Lorraine and the trains
Lorraine Beard är hemmafru.
Hennes son Elton är vuxen, men bor fortfarande hemma.
Hon har även en make som heter Basil.
Basil är ganska förtjust i tåg.
Varje år åker hela familjen på semester tillsammans.
En ung kvinna hittade alla familjen Beards ettusenfemhundra diabilder från 1953 - 68 på en loppmarknad i södra Kalifornien, och har till mänsklighetens fromma lagt ut ett generöst urval på Flickr. Att bläddra bland dem fyller mig både med kulturhistorisk svindel och en mild voyeuristisk skamkänsla. De övermättade, nästan technicoloraktiga färgerna både förhöjer och bryter av mot motivens ofta mycket privata karaktär; det amerikanska femtiotalet har sällan känts närmare.
Fotografiernas upphittare visste ingenting om familjen Beard — annat än vad som stod på själva diabilderna (”Vår nya stereo, 1957″) — men den världsvida vävens ibland förvånansvärt finmaskiga nät fångade upp någon som kunde ge besked om Lorraines, Basils och Eltons öden. Jag såg bilderna första gången för ett par veckor sedan, men jag märker att jag fortfarande funderar över familjens liv.
mars 10, 2008 kl. 9:32 pm
En anekdot om Linné som egentligen borde stå i kommentarerna till inlägget om Strindberg då det berör djurs flyttförmåga:
“Är wäl något land rikare på watten än Swerige, och deremot fattigare på fisk? alla wåra kärr, myror, gjölar, sjöar, floder, hafs-strander äro nog gålla [Gålla=Ofruktbar]. Orsaken är merendels, at bommar sällan sättas för fisken, utan han får fritt och obehindrad passera Osen och strömmarne till hafwet, hwarifrån han icke återkommer”
(Linnés skånska resa, 1749)
mars 11, 2008 kl. 12:16 är
Hawaikråkan: Linné brukar väl ha rätt bra bondförnuft men just hans insatser som sillprotektionist verkar kanske inte helt genomtänkta …
mars 11, 2008 kl. 12:40 pm
Hej du gamle poet och assonansmakare: “Lorraine and the Trains” blir för mig titeln på ett oskrivet epos, om skarvdunk och dopplande plingbommar, stationer som passerar som småtimmar och ett lok som kväker som en stålgroda i natten…
Vad gäller bilderna så är såklart bild 1 tecken på det amerikanska idealloket typ 1A, odödlig platonsk urbild. Bild 3-5, GM-loket, var intressant i sitt lån av bilformer: kylarmaskering, panoramaruta fram och bak och så antydan till fenor. Men snyggt? Nja…
De sista bilderna hade lätt surreala färger, bra återgivna så här 50 år efteråt. Eller är det så att utläggning på nätet ger ökad skärpa åt de flesta bilder?
mars 11, 2008 kl. 12:43 pm
Märker nu att GM-loket heter “City of Las Vegas”. Jo så gjorde de över där, döpte tåg efter städer. Får mig osökt att tänka på en Woody Guthrie-låt som sjöngs i TV-serien Alf, när man var ute och tjuvåkte godsfinka:
Good morning, America, how are you?
Don’t you recognize your native son?
They call me “The City of San Francisco”,
I’ll be gone by the day a hundred miles…
mars 11, 2008 kl. 3:26 pm
Det första loket ser ju klassiskt tufft ut, lite som rapidloket med sin oranga färg.
Tack vare avmonopoliseringen finns fler loktyper och färgkombinationer att skåda i Sverige. Tyvärr ganska vansinniga grälla historier.
Men i USA är man alltid så smakfull med sånt här - klatschigt men med färgkänsla. Och så pinstripar man lite extra här och där för att ge konturer och pricken över i.
Men det här att lägga ut privata bilder, ANDRAS privata bilder? Är det riktigt juste?
mars 12, 2008 kl. 11:33 är
Jo de fria tågkompanierna här i landet målar grönt på rött och annat konstigt, det kan bli rätt brokigt.
Annars har vårt SJ varit rätt konsekvent i sin färgpolicy, det kan vi glädja oss åt: 1990 infördes blått och svart med röd blixt, i stort sett samma råder iag. Annat sägs det vara i Tyskland: där har man bytt färgpolicy och målat om vart femte år, så att persontågen där lär se ut som cirkuståg modell fulare.
(På 70-talet hade som alla vet Detsche Bundesbahns materiel crèmefärg med grön teckning, sedan blev det rött och svart, och sedan ändrade man igen och igen…)
mars 12, 2008 kl. 8:25 pm
Detta har inget med ämnet att göra, men jag måste bara dela med mig av denna smått Kapten Stofil-befryndade lista över nutida superhjältar: http://slapvagnen.blogspot.com/2007/04/hej-s-hr-i-vrvrmen-bestmde-jag-mig-fr.html
Hoppas nu att detta inlägg kommer fram trots länken.
mars 13, 2008 kl. 1:33 pm
jag kommer att tänka på ett annat skokartongsfynd på en loppis från ungefär samma tidsepok. Samma märkliga spökkänsla av Andras upplevelser, men helt annorlunda till tema. Boken som samlat fotografierna heter Casa Susanna, döpt efter en skylt som i sin tur tar sitt namn från matriarken som får man anta äger stugan. Bilderna föreställer kort och gott män som umgås både lite vardagligt och festligt med varandra. Och ja, de gillar att klä sig i kvinnokläder. Casa Susanna är deras ventil. Övrig tid kan man gissa är de lastbilschaufförer, äkta män, pappor, chefer…
Bilder och mer text här:
http://www.powerhousebooks.com/titles/casasusanna.html
mars 13, 2008 kl. 10:43 pm
helt fantastiskt. ser ju ut som dom bodde på en annan planet. :D
mars 14, 2008 kl. 11:10 är
tack för tipset! helt fantastiska bilder!
mars 14, 2008 kl. 1:22 pm
För mig framstår det som en inflation i utseendebyten hos företag. Man plockar in konsulter, som ger sken av att “göra något” genom att göra om varumärken, färger, typsnitt osv (grafisk profil, kallas det). Då syns det att man “gjort något” och man behöver inte göra något åt organisationens *verkliga* problem.
Ungefär som en 55-åring som smockar på med smink.
Jag tror däremot att det finns ett stort värde i att *inte* byta grafisk profil (och om man måste, göra det inkrementellt och så litet som möjligt). Då känner folk igen vem man är. Man kastar ju bort en inarbetning på marknaden, när man lanserar nya färger, ny logo etc! Dessutom blir det ju till direkt skada om man byter utseende bara för att dölja andra problem och slippa göra något åt organisationen.
–Ahrvid
mars 14, 2008 kl. 2:15 pm
Precis detta gjorde tyska järnvägen (se mitt inlägg ovan): plockade in konsulter, trodde utseendebyte skulle fix allt osv.
Å andra sidan kan ibland omgörning av det yttre vara välgörande, även om det inte behövs. Som byta inredning på krog, ändra layouten på tidning, även om krog och tidning etc går bra.
“Plus ca change, plus c’est la même chose”… javisst, men ibland måste förändring till, annars blir det stagnation och tillbakagång.
Ingen exakt vetenskap detta, svårt att avgöra för eller emot. Ett stort fält!
mars 14, 2008 kl. 2:44 pm
Javisst, är det fantastiska bilder - både Lorraine- och Susannabilderna fångar ju onekligen något. Men, jag kan inte låta bli att tycka att det är snaskigt att kika in i andras fotoalbum, om jag inte är säker på att de samtyckt, speciellt när fotona inte är äldre än så här. Håller med Bastion Styrbiskop, det känns inte riktigt schysst.
Vad vet vi om dessa mäniskor drömmar? Det sätter ju fantasin i rörelse och spekulationerna blir förstås många. Att försöka sätta sig in i någons liv, som man inte känner till mer än via några fåtal snapshots, är intressant. Men jag skulle inte vilja att några människor satt och spekulerade utifrån mitt fotoalbum om 40 år, eller ens utifrån någon av mina vänners album. Att någon skulle skriva att jag ser ut som jag “bodde på en annan planet” - nej, det känns olustigt och det är väl därför det känns olustigt för mig att titta in i Lorraine/Susanna-samlingarna.
Susanna-albumet verkar ju spegla en sorts fristad för män som kanske nu är ca 75 år. Detta med Casa Susanna kanske är en välbevarad hemlighet (inte ovanligt bland män som ibland klär sig i kvinnokläder), det kanske var den lyckligaste tiden i deras liv, om de vill behålla och vårda hos sig själv och inte i bokupplaga/på internet.. Ja, nu börjar ju jag att spekulera också, det är ofrånkomligt. Och för mig känns det inte helt och hållet ok.
mars 15, 2008 kl. 4:46 pm
>En ung kvinna hittade alla familjen Beards ettusenfemhundra diabilder från >1953 - 68 på en loppmarknad i södra Kalifornien
Underbara bilder. Vet inte om det redan varit uppe men det finns en sajt ägnad åt temat med hittade prylar.
http://foundmagazine.com/
/jvb
mars 16, 2008 kl. 7:26 pm
Som sagt är jag lite brydd över sånt här. En gång, eller flera gånger närmare bestämt, har jag som samlare av så kallade “tråkiga vykort” funnit mig läsande en hel hög av en persons eller familjs vykort… men dom kunde väl ha bränt upp korten om dom ville behålla sin integritet kanske.
mars 16, 2008 kl. 8:31 pm
Apropå integritetsaspekten så var det väl ett par år sen som det var försök att få stopp på KB:s arkivering av websidor . Samma människor som la ut pinsamma bilder på sig själva , typ dansande med lampskärm på huvudet , fritt att beskåda från Ödsmål till Kyoto , fick panikattacker vid tanken på att deras barn skulle kunna se dom tjugo år senare.
mars 17, 2008 kl. 3:52 pm
Bastion Styrbiskop: Men tänk om personen på vykortet lagt samman dessa i en skokartong för att gå och slänga? Sedan kom han på att han skulle till Konsum först och då kom hjärtattacken…
Själv köper jag ofta och gärna gamla ramar. Ibland är de begagnade och det finns ett foto med. Vad ska jag göra med det, frågar jag mig? Det känns hemskt att bara slänga och samtidigt vet jag ju inte vem det är på bilden och vad ska jag med den till? Ska jag lägga fotot i ett kuvert eller arkiv som någon sedan ska hitta och sitta och lägga ut på webben? Ska jag annonsera efter släktingar?
Jag är ofattbart blödig, när det gäller sån’t här. Jag måste helt enkelt göra något åt det.
mars 18, 2008 kl. 12:28 är
Galaxa: Låt det gamla fotot sitta kvar men sätt ditt nya framför. På så sätt blir alla nöjda och glada.
(Själv har jag faktiskt enstaka gamla ramar där jag tyckt att originalfotot passat så bra att det fått vara kvar oförändrat. Därför har jag en del okända människor på mina väggar. Men, även sådana blir gamla vänner när de hängt med ett tag.)
mars 18, 2008 kl. 3:50 pm
Underbara bilder, stort tack för förnöjelsen att låta os se dem!
Tågen är ju härliga att skåda allaredan, men det blir än bättre med figurerna; dvs. människorna framför och i dessa (copyright Jacob:) leksaksfärggranna rymdfarkoster från dens trömlinjeformade Blixt Gordon-epoken, syns det mig.
Som sjörövare tycker jag förstås inte att detta är särdeles hemskt alls.
Visst, jag ler, men tror mig (även med svarta gulltänder i käften, osv.) faktiskt le på något liknande vis som jag gör åt egna barndomsbilder visande övertecknad “hårding” i mors hemstickade äggvärmare till mössor (traumatiska följder förefinnes till dags dato i form av galen hattkärlek!) eller för den delen en uppsättning för mig vilt främmande karska sjömän med de mustiga, breda armarna i kors, strängt bligande in i kameran (bilden torde vara från trettiotalet) som jag har i glas och ram, dock ej mera på väggen.
Snarare är jag fascinerad av dessa människor, helt i linje med Gustaf G ovan, att efter ett tag känns de som gamla vänner, och dem vill man inget ont (ens som sjöröverska:)
Samtidigt känner jag stor sympati för alla som månar om andras privatliv i dessa tider. (Har just haft obehaglig erfarenhet av s.k. “stalkning” på annan blog; mitt eget “fel” eftersom jag både visat mig för “öppet”, samt varit det, men äger numera “flugfilter” där.)
Men dessa bilder David visar, känns för mig ingalunda utelämnande eller voyeuristiska, tvärtom. Det finns (kanske mest hos denna sjörövens betraktarkäring, men ändå) en viss “värme” i dem.
Stoltheten i att dokumentera; “Titta! Här är hon; framför det fina loket!”
Kan själv förevisa ett stort antal familjebilder med både tjocka mormödrar och mödrar stående framför viktiga monument som vasaskepp eller Milles-figurer i det fjärran utvandrarlandet Sverige, avsedda att stolt förevisas släkten i DDR som inte fick resa utomlands. Dessa bilder är, för mig idag, både rörande och skojiga tidsdokument. Dock är jag säker på att de skulle fungera som utmärkta sömnpiller för mina vänner I Berlin och annorstädes, men jag gillar att ha dem, som minnen av en tid och ett Sverige jag växte upp i, som inte mera finns, utom i mitt huvud.
Samt där, på dessa bilder.
mars 18, 2008 kl. 4:06 pm
Jag gillar livet i technicolor. Ibland undrar jag hur mycket teknologin påverkar våra minnen. Helt klart reflekterar jag kring sjuttiotalet i vaskigt gult, nittiotalet i blekt realistiskt blixtpalett, femtiotalet i svartvitt och 1800-talet i raspiga softade fotogravyrer.
Fotografiska axplock ur människors blir för övrigt en högst bizarr representation över ens liv. Vi trors oss fotografera de främsta ögonblicken men resultatet blir givetvis något helt annat, ofta ganska “uncanny”.
mars 19, 2008 kl. 2:31 pm
På tal om att komma i besittning av andra människors gamla föremål känner jag att denna blogg har rätt sorts publik att skryta inför med följande: jag är sedan ett par dagar ägare till förre Svenska Mad-redaktören Kell Ståhls attachéväska i aluminium!
Klenoden - försedd med såväl Kells initialer som ett antal små klistermärken med Alfred E. Neumans nuna - kom i min ägo genom att Svenskt seriearkiv fått in den från Kell med diverse donerat arkivmaterial i, men inte ansåg sig kunna ta hand även om emballaget och därför erbjöd detta till mig snarare än att bara kassera det. Det gäller att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt!
Vadå jag yster?
mars 19, 2008 kl. 4:54 pm
Kellståhl hette/heter han väl ändå?
mars 20, 2008 kl. 1:24 är
Svensson: “Märker nu att GM-loket heter “City of Las Vegas”. Jo så gjorde de över där, döpte tåg efter städer. Får mig osökt att tänka på en Woody Guthrie-låt som sjöngs i TV-serien Alf, när man var ute och tjuvåkte godsfinka:
Good morning, America, how are you?
Don’t you recognize your native son?
They call me “The City of San Francisco”,
I’ll be gone by the day a hundred miles…”
Du tenker vel på Arlo Guthrie, ikke Woody, og sangen heter The City of New Orleans. http://www.youtube.com/watch?v=OfxoM6trtZE
Vi har en norsk utgave av den faktisk, men da har toget blitt til et fly:
Morn, morn Sandnessjøen, her er jeg
Grønn og liten, sjøsjuk, men fornøyd
Jeg er en Twin Otter på vei fra Mo I Rana
Jeg har hundre mil igjen
Før jeg blir fortøyd
(Øystein Sunde er tekstforfatteren)
Ellers så var det noen nydelige tog ja!
mars 20, 2008 kl. 9:43 är
Schibbye: “Kellståhl hette/heter han väl ändå?”
Inte enligt seriewikin (http://seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Kell_St%C3%A5hl), och jag vill nog minnas att namnen var särskrivna även i “redaktionsrutorna” i mina gamla Mad-lösnummer från slutet av 70-talet.
mars 20, 2008 kl. 9:44 är
Hmm, hur får man en länk att bli blå och klickbar här?
mars 20, 2008 kl. 10:41 är
(Kanske genom att ta bort parenteserna.)
mars 20, 2008 kl. 12:45 pm
Ingen som missat att andra Mad-redaktörn tillika mannen bakom “Plattetyder” (tillsammans med Bengan Wittström) Kjell Swanberg kolat vippen? Trist!
mars 20, 2008 kl. 2:26 pm
Några minnesord över Swanberg har skrivits av mig här:
http://lennart-svensson.blogspot.com/2008/03/ocr-eller-text.html
Eller klicka på “Svenssongalaxen” i blogrollen och scrolla ner till inlägget “OCR eller text”. En bit in i textmassan finner du min minnesruna över KS.
mars 21, 2008 kl. 12:27 pm
Bildbunten efter familjen Beard är fascinerande - och visst färgsätter man 40-50-talen ungefär så här. Sedan är det ju slående hur avskalade och “rena” bildmiljöerna är: inget skräp och ganska få reklamskyltar. Båda delarna fanns förstås - det här är rätt mycket avståndsbilder coh därmed faller det bort - men det offentliga rummet idag är ändå, tror jag, långt mera indränkt i reklam än då.