Kommentarer till: Affischer och fetischer

Av: Ahrvid

Ahrvid — Sat, 17 May 2008 10:37:36 +0000

Ang döderhultarepigoner, finns en stor sannolikhet att träfiguren av P-A Hansson kommer från firma Gunnarssons träfigurer på Drottninggatan. I min bekantskapskrets är han som sitter där och täljer, Urban Gunnarsson, högst välkänd (och det skulle förvåna om inte David träffat Urban i något av de där konstiga sf-sammanhanget). Brukar ibland gå förbi den lilla butiken och säga hej - och senast såg jag Urban då han var med på den lilla science fiction-kongressen Åcon 2 på Åland i början av maj. Det var Urban som täljde Hadar Cars till Brunnyans-filmen f ö. Ofta när någon täljd figur i trä dyker upp (vanligt som prisstatyetter, presenter m m) är det han som gjort dem. Men P-A Hansson undrar jag om det inte är Urbans far som gjort. Det var fadern Gunnarsson som hade butiken först, och den figuren verkar inte helt i Urbans stil (och dessutom är P-A H äldre generationens kändis, kanske från den tid då Urbans far gjorde figurerna).
Filmbolagen bistår förstås med bildmaterial ur sina filmer. När vi gjorde Teknikmagasinet på 80-talet (som även hade en filmspalt) kom tjocka kuvert med bilder, både s/v på papper och dia i färg. Fick man inte nog kunde mqn beställa fler. det kan inte fungera särskilt annorlunda i USA. MAD hade nog inga problem med att få underlag för sina parodier (bolagen såg det nog som bra reklam). F ö tyckte jag sällan att parodierna var så bra, textmässigt. Skämten var uppenbara, platta och unkna - teckningsmässigt var de bättre. MAD var en sådan där tidning som tilltalar en 12-åring på jakt efter vuxencred. Man kan känna sig litet sofistikerad och “vuxen” genom att skratta åt skämt om sex, fördomar, våld och allmän grisighet. Men efter förvånansvärt kort tid tröttnar man på MAD. Det börjar kännas som om allt upprepar sig. X kommer alltid att lura Y (eller tvärtom) med en bomb som fälls ut med en fjäder från den konstgjorda hajen. Dave Berg kommer alltid att ta en flukt på…tja, vanliga familjer där en cardiganförsedd pappa röker pipa och skäller på tonårsdottern. Det kommer alltid läsarbrev där korrespondenten hittat senaste numret genom att på sina bara knän krypa ut till soptunnan. Osv.
Den enda i MAD som jag aldrig kunnat förbigå, trots att han är extremt stiliserande och egentligen inte så varierad heller, är Don Martin. Jag vet inte vad det är, men jag gillar hans stil och han är trots allt oftast något mer drastisk än de andra.

–Ahrvid

Av: Fredrik T

Fredrik T — Fri, 16 May 2008 12:33:11 +0000

“Den ensamma hunden” är väl nästan en enda lång följd av bevingade revyord. Jag vill minnas att Hasse Alfredson återanvänder frasen “jag ska ha valpar i mars” i en av sina Lindemansketcher, möjligen rentav den där han är en datamaskin!

Av: Fredrik I

Fredrik I — Thu, 15 May 2008 11:45:30 +0000

Tack, David. The World is safe again.

Av: David

David — Thu, 15 May 2008 10:53:40 +0000

Fredrik den store: Du har förstås rätt — din värld kan sluta skälva nu — det är ett citat från Sven Klangs kvintett, pjäsen som även gav oss citatet “En sån bock! En sån jädra bock” (som helst ska framföras med rejält underbett).

Jag känner inte igen citatet, men det låter som om du referar till Den ensamma hunden, en monolog skriven av Kardemumma och framförd av den store skräddaren från Munkfors — Fridolf Rhudin. I mina kretsar citerar och parafraserar vi främst:

“Det är en mycket sympatisk man, som vid ett flertal tillfällen givit mig ben.”

“Honom ska jag bita i benet på lördag, för då har han inte stövlarna på sig.”

“Husse och matte har gått på Oscarsteatern. Fick inte följa med jag. Fick stanna hemma jag.”

Pappa bidrog f ö med parafrasen: “Jag heter Attila. Jag är hunner.”

Av: Fredrik I

Fredrik I — Thu, 15 May 2008 10:23:03 +0000

Hmm, jag har alltid trott att ”alla danskar lirar dixie” är ett citat från Sven Klangs Kvintett, denna fantastiska lilla filmpärla. Är det alltså så att det inte stämmer? Min värld skälver en smula.

Min far använder ibland orden ”ojojoj, vad har Fridolf gjort på äkta mattan?” som ett uttryck för förvåning eller mild upprördhet. Detta är inget anmärkningsvärt, utan blott en i en lång rad obegripligheter han regelbundet slänger ur sig, och jag har aldrig kommit mig för att fråga vad det har för bakgrund. Döm då om min förtjusning när jag för en tid sedan satt och lyssnade på P1:s programserie om svenska revyer, och får höra Pappas gamla citat dyka upp i etern.

Givetvis var inte orden min fars, utan de härrör från en monolog från 30-talet om en ensam hund. Jag blev lite för uppspelt för att registrera vem som framförde den, men en googling ger att de sannolikt var Kar De Mumma. Och ett latent trettioårigt familjemysterium fick äntligen sin lösning. Tack, P1.

Av: David

David — Thu, 15 May 2008 09:22:19 +0000

Wee1: Helt rätt! Utan karyatider stannar Sverige! Eller i alla fall ser byggnaderna betydligt mera miljonprojektstråkiga ut.

Du lyckas för övrigt direkt exemplifiera den magiska surrealismen — det avslutande citatet förbryllar genast byxorna av mig. Det ringde inte ens den avlägnsaste klocka i mitt huvud, och inte gick det att googla heller …

J-h:n: Det var inte vad jag lärde mig läspa i fädrens knä — men det kan för all del vara pappa som minns fel, trots sitt minst sagt kapaciösa minne …

Av: J-h:n

J-h:n — Wed, 14 May 2008 21:48:56 +0000

Alla danskar DIGGAR dixie, vill jag minnas det. Fast jag kan ju ta miste.

Av: wee1

wee1 — Wed, 14 May 2008 13:33:44 +0000

Visst uppstår en magisk surrealism när man möter andra människors stående uttryck, utan att ha nyckeln till dem? Som barn accepterar man ju bara sina föräldrars språkliga egenheter utan att fråga var uttrycken kommer ifrån.

Din far har uppenbart god smak – ”Alla danskar lirar Dixie” och ”Det är inget fel på fastigheten” är ju ren centrallyrik. Dessa uttryck står för sig själva: ett par språkets karyatider, bärandes sitt upphov i sin hemliga börda högt över våra mänskliga huvuden. (Tills man hittar sagda upphov förstås) Eller med skaldens egna ord ”Varför allt detta hat? Jag är gammal riksdagsstenograf!”

Av: David

David — Wed, 14 May 2008 12:50:14 +0000

Wee 1: Ja — det kan vara problematiskt att strö alltför svårplacerade citat kring sig. Jag kände en kille som alltid väckte mig på morgonen med orden “Det är ute med dig Buck!” — vilket jag många år senare upptäckte var ett citat ur James Thurbers My Life and Hard Times. Och än idag hittar jag kodnyckeln till många av min pappas svårförståeliga standardkommentarer i böcker av t ex Slas och Fritjof Nillson Piraten: “Alla danskar lirar dixie” — “Det är inget fel på fastigheten”. Ett tag hade jag och min vän Martin så många esoteriska repliker som upprepades som mantran att vi började upprätta ett kartotek över dem — sannolikt det minst produktiva av alla våra sjuttiotalsprojekt (och konkurrensen var svår — vi brukade t ex ägna oss åt att upprätta verkförteckningar över fiktiva SF-författare, eller att i smyg slumpmässigt skriva ner saker som den andre just råkade kläcka ur sig — detta underlättades av att vi ofta umgicks genom att den ene av oss satt och hackade på en skrivmaskin medan den andre gick runt i rummet).

Svensson: Jag tyckte nog att Mad bättrade sig på sitt yttersta, när Johan Andreasson var redaktör under sent nittiotal. Men det kan i o f s ha att göra med att jag själv anlitades friskt av tidningen just då. Jag och Jocke L satte en ära i att så ofta som möjligt döpa våra bidrag till saler som innehöll orden “fluktar närsynt på” — Jocke lade dessutom gärna in andra klassiska MAD-standardskämt som “Tittarna märker ingen skillnad” i sina TV-parodier (hans underbart elaka “Fånarna på fortet” minns jag fortfarande med stor förnöjelse).

Av: Svensson

Svensson — Wed, 14 May 2008 09:33:18 +0000

Kul att folk minns Mad med glädje, inte många har gjort reklam för den krogen på sistone…

Kanske hade tidningen en storhetstid fram till sjuttiotalets slut, sen gick det utför… både med filmparodier och annat…