Häpnadsväckande helgalen Hutton

Som någon av bloggens besökare konstaterade i en kommentar nyligen så kan man slösurfa minst lika mycket som man slözappar framför TV:n — man blir sittande (eller liggande med laptopen på magen) och låter länkarna föra en dit de vill tills det går runt i huvudet.

Jag hemföll åt denna last i natt, men plötsligt ramlade jag in på en av de där hemsidorna som gör en helt förtjust och gottgör en för alla timmar man förspillt. Någon hade lagt ut enorma mängder högupplösta stillbilder på filmstjärnor från Hollywoods gyllene era — men inte nog med det; här fanns även stora mängder filmsnuttar med obskyrt material. Det som gjorde mig gladast var några soundies med en mycket ung Betty Hutton.

Få filmstjärnor har väl spelat så lite på sin sexualitet som Betty Hutton — jag blir helt lycklig av att se hennes befriande osexiga uppenbarelse. Hennes syster June Hutton var en storbandssångerska av det mera patenterat ljuva och smäktande slaget, och Betty profilerade sig istället genom en unikt sjövild framtoning.

Det verkar som om det behövdes extra starka stimuli för att roa fyrtitotalets publik, märkt av krig och ekonomisk despression. Det är kanske ingen slump att Betty H är samtida med Tex Averys maniskt innovativa tecknade filmer, Preston Sturges vildsint sofistikerade buskisrullar, Galopperande Flugans crazyhumor och Cab Calloways heidi-hoande.

I en av de här soundiesarna (d v s fyrtiotalets proto-rockvideos, gjorda för att visas i stora tröskverksliknande filmjukeboxar) ser vi för övrigt Betty Hutton göra sin egen tolkning av en Cab Calloway-låt, Old Man Mose is Dead (klicka på länken för att se soundien — högerklicka och spara om ni vill kunna njuta av den gång på gång). CC har ju som sagt för vana att hela tiden utbrista i ett ”Heidi-Hey!” som om han fått syn på någon schweizisk småflicka på en angränsande alptopp — Betty uppfinner istället något som i brist på bättre beteckning får kallas för R2D2-jojken — ett slags högfrekventa drillar som låter som en blandning av en ilsken hamster och en polisradio.

Få kvinnor har heller uppträtt fullt så obesvärat i lång aftonklänning. Jag blir helt salig av att se henne studsa och vaja och hojta samtidigt som hon pucklar på orkesterledaren och kören. Det här är precis i början av hennes karriär — hon är bara något över tjugo år gammal. Bettys låga var av det självförbrännande slaget, och i mitten av femtiotalet hade hon drabbats av konkurs, skilsmässa och nervsammanbrott. Men om allt detta är den jitterbuggande yrhättan lyckligt ovetande om i de här fantastiska små filmsnuttarna …

(Tillägg: Om Betty gav mersmak så kan ni ju ta och ladda ner låten Can’t Stop Talking About Him — andra hits som tyvärr inte fanns att tillgå på den här sajten är originalversionen av It’s Oh So Quiet, som Björk gjorde en skäligen blek cover på för något tiotal år sedan, och Hamlet, där BH ylar sig igenom ett aningen tendentiöst intrigreferat av Shakespearepjäsen: ”The moral of the store is quite plain/ You gotta have a muzzle if you have a great dane”.)

About these ads

7 svar to “Häpnadsväckande helgalen Hutton”

  1. Åka Says:

    Jag har fortfarande kvar den där Betty Hutton-kassetten jag fick av dig efter det surrealistiska bridgepartiet med Erik och Johan. Lyssnade på den rätt nyligen. Verkligen fantastiskt upplivande musik, och hon låter totalt galen emellanåt.

  2. David L. Says:

    Om din mobil är avlagd & meddelande missats: serietegner-namne från Karlstad finnes i Gbg ännu ett par dar, om umgänge beviljas. Mitt mobilnr finns på Eniro.

  3. David Says:

    Åka: Jag har vissa problem med att erinra mig det surrealistiska bridgepartiet i fråga — tvivelsutan fullt av smältande klockor och brinnande giraffer. Något säger mig att det nog var ett tag sedan — och ordet ”kassettband” får mig att känna en nostalgisk pust från det sena nittiotalet.

    (för övrigt kan jag meddela dem som eventuellt har oroat sig att jag och David L fick tag på varandra, fikade på Zenith vid Stigbergstorget och bläddrade i några skivbackar. Meddelas endast på detta sätt.)

  4. J-h:n Says:

    Surrealismen härrörde nog mest från det faktum att varken Åka eller jag någonsin spelat bridge förut, så den dynamiska duon Erik och David åtog sig tjänstvilligt att ”lära” oss reglerna under spelets gång. Jag tror fortfarande att ni hittade på nya efterhand.

  5. Claes the O Says:

    Måste tipsa om en site efter att ha läst din inledning om slösurfande och en sida dedikerad till filmstjärnefoton.

    http://www.lileks.com/index.html

    http://www.lileks.com/institute/index.html

    Hit går jag när jag har tråkigt. Enjoy!

  6. David Says:

    J-h:n: Jo … jag vet — fraser som ”två sang” och ”syd försöker maska ut klöverknekten” låter rätt suspekta …

    Claes the O: Stort tack för länkarna! Jag har redan botaniserat mig vimmelkantig — favoriterna hittills är reklamserierna med den demoniska ”mr Coffee Nerves” som försöker förstöra en massa äppelkindade fyrtiotalsamerikaners medelklassidyll genom att göra dem sömnlösa, irritabla och koffeinförgiftade — samt den fantastiska studien över pinuptecknaren Art Frahm och hans egendomliga selleribesatthet …

  7. Claes the O Says:

    Jo, jag trodde nog att det skulle gå hem. Min favorit jut nu är annars underklädeskatalogen från 70-talet…. (ryyys) och en all time standard är bilderna från amerikanska 50- och 60-tals-diners.

    Art Frahm var en mystisk man, ja. Förvånande nog tycks hans alster ha fått en ny vår genom tatueringstrenden. Ta en titt på folks överarmar om du är på badstranden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 101 andra följare

%d bloggare gillar detta: