The Strange Case of Mary Jane Stacy

I förrförra inlägget hade jag onda aningar om den nya Spindelmansfilmen och fick dem bekräftade. Uppgiften att man plötsligt har skrivit in en Gwen Stacy i handlingen förbryllar mig, särskilt med tanke på att filmernas Mary Jane redan är Gwen. Kirsten Dunsts Mary Jane ligger betydligt närmare Stacys blida, bekymrade blondin

än det hippa och bitchiga partymonster som är seriernas Mary Jane.

Första filmen följer dessutom tämligen troget det klassiska avsnittet “The Death of Gwen Stacy” — med den skillnaden att hon klarar sig. Och — som sagt — av någon sällsam anledning har bytt personlighet: “The survival of Mary Jane”.

Ännu märkligare blir identitetsbytet när man betänker hur mycket Sam Raimi och hans team har bemödat sig om att vara serien trogna i övrigt — de återskapar exakt och kärleksfullt klassiska bildrutor som den här –

– letar upp en kusligt porträttlik Jonah Jameson, och låter tillochmed Spideys första flickvän Betty Brandt figurera i handlingen:

Är det för att inte förvirra sjuttio- och åttiotalisttittare som aldrig har hört talas om Gwen Stacy som de har gjort så här? Varför introducerar de isåfall Gwen nu? Och vems personlighet kommer hon att få? Kraven the Hunters? Och — kanske viktigast av allt — varför bryr jag mig?

(Jag är nästan lika engagerad som min femåriga gudson. En gång när jag barnvaktade honom och höll på att lägga honom var han tyst en lång stund. Jag trodde att han hade somnat. Men plötsligt sade han fundersamt: “Varför är alla så elaka mot nätkravlaren?”)