Detta inlägg postades den mars 29, 2008 kl 4:14 f m under Kära dagbok .... Du kan följa alla svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet.
Du kan lämna ett svar eller trackback från din egen webbplats.
Malte: Underbart! Jag skrattade så jag fick en hostattack! Det är nästan lite synd om Nixon — han var förmodligen en bättre president än den där charmiga och karismatiska killen som eskalerade vietnamkriget bara för att verka lite “hawkish” och drev världen till randen av ett kärnvapenkrig av rena prestigeskäl — men så var ju också Kennedy, till skillnad från RN, en mästare på “the whole warmth business”. (I o f s — hade inte JFK blivit kanoniserad genom ett boklagersfönster hade hand eftermäle med stor sannolikhet inte varit lika fläckfritt …)
Kennedy hade karisma och hade vett att dö innan man måste engagera sig i Vietnam, men in alles var han en högst medioker president. Åstadkom föga. Han lever på myten om sig själv.
Nixon åter var paranoid och föll på eget grepp, men hade vissa goda sidor. Som revideringen av USA:s Kinapolitik.
JFK:s två stora framgångar var 1. att han genomgick Kubakrisen någorlunda rakryggad och fick ryssarna att backa, och 2. att han startade månprogrammet (vilket jag gärna applåderar!). Vad gäller Vietnam var det efterträdaren LBJ som stod för all väsentlig eskalering. Om Vietnamkriget skriver Wikipedia bl a:
“Kennedy’s policy towards South Vietnam rested on the assumption that Diem and his forces must ultimately defeat the guerrillas on their own. He was against the deployment of American combat troops and observed that ‘to introduce U.S. forces in large numbers there today, while it might have an initially favorable military impact, would almost certainly lead to adverse political and, in the long run, adverse military consequences.’”
Wikipedias sista uppgift om antalet USA-trupper, då i rollen som militära rådgivare, innan mordet på Kennedy, är 16 300. Det är kanske tiondelen av vad man nu har i Irak och en spottstyver mot de ca 500 000 som dök upp senare. (Och militära rådgivare är främst utbildare, de sitter i staber, hjälper med underrättelser, kanske sköter en del kritisk teknisk utrustning, etc – endast undantagsvis är det stridande trupp.)
Därmed inte sagt att Vietnam var något annat än ett stort djäkla misstag och en enorm felbedömning från amerikanernas sida.
Jag undrar hur Nixon skulle ha gjort, om han bara rakat sig ordentligare till den där TV-debatten.
mars 29, 2008 kl 10:07 f m |
Apropå Spiro, så är det kanske välkänt i edra kretsar att Spiro Agnew är ett anagram för Grow A Penis.
Mats
mars 29, 2008 kl 1:03 e m |
Mats: Personligen kände jag till det — men bloggens läsare bör ju inte undanhållas denna upplysning.
mars 29, 2008 kl 1:14 e m |
Tips! “The best ever Nixon document”:
http://www.slate.com/id/2170457
mars 29, 2008 kl 1:56 e m |
Malte: Underbart! Jag skrattade så jag fick en hostattack! Det är nästan lite synd om Nixon — han var förmodligen en bättre president än den där charmiga och karismatiska killen som eskalerade vietnamkriget bara för att verka lite “hawkish” och drev världen till randen av ett kärnvapenkrig av rena prestigeskäl — men så var ju också Kennedy, till skillnad från RN, en mästare på “the whole warmth business”. (I o f s — hade inte JFK blivit kanoniserad genom ett boklagersfönster hade hand eftermäle med stor sannolikhet inte varit lika fläckfritt …)
mars 29, 2008 kl 4:06 e m |
Kennedy hade karisma och hade vett att dö innan man måste engagera sig i Vietnam, men in alles var han en högst medioker president. Åstadkom föga. Han lever på myten om sig själv.
Nixon åter var paranoid och föll på eget grepp, men hade vissa goda sidor. Som revideringen av USA:s Kinapolitik.
mars 29, 2008 kl 5:43 e m |
Vilken känd författare sa att “Nixon was fun. He glowed in the dark!”
Tom Wolfe?
mars 29, 2008 kl 11:26 e m |
Hade kunnat vara Hunter S. Thompson, vars dedikation i boken The Great Shark Hunt från 1979 löd “To Richard Milhouse Nixon, who never let me down.”
mars 30, 2008 kl 12:44 f m |
Hunter S Thompson once said of Nixon that if he had been any more evil he would “have glowed in the dark”
enligt
http://blogs.guardian.co.uk/tv/2007/05/glowinthedark_evil_richard_nix.html
mars 30, 2008 kl 9:46 e m |
JFK:s två stora framgångar var 1. att han genomgick Kubakrisen någorlunda rakryggad och fick ryssarna att backa, och 2. att han startade månprogrammet (vilket jag gärna applåderar!). Vad gäller Vietnam var det efterträdaren LBJ som stod för all väsentlig eskalering. Om Vietnamkriget skriver Wikipedia bl a:
“Kennedy’s policy towards South Vietnam rested on the assumption that Diem and his forces must ultimately defeat the guerrillas on their own. He was against the deployment of American combat troops and observed that ‘to introduce U.S. forces in large numbers there today, while it might have an initially favorable military impact, would almost certainly lead to adverse political and, in the long run, adverse military consequences.’”
Wikipedias sista uppgift om antalet USA-trupper, då i rollen som militära rådgivare, innan mordet på Kennedy, är 16 300. Det är kanske tiondelen av vad man nu har i Irak och en spottstyver mot de ca 500 000 som dök upp senare. (Och militära rådgivare är främst utbildare, de sitter i staber, hjälper med underrättelser, kanske sköter en del kritisk teknisk utrustning, etc – endast undantagsvis är det stridande trupp.)
Därmed inte sagt att Vietnam var något annat än ett stort djäkla misstag och en enorm felbedömning från amerikanernas sida.
Jag undrar hur Nixon skulle ha gjort, om han bara rakat sig ordentligare till den där TV-debatten.
–Ahrvid
mars 31, 2008 kl 11:06 e m |
Jag ska aldrig raka mig mer, då kan man råka bli president över USAmerika, och då verkar en mental/moralisk defekt sätta in.
april 2, 2008 kl 9:05 f m |
perfekt, idolbilder!