Kommentarer till: Norrbottens landskapsvapen

Av: Ahrvid

Ahrvid — Sat, 13 Oct 2007 23:29:53 +0000

Apropå landskapsgränser syns det inte vara helt klart var i Stockholm gränsen mellan Uppland och Södermanland går. Jag debatterade en gång saken med DN:s stockholmshistoriker Martin Stugart. Han hade skrivit en artikel där han hävdade att gränsen går vid Slussen, söder om Gamla Stan.
Den mest vedertagna uppfattningen torde annars vara att gränsen går mitt i Gamla Stan, där det någonstans skall finnas en sten som markerar landskapsgränserna.
Till Stugart framförde jag dock uppfattningen att gränsen kanske går vid Norrström, norr om Slottet. Till stöd för detta anförde jag någon gammal geografibok från 1800-talet, som påstod detta, vilket också motiverades av att i äldre tider hade Gamla Stan och Södermalm rent fysiskt hängt ihop (över Slussen gick alltså en landtunga) och om möjligt brukar man dra gränser vid vattendrag.
Men vad som verkligen gäller vet jag inte.

–Ahrvid

Av: Ahrvid

Ahrvid — Sat, 13 Oct 2007 23:28:24 +0000

–Ahrvid

Av: Bastion Styrbiskop

Bastion Styrbiskop — Mon, 08 Oct 2007 14:08:55 +0000

Fredrik Lindström (FRELINDRO!) som nämns ovan har även varierat temat i en På Minuten-jamsession där Sörmland får kompensation för sin skräpfisk (braxen?) när landskapsinstrumenten ska fördelas:

En riktigt fet synth från Yamaha.

Av: David

David — Sun, 07 Oct 2007 19:56:24 +0000

Zoot: Wow! Jag trodde det var omöjligt att underträffa landskapsgrundämnena, men Fleming och Preben har tydligen lyckats — Amtlegobiten är den nya mästaren!

Av: zoot

zoot — Sun, 07 Oct 2007 19:44:52 +0000

När landskapssjukdomarna delades ut blev det fyllesjukan för Norrbotten, illa igen :-) Däremot blev det Lovikkavanten när det gällde landskapsklädesplagg, helt OK. I Danmark har varje Amt en särskild legobit som “sin”, tex en blå platta med 2×4 piggar till Ringköbings Amtskommune, tror jag.

Av: David

David — Sun, 07 Oct 2007 19:10:30 +0000

Duke: jag såg att vi västmanlänningar har kväve, vilket först förbryllade mig, men sedan läste jag vidare om ämnet och upptäckte att det bidrar starkt till försurningen av landskapet — med tanke på att V befinner sig i hjärtat av gnällbältet förefaller det helt logiskt …

Av: D. DeM.

D. DeM. — Sun, 07 Oct 2007 18:53:32 +0000

Som skåning är det inte utan att man sträcker på sig lite extra när man vet att man sitter med Aluminium som landskapsgrundämne. Just vid fördelningen av landskapsgrundämnena verkar de norra delarna av Sverige ha haft starka förhandlare vid bordet. Det är inte för inte som Lappland har Silver, Västerbotten stoltserar med guld och Norrbotten sitter med järn medans Blekinge fått nöja sig med magnesium och Småland troligtvis skäms för sitt kalium…

http://sv.wikipedia.org/wiki/Landskapsgrund%C3%A4mne

Av: Bengt O.

Bengt O. — Sun, 07 Oct 2007 14:41:54 +0000

Signaturen BO: Det är klart, tror man på en snusdossvarvare som åt ihjäl sig på semlor så blir det ju så. Troligen var det väl någon västerbottning som kommit över namnstämpeln. ;-) Men allvarligt talat var det en intressant länk du hänvisade till. Recensionerna av boken visar ju också på den förvirring som rått i detta ämne och till vilken jag nu framgångsrikt bidragit. Tack emellertid för intressant läsning.

Av: David

David — Sun, 07 Oct 2007 13:24:12 +0000

B O, Bo och civing: De förvirrade gränsdragningarna mellan län och landskap — både fysiskt och mentalgeografiskt — är en ständig källa till underhållning och tandagnisslan. Min vän Gustaf redde ut begreppen på ett förtjäntsfullt sätt i en kommentarsträng för ett tag sedan:

http://davidnessle.wordpress.com/2007/04/04/mot-smalands-morka-hjarta/#comment-25824

Ban-Ken: Underbart underhållande! Bok-Bond är bisarrare än man kan tro. Jag postar länken en gång till på det att den må bli mer lättklickad:

http://dasai.blogsome.com/2007/08/31/den-konstigaste-bond-boken-ar-det-inte/

Av: ban~ken

ban~ken — Sun, 07 Oct 2007 12:41:36 +0000

I “On Her Majesty’s Secret Service,” som jag nyligen läst och påtalat diverse egendomligheter med (http://dasai.blogsome.com/2007/08/31/den-konstigaste-bond-boken-ar-det-inte/), låtsas James Bond vara [en av de brittiska] riksheraldikern[a] när han wallraffar på Ernst Stavro Blofelds alpstation Piz Gloria. I början av boken när 007, eh, bondar med en heraldiker för att lära sig en smula om heraldik visar det sig att myndigheten College of Arms är en minst lika hemlig organisation som M.I.5, med täcknamn på personalen och allt. Till skillnad från de brittiska riksheraldikerna i Flemings fiktiva sextiotal behöver inte den svenska riksheraldikern farbroderligt hjälpa nyblivna afrikanska nationer att komponera nya flaggor vid deras, och det kanske är tur av Davids exempel att döma.