Litteratörer, ohoj!

I dag är första dagen i resten av din blogg … och jag börjar bli en smula omtöcknad av att ha suttit vid datorn hela dagen och skrivit inlägg med en alltmera salongsberusad syntax …
Vilket inte hindrar mig från att avrunda med ännu ett där jag riskerar att gå över gränsen till direkt rattfylla …

Häromkvällen såg jag några avsnitt av den tecknade japanska filmserien Read or Die som handlar om ett gäng storbystade tonårstjejer med stora, själfulla spökdjursögon …

Så långt kan ju alla känna att deras klichébild av animegenren är ganska ohotad — men snart visade det sig att de arbetade för en organisation med det imponerande namnet The Royal British Library’s Division of Special Operations och att deras uppdrag var att leta rätt på ett exemplar av boken Unsterbliche Liebe med Beethovens egna mariginalanteckningar.

Serien inleds med en fantastisk scen: En mystisk individ materialieras på gräsmattan till Pennsylvania Avenue 1600 och spränger Vita Huset i luften. Han blir dock besviken när han upptäcker att det har uppstått ett missförstånd: “Är inte det här Library of Congress?” säger han misslynt och dematerialiseras igen.

Skurkarna är även energiska på andra sätt och klonar fram nya exemplar av gamla lärdomsgiganter (fast muterade så att de får superkrafter) — däribland flygpionjären Otto Lilienthal (1848 - 1896) som hjältinnorna utkämpar en hisnande luftstrid med över New York.

Men det som verkligen fick mig att sätta mig käpprak upp var när den franske insektsforskaren Jean-Henri Fabre (1823 - 1915) kommer studsande in över Tokyo ridande grensle på en muterad gräshoppa.

Här kände jag att handlingen började bli — ursäkta uttrycket — sublim … Och sedan har det bara blivit sublimare — i det senaste avsnittet jag såg dök buddhistmunken Genjo Sanzo från 1000-talet upp och sprutade eld ur munnen som Godzilla (en wikipediaartikel om Genjo Sanzo hittar ni här: http://en.wikipedia.org/wiki/Genjo_Sanzo — till skillnad från de andra är Sanzo tydligen inte en historisk figur, utan en mangahjälte, vilket bidrar till att öka den redan avsevärda förvirringen.)

DEN SOM INTE VILL VETA FÖR MYCKET OM HANDLINGEN KAN SLUTA LÄSA HÄR …

Jag kollade upp några fakta på nätet nu och råkade upptäcka att det verkar som om de möter Beethoven som superskurk på den sista banan … Om jag orkar ska jag se det avsnittet när jag har postat det här.

Dessutom är hela serien en sorts reklamfilm för läsningens fröjder, som framstår som i det närmaste — här kommer det där ordet igen — fetischistiska när den förlästa (men storbystade) Yomiko gnider sig kärleksfullt mot hundörade men rara volymer … Hennes heminredning påminner för övrigt starkt om min: det är fullt av boktravar över allt som hotar att välta om någon kommer för nära dem … (Här nedan har jag försökt infoga en bild ur serien där hjältinnorna vältrar sig vällustigt bland bibliofilbanden men den blir så liten när jag tar in den här att det knappt syns något. Men det lämnar förstås mera över åt fantasin …)

(Och här är lite större bilder)

Senare tillägg: Nu är klockan halv två, jag har sett det sista avsnittet av Read or Die — och det överträffade tillochmed mina högt skruvade förväntningar. Boken visade sig innehålla Beethovens noter till “Självmordssymfonin”, ett musikstycke med ett sådant överväldigande känslomässigt innehåll att det får alla som hör det att genast ta livet av sig (Man kommer att tänka på Python-sketchen med “The Killer Joke”). En Beethovenklon skickas upp med en raket i stratosfären — där ljudvågorna förväntas fortplanta sig extra bra — och börjar framföra det pampiga stycket (som för ett otränat öra lät förbryllande likt An die Freude-kören ur Nian) på en gigantisk kyrkorgel … Som final betraktat var det hela ganska svåröverträffat. Och sedan följde en epilog som egendomligt nog lyckades vara lågmält gripande på riktigt … det hade jag inte heller väntat mig.

Och det här var miniserien Read or Die — jag har fortfarande inte sett den långa fortsättningen i 26 avsnitt som heter Read or Dream. Har den ens tillnärmelsevis samma bisarrofaktor förestår högtidsstunder …