Vi ska rulla hatt! Vi ska slå runt! — när rocken kom till Svithiod

Det finns ofta något bedårande valhänt i tidiga försök att sjunga rock på svenska. Men förutom den nakna naiviteten tycker jag mig ibland även ana något annat — ett slags föraktfull skepsis hos textförfattarna, som om de inte riktigt förstod det fina med den här nya genren:

På knäna slår du dig,
du leker imbecill,
och slår du händerna tillsammans
kan du sitta still

och dansa HAND JIVE, en äkta HAND JIVE

… heter det till exempel i Towa Carsons Hand Jive.

Det är dock en stilla västanfläkt mot  Britt Dambergs Allra Sista Flugan Nu De” E” Rock’n'Roll där librettisten biter den tonårshand som föder honom med närmast rabiessmittad entusiasm:

Allra sista flugan nu det är rock and roll
det är toppen utav hopens skrik och så vrål.
Men man är ju härdad så man vet vad man tål
örat har blitt vant vid allt slags väsen och skrål.
(…)
Spisa inte texten, ty det lönar sig ej
vagga med i rytmen och sjung ”Heidi-hey!”

Det känns som om de här texterna är skrivna av något håglösa medelålders män, gissningsvis födda kring förra sekelskiftet — ärrade veteraner, grovarbetare i poesiindustrin som slöjdat ihop fler texter om ”Vår i Montmartre”, ”Gamla Spinnrocken”, och ”Minnet av mor” än en modern lyssnare ens kan föreställa sig.

Och nu satt de alltså här, med uppkavlade skjortärmar, glänsande flint och en trubbig cigarrfimp i mungipan, och skulle försöka skriva texter till den här musiken — som strikt talat inte var stort mer än ”dunka-dunka”. Undra på att de kände sig lite trötta.

Men några av dem lät sig trots allt sporras till smärre stordåd av de eggande rytmerna från andra sidan atlanten. Den okända storhet som översatte Bill Haleys Rock Around The Clock till svenska måste sägas ha gjort en strålande insats:

Vi ska rulla hatt! Vi ska slå runt!
Natt efter natt! Resten är strunt!
Sällan händer det att nån går i däck!
Vi ska slå runt, slå runt, ett dygn i sträck!

För vi blir rätt och slätt
utan sans och vett
när vi sätter sprätt omkring klockan ett.

(Om ni klickar på länken HÄR så får ni höra denna rumlar-rock i sin helhet)

Överhuvudtaget är de svenska bidragen bättre ju mindre de försöker efterlikna förlagorna. Owe Thörnqvist var en av de första som sjöng rock på svenska, och han har smaksatt sina bidrag med så mycket kärnsvensk charm att Elvis och Carl Perkins nästan helt har lyckats försvinna ur ekvationen. Hör bara på hans suveränt bonniga Auktionsrock:

Med hä så var det slut på själva lösöresauktion,
och efterpå så blir det kaffe dän på brygghusbron.
Och sen så börjar själva dansen klockan sju ikväll
med attraktioner, varma korvar, läskedryck och cykelställ.

Men Lisbet Bodins Trollrock intar ändå en särställning bland de tidiga svenska försöken i genren — med sin frejdigt flatulenta basklarinett och sin minst sagt egendomliga text lyckas hon hamna längre bort från de amerikanska förlagorna än någon annan av periodens artister:

Trollet Nikodemus, en verklig modernist
gjorde sensation när han kom hem från staden sist.
Visa upp nånting som var extremare än swing.
Trollen tappa hakan när de sjöng och bilda ring:

Har ni sett ett tocket troll!
Som kan dansa rock and roll!

Det är inte utan att man förstår trollens konsternation — är det överhuvdtaget möjligt att föreställa sig något som är ”extremare än swing”? Hur som helst går det tydligen bra för Nikodemus eftersom han blir ”populärare än Grodan Boll” och skapar en tidig tonårshysteri:

Vilka skrik och vilka rop!
Många redan rasat hop!
Så man måste laga dom med tejp,
men Nikodemus tar ett break.

Rocktrollet Nikodemus lyckas även konkurrera ut äldre musikformer så till den grad att det leder till en tragedi som skildras med stor finkänslighet av textförfattaren:

Mästaren i gammeldans
gick och sloka med sin svans.
Tänkte dränka sig i djupa sjön
men hängde sig uti en lönn –

Ja ja ja! Så kan det gå,
när inte haspen är på!

Men efter några år upphörde man tyvärr till stor del med att sjunga rock på svenska, och lät istället artisterna mangla fram de engelska originaltexterna med tjock brytning — och det var ju inte alls lika underhållande …