Jag har dräglat över omslagen till Kapten Stofil på hanses hemsida, länge. E-post till Lindegren i saken har förblivit obesvarad.

Förfrågningar på diverse bibliotek och tidningsbutiker har varit förgäves.

Hur gör jag för att på tag på ett några nummer med vad som tycks vara en av den svenska seriehistoriens mest geniala skapelser: den maskerade proggaren?

http://entertainment.timesonline.co.uk/tol/arts_and_entertainment/the_tls/article2576433.ece

Den kan naturligtvis inte jämföras med de här citerade pekoralen, men dess rad “But me no chromium plumbing thrills” tycker jag ändå har något visst je-ne-sais-quoi…

tack för Er ovanstående (underbara) översättning:
“en varm och slapp kropp som tillhörde Bob, med vilken jag sammanlevde i urbant elände”
…dessa ord gjorde mig närapå oförhappandes nykter, ehuru de voro så trösterika efter en till ytterlighet ansträngande helg i makens familjs sköte, så att säga, men jag drack rom.

Vår huskock har informerat oss (Bob och mig) om att enda tyska Slayer-coverbandet heter: “Hans Martin Slayer”.

Är Ni släkt, månne?

“We fell off Tay Bridge

Listening to Mac -Go -nee -gall!”

i låten Flying Scotsman.

Nu var ju den periodens musik ganska pretto och ödesmättad så där ringde inga “kling- klingeliklang- klockor av ironi” hos mig i alla fall.

Har Ofvandahl helt ovetandes återänvänt klingeli-klang från Tegnérs satir över “Lorenzo Hammarspik”??

Det blir alltmer kuriöst…

Läste att han mycket väl kan ha haft Aspergers syndrom eller liknande. Det verkar ju inte helt osannolikt, även om det förstås är en trist tendens i vår tid att konstiga människor inte kan tillåtas vara konstiga rätt och slätt. Är du alltför “udda” måste du särskiljas från “normaliteten”, så att de “normala” kan få en klar bild av vad de själva INTE är, och somna gott i visshet om att de inte kommer att bli som du, och framför allt att du inte på något sätt är som dem. Nåväl.

I en radjosändning roade jag mig med att spela Tiny Tims välkända version av “Tip-Toe Thru the Tulips” jämte Nick Lucas originalinspelning från 1929. Det lustigaste var att det faktiskt visade sig omöjligt att avgöra vilken av dem som är fjolligast.

Trots att jag hade öppnat dörren förblev Terris finger på ringklockan, som om hon drabbats av rigor mortis medan hon tryckte på den. Med våld tog jag bort fingret, blev nästan tvungen att bryta av det. Hon höll fram en hand med handflatan uppåt och sade: ”Ge mig din George Eliot-uppsats”; ansiktet var lika uttryckslöst som en lönnmördares.
”Annars — skjuter du mig?”
”Käften”, sade hon kort och tände en cigarrett på ett sätt som förde tanken till en film noir-skurk. Jag stängde dörren framför henne och gick och lade mig igen bredvid en varm och slapp kropp som tillhörde Bob, med vilken jag sammanlevde i urbant elände i en unken vindlägenhet på Paton’s Lane som tidigare hade hyst Dundees smädade men dock högsinte diktare William Topaz McGonagall. Bob vände på sig och mumlade något av sitt vanliga sömnsvammel (”Leoparden kommer att missa tåget!”, ”Måste hitta rädisan” och så vidare).

Ett ganska representativt utdrag ur denna rätt bisarra roman.

Kling klingeliklang,
Jag vill ta mig en tjang:
En flicka som står där på
badhustak!
Som man kan skåda båd fram och bak!
Hå, hå håjamän!
Knäpp spydigt min sträng:
Ej vill jag ha
En flicka, som alla med
ögon kan ta
Väl har hon en slöja på,
Men kontur av vart strå
Genom vattendränkt slöja man ser!
Som humbug såd’na seder sig ter!

Birger Sjöberg — en av mina husgudar — visste det mesta om den överspända diktens våndor — tänk bara på Cellos lidanden när han anonymt skickat in dikten om “Junker Morgonröd” i Kvartetten som sprängdes:

“Rid ut, rid ut, och svinga ditt svärd för ett blänkande slag!
Mången skönlockig mö uppå kransade ängar
mången stingkyss dig ger, mången sugande blick,
Ingen rast! Locka krämaresjälar med pengar,
så drag till för din dröm med ett glimmande stick!”

I en dikt ur sent på jorden har han skrivit en hyllning till konditor Ofvandahl och mindre lyckad skaldekonst:

Där på vår önskans äng
som sänks mot mörkblå dalen
står i en vind, ej salt och sträng,
de bästa pekoralen.
På jorden trampade i mull
av många stora lärde,
de vaja för vår längtans skull
och äga även värde.

Frasen “de vaja för vår längtans skull” används för övrigt ofta av mig och min vän Martin för att urskulda ärligt menade men mindre lyckade insatser på konstens område. Det är liksom en variant på Thomas Thorilds gamla “Allt görs för sina förtjänster”.

När jag försökte googla fram versen ovan fick jag bara en träff — en artikel Martin skrivit om det stora originalet Tiny Tim i Hjärnstorm:

http://hjarnstorm.com/hjaernstorm/6364/kristenson.html

(Jag börjar misstänka att jag försöker blogga bort febern — oändligt långa omtöcknade inlägg följer det ena efter det andra — jag tror jag ska försöka ge mig nu …)

Kata, hon tycker om att få hålla tal
Ofvandahl tycker om Ofvandahl