Eeeeeeexcellent!
För några år sedan blev Simpsons den komediserie som gått längst på amerikansk TV — den tidigare rekordhållaren var The Adventures of Ozzie & Harriet, som gick i femton säsonger åren 1952-66. Simpsons har bara två år kvar innan serien blir den mest långlivade någonsin — ett rekord som än så länge innehas av Gunsmoke (1955 - 1975). De första avsnitten av artonde säsongen har nu börjat sändas i USA, och jag har lyckats se ett par av dem — bland annat årets Halloweenspecial, som glädjande nog var en av de bästa någonsin. Det är rätt fantastiskt att serien hållit så hög klass så länge — visst finns det toppar och vågdalar, och fjärde säsongen är fortfarande ett Matterhorn i bergskedjan som serien aldrig har tangerat igen, men på det hela taget måste man säga att kvaliteten genomgående har varit häpnadsväckande hög. Och de senaste säsongerna tyder tillochmed på en kreativ nytändning, efter en något svagare mellanperiod under seriens tidiga tonår.
Hollywood har i många år åderlåtit serien på kreativa talanger — särskilt författare, som Brad Bird som skrev och regisserade Järnjätten och Pixlarfilmen The Incredibles, David Mirkin som skrev och regisserade Heartbreakers, och Conan O’Brien som plötsligt över en natt förvandlades till Conan O’Brien, för att nu bara nämna tre exempel.
Men serien har fortfarande kvar sin andra stora talangtrust — de otroliga röstskådespelarna. Det är mycket svårt att försöka utkora någon av dem till den främsta — här finns Nancy Cartwright, en medelålders dam med tantig klädstil som när som helst kan börja låta som Bart Simpson. Här finns Harry Shearer, killen med styrstångsmustascherna i Spinal Tap som kan växla mellan sina båda röster Burns och Smithers på bråkdelen av en sekund och ofta gör det såta parets dialog “live” i inspelningsstudion. Shearer kreerar dessutom:
Ned Flanders
Principal Skinner
Otto
Reverend Lovejoy
Dr. Julius Hibbert
Kent Brockman
Jasper
Lenny
Edde
Rainier Wolfcastle/McBain
Scratchy
Kang
Herman
George Bush
Men om det verkar mångsidigt, vad ska man då säga om Hank Azaria, som är Apu Nahasapeemapetilon, Moe Szyslak, och dessutom mina favoriter Cletus, the slack-jawed yokel och Comic Book Guy (vars röst lär vara baserad på en serienörd som en gång bodde i samma studentkorridor som Azaria). Förutom dem spelar han också:
Chief Clancy Wiggum
Lou
Carl
Dr. Nick Riviera
Snake
Kirk Van Houten
Captain McCallister
Bumblebee Man
Superintendent Chalmers
Professor Frink
Dredrick Tatum
Pyro (a.k.a. Chase)
Men om jag måste välja en av Simpsonsskådisarna framför de andra får det nog ändå bli Dan Castellaneta — dels för att han alltid lyckas göra sina rollfigurer så våldsamt levande, dels för att jag inte förstår hur han kan ha några stämband kvar efter att ha spelat Krusty the Clown, Barney Gumble och Grandpa Simpson i så många år. Här är den fullständiga listan på hans röster:
Homer Simpson
Grampa Abraham Simpson
Barney Gumble
Krusty the Clown
Groundskeeper Willie
Mayor Quimby
Hans Moleman
Sideshow Mel
Itchy
Kodos
Gil
Poochie
Squeaky-Voiced Teen
Burn’s Lawyer
Mr. Teeny
Bill Clinton
TV-serien Simpsons har alltså i dagarna fyllt arton och uppnått myndighetsåldern. Låt oss hoppas att den överlever Gunsmoke med en bred marginal — och att Dan Castellanetas och Julie Kavners (Marge) stämband klarar påfrestningarna …
november 11, 2006 kl. 3:58 pm
Som en total simpsonsnörd som har sett varenda avsnitt ever, håller jag säsongerna tio tillochmed tolv för de svagaste i kedjan. Det blev lite bättre efter det, men det når ju så klart inte tidigare höjder.
november 11, 2006 kl. 4:10 pm
Henrik: Jag håller med — men jag tycker nog att serien har börjat leta sig upp mot forna nivåer igen, i alla fall stundtals. Den råa satiren över stämningarna efter elfte september och Irakkriget har gett de senaste säsongerna ett nytt bett.
Till exempel — i sextonde säsongen börjar mr Burns driva ett privatägt fängelse och säger:
MR. BURNS: I’ll make these rioters regret their folly. This prison will make Abu Ghraib look like the Four Seasons. Smithers! We’ll need electrical wire, a hood and someone who can really point at genitalia.
Eller den här frukostbordskonversationen (också från sextonde säsongen):
Marge: Bart, I love you, but sometimes I don’t love your choices. (sigh) Now we have to find another school for you.
Homer: Yeah, and if you get kicked out of that one you’re going straight in the army where you’ll be sent straight to America’s latest military quagmire. Where will it be? North Korea? Iran? Anything’s possible with Commander Cuckoo-Bananas in charge!
november 11, 2006 kl. 5:46 pm
Ja va säger man.
Allt känns så futtigt.
Bäst.
Bästaste!!
Braigaste serien liksom.
(Tyvärr har jag tappat Tv6 och Tv3 för tillfället, men dom dyker väl upp igen… i mitt livs basutbud…. nån gång)
november 11, 2006 kl. 6:28 pm
Jag filosoferade lite över Simpsons idag när jag åt tonfisk. Vad jag kom fram till kanske inte är helt revolutionerande. Men jag tycker ändå det stämmer rätt bra: Simpsons är nästan aldrig väldigt roligt, men nästan alltid väldigt bra (och vad är väl humor mot braighet…)
november 11, 2006 kl. 6:38 pm
Penny: Jag tycker mig ana vad du menar — och visst, i en del av de senare avsnitten kanske det “bra” har slagit ut det “roliga” — men personligen skrattar jag fortfarande högt och hjärtligt åt många av skämten. Så sent som för en timme sedan skrockade jag en lång stund åt det faktum att Comic Book Guy hade översatt hela Sagan om ringen-trilogin till Klingon.
november 11, 2006 kl. 8:18 pm
Ja, den sortens satir av Bush, Abu Ghraib osv är verkligen nyskapande. Det överraskar säkert tittarna. De går i bräschen. Vad får de allt ifrån? Och tänk ifall Commander Cuckoo-Bananas var en tokig chimpans med hitlermustasch, typ som Bush? Ho ho ho, det skulle ingen kunnat tänka sig. Ingen.
november 11, 2006 kl. 8:34 pm
Hmmm … tycker jag mig ana en lätt ironisk ton i hr. “Sheeps” inlägg? Finns det ingen smiley som betyder är “nu är jag ironisk” — den hade i så fall kunnat tydliggöra uppsåtet lite mer. Men vad var det då Sheep klagade på? Ah — just det — att Simpsons var övertydliga. Okej. Point taken.
november 12, 2006 kl. 12:33 är
Mja, brottet var snarare att den som läst dagstidningarna, eller varför inte en demonstration med stora dockor, nog har hört och sett samma poänger förr. Fast kanske inte mer än något tiotal gånger.
(Futurama, saligt i åminnelse, är f.ö. min personliga favorit. Bah, humbug.)
november 12, 2006 kl. 1:11 är
Det där med “bra” versus “roligt” var intressant. Jag tycker nog Simpsons för det mesta är både bra och roligt medan Futurama bara är bra men fan aldrig roligt. Jag försökte verkligen. Två säsonger på raken. jag skrattade inte en enda gång. Mitt favoritavsnitt av Simpson är fö det där Homer börjar jobba för den genomsympatiske Hank Scorpio som sedan visar sig vara superskurk.
november 12, 2006 kl. 1:51 är
Där fick man ju också ÄNTLIGEN svar på den gamla frågan “Vad är det egentligen för personer som söker jobb som hejdukar åt superskurkar, och hur går anställningsförfarandet till?”
november 12, 2006 kl. 3:26 är
Johan I & II: Scorpio hade en egen superskurksång också — en pastisch på Goldfinger, naturligtvis.
När det gäller favoritavsnitt har jag lite svårt att välja — länge tyckte jag att kärnkraftverksstrejkavsnittet i fjärde säsongen var vassast, men dels såg jag det för många gånger och dels upptäckte jag att det röstats fram som det bästa av fansen på internet, vilket störde min känsla av att vara en djupt unik kille (visserligen en djupt unik kille som gillar smala artister som Beatles, Mozart och Charlie Parker, men ändå …)
Jag tror faktiskt inte ens att jag kan välja en favoritsång ur Simpsons. Men vissa rader ur “Canyonero”, en reklamlåt för en fiktiv amerikansk bil får mig att le varenda gång jag tänker på dem (melodin påminner en hel del om signaturen till Rawhide — komplett med pisksnärtar. Här är låten i sin helhet:
Can you name the truck with four wheel drive,
smells like a steak and seats thirty-five..
Canyonero! Canyonero!
Well, it goes real slow with the hammer down,
It’s the country-fried truck endorsed by a clown!
Canyonero! (Yah!) Canyonero!
[Krusty:] Hey Hey
The Federal Highway Commission has ruled the
Canyonero unsafe for highway or city driving.
Canyonero!
12 yards long, 2 lanes wide,
65 tons of American Pride!
Canyonero! Canyonero!
Top of the line in utility sports,
Unexplained fires are a matter for the courts!
Canyonero! Canyonero! (Yah!)
She blinds everybody with her super high beams,
She’s a squirrel crushing, deer smacking, driving machine!
Canyonero!-oh woah, Canyonero! (Yah!)
Drive Canyonero!
Woah Canyonero!
Woah!
november 12, 2006 kl. 5:49 är
Bästa sången tycker jag är The Stonecutters’ sång “We do”. Kolla upp den.
november 12, 2006 kl. 12:20 pm
Ja: Ja! Det frimuraraktiga ordenssällskapet som sjunger:
Stonecutter’s song
Who controls the British Crown?
Who keeps the metric system down?
We do. We do.
Who keeps Atlantis off the maps?
Who keeps the Martians under wraps?
We do. We do.
Who holds back the electric car?
Who makes Steve Guttenberg a star?
We do. We do.
Who robs cave fish of their sight?
Who rigs every Oscar night?
We do. We do.
Jag säger som comic book guy “its — on — my — list!”
En annan sång som möjligen är min kandidat till best — song — ever! är den som Krusty the Clown sjunger helt klädd i svart när han uppträder live på Springfields fängelse:
Krusty the Clown Prison Special Song
I slugged some jerk in Tahoe
They gave me one to three
My high-priced lawyer sprung me
On a technicality
I’m just visiting Springfield Prison
I get to sleep at home tonight
november 12, 2006 kl. 1:08 pm
Annars är ju Cletus the slackjawed yokel-låten både kort och medryckande.
november 12, 2006 kl. 1:14 pm
Fö så är ALLA agentfilmlåtar, och där inkluderar vi även alla efterföljande Bondfilmssignaturer (med undantag för den besynnerligt country möter Hansson De Wolfe United-doftande “all time high” från Octopussy, pastischer på Golfinger. Det går liksom inte att undvika. Det är nästan så det knappt går att ANVÄNDA trumpet i en låt utan att det blir pastisch på Golfinger.
november 12, 2006 kl. 1:54 pm
Johan: Mnja — Cletus är ju en favorit, men “låten” består ju till större delen av korta sketcher, ungefär som “Everyone Else Loves Ned Flanders”, så rent tekniskt är det lite tveksamt om den ens är en låt.
Och när det gäller hillbillyparodier vill jag gärna dra en lans för squaredanceprogrammet “Ya-hoo!” (jag är helt oförmögen att läsa den alfabetiska deltagarlistan utan att börja skratta):
Announcer: Hold on to your pitchforks, everybody. It’s time again for…
YA-HOO!
Announcer: Starring in alphabetical order: Yodelin’ Zeke, Butterball Jackson, Freddy-boy and Yuma, Cloris Mozelle, Big Shirtless Ron, Orville and Hurley, Cappy Maye, Hip Diddler, Rudy, the Ya-Hoo Recovering Alcoholic Jug Band, and tonight, in her syndicated TV-debute, Lurleen!
november 12, 2006 kl. 5:14 pm
Jag måste bekänna en sak… jag tål inte Bart Simpson. Jag ser på The Simpsons,men jag är så #¤%&* trött på Bart Simpson.
Det är för att han aldrig ändrar sig. Ett 10-årigt busfrö som förblir sådant, år ut och år in, går en på nerverna. Jag sitter liksom och väntar på att Bart ska skickas till ungdomsanstalten för all skadegörelse han orsakat i nära 20 år…
:-S
november 12, 2006 kl. 8:16 pm
The gospel truth! Bart är verkligen the downside of den annars underbara serien. Den kryper i kroppen när jag hör det där buskäcka AY CARAMBA. Och minns ni den där fruktansvärda hitlåten Bartman? Yuck….
Mina favoriter, förutom den i allt helt överlägsna Homer, är Comic Store Guy (hej David!), Moe Szyslak och så Sideshow Mel, den där infödingskillen med Oxfordengelskan som brukar vara nån slags åskådarkommentator inte olikt en grekisk kör…. ja och så Groundskeeper Willie så klart…. Damn it, I love them all! Utom Bart.
november 13, 2006 kl. 12:23 är
Charlotte och Yngve: Ja — Bart är inte min storfavorit heller, men jag kan inte påstå att jag stör mig lika mycket på honom som ni verkar göra. Det handlar väl om hur mycket utrymme han får i förhållande till sitt underhållningsvärde … Vi vill se fler hela episoder med Comic Book Guy. Och Ned Flanders har varit märkligt osynlig sedan hans fru dog — fast han fick i alla fall sin stund i solen. Ett helt avsnitt med Cletus och Brandine står också på önskelistan …
november 13, 2006 kl. 11:36 är
Jag strävar efter att i mitt liv vara en perfekt mix mellan Comic Book Guy och Ned Flanders.
november 13, 2006 kl. 1:50 pm
En perfekt mix mellan Comic Book Guy och Ned Flanders:
“Widdely-worst… moveli-movie… evely-ever!”
;-P
november 13, 2006 kl. 3:34 pm
Fascinating.
Själv är jag nog en mix mellan Moe, Ralph, Sideshow Mel o systraparet Patty & Selma.
Men det är alltså inget jag strävat efter, det bara är så.
november 13, 2006 kl. 5:13 pm
Hmm … intressant att försöka komma fram till Vilken Simpsons-typ är du? — det testet måste bara finnas på nätet — någon av alla dem som är mer än 96 procent Comic Book Guy har utan tvivel redan skapat det. Och alla de andra har säkert redan gjort ner det: “Worst — personality test — ever!”
Charlotte, det låter onekligen som en ganska tung mix — både Moe och Patty och Selma. Funderade en stund på hur jag skulle definiera mig själv och kom till sist fram till att jag nog snarast är en något obekväm blandning av Lisa och Krusty the Clown — med en generös garnering av Comic Book Guy, förstås.
november 13, 2006 kl. 11:26 pm
kjell reell to the rescue: http://www.matthewbarr.co.uk/simpsons/
november 14, 2006 kl. 12:24 är
Ha! Well I’ll be…. Jag är Homer Simpson
november 14, 2006 kl. 12:30 är
Själv är jag Marge.
november 14, 2006 kl. 1:07 är
Me Homer - you Marge, hahahaha…(nej oroa dig inte, jag är en lyckligt gift kvinna - jag kunde bara inte låta bli).
november 14, 2006 kl. 11:57 är
Ett fint musikinslag är när Bart måste sova ute på tomten och resten av familjen jazzar loss i Herb Alperts “Tijuana taxi” med Homer på xylofon.
november 14, 2006 kl. 11:57 är
Jag blev Crusty. Det borde jag nog vara nöjd med.
november 14, 2006 kl. 11:59 är
Krusty, that is…
november 14, 2006 kl. 12:38 pm
Hela bloggen håller tydligen på att förvandlas till en stor och dysfunktionell Simpsonsfamilj. Själv provar jag just ut min blå pompadour …
Testet verkar i alla fall föredömligt fördomsfritt när det gäller könsfördelning — och Pennys resultat visar att det går att bli någon utanför den närmare familjekretsen. Frågan är bara hur mycket intressanta bifigurer de har med — kan man bli Kent Brockman eller Bumblebee Man?
november 14, 2006 kl. 3:42 pm
“Hela bloggen håller tydligen på att förvandlas till en stor och dysfunktionell Simpsonsfamilj. Själv provar jag just ut min blå pompadour …”
Uppenbarligen bor det en liten Comic Book Guy i oss alla! (det är nästan så jag sitter framför datorn och rodnar lite, jag menar: det hade på något vis känts en smula bättre om det var Dickens-karaktärer vi satt och jämförde… )
Men inte för att förstöra den goda stämningen - jag trivs som en treögad fisk i kärnkraftverkets damm (eh…)
november 14, 2006 kl. 4:00 pm
Nåja … själv är jag tacksam över att vi inte gör tester där vi riskerar att bli “Scotty”, “Spock”, eller “Klingon nummer tre” — jag provar hellre pompadouren än de där spetsiga öronen …
“Det bor en liten Comic Book Guy i oss alla” — jag kommer att tänka på ett citat: “You should try to find your inner child — and have it killed”. Men tyvärr minns jag inte varifrån det kommer, eller om jag rentav har lyckats förvränga det så mycket att jag kan kalla mig för dess upphovsman …
november 14, 2006 kl. 4:36 pm
Jag blev först - skräck och fasa - Ned Flanders! Sedan provade jag att ändra den första parametern (den om mod) från disagree till agree och vips! Jag blev Lisa istället. Det kändes faktiskt mycket mer som mig, så jag lät det vara med det …
november 14, 2006 kl. 4:40 pm
En till upptäckt: om man disagreear alla blir man också Lisa … Det kanske mest säger något om denna gula flickas inställning till personlighetstest?
november 14, 2006 kl. 4:42 pm
Strongly, that is …
november 14, 2006 kl. 4:52 pm
Schibbye: Jag börjar tvivla så smått på testets vetenskapliga tillförlitlighet …
november 14, 2006 kl. 7:46 pm
Skönt att se nån som också märkt en uppryckning av Simpsons på senare tid. Eftersom jag översatt programmet sen mitten på säsong tretton, så har jag ju närstuderat på ett relativt unikt sätt, och visst finns det svackor, men det har verkligen tagit sig som helhet.
Men till och med de sämsta avsnitten brukar ha några rader med en underbar språkglädje, som i senaste Halloweenavsnittets “The flames are sealing in my juices!” (en rad som lyfter ett ganska halvsegt skämt om barbecuesåsmatslagsmålet) och senaste avsnittets underbara (och irriterande nog svåröversatta) replikskifte:
Chalmers: I’m not bald, I’m balding! Why doesn’t anyone respect the ding?
Skinner: I respect the ding, Sir.
Chalmers: What the hell are you talking about, Skinner?
Och få saker klår Moes replik i avsnittet med David Byrne som gäst, när Byrne har trillat ned i Moes cabriolet, och påpekar att de kör förbi sjukhuset som han vill åka till;
Moe: Have you ever seen the movie Misery?
David: Actually, no.
Moe: Then this’ll be all new to you.
november 30, 2007 kl. 1:55 pm
Jag har alltid älskat detaljerna i Simpsons. Som när barts ska få nya kläder och man går till en barnklädaffär - som heter “Wee monsieur”. Det fladdrar förbi under bråkdelen av en sekund, men är alltså satans roligt för den som fattar allusionen.
februari 2, 2008 kl. 5:04 pm
Förlåt mig att jag gör inlägg i en så här gammal tråd (jag har precis upptäckt denna underbara blogg), men jag måste bara som min absoluta favorisång ur Simpsons framhålla det grandiosa sång-, dans- och ljudeffektnumret “We put the spring in Springfield” i avsnittet där Bart får arbete på ett “burlesque house”. Älskar de tre våärstingkillarna som står på knä och i stämmor sjunger “We just learned this place existed”!
mars 2, 2008 kl. 7:14 pm
Jag har bara sett 2 säsonger och ser lite på TV men jag har bara sett säsong 6 och 7!