Demiurgernas olika designer
För ett tag sedan när jag funderade över jordens åldrar så slog de mig att de verkade skifta i stil — ungefär som rokoko ger vika för empire ger Paleozoikum vika för Mesozoikum. Stilarna är faktiskt så olika varandra att man kan få för sig att åldrarna är formgivna av olika skapargudar.
Paleozoikum, uråldern, verkar närmast art noveau med sina snirkliga ormbunksskogar och smäckra insektsdesigner (trilobiter och kvastfeningar känns förstås mera jugend — som konstiga ornament på en Gustav Klimt-tavla). Färger som sandgult, ockra och ljusgrönt dominerar.
Mesozoikum, mellanåldern, känns mera som ett brunmurrigt och mörkgrönt fyrtiotal, där solida barrträd med bepansrad bark dyker upp — och mellan stammarna rör sig dinosaurier som stora militärgröna pansarfordon.
Och sedan följer Kenozoikum, den nyaste åldern, som utmärks av något slags Disneyestetik — gulliga, fluffiga däggdjur, lövträd, frukt och blommor. Allt som fattas är en trallande Snövit mitt i alltsammans — och hon infinner sig också, fem sekunder i tolv på den geologiska klockan (Vänta lite nu — jag kanske tänker på Askungen?).
Själv har jag alltid varit mest svag för den demiurg som formgav Mesozoikum — jag gillar hans tunga designer, den John Bauer-dova färgskalan, den vilda, fjälliga och bepansrade stil som han favoriserar.
Fast sedan hyser jag förstås också en viss klockarkärlek till den experimentella talang som slog sig lös i slutet av prekambrium för 530 miljoner år sedan och gjorde de första försöken till flercelliga organismer. Hans okonventionella och närmast psykedeliska fantasi kan föra tankarna både till Hieronymus Bosch och Max Ernst — tyvärr finns väldigt få av hans arbeten bevarade, i princip bara ett gäng bisarra fossil inbäddade i Burgess Shale i Nordamerika. Och tyvärr verkar det inte heller som om just den demiurgen fick sitt vikariat förlängt.
maj 6, 2006 kl. 8:19 är
Den kambriska explosionen får mig alltid att tänka på finalen i Bartóks Konsert för Orkester.
maj 6, 2006 kl. 9:55 är
Istiden, antar jag, var något slags kortvarigt Malevitj-experiment.
maj 6, 2006 kl. 1:52 pm
Burgess-skiffern är förstås en giftskåpsutställning med Entartete Kunst som inte får visas någon annanstans.
maj 6, 2006 kl. 3:18 pm
P: Edgar Varese skrev mycket restaurangskval för termitkolonier …
Malte: Något säger mig att Malevitj är på väg att göra comeback …
Martin R: Formspråket i Burgess-skiffern är förstås en smula extremt — och vann aldrig något större populärt gehör — till skillnad från t ex kackerlackan, La Cucaracha, ett efterhängset örhänge som spritt sig till jordens alla hörn (oj — jag bytte visst från konst till musik mitt i metaforen …)
maj 11, 2006 kl. 1:14 är
Säg, vad tycker du om Mozart? Jag är bara nyfiken.
maj 11, 2006 kl. 2:51 är
Werkmäster: Vad jag tycker om Mozart …? Ja — var ska man börja? En överlägsen begåvning, odlad från en mycket tidig ålder (med auktoritära medel) som under sitt korta liv han skriva stora mängder fantastisk musik — och även en del musik som hade varit ännu mera fantastisk om han inte hade varit så till den grad flyhänt (jag tänker framför allt på en del av pianokonserterna). Om man jämför Mozart med Haydn (vilket ligger nära till hands eftersom de var stora influenser för varandra och har ett ganska likartat formspråk) så är Amadeus definitivt en betydligt mera “modern” människa — hos Haydn är Gud en trygg och stadig närvaro, strävsamheten är en kvalitet i sig, trägen vinner och så vidare — Mozart har något av den moderna människans rastlöshet i sig — det känns som om han jagar efter det där gräset som är grönare på andra sidan, som om hans musik — hur överjordisk den än är — har svårt att vila i sig själv, som om en existentiell klåda ständigt driver honom framåt (i sin lyriska rastlöshet — i det överjordiskt olyckliga uttrycken man ibland finner i hans musik — påminner han mig en hel del om ett annat snille, nämligen Charlie Parker).
Sedan tycker jag nog bäst om hans musikdramatik, generellt sett — förutsägbart nog är Don Giovanni den ena av mina favoritoperor (Den andra är Offenbachs Hoffmanns äventyr ) — och det är väl lite typiskt att Mozarts musikaliska fantasi har stimulerats så till den grad av ett libretto som handlar om mannen som verkligen inte kunde låta bli att jaga efter det grönare gräset — Don Juan.
Se där ett enormt koncist och pregnant svar, så här klockan tio i fyra på morgonen …