Den unge Qwertys lidanden

Den gammeltestamentliga profeten ovan ser ut som om han just begripit att Jahve vill få honom att grunda en ny sekt som främst kretsar kring månggifte och bredbrättade hattar — men den inspirationens åskvigg som drabbade honom fick i själva verket ett betydligt mera prosaiskt resultat — han är nämligen Christopher Sholes, mannen som uppfann QWERTY-tangentbordet.

Sholes fick kämpa för att få ordning på sin skrivmaskin. Tangenterna hakade i varandra hela tiden så han blev tvungen att laborera med olika lösningar. Vi kan föreställa oss att han då och då muttrade “God have mercy with our poor Sholes”.

På mittraden i hans tangentbord läser vi ASDFGHJKL — uppenbarligen en fossil lämning av en bokstavsordning som en gång har härskat där. (Nästan lika irriterande i sin ofullkomlighet som vår A-mollskala: AHCDEFG. Man behöver inte vara något större snille för att inse att den är avsedd att lyda ABCDEFG, vilket den t ex fortfarande gör i den engelskspråkiga världen. Någon munk har uppenbarligen skrivit väldigt ostadiga B:n en gång i tiden. Om någon undrar varför det är just A-moll som är alfabetiskt så beror det väl på att det är parallelltonarten till C-dur — d v s, molltonarten som innehåller samma toner som Konsums blåvita durtonart. )

Om vi vänder blicken mot övre raden upptäcker vi att alla vokaler utom A har förvisats dit, vilket gör att man måste sträcka sig för att skriva dem. (På svenska har A fått sällskap i landsförvisningen av Ö och Ä i mittenraden. På de svenska skrivmaskiner jag en gång lärde mig att skriva på satt ÅÄÖ istället i den understa raden vilket innebar att jag skrev t ex “nådiga fröken” som “n,diga fr-ken” i åratal efter att jag hade skaffat dator.)

Vi upptäcker en annan intressant sak när vi tittar på den översta tangentraden: alla bokstäver som behövs för att skriva ordet “typewriter” ligger där — ett listigt knep för att försäljarna ska kunna imponera på kunderna genom att snabbt hacka ner den magiska frasen.

Av detta kan vi möjligen dra slutsatsen att QWERTY-tangentbordet kanske inte är den mest genomtänkta lösning man kan föreställa sig. Man skulle ju kunna lägga de allra vanligaste bokstäverna på den rad där fingrarna ska vila, som i QWERTY:s gamla konkurrent DHIATENSOR-tangentbordet:

På DHIATENSOR kan man skriva sjuttio procent av engelskans vanligaste ord utan att flytta fingrarna från basraden — jämför med QWERTY, där tillochmed “the” och “is” kräver att man studsar kring som en skållad mygga. DHIATENSOR tänker sig i o f s att man vilar händerna på den understa raden — i gengäld har man satt alla högpoängsbokstäver från Alfapet i den översta raden, dit man inte behöver sträcka sig så ofta.

Men den fiffigaste lösningen är förmodligen Dvoraktangentbordet – det är den konstellation som alltid vinner snabbskrivningstävlingar:

(Det finns faktiskt en svensk version av Dvorak som har fått det hårdsäljande namnet Svorak.)

Man kan fråga sig varför QWERTY kom att bli standarden — särskilt med tanke på att tangentbordet uppfanns för att fungera på en skrivmaskin som hade papperet riktat nedåt så att skribenten inte såg vad han sysslade med (redan där har vi en vag indikation på att Sholes inte alltid valde de bästa lösningarna).

Ett skäl var att Remington kom att lägga sin tyngd bakom QWERTY. Ett annat är att den första maskinskrivningsskolan mer eller mindre av en slump kom att välja QWERTY som exempel i sin — mycket spridda — manual.

Det har med andra ord gått till på det gamla vanliga Betamax/VHS-sättet — det spelar ingen roll vilket system som är bäst i sig. Finns det bara tre filmer att hyra på betamaxkassett kan bildkvaliteten vara hur överlägsen som helst. Det finns gränser för hur många gånger man kan se Dobermannpatrullen. För att ta ett annat exempel: har väl mjukvarutillverkarna börjat göra flest program till ett operativsystem som i själva verket bara är en Mac-liknande Potemkinkuliss uppförd framför en labyrintisk kåkstad av gammal DOS-kod så spelar det ingen roll att systemet kraschar stup i kvarten. Det har vunnit ändå.

Vi får vara nöjda med den tangentkonstellation vi har, helt enkelt. Vi kan ju försöka använda de ord som går att skriva med mittraden så ofta som möjligt — dass, saga, fläsk — för att på så vis få en smak av den paradiska smidighet vi kunde ha njutit av om vi istället skrivit på DHIATENSOR-tangentbord …

De bästa ortsnamnen finns i Norrland …

Nu får det anses bevisat — här finns inte bara Mensträsk och Kräkångersnoret (även om det har blivit omdöpt) utan även ett ord för det som bildas på insidan av rutorna i raggarbilar –

Just det: Potensimma. (Om ni undrar vad som leder mig till dessa fynd så är det Blocket.se — jag går in och tittar på de billigaste husen i hela landet och sedan fantiserar jag om hur det skulle vara att bo i olika sextiotusenkronorshus med “utsikt över Ångermanälven” och “behov av lite nya tapeter”. För ganska precis ett år sedan fanns det en villa till salu i centrala Lesjöfors för smått osannolika fyrtiofemtusen kronor. Fruktträd och jättetomt ingick. En vacker dag kanske jag gör slag i saken och hamnar i Potensimma.)

Kittla Sven Otto Littorin

Alla som vill kittla Sveriges arbetsmarknadsminister har numera chansen att göra det på Facebook, som ni ser. Ni kan även skicka krukväxter och mystery eggs till den store statsmannen. Och sedan kan ni jämföra er filmsmak med Neville Chamberlain, se hur era egna  sexuella preferenser passar ihop med Hjalmar Brantings (celebrate the differences!), se vem i Sex and the City som bäst matchar  August Palms personlighet (I’m Samantha! I’m strong, independent and — above all — slutty!).

Gränsen mellan privat och offentligt har aldrig varit luddigare …

(Sedan tvekar jag en smula angående det lämpliga i att  anförtro arbetsmarknaden åt en person som avslutar statusrapporten “Sven is förkyld och seeeg” med en smiley. Maybe it’s just me, men jag förstår inte riktigt vari det roliga ligger.)

The Nine Billion Names of Mammon

Den tredje maj 1978 skickade en viss Gary Thuerk världshistoriens första spam på ARPAnet. Sedan dess har det varit en vacker tradition att spamsändare ska ha egendomliga efternamn. De här rara plantorna hittade jag i min egen inkorg ikväll:

 

Forskarna kämpar dag och natt för att dämma upp syndafloden, men det är förstås styvt göra. Om man filtrerar bort vissa ord så börjar spammarna genast stava dem annorlunda — och betänk att det finns 600,426,974,379,824,381,952 sätt att stava till “Viagra”. Siffran är faktiskt genuin — jag har tagit den från en intressant New Yorker-artikel som finns att läsa här – men jag undrar mycket hur de där sista 952 stavningarna ser ut: “V1-â-Å-ä-AáA-á-GgGgG-r-AA” — eller ännu värre. Det är lite som den där klassiska Clarkenovellen The Nine Billion Names of God – fast tvärtom.

Pausmusik

Som bloggens trogna besökare märker har den varit lite som en spökstad senaste veckan — bara en eller annan tumbeweed i form av spam har rullats av en ödsligt ylande vind över det ogräsbevuxna gamla torget. Saken är den att jag har börjat intensivjobba, och ibland är min simultankapacitet verkligen av den kalibern att jag inte kan tugga tuggummi och gå på en gång, så bloggen ligger lite halvt om halvt i träda.

Men för att pigga upp er postar jag den här U-tube-länken jag just fick från min vän Martin — Eva Pilarova sjunger en twistlåt med den listiga titeln Oliver Twist. Tjeckiskt sextiotal, beehivefrisyrer (Oh, baby, beeeehive!) — vildsint twistande servitriser och en alldeles underbar nivå av absurdism. Jag fattar inte ett ord  av vad de sjunger — but in the best possible way.

A frightful Bohr …

Just nu sitter jag inne och jobbar med serien till nya numret av Kapten Stofil — vilket försätter mig i den aningen udda situationen att jag vill att det ska vara dåligt väder. Det är ganska svårt att förmå sig till att teckna när solen gassar och fingrarna klibbar vid papperet. (Jag minns sommaren när jag höll på med mitt första album, Döden steker en flamingo — det var så varmt att det droppade svett ur ansiktet ner på originalen, som blev alldeles flottiga.) I förrgår — var det väl? — kom det en liten köldknäpp som på beställning och det enerverande medelhavsaktiga klimatet förflyktigades för stunden. Fast just nu känns det som om det håller på att göra comeback igen.

Här nedan ser ni ett litet smakprov ur fortsättningen på förra numrets serie — atomen som Den Maskerade Proggaren sögs in i har nu råkat blåsa in på Niels Bohr-instituttet i København, och råkar i klorna på onda danska kärnfysiker.

Jag tänkte att jag skulle vara lite Hergé-aktig och kolla upp hur Niels Bohr-instituttet såg ut, men dessvärre motsvarade det inte alls mina förväntningar på ett högteknologiskt centrum — det påminner mera ett något nergånget stadsdelsbibliotek:

Iochförsig ganska sympatiskt, men jag uppfann på fri hand en byggnad som jag tyckte såg mera ut som ett sinistert high tech-fort …

(Apropå Hergé-mässighet tar jag inget som helst ansvar för danskans korrekthet — just nu hittar jag inte mitt danska lexikon, så jag är helt hänvisad till min egen trögtänkta danska skalle ….)

Spöksamerna i skyn

Ett tag hade jag för vana att koppla av från jobbet genom att översätta evergreens. Det kan kanske tyckas lite märkligt att jag flydde från översättningsarbete till — ännu mera översättningsarbete, men det fungerade ändå som vila. Den enda hållbara definitionen på vad som utgör en “hobby” är att verksamheten inte ger upphov till någon finansiell avkastning eller är otillbörligt nyttig på något annat sätt — och i det avseendet uppfyller mina låtöversättningar högt ställda krav på hobbyaktighet.

Här är till exempel min översättning av countryklassikern Ghostriders in the Sky. Dessvärre har jag bara kvar tre av de fyra verserna — jag minns att jag översatte även den fjärde versen, men i något plötsligt anfall av PK-paranoia strök jag den, och nu kan jag inte rekonstruera ordalydelsen.

En gammal same drog till fjälls en mörk och kulen dag.
Han stannade och vilade invid ett vattendrag.
Då såg han plötsligt framför sig en vild fantastisk syn.
En rödögd flock av renar högt över skogens bryn.
Yippieaiey, yippieayo
spökrenarna i skyn.

De hade svarta blanka horn och deras märkning brann
och hårda hovslag åskade kring himmelskt betesland.
Han stod där blek av fasa när han fick se en hop
av samer springa efter och hörde deras rop:
Yippieaiey, yippieayo
spöksamerna i skyn.

Sjukligt bleka magra män med tomma ögonhål
som vill ringa in sin hjord men aldrig når sitt mål.
För evigt ska de jaga kring i rymder utan slut
och himlavalvet ekar av blodisande tjut:
Yippieaiey, yippieayo
spöksamerna i skyn.

Som jämförelsematerial publicerar jag även originalversionen av texten.

An old cowboy went ridin’ out one dark and windy day
Upon a ridge he rested as he went along his way
When all at once a mighty herd of red-eyed cows he saw
Plowin’ through the ragged skies, and up a cloudy draw

Their brands were still on fire, and their hooves were made of steel
Their horns were black and shiny and their hot breath he could feel
A bolt of fear went through him as they thundered through the sky
For he saw the riders comin’ hard, and he heard their mournful cry
Yipie i-oh, yipie i-ay! Ghost herd in the sky

Their faces gaunt, their eyes were blurred their shirts all soaked with sweat
They’re ridin’ hard to catch that herd, but they ain’t caught ‘em yet’
‘Cause they’ve got to ride forever on that range up in the sky
On horses snorting fire, as they ride on, hear their cry
Yipie i-oh, yipie i-ay! Ghost riders in the sky

As the riders loped on by him, he heard one call his name
“If you want to save your soul from hell a riding on our range
Then cowboy change your ways today, or with us you will ride
Tryin’ to catch the devil’s herd, across these endless skies”
Yipie i-oh, yipie i-ay! Ghost riders in the sky
Ghost riders in the sky
Ghost riders in the sky

Dessa fantastiska dårfinkar med sina högtflygande idéer

Det är ett smärre mirakel att inte alla sexton- och sjuttonhundratalets forskare förvandlades till superskurkar, med tanke på deras förkärlek för experiment som skulle kunna få Gröna Trollet att bli en smula grön i synen (okej — illa valt exempel — vi tar Braniac — nej — The Lizard — äsch — Doctor Octopus då).

Allom bekant är väl till exempel Benjamins Franklins kamikazeartade försök att flyga med en strömförande drake under ett åskväder, men även Isaac Newton (1642 - 1727) levde rätt farligt — för inte så många år sedan mätte man mängden kvicksilver i sir Isaacs hår, och upptäckte att den strävsamma forskarens lockar innehöll fyrtio gånger de normala värdena.

Det var för övrigt inte bara tungmetaller integralkalkylens furste var nyfiken på — vid ett annat tillfälle körde han in en stoppnål i ögat och rotade runt för att “se vad som hände” (Don’t try this at home).

En annan ägghövdad galenpanna vid namn Henry Cavendish (1731 - 1810) — som bland mycket annat upptäckte vätet och räknade ut jordens vikt — blev nyfiken på vad som skulle hända om han gav sig själv kraftiga elstötar och ökade sedan strömstyrkan tills han inte kunde hålla i pennan längre och började tuppa av — han ledde med andra ord ett slags tredjegradsförhör för att tvinga sig själv att avslöja electricitetens verkningar.

Cavendish verkar på det hela taget ha varit rätt udda — han var så patologiskt blyg att när folk försökte tilltala honom skrek han ofta till i falsett och sprang därifrån. Knappast särskilt lovande superskurksmaterial.

(Min vana trogen har jag snott upplysningarna ur en Bill Bryson-bok — i det här fallet A Short History of Nearly Everything som jag just håller på att läsa.)