Livsmedel och dödsmedel

I boken The Life and Times of the Thunderbolt Kid beklagar Bill Bryson att det inte längre är som på femtiotalet då varje större stad i USA hade sina egna unika läskedrycker, glassmaker och livsmedel — de stora jättarna har köpt upp och slukat små bryggare,  bagare, kopparslagare. Vi har haft en liknande utveckling i Sverige och Europa som helhet — och det står inte länge på förrän vi alla sitter och slevar i oss samma …

Men många nutida konsumenter värjer sig mot den allestädes framvällande eurokrämen och  söker i stället med ljus och lykta efter produkter som kan bekräfta hans/hennes unika individualitet. Något fräckt, edgigt och eggande som … öh … ja …

Och räcker det inte att hälla Hot Biker Bitch-sås över stångkorven för att förjaga tristessen får man kanske ta i med något starkare som …

Men observera att det ska vara Original Death Sauce — inte något av de plagiat som mindre nogräknade dödsmedelsgrossister saluför.De är inte alls lika mycket dödsmetall.

Båda de ovanstående exemplen på förment alternativ livsmedelskultur finns i kryddbutiken på Haga Nygata här i Göteborg. Där kan man dessutom hitta en ännu mer osannolik varumärkesfigur:

Goman, Mamma Scan och nu — den legitimerade haschtomten Cheech Marin från komikerparet Cheech and Chong, en av hjärnorna bakom filmer som ”Up in Smoke”, ”Still Smoking”, ”Nice Dreams” ( ja, ni kanske börjar ana grundpremissen).

Kanske ser vi början till ett nytt slags kommersialism här — en kommersialism där livsmedlen försöker låna subkulturell cred på samma sätt som t ex filmindustrin länge gjort — man letar upp något som föreställer ”hippt” och ”alternativt”, och använder det för att jazza upp produkten.

Vad händer om den här trenden fortsätter? Jag ser framför mig en scen från en livsmedelsaffär om — låt säga — tjugo år:

Handlaren: Vad får det lov att vara?

Kunden: En stor påse Impaled Nazarene, tack.

Handlaren: Den är tyvärr slut från grossisten — får jag fresta med en familjeförpackning Rotting Christ istället?

Kunden: Kör i vind — och släng på några flaskor koffeinfri Zyklon B också!

Nu invänder väl vän av oordning att det var ganska länge sedan t ex Cheech och Chong framstod som ”alternativa” — i den mån de någonsin har gjort det. Och visst är det så — biker bitches, dödskallar och Cheech marinerad i sitt eget spad är alla lämningar från sextiotalets redan grundligt komprometterade och kitschifierade kounter kulture — men det som är intressant är att dessa symboler nu kan konsumeras i en mera bokstavlig bemärkelse: Ät en biker bitch. Häll het död över falukorven. Eller — för att nu ta ytterligare ett, nästan ännu mer extremt exempel — sleva i dig sångaren i Grateful Dead med körsbärssmak: