Populärvetenskap kallas på franska ”vulgarisation”. Av någon anledning kommer jag att tänka på detta när jag — ett decennium efter alla andra — börjar titta på BBC:s dokumentär med datoranimerade dinosaurier (Walking With Dinosaurs, 1999). Scenografierna är suggestiva, och även om datoranimationerna har åldrats en smula (de känns lite väl Nintendo ibland) är bilderna fantastiskt fantasieggande.
Då tar speakerrösten till orda: ”Suddenly, the smell of fear is in the air …” Är vi plötsligt i en noirfilm från femtiotalet? Kan vi vänta oss att Cleo Moore när som helst sticker upp sitt femme fatala huvud ur ormbunksbråten? Varför låter berättaren så där överdrivet, traileraktigt dramtisk? Det skär sig en smula mot det brittiska idiomet.
Men det blir snart värre: ”These creatures are BUILT TO SURVIVE” säger speakern med stort eftertryck. Jaså, tänker jag. Till skillnad från alla jordens andra organismer, då … Kunde han inte lika gärna ha sagt — med samma teatraliskt meningsdigra tonfall — ”These creatures are ACTUALLY CARBON BASED”.
Det som slutgiltigt får mig att tappa tålamodet är när vår ciceron några minuter senare kläcker ur sig: ”THE HUNTER HAS BECOME THE HUNTED”. Jag blir tvungen att stänga av innan han får chansen att fortsätta med ”the natives are restless tonight” eller ”So … we meet again, says the Allosaurus”.
Det vore väl en sak om serien — trots den imbecilla speakerrösten — kändes vetenskapligt vederhäftig, men av någon märklig anledning har man valt att göra en pastisch på en naturdokumentär — en Disneydokumentär från tidigt sextiotal, förtjänar det att tilläggas — full av knasiga generaliseringar, antropomorfismer, effektsökeri och rena spekulationer som presenteras som ovedersägliga sanningar.
Till exempel: en dinosaurie markerar sitt revir med urin — och inte bara en liten skvätt, utan en halv hink grumlig vätska, trots att speakerrösten just berättat för oss att ”water is precious” (always with the clichés) i den här miljön. Jag vet att det finns koproliter bevarade, men dinokisset borde väl rimligen ha hunnit torka på 65 miljoner år. Dinosauriernas närmaste efterlevande är fåglarna — de är rentav så nära släkt att det bara är med hjälp av bröstbenet man kan se skillnad på dinosaurieskelett och fågelskelett. Och fåglar kissar väl inte revir?
Jag blir en smula beklämd — alla dessa resurser, allt detta kunnande, all denna riktiga vetenskap får göra trältjänst hos sensationalism och ”dramaturgi” (i ordets sämsta bemärkelse). Vilket slöseri. Och vilka var det nu som hade producerat dokumentärserien? BBC. Uff. Är inget heligt längre?
David Nessle 
januari 24, 2008 kl. 4:23 e m |
Är inte det roligaste med påståendet “These creatures are BUILT TO SURVIVE” att de i så fall måste ha haft något slags produktionsfel, med tanke på att de faktiskt inte överlevde.
november 21, 2009 kl. 12:54 e m |
HaHaHa!!
januari 24, 2008 kl. 5:48 e m |
Björn: Jag tror att poängen med uttalandet kan vara att de faktiskt överlevde, under mycket, mycket längre tid än du och jag har gått att skilja från näbbmöss. Perspektivet ”de dog ut, alltså var de misslyckade” är vanligt men olyckligt.
Och till herr skribent vill jag angående sista meningen bara konstatera att han tycks ha valt en mycket passande publikation att jobba för. Fast det var säkert avsedd effekt. Och jag protesterar inte i sakfrågan.
januari 24, 2008 kl. 7:18 e m |
Men, kissade dinosarna inte revir?
Nu är jag verkligen chockerad! Havets Nessie, vad gjorde hon? Inte ens sjödinosarna?
Nähä.
Egentligen är dylika BBC-program fullkomligt överflödiga. Allt man behöver veta, är att det endast finns två sorters väsen: påsväsen (se: amöbor med samma in och utgång för föda samt dess rester) och slangväsen (såna som vi och exempelvis kängurur och elefanter) på jorden. För bildbevis se: http://www.stupor-mundi.net/index.php?paged=6
januari 24, 2008 kl. 7:51 e m |
Det påminner lite om den tredimensionella dinosaurfilm jag såg i Köpenhamn; fylld med dinosaurvrål, ehuru man påpekade att man inte vet hur eller om dinosaurer faktiskt lät.
Jenny, tro det eller inte, men det finns många individer som inte känner till skillnaden mellan karyoter och eukaryoter. Populärvetenskapen tar alltså inte sitt ansvar i vulgariseringen.
Svenska Dagbladet drog igår sitt strå till den populärvetenskapliga stacken genom att publicera ”Mystisk bild tagen på Mars”. Denna gång handlade det inte om det ständigt återkommande marsansiktet, utan om en senare variant.
januari 24, 2008 kl. 8:04 e m |
Djurprogram som inte har David Attenborough som speaker känns aldrig riktigt seriösa.
januari 25, 2008 kl. 12:26 f m |
Haha “These creatures are BUILT TO SURVIVE” var ju underbart roligt :D
januari 25, 2008 kl. 9:30 f m |
Jmfr ”These cratures are BUILT TO PERISH” vilka det nu skulle vara …
januari 25, 2008 kl. 10:44 f m |
”Djurprogram som inte har David Attenborough som speaker känns aldrig riktigt seriösa.”
Djurprogram som inte har Steve Irwin som speaker känns aldrig riktigt seriösa.
januari 25, 2008 kl. 11:44 f m |
En sak jag retar mig på i dessa dinosaurie-dokus är att himlen är så blå. Den var inte det då, den var konstant belamrad med rökridåer, dunst och dimma. Och det solljus och himladjup vi ser idag har subtilare orsaker än att dimman bara lättat. Det har, oss esoteriker emellan, esoteriska orsaker; Gud har skapat en aura kring planeten för att leda dess kreatur på rätta vägar.
Och dinosarna lät han helt enkelt dö ut, de hade tjänat sitt syfte. Drömmen att återskapa dinosaurier är missriktad, som vi såg i ”Jurassic Park”…!
januari 25, 2008 kl. 3:26 e m |
Daniel: menar du att krokodiljägaren var seriös? Det är fan aldeles för mycket endutainment med klämkäcka australiensare nuförtiden. Jag anser att knarriga gamla oxbridgelektörer är den så kallade grejen.
januari 25, 2008 kl. 4:08 e m |
Jag får nog hålla med om att jag alla gånger föredrar Attenborough före Irwin och det gjorde uppenbarligen det naturliga urvalets princip om den mest lämpade också … Nå, ibland kan också dessa ”oxbridgelektörer” kännas lite väl nattståndna. Såg härmomdagen (är det ett ord?) en repris av Michael Palins jorden-runt-program (minns inte vilket) och jag upptäckte till min besvikelse en icke försumbar portion kolonial nedlåtenhet i hans tilltal. Hans reseprogram liknar på många sätt Attenboroughs naturdito, med den skillnaden att Palin faktiskt hela tiden talar om (och ibland till) människor. I kortare stycken som sagt, charmigt och småputtrigt, men förvånansvärt ofta pinsamt och lite väl von oben.
januari 25, 2008 kl. 5:34 e m |
Svensson har en intressant iakktagelse här – Z Buridan, känd från denna blogg, hade fasenimej mer smultna färger, dåsiga eftermiddagar, släpljus. Jurassiska kvällar.
Men det kanske är lättare att animera ”kl 12 och minimala skuggor”..?
januari 26, 2008 kl. 1:32 f m |
David Attenborough är en mycket passionerad skildrare av naturen, kanske mest minnesvärt så när han i fräsande vågskum skildrar omgivande kaskelotparning.
Vilket är passande, då han även tycks ha studerat den gode Dr ”A”s bok ”The Sensuous Dirty Old Man”. Den allra bästa underhållning jag sett på TV var ett avsnitt av Parkinson där värden och Sir David turades om att ge Nigella Lawson tveksamma komplimanger och double-entendres. De lyckades rent av reducera Eddie Izzard, kvällens tredje gäst, till en bifigur. Sedan kastade jag ut TV:n, det fanns inte mer att se.
februari 1, 2008 kl. 1:05 f m |
Jag har sett en rad dinosaurieprogram. I någon av dessa programserier hävdades att man hade mark med bar vulkanaska eller grus, för det fanns minsann inte gräs på dinosauriernas tid. Detta har jag funderat på sanningshalten i. Tillvarons olika organismer tenderar ju att ”flyta ut” och fylla alla tillgängliga nischer, och stora områden horisontella ytor som ligger i trevligt solsken, torde vara ett perfekt område för en växtgrupp att muta in. (Så jag lutar åt att det fanns gräs eller något gräsliknande på dinosauriernas tid, vad BBC än säger.)
F ö är jag så förbaskat trött på alla dessa eviga naturprogram. Jag fick en överdos redan i barndomen, med figurer som Nils Linnman och Korsnäsgården och Jan Lindblad. Det var så oändligt tråkiga program. Man kunde få se bilder på en buske i flera minuter, också ”Titta, där kom stentitan/paradisfnurkeln/etc fram!”.
Förutom att programmen är urtråkiga, finns det en ideologi bakom allt detta naturprogrammande jag vänder mig emot. ”Naturen” utmålas som ett orörbart närmast heligt paradis, som till varje pris måste lämnas helt orörd, och djur utmålas som någon sorts människor om än i annan form, med mänskliga egenskaper. Överdoser av sådana program kan mycket väl ha givit impulser till excesser inom miljörörelser och s k djurrättsaktivism.
–Ahrvid