Eftervärldens vaselinfilter

På Errata har man senaste tiden diskuterat vilka författare som är snygga — någon drog till med Edit Södergran, och någon annan dementerade efter att ha sett ett oretuscherat och sjukdomsmärkt foto.

Och om Stagnelius hette det ju att han var så fruktansvärt ful — vilket inte den enda avbildningen ger något stöd för. Men det innebär ju i sig ingenting. Dels är många porträtt från den tiden tämligen idealiserade — dels förändras ju skönhetsidealet. Det verkar t ex som om rödhåriga och fräkniga individer ansågs ”gräsligt fula” under stor del av artonhundratalet, vilket en sentida betraktare möjligen inte alls håller med om.

Det är alltså inte helt lätt att skapa sig en uppfattning om hur forna tiders författare, kompositörer och konstnärer verkligen såg ut — om de har varit sanningsälskande nog att likt Rembrandt porträttera sig komplett med söndersupen kapten Haddock-näsa och påsar under ögonen så går det väl lite lättare, men de flesta avbildningar vill som sagt gärna göra artisten en liten tjänst och förser honom/henne med rosiga kinder och kossiga ögon (under rokokon), eller försöker få pannan att svälla lite extra (under artonhundratalet), och tillför rent allmänt små ”förbättringar” för att han/hon ska stämma bättre med just den tidens förväntningar på en skönande.

Om man bara har sett xylografier och teckningar på Edgar Allan Poe får man till exempel som en smärre chock när man stöter på den daguerrotyp som ligger till grund för alla dessa bilder. Visst uppfyller hans panna högt ställda krav på ”snillrikhet” — visst är de mörka ögonen precis så själfulla som det romantiska konstnärsideealet föreskriver — men det är ändå rätt tydligt att det rör sig om en ännu rätt ung man som är svårt härjad av alkoholism, umbäranden och vrånghetens demoner.

Rör det sig om artister som levde före fotografiets tidsålder har man inte någon som helst möjlighet att få titta i facit utan får jämföra porträtt och försöka väga ihop dem till en bild av personen. För ett antal år sedan ritade jag en serie som hette Mozart och Haydn möter Revolutionens Spöke och var tvungen att försöka bilda mig en mera heltäckande uppfattning om hur de båda kompositörerna såg ut. Jag kom fram till att det enda Mozartporträtt som jag riktigt ”trodde på” var det som jag använde tidigare här på bloggen som illustration till inlägget ”Dagens jubilar” — jag får för mig att Amadeus såg ut som en mera drömsk, vek och plufsig Olof Palme (om man nu kan föreställa sig något sådant). Haydn tyckte jag däremot — efter att ha studerat hans porträtt — verkade påminna mest om skådespelaren Christopher Plummer (som passande nog har spelat en annan musikalisk österrikare — kapten Von Trapp i Sound of Music ).

Efter att ha jämfört olika bilder på Shakespeare kom jag enligt en liknande analogi fram till att han nog såg ut som en mörkhårig och flintskallig variant på Monthy Python-medlemmen Eric Idle.

Men naturligtvis famlar man i mörkret — och värre blir det om man försöker göra sig en bild av Sapfo, Homeros eller Konfucius — årtusenden av filter i alla regnbågens färger lägger sig mellan oss de mer eller mindre koppärriga och/eller sexiga originalen …

About these ads

3 svar to “Eftervärldens vaselinfilter”

  1. Martin Rundkvist Says:

    Dödsmasker.

  2. pietro Says:

    Och romerska porträttbyster. De gamla romrna satte verkligen (åtminstone före Augustus) en ära i att porträtten skulle vara så verklighetstrogna som möjligt. Den kärva, fårade familjefadern utan fåfänga:

    http://www.metmuseum.org/toah/hd/ropo/ho_12.233.htm

    Å andra sidan känner jag inte till om någon författare lät sig avporträtteras på detta sätt, så det här inlägget blev lite irrelevant…

  3. David Says:

    Jag tycker nog att det finns vissa problem med både dödsmasker och porträttbyster. När de gäller de förra så är ju folk inte riktigt till sin fördel när deras bäst före-datum just gått ut — visst kan dödsmaskerna vara ett bra komplement till porträtt, etc. men rent generellt går ganska mycket av personligheten förlorad — och så vansinnigt tilldragande är vederbörande under alla omständigheter inte för de av oss som föredrar levande människor.

    Och visst — en välgjord porträttbyst kan säga enormt mycket om en person — jag tänker på den förvisso inte romerska men helt fantastiska bysten som Sergel gjorde av Gustav den tredje ( det vaga, missnöjda draget kring munnen — blandningen av arrogans och osäkerhet, en allmän känsla av att Gustav inte riktigt trivs i sin roll — allt detta har S lyckats förmedla i steril marmor). Men det förefaller osannolikt att koppärren, det tuberkulöst urgröpta, och så vidare skulle kunna avbildas ens på en aldrig så verklighetstrogen byst — dessutom störs jag en smula på att ingen har några pupiller — och att deras hår ser ut att vara någon slags klingonsk broccoli.

    Men å andra sidan — jag ändrar mig lite halvt om halvt i flykten — så kan man ju dra sig till minnes den klassiska Aristotelesbysten, där man så starkt upplever att han är alla slöjdlärares urfader — och den inte mindre uttrycksfulla bysten på Sokrates som verkar vara en liderlig fuling av Charles Laughton-typ.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 98 andra följare

%d bloggers like this: