Demiurgernas olika designer

För ett tag sedan när jag funderade över jordens åldrar så slog de mig att de verkade skifta i stil — ungefär som rokoko ger vika för empire ger Paleozoikum vika för Mesozoikum. Stilarna är faktiskt så olika varandra att man kan få för sig att åldrarna är formgivna av olika skapargudar.

Paleozoikum, uråldern, verkar närmast art noveau med sina snirkliga ormbunksskogar och smäckra insektsdesigner (trilobiter och kvastfeningar känns förstås mera jugend — som konstiga ornament på en Gustav Klimt-tavla). Färger som sandgult, ockra och ljusgrönt dominerar.

Mesozoikum, mellanåldern, känns mera som ett brunmurrigt och mörkgrönt fyrtiotal, där solida barrträd med bepansrad bark dyker upp — och mellan stammarna rör sig dinosaurier som stora militärgröna pansarfordon.

Och sedan följer Kenozoikum, den nyaste åldern, som utmärks av något slags Disneyestetik — gulliga, fluffiga däggdjur, lövträd, frukt och blommor. Allt som fattas är en trallande Snövit mitt i alltsammans — och hon infinner sig också, fem sekunder i tolv på den geologiska klockan (Vänta lite nu — jag kanske tänker på Askungen?).

Själv har jag alltid varit mest svag för den demiurg som formgav Mesozoikum — jag gillar hans tunga designer, den John Bauer-dova färgskalan, den vilda, fjälliga och bepansrade stil som han favoriserar.

Fast sedan hyser jag förstås också en viss klockarkärlek till den experimentella talang som slog sig lös i slutet av prekambrium för 530 miljoner år sedan och gjorde de första försöken till flercelliga organismer. Hans okonventionella och närmast psykedeliska fantasi kan föra tankarna både till Hieronymus Bosch och Max Ernst — tyvärr finns väldigt få av hans arbeten bevarade, i princip bara ett gäng bisarra fossil inbäddade i Burgess Shale i Nordamerika. Och tyvärr verkar det inte heller som om just den demiurgen fick sitt vikariat förlängt.