Affischer och fetischer
Iakttagna under mitt Salabesök
På Lidls anslagstavla i Sala upptäcker jag och pappa att sveriges enda Kidsmetalband — Tore and the No Smokers — har släppt sitt hett efterlängtade vax Rökfri Värld.
Inte nog med det — vi kan gå på “prova på kväll” och testa vår intuition. Tycker vi inte om den så kan vi stänga av den igen.
På likartat sätt förhåller det sig med kaninuthyrningen på samma anslagstavla — det är bara att lämna tillbaka kaninerna när man tröttnar. Ett enkelt och smärtfritt sätt att kontrollera om ens barn har ett intresse.
Västerås konstnärsförening väljer istället ett mera minimalistiskt koncept för sitt sommarprogram.
Men den bästa affischkonsten har pappa hemma. Här riggar han upp ett antal frankensteinliknande fulingar täljda av någon Döderhultarepigon. Inte så upphetsande, tycker ni kanske, men vänta tills ni får se vad det är för något, nämligen …
Claytons nöjeshallar, som särskilt framhåller sin höjdarattraktion Bollkastning mot humoristiska figurer à la Döderhult.
Nu tonar vi — något melodiradioaktigt — över från affischering till svensk infödingskonst. Här befinner jag och pappa oss backstage på loppisen Hela Människan i Sala, och han har just fått syn på en Arrumbayafetish föreställande Per Albin Hansson.
Iochförsig har han minst en till hemma redan — möjligen bör han besinna det bistra visdomsordet “har man två av något så är det början på en samling” …
maj 5, 2008 kl. 9:27 är
En av de roligaste bitarna i den utmärkta Fyra nyanser av brunt är enligt min mening figurinen av Hadar Kars.
maj 5, 2008 kl. 11:05 är
Apropå Hadar Cars måste jag göra reklam för det fantastiska folkrockbandet från Umeå med samma namn (men annan stavning). Här återfinns de på Myspace: http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendID=324301859
Och här på Youtube: http://youtube.com/watch?v=RvYhFnse0PA&feature=related
maj 5, 2008 kl. 5:12 pm
Yes! Tore and The Non Smokers. Underbart!
Det påminner mig om ett Simpsonsavsnitt, i vilket rapparna i The Caution Crew besöker Springfield Elementary:
M.C Safety: Yo, yo, yo, y’all feeling cautious?
I say a-crosswalk, a cross and a walk,
and you don’t stop crossing ’til you’re on the next block,
First you look both ways then you walk not run,
Obeying safety rules is acceptable fun.
Break it down now!
Caution crew rapper: Just walk, don’t run, drink juice, yum yum.
maj 5, 2008 kl. 5:46 pm
Var tvungen att uppsöka Tore And The No Smokers hemsida. Där finns några musikvideor. Blev allt besviken när bandmedlemmarna visade sig vara vuxna. Musiken låter som kristen rock, fast det handlar om rökning.
maj 5, 2008 kl. 5:54 pm
Martin R: Av någon outredd anledning har jag inte sett fyra nyanser av brunt än — det har bara inte hampat sig så. Nu har jag tydligen ett skäl till.
Oscar: Provlyssnade som hastigast, men nyckelorden “folkrock” och “umeå” fick mig att vänta mig betydligt mera nyckelharpor och halm i håret. “Jag är pesviken”, som Edit Södergran brukade säga. Ska göra ett grundligare försök att sätta mig in i deras tonvärld senare.
Fredrik: Satirikerna får jobba övertid för att kunna överträffa verkligheten — men som så ofta lyckas Simpsons faktiskt. Bästa raden: “Obeying safety rules is acceptable fun”
Men Tore och hans gäng bara kommer faktiskt bara en noslängd efter:
RÖKFRI VÄRLD
Jag hade en dröm en natt.
Kanske den bästa som jag haft.
Jag drömde att det fanns.
En rökfri värld nån´stans.
En värld där vi kunde va.
Där allt var härligt och bra!
Där rökning var som pest
och luften ren och bäst!
Vi startade på Gotland såklart!
Nu är ön rökfri va´ smart!
Nu röker ingen där
och inte heller här!
Stockholm stod sedan på tur.
Där stod Ingrid och va´ sur.
Vi tog hennes ciggpaket
fast hon stod där och skrek!
Refr:
I en rökfri värld,
kan vi alltid ha det bra.
Där kan vi lattja och leka,
och mumsa choklad.
För i en rökfri värld,
är luften alltid fräsch.
Där kan vi känna dofter
som hö och nyklippt gräs.
(Till denna låt finns för övrigt en häpnadsväckande video som man borde kunna hitta på U-tube …)
maj 5, 2008 kl. 5:55 pm
Okej — Pidde blev pesviken exakt samtidigt som jag själv. Det är Sege Ljung och hans synkronicitet som är ute och rör på sig igen …
Tillägg: Jag menar förstås den gamle komikern Carl-Gustav Ljung. Jag hade nog också väntat mig att hitta den perfekta fusionen av Black-Ingvars och Pinks, kryddad med generösa portioner ABF-förnumstighet. Förutom det där sista så blev det något av ett antiklimax … Och videon jag yrade om kan man se på den där hemsidan.
maj 5, 2008 kl. 6:42 pm
http://www.myspace.com/toreandthenosmokers
maj 5, 2008 kl. 7:08 pm
Läste just nya KS. Är upprörd: vad syftar “Jag är Spartacus”-scenen på ? Kirk Douglas känner jag igen, men varför är det kul att Trotskij, Che och Dacke alla påstår sig vara Spartacus? Hilfe!
maj 5, 2008 kl. 7:12 pm
Martin R: Ja — alltså — det roliga ska väl föreställa vara att de återskapar den berömda scenen ur Kubricks film där alla tar ett steg framåt och säger “I’m Spartacus!” — referenshumor när den är som halvobskyrast m a o. Mao!
maj 5, 2008 kl. 8:53 pm
Appropå bild #2. Jag tror jag vill testa min färg. Kanske är den blå? Eller kanske är jag grönbrun?
maj 5, 2008 kl. 10:59 pm
Läste också nya KS idag och fann den mycket tillfredsställande (även om jag hellre mottagit den i fredags så man verkligen kunde sjunkit ner i fåtöljen med en pipa och en lättgrogg och njutit av blaskan). Kan konstatera att Gustaf Vasa nu röjts ur vägen inte mindre än två gånger p g a Proggaren och hans kumpaner. Hur kommer han hela tiden tillbaka på tronen? Finns det tidspoliser som åker runt och der till att man inte mördar sin egen morfar och som fixar tillbaka honom?
Från det ena till det andra tycker jag att du borde lägga upp en bild på den mycket illusoriske maskerade proggare som gästade min fest, David. Det är inte alltid en diktare möter sina egna skapelser i köttet på det viset.
maj 6, 2008 kl. 12:34 är
Hahaha, fan vad jag garvade åt Tore and the NO SMOKERS (barntillåtna) musikvideo.
http://www.youtube.com/watch?v=dIQFS1K_MII
maj 6, 2008 kl. 12:19 pm
Prisa postverket! Även jag fick min Kapten Stofil i lådan i går. Utöver att även jag (som gammal historiker) gottade mig litet åt ännu ett Gustaf Vasa-skämt noterade jag att prinsen av Wales (sedemera edward VIII) fick agera brandschef i pappa Lindengrens barndomsbygd. Det är härligt med de där små insmugna godbitarna till initierade läsare!
maj 6, 2008 kl. 4:19 pm
Höööörrni! För oss som ännu inte läst nya KS så är det ju mycket tråkigt med dessa spoilers. Varna åtminstone först!
/Arg men bestämd
maj 6, 2008 kl. 4:22 pm
Lars Ynge, den trevlige redaktören för tidningen Nya Upplagan, hörde av sig och undrade om Tore and the No Smokers använder rökmaskin.
Jag har förresten precis börjat kolla på säsong ett av THE UNTOUCHABLES från 1959. Och jag blev förvirrad. Neville Brand, som spelar Capone, ser ut som David Nessle med annan frisyr! Inte nog med det, han ser ut som David Nessle TECKNAD av David Nessle!
maj 6, 2008 kl. 10:33 pm
hmm haha det var en kul video. tore and the non-smokers…
sedan blädrade jag lite på u-tuben och hamnade på ett annat kul band, flight of the conchords. hoho.
http://www.youtube.com/watch?v=WGoi1MSGu64&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=pY8jaGs7xJ0&feature=related
maj 7, 2008 kl. 8:43 är
Tore and the no smokers är väl lite samma idé som Mora Träsk, vuxna män, egentligen lite överåriga för att ha någon riktigt trovärdighet som rockers, kan håva in kommunala pengar. Har tidigare kollat deras My Space-sida och hade hoppats på att det skulle vara orginellare och roligare än det kändes då. Men den här You Tube-videon med alla fåren som springer runt är ju verkligen fåraktigt kul.
maj 7, 2008 kl. 8:45 är
Förresten: Det här med kast mot liten döderhultare lät ju verkligen fantastiskt. Någon aning om hur utbredd denna sport var?
maj 7, 2008 kl. 9:25 är
Hurra! Någon kände igen prinsen av Wales! Så skönt när ens referenshumor inte hamnar på hälleberget. Tack Fredrik Tersmeden!
maj 7, 2008 kl. 9:29 är
Flight of the Conchords är verkligen bra. Trodde knappt mina öron när jag, vandrande längs en motorväg utanför Chapel Hill, NC, i januari, fick höra deras “Business Time” på radio.
maj 7, 2008 kl. 9:30 är
Och vad Spartacus-scenen beträffar så får jag rodnande erkänna att jag såg filmen i tonåren men inte minns nånting. Så går det när man varken röker eller super, och därmed inte härdar sina hjärna.
maj 7, 2008 kl. 10:13 är
Pidde: Tore and the Non-smokers använder rökmaskin har jag hört -men inte en sån där hemsk oljedriven utan en som går på kolsyreis, miljövänligt och bra…
maj 7, 2008 kl. 12:15 pm
Fast det är något märkligt med referenshumorn: När det så uppenbart finns en referens, som i Spartacus-skämtet, kan man tycka att det är roligt även om man inte kan identifiera referensen. (Prinsen av Wales är naturligtvis svårare.)
maj 7, 2008 kl. 12:44 pm
Anna-Lena: Jag misstänker att det bara är Claytons nöjeshallar (bakom det imponerande namnet anar man rangliga stånd i något masonitliknande material — notera på affischen att det står att hallarna “äro uppsatta”) som har erbjudit allmogen denna fantastiska attraktion.
Det här med Tore och “kommunala pengar” känns som en bra iakttagelse — det myckna ögongodiset i fårvideon är ju t ex sponsrat av allmänna arvsfonden, visar det sig på slutet (ett skäl så gott som något att upprätta ett testamente).
Pidde: Kollade in Neville Brand — brett sittande ögon, spetsig haka och dalanäsa — inte olik den som krattar ner dessa rader. Även om jag är det billigare Generic-Brand-alternativet …
Malte: Ja — det är vad jag brukar kalla för Mad-syndromet: som liten läste jag Mad och skrattade gott åt alla referenser till saker som jag inte hade den blekaste aning om. I själva verket fungerade det som ett slags baklängesinlärning — jag skapade mig en bild av det som parodierades och skrattade sedan åt hur på pricken det var fångat. Det blev som ett slags humoristiska cirkelbevis.
(Björn Wallde skriver för övrigt roligt i ett gammalt nummer av Kapten Stofil — jag minns som vanligt inte vilket — om hur han skapade sig en bild av USA på femtiotalet helt och hållet genom att läsa amerikanska MAD.)
Det mest extrema exemplet på den här typen av reaktion jag har upplevt var när jag hörde den danska komikern Dirch “Bocken” Passer framföra sin monolog “Fynbon”. Jag fick nästan hejda mig för att inte slå mig på knäet och säga “Ja jädrar — såna är de — fynborna!” (som ni kanske gissar vet jag överhuvudtaget ingenting om fynbor).
En annan typ av referenshumorreaktion är Woody Allen-responsen: “Jag skrattar för att visa att jag vet vem Gustav Mahler är” — ett slags kvitto på ens bildning i biofåtöljen.
maj 7, 2008 kl. 2:36 pm
I min späda ungdom tog det sådan tid för nya filmer att kravla sig ut i landsorten att jag oftast hann läsa Mad-parodin innan jag såg filmen. Ibland hände det att Mad-parodin gjorde ett starkare intryck; det finns filmscener som jag i dag kommer ihåg bättre i Mort Druckers version.
Annars vill jag gärna berömma referensen till de kosmiska bollarna i nya Kapten Stofil - till och med jag som aldrig mer än ögnat igenom en Marvel-tidning skrattade gott åt skämtet.
maj 7, 2008 kl. 2:58 pm
Som liten gosse i sydda kläder var jag fascinerad av alla bläckplumpar i rymden i Kirbys serier. Samt av det faktum att alla män har rektangulära munnar.
Inte nog med att jag fått UNTOUCHABLES från 59 på DVD, jag har även PERRY MASON från 57. Serier jag aldrig sett, men som jag ändå tycker mig ha sett tack vare parodierna i MAD - min mosters tidningar från tidigt 60-tal låg hos mormor & morfar när jag växte upp. Och det är ju intressant hur allting kan se så bekant ut i TV-serier jag aldrig sett. Idag kom säsong ett av STREETS OF SAN FRANSISCO, som jag förvisso har sett, men jag ser ändå främst Mort Druckers parodi framför mig.
…Detta får mig även att tänka på när jag och unge herr Wanloo en gång diskuterade julkalendern DET BLIR JUL PÅ MÖLLEGÅRDEN eller vad den nu hette, och det visade sig att det var MAD-parodin Wanloo kom ihåg, inte själva programmet.
maj 7, 2008 kl. 11:24 pm
Undrar förresten hur Mad-parodierna på biofilmer egentligen tecknades på den där tiden. Det var ju långt före videon, och stillbilder ur filmen kan inte ha räckt långt. Satt Drucker & c:o på pressvisningarna med en ficklampa och skissade vilt? Någon sorts liten pannlampa med skenet riktat nedåt borde vara idealisk.
maj 9, 2008 kl. 8:46 är
Jag har funderat på precis samma sak som J-h:n. Kan det månne ha varit så att filmbolagen insåg att det låg ett PR-värde i Mads parodier och därför försåg tidningen med ett mycket rikligt stillbildsmaterial att arbeta från? Eller köpte tidningen helt enkelt ett sådant material via vanliga bildbyråer?
maj 11, 2008 kl. 2:47 pm
Kan man inte testa sin intuition hemma? Det är ju gratis.
maj 11, 2008 kl. 5:31 pm
ja bara man inte testar den med att spela på Lotto eller så!
maj 12, 2008 kl. 2:27 pm
Pidde: En annan märklig anatomisk detalj i äldre Marvel-serier är att superhjältarna även har lådformade arslen; utan skåra mellan skinkorna. Annat är det nuförtiden när Marvel-hjältarna ser ut som vindruvsklasar av muskler, de flesta okända för den klassiska anatomien.
maj 12, 2008 kl. 7:56 pm
Jo, det såg ut som om de hade en limpa på tvären i brallorna.
Men anatomins mästare jobbade åt DC: när Mike Grell tecknade Rymdens Hjältar hade alla två meter långa ben. Okej, det hade folk även i alla serier Grell ritade. Och de stod ofta bredbent och gjorde nåt slags karategester med händerna när de pratade.
maj 13, 2008 kl. 9:37 pm
Tersmeden och J-h:n: Mort Drucker förfogade säkert över en rejäl uppsättning stillbilder, men han var dessutom tillräckligt skicklig tecknare för att kunna höfta till det som saknades. Kollegan Angelo Torres lyckas inte lika bra …
JM: På kursen säger de varnande: “Don’t try this at home!”
Jocke och Pidde:För att inte tala om Gil Kanes kokosnötshuvuden — Peter Parker får plötsligt flyende haka så fort han tar över stafettpinnen. Kane hade dessutom själv ett dylikt — och så är det ju ofta med tecknare — man känner igen dem från deras teckningar när man ser dem på foto. Johnny Romita senior kanske led av lådarsel — precis som Harold Gray saknade pupiller, Chester Gould ständigt visade sig själv i profil som en egyptisk freskfigur, och Bob Kane kastade en lång skugga oavsett vad det var för tid på dagen …
maj 14, 2008 kl. 10:48 är
Ah, Madparodierna! Jag har nogsamt undvikit att se Djupet med Nick Nolte för att inte förstöra intrycket jag fick av Madparodin Doppet – jag tror det var Mort Drucker som illustrerade den, men det bör ha varit 1978, så jag kan minnas fel. Några av detaljerna fastnade och har levt vidare som stående uttryck i mitt liv. Jag tror att jag för någon månad sen använde ett av dem i någon kommentar på just den här bloggen när jag refererade till att ”skriva till Heming Steen och vara envis” – det uttrycket kommer just från Doppet. Jag tror originaltexten löd ”Återsänd reprisen av Flipper – Skriv till Heming Steen och var envis!” Andra uttryck som överlevt Mad och den kortlivade No Magazines filmparodi på Indiana Jones och De Fördömdas Tempel, och som ibland förvirrar min omgivnig är ”Sök till Dramaten” när någon underpresterar efter ”Buu, Jackie dålig skådis – sök till Dramaten!” som Voodoprästerna i Doppet skrivit i hönsblod på protagonissans rygg, och som ett uppmuntrande tillrop till någon som gör bra ifrån sig brukar jag chanta ”Spring tempelguru, spring, låt det stinka bara, låt det stinka”. Jag insåg just att jag använder dem ofta, och aldrig har förklarat för någon varför. Undra på att folk tittar undrande ibland.
maj 14, 2008 kl. 11:02 är
En lite underskattad filmparoditecknare på Mad är George Woodbridge, som bl.a. gjorde parodin på A Clockwork Orange. Ehuru Mort Drucker är Kungen, är Woodbridge Kronprinsen.
Storfurstlig Kungskejsare är såklart Bill Elder. (Han är The Elder, för att föregripa en anad vits från Davids håll…)
maj 14, 2008 kl. 11:33 är
Kul att folk minns Mad med glädje, inte många har gjort reklam för den krogen på sistone…
Kanske hade tidningen en storhetstid fram till sjuttiotalets slut, sen gick det utför… både med filmparodier och annat…
maj 14, 2008 kl. 2:50 pm
Wee 1: Ja — det kan vara problematiskt att strö alltför svårplacerade citat kring sig. Jag kände en kille som alltid väckte mig på morgonen med orden “Det är ute med dig Buck!” — vilket jag många år senare upptäckte var ett citat ur James Thurbers My Life and Hard Times. Och än idag hittar jag kodnyckeln till många av min pappas svårförståeliga standardkommentarer i böcker av t ex Slas och Fritjof Nillson Piraten: “Alla danskar lirar dixie” — “Det är inget fel på fastigheten”. Ett tag hade jag och min vän Martin så många esoteriska repliker som upprepades som mantran att vi började upprätta ett kartotek över dem — sannolikt det minst produktiva av alla våra sjuttiotalsprojekt (och konkurrensen var svår — vi brukade t ex ägna oss åt att upprätta verkförteckningar över fiktiva SF-författare, eller att i smyg slumpmässigt skriva ner saker som den andre just råkade kläcka ur sig — detta underlättades av att vi ofta umgicks genom att den ene av oss satt och hackade på en skrivmaskin medan den andre gick runt i rummet).
Svensson: Jag tyckte nog att Mad bättrade sig på sitt yttersta, när Johan Andreasson var redaktör under sent nittiotal. Men det kan i o f s ha att göra med att jag själv anlitades friskt av tidningen just då. Jag och Jocke L satte en ära i att så ofta som möjligt döpa våra bidrag till saler som innehöll orden “fluktar närsynt på” — Jocke lade dessutom gärna in andra klassiska MAD-standardskämt som “Tittarna märker ingen skillnad” i sina TV-parodier (hans underbart elaka “Fånarna på fortet” minns jag fortfarande med stor förnöjelse).
maj 14, 2008 kl. 3:33 pm
Visst uppstår en magisk surrealism när man möter andra människors stående uttryck, utan att ha nyckeln till dem? Som barn accepterar man ju bara sina föräldrars språkliga egenheter utan att fråga var uttrycken kommer ifrån.
Din far har uppenbart god smak – ”Alla danskar lirar Dixie” och ”Det är inget fel på fastigheten” är ju ren centrallyrik. Dessa uttryck står för sig själva: ett par språkets karyatider, bärandes sitt upphov i sin hemliga börda högt över våra mänskliga huvuden. (Tills man hittar sagda upphov förstås) Eller med skaldens egna ord ”Varför allt detta hat? Jag är gammal riksdagsstenograf!”
maj 14, 2008 kl. 11:48 pm
Alla danskar DIGGAR dixie, vill jag minnas det. Fast jag kan ju ta miste.
maj 15, 2008 kl. 11:22 är
Wee1: Helt rätt! Utan karyatider stannar Sverige! Eller i alla fall ser byggnaderna betydligt mera miljonprojektstråkiga ut.
Du lyckas för övrigt direkt exemplifiera den magiska surrealismen — det avslutande citatet förbryllar genast byxorna av mig. Det ringde inte ens den avlägnsaste klocka i mitt huvud, och inte gick det att googla heller …
J-h:n: Det var inte vad jag lärde mig läspa i fädrens knä — men det kan för all del vara pappa som minns fel, trots sitt minst sagt kapaciösa minne …