Per Morberg heter tydligen en kille i min ålder (en av 1960 års män, m a o) som har ett matlagningsprogram i TV4+. Den här informationen är iochförsig inte så relevant för mig eftersom jag A) inte har TV och B) inte skulle se på något program med en “machokock” ens om jag hade det. Men Morberg har lyckats bli något av en hjälte för alla vänner av det sturiga, motvalls och allmänt trilska genom sin inspirerat osamarbetsvilliga intervju i fredagens Metro. Ni kan läsa den här.
september 23, 2007 kl 4:05 f m |
Hahaha. :) Skrattade högt när jag läste intervjun. :)
För de flesta som har föjlt Rederiet eller någon gång sett det är han nog intill förväxling känd som “psykopaten Viggo” (citat Wikipedia). Man tänker ju att “så är han såklart inte på riktigt”, men bland tycker jag lite grann att man får en viss känsla av att det är svårt att veta var Viggo slutar och Per börjar, trots allt..
september 23, 2007 kl 9:25 f m |
Det verkar ju som han har förlyssnat sig på en viss gammal Magnus Uggla-låt. Är det inte bara vanligt hederligt varumärkesskapande på gång egentligen. Konstigt förresten hur Metro uppmanar till att man ska rapportera varje “inlägg” med en större stilgrad än kommenterarerna till artikeln själva skrivs med (åtminstone i Safari hos mig). Känns inte som en välkomnande debattklimat.
september 23, 2007 kl 9:26 f m |
_Ett_ klimat, givetvis.
september 23, 2007 kl 10:47 f m |
Det där var ju lika roligt som rejält svarat. Åttitvå–noll till Morberg (som jag i och för sig inte har mycket till övers för).
Sara: Jag tänker också nästan jämt att mycket av skådisarna kommer fram i rollerna de gör, och jag har slutat tro att det _inte_ skulle vara så. Det är väl bara Kevin Bacon och ett fåtal till som aldrig är sig lika från roll till roll; alla andra känner man ju alltid igen oavsett hur mycket mask och smink och kostym de försöker finta bort en med. Jag menar inte att de skulle _vara_ nån viss rollfigur, men att det måste vara hart när omöjligt att dölja sin personlighet även om man spelar teater.
Och nu får jag snart på tafsen (var sitter förresten den?) av folk som begriper sig bättre på skådespeleri än jag.
september 23, 2007 kl 11:57 f m |
Det där låter som en man i min smak! Är han gift? Är det isåfall frugan han steker efter att ha borrat upp hennes skalle med den akkurata elskruvmejseln för att gå ut att fiska ål med blondinhuvet som lockbete alltmedan grytan med lårbenshalsen puttrar? Dansar hårdingar?
september 23, 2007 kl 1:52 e m |
Jag gillar INTE matprogram alls, känner mig bara okunnig. MEN Morberg har nåt eget,han har min sympati. Men intervjun – ja ovanlig. Men jag fick intrycket att han är en obildad skådis som inte kunde styra över intervjun på nåt kul alls. Lindholm hade väl varit tacksam för hans syn på vädret eller nåt.
Men jag har svårt för ordet macho. Så fort man är slafsig och sturig är det macho det?
Bring back den svenska surheten. Sturigheten. Rak slafsighet.
Annars är det väl Keith Floyd som var grundaren av denna stil.
september 23, 2007 kl 4:58 e m |
Han bär äkta guldring på vänster hand, allt är förbi: en katolik… eller är han förlovad, hm.
försåvitt inte bilden är spegelvänd! Man måste tänka positivt.
september 24, 2007 kl 12:48 f m |
Jenny, hade du läst intervjun, hade du fått reda på att han inte bara är gift, utan dessutom har fem döttrar…
september 24, 2007 kl 12:58 f m |
Molle.Vet ju iofs inte heller var “tafsen” är belägen och är absolut ingen specialist på herrn ifråga.
Men jag fick en känsla av att han har skapat ett alter ego, en roll som påtages när media måste angöras.
Precis som Kristina Lugn påstås ha gjort.
Att sedan hans alter ego, tycks ha spår av denne “Viggo”, kan ju antingen vara omsorgsfullt beräknat, för att freda sig så mycket som möjligt, eller ett fall av “if you can´t beat them, join them”, altså att han, ständigt, blir castad till dessa osympatiska roller och är trött på att spotta i motvind.
Sedan är det ju, åtminstone min, fasta övertygelse att en riktigt bra skådespelare, inte behöver vare sig förklädnader eller maskering, för att ge en bra rolltolkning.
Kan de sitt jobb och har begåvningen, skapar de en trovärdig gestalt, oavsett de “ser ut som sig själva, eller ej.
september 24, 2007 kl 9:48 f m |
Äntligen en intervju i min smak om ett tv-program. Precis så mycket som P.M. pratar om sin show är det värt att skriva i tidningen, om vilket tv-program som helst (nästan). Är det inte märkligt att vi inte har tv-program om tidningsartiklar, radioprogram, bloggar, telefonsamtal och e-postkommunikation? Nej det är det inte, varför ska vi då ha artiklar om tv-program till förbannelse. Det finns tv- och radiokrönikor i tidningar, filmkrönikan och liknande, det är ok, men ältandet av pseudohändelser från tv-program i kvällspressen (som verkar smitta dagstidningarna)…
Underhållning är opium för folket.
september 24, 2007 kl 12:16 e m |
Men Nina: varför får jag inte adoptera hans döttrar? Läste intervjun (!) och myste, hehe.
september 24, 2007 kl 1:59 e m |
Jenny.Erm…är det till att överhuvudtaget ha frågat mannen, om han vill göra ett frubyte…och döttrarna om de är intresserade av att bli adopterade?!
Vore kanske tacknämligt att ta reda på det, först…?
:D
september 24, 2007 kl 4:07 e m |
Nu är Jenny ute och cyklar som vanligt, bara för att hon anser machos vara själsfränder.
Vi ber om tillgift.
september 24, 2007 kl 8:03 e m |
Liten Karin.Jag mente ju bara att det kunde vara läge att kolla läget i n n a n den befintliga frun användes som fiskbete…tänk om tycke inte bara lät bli att uppstå, utan uteblev på en permanent basis…
Allt detta arbete, totalt i onödan?!
Förresten, är inte fem fäben, liite väl mycket?
september 24, 2007 kl 10:37 e m |
Jenny kunde nog förvandla mästerkocken i stövlar till en submissiv slav innan han hinner säga “bakmaskinskonstruktionskonsultbyrå”.
september 24, 2007 kl 10:51 e m |
Civing.Säkerligen, skulle inte ta henne någon tid alls…men så har vi ju fortfarande frågan om det ansträngande i att ha hela fem fäben, snoendes runt fötterna…
september 25, 2007 kl 5:07 f m |
Visa lite humor, era jävlar!
september 25, 2007 kl 5:42 f m |
Jenny.Trodde det var det vi gjorde…
:D
september 25, 2007 kl 10:55 f m |
Tja, när Jenny försöker vara smyglitterär vacklar viken i skyn. Vi tror hon försökte alludera till Norman Mailers “Tough guys don´t dance”, vilken synes ha imponerat henne storligen.
Att ett blont gift som hon inte blir gift är inte att undra på. Barnavårdsnämnden instämmer!
september 25, 2007 kl 2:19 e m |
Wow, jag gillar honom ju! (Men jag är inte konkurrent till dig Jenny, jag är redan ett lyckligt gift som är gift.)
Precis som Bastion Styrbiskop tycker jag ordet “macho” används lite för ofta. Vanlig jävla mänsklighet skulle jag vilja kalla det här fallet. Ett anfall av akut, utåtriktad spleen.
september 25, 2007 kl 3:32 e m |
Jag tycker Per Morberg är feg och oförskämd. Vill han inte ta kändisjournalistiken kan han låta bli att t.ex. göra tv. Kändis är generellt inget man blir av misstag och om man aktivt gör saker för att framhäva sin egen medieprofil, ja då tycker jag att man får palla att sitta och svara på platta frågor om sitt halvtrista program. Punkt.
Sen måste jag fråga; varför sjörövar Jenny?
september 25, 2007 kl 4:20 e m |
Aha! En skriv ihop-aktivist. Kunglig salut!
september 25, 2007 kl 5:29 e m |
Jenny får tala för sig själv (det gör hon så gärna!) men jag läser namnet som två ord och inte ett, analogt med “bagar Bengtsson”.
september 26, 2007 kl 11:01 f m |
Problemet är att Jenny knappt kan tala alls, i alla fall inte rent, beroende på akut gaddbrist.
Ej heller är hon slängd i teknik, och namnet SjörövarJenny var redan taget av någon suspekt individ på ett av de skepp hon är ute och cyklar runt på. Som hon föredrar att inte dras in i foxterrieruppfödning, allaredan upptagen av sina ilskna ara-papegojor som hon är, medan det just i de välska länderna krävdes hopskrivning av namnet hennes i loggböckerna, ska vi gärna dock återgå till sådan i hennes namn även här, för att därmed lyckliggöra alla läsare som är beredda att skjuta Kungens salut!
Ty hon är ju monarkist, förstås.
Så vältalig hon inte klarar att vara för dagen (ens kvantitativt sett), som hon nästan aldrig tar någon eller någonting på allvar, allra minst sig själv eller ens löjeväckande fula machos, är hon (för dagen) dessvärre icke kapabel ens till detta, utan vi nödgas idka talisman för käringens räkning.
Jenny själv snarkar nämligen djupt komatöst (samt fnittrande i sömnen) i utkiken med huvudet, som vi förmodar, sprängfyllt av alla sjöbusar hon gift sig med i de olika hamnarna sedan vi började segla, men glömt där som avlagda bylten och sjösäckar.
Så svenske Herr Myrberg är bara en av de många hon fann vara kul i fem minuter och sedan avfärdade i enlighet med den omvända Jake-metoden i tunnlarna under haven.
På både hennes och huskockens knogar står att läsa:
“Ebbe” och “Flut” för: “ebb” och “flod” (surpirse!) vilket i kockens fall betyder kött och fesk men i Jennys, som vi förmodar, någon onämnbart magisk besvärjelse.
september 26, 2007 kl 7:03 e m |
Vafalls?
Blir det skinkmacka på burk, nu igen?
Sätt genast av i full fart backbord!
september 26, 2007 kl 8:21 e m |
Jag som trodde att det var för att undvika förväxling med Sjörövar-Jenny.
september 26, 2007 kl 9:22 e m |
Civing.Om Jennys alla personligheter twista di lärde…risk för förväxlingar, är överhängande…gemensam nämnare är endast de våldsamma reaktionerna, när ingen av dem utfordras på “rätt” sätt…
september 27, 2007 kl 11:23 f m |
Men faktiskt tycker jag inte om bindestreck!
De ser alltid ut som om man sammanfogat något som inte hör ihop (vilket gärna är fallet men här helt uppåt masterna).
Skrive man däremot (i detta prekära fall) “SjörövarJenny” ser det ut som en illustration till “Kangaroo is man(-)killer” det vill säga en (förbjuden!) boxningsmatch mellan en känguru och en boxare (vilken för övrigt till hundra procent kängurun vinner, trots handikappning med bundna tassar, annars vore nomen omen) och vem vill deltaga i något så ohemult?
Återstod att skriva de två bereppen (hu…) i s ä r, eller i misär, som vissa betraktar saken.
Vad göra?
För mig förblir hon Sjörövar Jenny, tror jag, fäst vid svärdkäringen som jag är, fan vet varför!
Annars är jag en stor förespråkare för hopskrivningar lika ålderstigna som Överänder.
september 28, 2007 kl 10:57 f m |
Hah! De lärde må twista ikapp om mig bäst de kan. För sjung hej hå å en flarra ROM.
januari 31, 2008 kl 5:13 e m |
Machomat, jojo… men det är nya tider nu baron, nu finns ju “Den musiske matlagaren”… se min blogg för mer.
Annars intressant detta om skådisar “är” sina karaktärer. Det sägs ju att en slampig kvinna ska inte spela slampa, en nörd ska inte spela nörd, och det ligger nåt i det… men helt främmande för sin rollkaraktär får skådisen ju inte va, svår matematik… à la Pierce Brosnan som ju verkligen ville spela Bond, och gjorde en bättre prestation än den öppet Bond-hatande Tim Dalton…