Kommentarer till: Hur jag blev en Vän Av Ordning

Av: Smygarn

Smygarn — Sun, 14 Jan 2007 15:55:39 +0000

Vad gäller “Sökarna”, som rörde sig upp och ned längs Norrbygatan under mina tonårsfyllor, tror jag inte allt för många sitter på anstalt. De blev vuxna och relativt snälla. Jag gick i samma gymnasieklass som en av de tidiga ledarna och i höstens val kandiderade en annan “medlem” till Salas kommunfullmäktige.

Detta fick mig också att minnas en kväll av gymnasiesupande på “Fittön” där jag efter att ha hånglat med en söt tjej från naturprogrammet fick reda på att han var ihop med en av “Sökarna”. Skräckblandad förtjusning…

Av: Feedback66

Feedback66 — Mon, 08 Jan 2007 17:38:58 +0000

Brallan också, genialt inlägg!
“Det här är David Nessle, naivisten” Vilken underbar replik!

Av: Ahrvid

Ahrvid — Mon, 08 Jan 2007 00:51:43 +0000

Kul redogörelse för en (antagligen otypisk) salakväll. Det här var att döma av årtalen antagligen omkring den tid jag började bekanta mig med herrar Nessle och ävenså Kristenson. Men jag måste erkänna att jag inte hört om detta fantastiska tivoli- och gitarräventyr tidigare. Varför skrev ni inte om dessa odödliga händelser i era sladdrigt stencilerade alster?
(Svaret kan möjligen vara att det är händelser så kosmiska och otypiskt Sala, att vederbörande inte VÅGADE referera dem, då ingen skulle ha trott på det. Så herrarna bakom stencilsladdret skrev jämförelsevis mer trovärdig science fiction istället.)
Läste även om Karusellens frufridag i Kpt Stofil. Men om jag fattat saken rätt var det ingen frufridag i karusellen i Sala. Man kunde inte tjäna in på gummorna vad man förlorade på karusellen - ty gumman och karusellen var ett.
Snurrigt.

–Ahrvid

Av: Dan

Dan — Sun, 07 Jan 2007 21:54:56 +0000

Nja, jag vet inte om det var just det som gjorde att jag valde journalistiken - snarare en brist på bättre idéer. Det har gått rätt okej ändå. Jag slipper radskrivandet för det mesta. Men just nu sitter jag som kvällsreporter. Och då är det som du vet, Gustaf, ofta mest bevakningsjobb och en aldrig sinande ström av notismaterial. Visst, inte mycket slår tillfredställelsen i en väl utformad notis – det är trots allt det ultimata nyhetsformatet. Men har man lite tråkigt så får man se upp med vad man lägger in för att hålla sig vaken. Visst, lite privata skämt kan vara kul – men, om jag får vara lite förnumstig, ofta ser det väl mest konstigt ut? För vem, liksom? Dödssynden är dock personliga små reflektioner och moralkakor i slutknorren. Kanske var det för att aktivt få delta i utrotandet av detta otyg som journalistiken valde mig. Vad säger du, Gustaf, har jag en vapenbroder?

Av: Gustaf

Gustaf — Sun, 07 Jan 2007 21:34:15 +0000

Ho ho ho! Jag skrattade högt säkert fyra gånger! Och jag håller fullkomligt med Dan om hans analys av notisskrivar-journalistik. Själv ser jag det som en sport att utforma varje mediokert bilinbrott till ett litet rafflande språkligt (hrm) mästerverk. (Men vad som skulle vara missriktat med det förstår jag inte, det är väl just sådant som göra att man väljer det här yrket, eller hur Dan?)

Av: Dan

Dan — Sun, 07 Jan 2007 21:18:33 +0000

Alltså, barndomsminnen minus den exotism som en främmande plats och/eller kultur innebär, kan det resultera i annat än avgrundsdjup depression? Tack och lov att man är lastgammal och långt borta nu …

PS. David, jag misstänker att det redan då bara var insändarskribenter som använde signaturen Vän av ordning på allvar – och att det för journalister var ett oroande missriktat sätt att göra ett tråkigt radskrivarjobb intressant … DS.

Av: ladymutant

ladymutant — Sun, 07 Jan 2007 15:26:15 +0000

Kul med fler som skriver om sin barndom, det är verkligen ett gripande ämmne, ofta!

Av: MellanPorky

MellanPorky — Sun, 07 Jan 2007 13:06:04 +0000

Sala-nostalgi…
Och en ofattbart händelserik kväll, med salamått mätt.

Det enda jag varit i närheten av var när de påtända killarna i salagänget Sökarna (japp, de gillade helt enkelt filmen med samma namn lite för mycket och startade en tafflig sammanslutning där man kunde få vara med om man först rånade en pensionär) muckade gräl genom att kasta in glasflaskor i en folksamling. Året var 1996.

Kvällen slutade med att en viss man, som jag f.ö. länge misstänkte var den sk. Nekrofilen (han var nämligen kyrkovaktmästare och försökte ragga brudar genom att stolt meddela att han hade nycklarna till kyrkan och gärna tänka sig en trekant där) gav sig ut i natten med ett järnrör. Han var säkerligen inspirerad av Socker-Conny som av någon outgrundlig anledning ingick i hans referensramar. Därefter gick han under namnet Järnrörs-R-. Det sägs att han aldrig fann dem, Sökarna. De lär däremot alla ha hamnat på anstalt.

Av: Fredo

Fredo — Sun, 07 Jan 2007 09:14:31 +0000

Hörru Nessle, jag vill bara säga att det är med stort nöje jag ramlar in på din blogg och får läsa lite kvalitetstext. Jag har fått allt för många IQ-befriade modebloggar i ansiktet den senaste veckan, så att komma hit är som att åka på semester till Sardinien.
Kul med Galago. Jag och en kollega sitter (på reklambyrån) och reciterar Åke Jävel om dagarna. Det ger bränsle till bra idéer. Jag återkommer gärna hit. Lycka till med skrivandet.

Av: A.R.Yngve

A.R.Yngve — Sat, 06 Jan 2007 15:42:05 +0000

Må så vara, Johan, men hur förklarar du detta:
http://www.youtube.com/watch?v=g7ZwwMTR-aY
:-S