjuttiotalet”.

Men i förrgår hittade jag alltså Alpen i den svindyra engelska matbutiken nere vid Linnégatan, precis bredvid sextiobussens hållplats (tanken att bygga en hel butik på brittisk matkultur känns iochförsig en smula särpräglad — lite grann som en affär specialiserad på färöisk hemelektronik). Och sedan gick jag hem och uppväckte minnen av tidiga vintermorgnar vid frukostbordet under sjuttiotalet.

Alpen var den första goda müslin som kom till Sverige — innan dess fanns det bara något med det olycksbådande namnet Eternafrukost (tänk er själva — en frukost som aldrig vill ta slut) som utgjorde den kulinariska motsvarigheten till tagelskjorta; en besk och torr, sågspånsliknade och svåräten produkt. Jag vill minnas att förpackningen var försedd med små röda och vita rutor, som en vaxduk. Eternafrukost skulle kanske kunna hjälpa mig att minnas mitten av sextiotalet, men jag känner ändå ingen större längtan efter att idissla mig igenom evigheten.

För att minnas mitt sextiotal tar jag hellre en skiva Upplandskubb (ett såvitt jag kan avgöra saligen hänsovet, kavringliknande bröd) och lägger några tunna skivor raketost på det. Raketosten smakade iochförsig inte särskilt anmärkningsvärt, det var mera den rymdorienterade förpackningen och namnet som skänkte den glamour — plus det faktum att man skar av de små ostskivorna med ett snöre som som satt fast i skjutcylindern och blev allt sunkigare ju längre osten led.

Willys fabrikstillverkade, spanska madeleinekakor smakade inte heller särskilt exklusivt — men det är ju inte det som är grejen. Även äggpanerad torskrom skulle kunna väcka liv i mycket gamla minnen hos mig. För att inte tala om naturgummismaken i den röda tutan på min nappflaska, som jag plötsligt drar mig till minnes medan jag skriver det här.

Det är bäst jag slutar innan jag försöker doppa placentan i lindblomste …