Dalarnas landskapsvapen

För 362 miljoner år sedan var det inte roligt att vara mas och kulla — eller ens någon av de dinosaurier som väntade på att människor i toppiga huvudbonader skulle ta landskapet i besiktning.

En ganska rejäl stenbumling hade nämligen sugits ur sin bana i Oortmolnet bortom Pluto och tumlade handlöst mot Jorden, där den ramlade ner med ett brak så genljudande att Tunguskaexplosionen framstår som en halvkvävd nysning.

Nedslagshålet bildade Europas största meteorkrater, som vi i vardagslag brukar kalla för Siljansringen:

En sådan här krater kallas tydligen för ett “Astroblem”, vilket jag tycker låter lite blekt — som något man kan behandla med Clearasil. Om jag minns rätt är Siljansringen inte bara Europas största krater utan placerar sig även på en hedrande sjundeplats globalt. (Med tanke på det ovanstående kan man ju tycka att landskapsmineralet borde vara Kryptonit, men nu är det tyvärr porfyr istället.)

Men som titeln på inlägget antyder var det landskapsvapnet det skulle handla om. Jag kan bara inte låta bli att använda ordet “Oortmolnet” så snart jag får tillfälle. Dessutom känns det inte som om Dalarnas vapen kommer att sporra mig till några stordåd. Vapnet består just av vapen, närmare bestämt korslagda pilar som låter antyda att de oväldiga och väldiga männen från Dalom kommer att tåga mot Stockholm med hötjugor i händerna (som statister i någon Frankensteinfilm) så fort de är det minsta missnöjda med något. Tre gånger marscherade de bara under Gustav Vasas regeringstid. (Kronan över pilarna är väl gissningsvis en finkänslig liten påminnelse om vilka det var som satte G. Eriksson på tronen till att börja med.)

En del av dalkarlarnas klagomål verkar i retrospekt vara av mindre världsomvälvande art. När dalkalarna marscherade mot Gustav Vasa andra gången 1527 - 28 hade de fem punkter på sitt program. Särskilt nummer fyra och fem tycker jag vittnar om en viss stingslighet:

4) att de många främmande sätt med uthackade och brokiga kläder, som då nyss i konungens hof uppkomne voro, skulle afläggas, och

5) att alla de som åto kött fredagen eller lördagen skulle brännas eller eljest aflifvas.

Att riskera liv och lem för fashion statements och dietfrågor verkar onekligen en smula överilat (därmed inte sagt att inte dalkarlarna hade åtskilliga legitima skäl att vara sura på den alltmer tandlösa gottegrisen på tronen). Gustav Vasa gick för övrigt inte med på något av dessa krav. Angående den fjärde punkten sade han istället, med karakteristiskt målande och märgfull formuleringskonst:

»att han icke ville blifva mästrad
af dem, på hvad sätt han klädde sitt hoffolk, sina
drabanter och andra. Han måste rätta sig efter andra
potentater, kejsare, konungar och furstar, efter som
vi svenskar icke vore mer getter eller svin än de.»

Allt enligt Carl Georg Starbäck. Dalarnas eget mode kan förövrigt förefalla en utomstående betraktare både brokot, krokot och tokot (som Lasse Lucidor kanske skulle ha uttryckt sig).

Jag vet inte om det är den rika tillgången på mandom, mod och mulna masar som har gjort att Dalarna fått det maskulina namnet “Dalecarlia” på latin (och därigenom också på engelska). Det är kanske inte helt uteslutet.