Dessa obegripligt sexiga underrättelsetjänster och deras sexigt obegripliga förkortningar
By David
Ian Flemings aningen pubertala fantasier om hur livet i underrättelsetjänsten ter sig — dyra hotell! Årgångsviner! Gourmetmåltider! Nakna tjejer målade med guldtinktur! — tycks ha kittlat sextiotalets fantasi rejält. De framgångsrika böckerna och filmerna öppnade naturligtvis slussportarna för en våldsam, framvällande flodvåg av pastischer, plagiat och parodier. En mer än vanligt sömngångarlik Dean Martin uppträdde som Matt Helm (mannen från ICE) i ett antal förglömliga filmer — även om den första, The Silencers, har en signaturmelodi som nästan kan ta upp striden med Modesty Blaise-låten vi skrev om häromdagen. ”Dear sir — I am a silencer!” Här nedan framför den närmast surrealistiskt vampiga Joi Lansing det sköna örhänget:
Robert Vaughn gestaltade istället Mannen från UNCLE (United Network Command for Law and Enforcement) och stred mot de slemma medlemmarna av THRUSH, vilket som alla förstår bör uttydas Technological Hierarchy for the Removal of Undesirables and the Subjugation of Humanity.
Efter ett tag började det av förståeliga skäl bli lite svårt att hitta på vettiga förkortningar, vilket författaren till boken Queen of Sheba kan gå i god för. SHEBA står tydligen för:
Okej — Secret Hormone Extract Booby sexed Army. Helt rimligt, om ni frågar mig. Särskilt orden ”Booby sexed”. Men borde hon inte egentligen ha hetat ”Shebsa” ?
Även de ursprungliga Bondfilmerna befinner sig ju snubblande nära parodin och när vi får stifta bekantskap med Mannen från ORGY (Organization for the Rational Guidance of Youth) i Ted Marks böcker torde gränsen ha överskridits med ett par nautiska mils marginal. Marks irrläror spred stig faktiskt ända till Sverige, där huvudpersonen — för att förtydliga uppsåtet lite till — bytte namn till John Stake, agenten från Pick (Privat-Institutet för Central Kunskapsforskning):
Inget piggar väl upp en porrbokstitel som en trettio år försenad referens till en gammal Elof Ahrle-monolog: ”Greppet direkt, sö!”. Men baksidestexten till en annan av böckerna med Stake – klassikern Med sextant och halad trosa – är faktiskt ännu mer fantastisk:
Nymfonetter rimmar på afrodisiska getter. Så långt kan vi väl alla vara överens …
Och de läsare som tycker att Ted Mark inte är tillräckligt sexfixerad kan färdas ännu djupare in i det parodiska porrträsket i sällskap med Troy Conways episka skildringar av Rod Damon, även kallad ”The Coxeman”:
När man ser de här titlarna börjar man faktiskt undra så smått hur booby-sexed en nymfonett kan bli. Och någonstans i höjd med en litterär prestation som ”The Cunning Linguist” insåg väl Bondfångarna att de inte kunde komma längre och kastade in sina lindrigt rena handdukar …
Detta inlägg postades den maj 28, 2009 kl 6:50 e m under Litteratur, Schtonk. Du kan följa alla svar på detta inlägg via RSS 2.0-flödet.
Du kan lämna ett svar eller trackback från din egen webbplats.
21 kommentarer till “Dessa obegripligt sexiga underrättelsetjänster och deras sexigt obegripliga förkortningar”
M. Eklöf: Tack för tips! IMDB uppger att cunning linguist-skämtet förekommer i Tomorrow Never Dies från 1997:
Moneypenny: You always were a cunning linguist, James.
Och den besläktade lustigheten:
James Bond: [Whilst being in bed with his Scandinavian language tutor] I always enjoyed learning a new tongue.
Men det här är vid pass trettio år efter Troy Conway — Bondfilmerna har tydligen börjat stjäla från sina parodier, vilket sällan är ett gott tecken. Cirkeln är alltså sluten, för det var Bond som introducerade den slippriga vitsen i agentgenren:
Pussy Galore: My name is Pussy Galore.
James Bond: I must be dreaming.
(Goldfinger, 1964)
Plenty O’Toole: Hi, I’m Plenty.
James Bond: But of course you are.
Plenty O’Toole: Plenty O’Toole.
James Bond: Named after your father perhaps?
(Diamonds Are Forever, 1971)
Härligt att efter en lång inläggstorka på bloggen klicka sig fram på rss:en och se en lång radda av nya, suveräna inlägg! Och som en person som haft alldeles för stort intresse i just James Bond i sina dagar satt just detta som en veritabel smäck. Det lyfter vi på det stålbrättade plommonstopet för!
Bara för att spinna vidare ganska fritt på ”The Man from U.N.C.L.E” och 60-talsspion-relaterad musik så har jag fått för mig att David McCallum, som spelade Illya Kuryakin i ovan nämnda serie även släppte skivor i sitt eget namn under 60-talets andra hälft. Efter vad jag läst med ganska intetsägande och tråkigt spioneri-lösa titlar såsom ”Music: A Part of Me” och ”Music: A Bit more of Me”. Har försökt hitta dem för att utröna om de är lika stela som de låter eller om det kanske kan vara några guldkorn från agenterans kitschiga guldår, men har gått bet. Någon som lyssnat och vet mer om den gode McCullums musikaliska output?
David O: Tack för älskvärdheten! Jag ler glatt tillbaka med mitt rostfria stålgarnityr.
Svensson: Efter att ha hört den herostratiskt ryktbara inspelningen där en halvpackad Murray Wilson befinner sig i inspelningsstudion och gör vad han kan för att undergräva gruppens sjävlförtroende och försöker så split mellan medlemmarna får jag lite speciella associationer av titeln “The Many Moods of Murray Wilson”:
1. Sur, självrättfärdig och självömkande
2. Manipulativ, machiavellisk och missunsam
3. Faderlig, förtretad och försmädlig
Om John Stake har jag hört sägas att a) han hade en fallisk haka [!] som han stoppade här och där, b) han gav ifrån sig lätet ”YNF YNF YNF” när han hade det riktigt mysigt.
Martin R och Vaktis: Jag är böjd att hålla med vaktis här — visst var det James Fjong som gav oss det bevingade ordet: ”Ynf!” — i min och Jocke Lindengrens serie John Holmes och Sherlock Watson lät vi ibland Holmes undslippa sig ett ”ynf!” som en liten hommage till Fjong … Men det är ju ett högst förståeligt … Miss-Stake …
Det var alltså sedan han fått kicken som Beach Boys’ manager han försökte sig på en annan karriär inom musikbranschen. Som bland annat ”antologiredaktör”.
Bobbo: Nej, men oj, det var faktiskt lite otippat att finna dem där, hade inte ens tänkt den tanken. Men där ser man, det får bestämt bli soundtracket till frukosten imorgon. Man tackar och bockar!
Här är den mäktiga titelmelodien från ytterligare en James Bondparodi: The Liquidator. Läste boken men den lämnade inget starkare minne. Däremot soundtracket… Här pratar vi verligen om att outbonda Bond! Det är ett gnistrande samarbete mellan den Argentinske soundtrackmästaren Lalo Shifrin och Shirley Bassey…
Henry: ”The Liquidator” var ju minst sagt suverän. Bombastiskt så det förslår, precis som det ska vara. Verkligen förargligt att man missat denna pärla til titelmelodi tidigare.
Intressant var ju att det visade sig att Bond-kopplingarna sträckte sig ännu längre än till själva parodin och Shirley Basseys ledmotiv.
Jill St. John, som tydligen spelar en av rollerna i ”The Liquidator” skulle ju dyka upp sex år senare som Bondbruden Tiffany Case i ”Diamonds are Forever”, och mannen bakom böckerna som denna film är baserad på är ju ingen mindre än John Gardner, som under 80-talet blev den som utvaldes till att ”ta över” rollen som författare av Bondböckerna efter Ian Fleming. Man kan ju bara spekulera i huruvida denna film hade någon inverkan på ovanståendes senare träffar med 007:s värld…
Vet inte om du har läst Grant Morrisons Doom Patrol nånting. I en serie stöter dom på onda agenter från organisationen N.O.W.H.E.R.E., som är dedikerade till att utrota allt konstigt och göra hela världen normal. Förkortningen uttyds dock olika varje gång… t ex Normality Only When Harmful Elements Removed Entirely, eller No Obstruction Will Hamper Eminently Righteous Endeavors. Sen ibland blir det rent nonsens också, som Never Open William’s Head, Evil Reptiles Emerge . Samtidigt är väl det sistnämda inte så himla mycket dummare än Secret Hormone Extract Booby-sexed Army egentligen…
Henry: Tack för den fantastiska Liquidator — a Jekyll and a Romeo. Jojo Glädjande också att det plötsligt går att bädda in U-tube-klipp i kommentarerna. Intressant nog funkar det tydligen retroaktivt så massor av snopet stendöda länkar i gamla kommentartrådar har plötsligt vaknat till liv …
Dvärghundspossen: Som vi redan har konstaterat är det lite svårt att parodiera Bond och alla de som hoppade på Bondtåget — de vacklar liksom på parodins yttersta brant redan från början — så Grant Morrison ska definitivt ha guldstjärna i marginalen för sina heroiska insatser …
maj 28, 2009 kl 7:42 e m |
Jag vill bara påpeka att ordvitsen ”cunning linguist” faktiskt använts i en Bondfilm! Om jag nu bara kunde minnas vilken.
maj 28, 2009 kl 7:53 e m |
Eklöf: Det var den med den där bruden och superskurken som hotade hela världen va?
Annars vill jag bara se till att alla kollar ordentligt på Jois armar de första sekunderna av klippet innan sången börjar. Ska de bete sig så?
maj 28, 2009 kl 8:05 e m |
M. Eklöf: Tack för tips! IMDB uppger att cunning linguist-skämtet förekommer i Tomorrow Never Dies från 1997:
Moneypenny: You always were a cunning linguist, James.
Och den besläktade lustigheten:
James Bond: [Whilst being in bed with his Scandinavian language tutor] I always enjoyed learning a new tongue.
Men det här är vid pass trettio år efter Troy Conway — Bondfilmerna har tydligen börjat stjäla från sina parodier, vilket sällan är ett gott tecken. Cirkeln är alltså sluten, för det var Bond som introducerade den slippriga vitsen i agentgenren:
Pussy Galore: My name is Pussy Galore.
James Bond: I must be dreaming.
(Goldfinger, 1964)
Plenty O’Toole: Hi, I’m Plenty.
James Bond: But of course you are.
Plenty O’Toole: Plenty O’Toole.
James Bond: Named after your father perhaps?
(Diamonds Are Forever, 1971)
maj 28, 2009 kl 8:09 e m |
Som sagt — steget mellan original och parodi har aldrig varit långt i fallet Bond. Plenty O’Toole är bara ett tuppfjät från Austin Powers:
Ivana: My name is Ivana, Ivana Humpalot.
Austin: Come again?
maj 28, 2009 kl 10:22 e m |
Härligt att efter en lång inläggstorka på bloggen klicka sig fram på rss:en och se en lång radda av nya, suveräna inlägg! Och som en person som haft alldeles för stort intresse i just James Bond i sina dagar satt just detta som en veritabel smäck. Det lyfter vi på det stålbrättade plommonstopet för!
Bara för att spinna vidare ganska fritt på ”The Man from U.N.C.L.E” och 60-talsspion-relaterad musik så har jag fått för mig att David McCallum, som spelade Illya Kuryakin i ovan nämnda serie även släppte skivor i sitt eget namn under 60-talets andra hälft. Efter vad jag läst med ganska intetsägande och tråkigt spioneri-lösa titlar såsom ”Music: A Part of Me” och ”Music: A Bit more of Me”. Har försökt hitta dem för att utröna om de är lika stela som de låter eller om det kanske kan vara några guldkorn från agenterans kitschiga guldår, men har gått bet. Någon som lyssnat och vet mer om den gode McCullums musikaliska output?
maj 29, 2009 kl 7:51 f m |
McCallums skivor: det var kanske bara låtar han valde.
Typ som Beach Boys-Brian Wilsons farsa, Murray Wilson, som gav ut en antologi-LP betitlad ”The Many Moods of Murray Wilson”. Sjönk som en sten.
maj 29, 2009 kl 8:33 f m |
David O: Tack för älskvärdheten! Jag ler glatt tillbaka med mitt rostfria stålgarnityr.
Svensson: Efter att ha hört den herostratiskt ryktbara inspelningen där en halvpackad Murray Wilson befinner sig i inspelningsstudion och gör vad han kan för att undergräva gruppens sjävlförtroende och försöker så split mellan medlemmarna får jag lite speciella associationer av titeln “The Many Moods of Murray Wilson”:
1. Sur, självrättfärdig och självömkande
2. Manipulativ, machiavellisk och missunsam
3. Faderlig, förtretad och försmädlig
osv …
maj 29, 2009 kl 9:48 f m |
Om John Stake har jag hört sägas att a) han hade en fallisk haka [!] som han stoppade här och där, b) han gav ifrån sig lätet ”YNF YNF YNF” när han hade det riktigt mysigt.
maj 29, 2009 kl 10:33 f m |
inte nu för att man är någon ”vän av ordning” som ska hålla på och rätta till och ifrågasätta, men det är väl ändå James Fjong du tänker på
maj 29, 2009 kl 1:00 e m |
Martin R och Vaktis: Jag är böjd att hålla med vaktis här — visst var det James Fjong som gav oss det bevingade ordet: ”Ynf!” — i min och Jocke Lindengrens serie John Holmes och Sherlock Watson lät vi ibland Holmes undslippa sig ett ”ynf!” som en liten hommage till Fjong … Men det är ju ett högst förståeligt … Miss-Stake …
maj 29, 2009 kl 1:06 e m |
Och han kommer i nytryck snart: http://www.jamesfjong.nu/
maj 29, 2009 kl 1:09 e m |
Herr Svisser: Aha … åter en gång: Who knows what Jubelkitsch lurks in the heart of men … Rickard Gramfors knoooows …
maj 29, 2009 kl 1:36 e m |
@David: Murray Wilson.
Det var alltså sedan han fått kicken som Beach Boys’ manager han försökte sig på en annan karriär inom musikbranschen. Som bland annat ”antologiredaktör”.
maj 29, 2009 kl 4:53 e m |
Angående Mccallums skivor, så kan den som hängt med i teknikutvecklingen lyssna på dom på spotify.
http://open.spotify.com/album/53zk2ObyVi0kU2faVH5mKk
maj 30, 2009 kl 1:39 f m |
Bobbo: Nej, men oj, det var faktiskt lite otippat att finna dem där, hade inte ens tänkt den tanken. Men där ser man, det får bestämt bli soundtracket till frukosten imorgon. Man tackar och bockar!
maj 31, 2009 kl 7:45 e m |
Jag tackar ödmjukt för rättelsen angående J. Fjong. På den tiden det begav sig var jag lite för ung för att läsa YNF-relaterade serier.
juni 1, 2009 kl 9:04 f m |
Har du rest tillbaka i tiden (eller gjort/är en Dorian Gray) och skrivit de där böckerna själv? Nessle, out-Nesslad!
juni 3, 2009 kl 11:39 f m |
Här är den mäktiga titelmelodien från ytterligare en James Bondparodi: The Liquidator. Läste boken men den lämnade inget starkare minne. Däremot soundtracket… Här pratar vi verligen om att outbonda Bond! Det är ett gnistrande samarbete mellan den Argentinske soundtrackmästaren Lalo Shifrin och Shirley Bassey…
juni 3, 2009 kl 5:27 e m |
Henry: ”The Liquidator” var ju minst sagt suverän. Bombastiskt så det förslår, precis som det ska vara. Verkligen förargligt att man missat denna pärla til titelmelodi tidigare.
Intressant var ju att det visade sig att Bond-kopplingarna sträckte sig ännu längre än till själva parodin och Shirley Basseys ledmotiv.
Jill St. John, som tydligen spelar en av rollerna i ”The Liquidator” skulle ju dyka upp sex år senare som Bondbruden Tiffany Case i ”Diamonds are Forever”, och mannen bakom böckerna som denna film är baserad på är ju ingen mindre än John Gardner, som under 80-talet blev den som utvaldes till att ”ta över” rollen som författare av Bondböckerna efter Ian Fleming. Man kan ju bara spekulera i huruvida denna film hade någon inverkan på ovanståendes senare träffar med 007:s värld…
juni 9, 2009 kl 9:49 f m |
Vet inte om du har läst Grant Morrisons Doom Patrol nånting. I en serie stöter dom på onda agenter från organisationen N.O.W.H.E.R.E., som är dedikerade till att utrota allt konstigt och göra hela världen normal. Förkortningen uttyds dock olika varje gång… t ex Normality Only When Harmful Elements Removed Entirely, eller No Obstruction Will Hamper Eminently Righteous Endeavors. Sen ibland blir det rent nonsens också, som Never Open William’s Head, Evil Reptiles Emerge . Samtidigt är väl det sistnämda inte så himla mycket dummare än Secret Hormone Extract Booby-sexed Army egentligen…
juni 11, 2009 kl 2:27 e m |
Henry: Tack för den fantastiska Liquidator — a Jekyll and a Romeo. Jojo Glädjande också att det plötsligt går att bädda in U-tube-klipp i kommentarerna. Intressant nog funkar det tydligen retroaktivt så massor av snopet stendöda länkar i gamla kommentartrådar har plötsligt vaknat till liv …
Dvärghundspossen: Som vi redan har konstaterat är det lite svårt att parodiera Bond och alla de som hoppade på Bondtåget — de vacklar liksom på parodins yttersta brant redan från början — så Grant Morrison ska definitivt ha guldstjärna i marginalen för sina heroiska insatser …