Ett rikt yttre liv

 

Många stora andar verkar leva närmast osannolikt händelselösa liv. I vissa perioder läser jag gärna biografier över mina idoler, och somliga av dem verkar knappt gå ut för att köpa en liter mjölk. Här nedan följer slumpvisa nerslag i några av de minst spännande livskrönikor jag tagit del av.

Immanuel Kant hade för vana att lägga näsduken på en stol i andra änden av rummet för att han i alla fall skulle få lite motion när han var tvungen att gå och snyta sig.

Somliga morgnar gick han till universitetet för att lägga ut texten om Das Ding an sich och annat. Han följde alltid exakt samma väg. En morgon – och det här är en av biografins dramatiska höjdpunkter – pågick ett vägarbete och han blev uppbragt tvungen att ta en omväg.

Jorge Luis Borges tog i alla fall bussen till biblioteket han basade över. Fast annars verkar han ha hållit sig i läsfåtöljen mest hela tiden. Lite pluspoäng ska han väl också ha för att han protesterade mot Peron, vilket ledde till att han blev en smula motarbetad.

Annars är det tämligen tunnsått med dramatik även i denne hjältes biografi – det mest spännande jag kan dra mig till minnes är när den mullvadslikt närsynte Borges råkat förirra sig ut i trapphuset utan glasögon och går rakt in i ett uppslaget – eller snarare inslaget – fönster så att den krossas.

När han gifter sig på sin ålders höst kommer i och för sig in en lovande blandning av Lady Macbeth och Yoko Ono i handlingen, men det är ju knappast Borges förtjänst.

Jules Verne kanske skildrade resor till månen, färder till vår världs vulkaniska inre, och tidiga globetrotters som med stoppur i hand försöker ta sig jorden runt på den svindlande korta tiden åttio dagar – men själv rörde han sig knappt ur fläcken. Alla nitiskt redovisade geografiska och kulturella upplysningar inhämtade den orörlige globetrottern ur olika uppslagsverk och reseskildringar.

Fast det är klart – en gång gjorde han faktiskt en ballonguppstigning som varade i hela tjugo minuter. Men sedan var det raka vägen hem till skrivbordet igen.

Där satt han sedan och led av förstoppning, hemorrojder och kliande nervösa utslag medan han försökte uppfylla det synnerligen ofördelaktiga kontrakt han en gång i ungdomligt oförstånd hade ingått med en Parisförläggare – ett kontrakt som tvingade honom att skriva två böcker om året och blåste honom på all royalty för de illustrerade upplagorna (han fick bara betalt för de oillustrerade förstautgåvorna – som naturligtvis hade betydligt mindre spridning).

Med tröstlös järnflit arbetade han i princip året om och presterade över hundra böcker – men alla de riktigt bra, klassiska romanerna skrev han under en period på ungefär tolv år, sedan satt han där och harvade, allt mer förstoppad och uppgiven. De flesta av hans senare romaner är djupt begravda i glömskans sediment – i väntan på att en lektörernas Arne Saknussem ska upptäcka dem igen under vägen ner i litteraturens djupaste, mest ormbunksbevuxna och fosforescenta innandömen.

 

 

Mot bättre vetande

En tragikomisk historia som ger ännu ett exempel på hur verkligheten överträffar dikten — jag skulle vilja se den dramatiker som kan göra rättvisa åt den här scenen, som är saxad ur lördagens Metro:

Det var ett bråk om hur filmen “American Pie” ska uttalas korrekt som urartade i att en 35-årig man tryckte ner sin arbetskamrat med huvudet före i en 300-liters gryta med kokande risgrynsgröt.

Det kan alltså vara förenat med livsfara att uttala namn fel — inte för den som presterar uttalet, utan för den som har fräckheten att försöka korrigera det. Och man kan bara beklaga att inte Fredrik Lindström var på plats och kunde gjuta olja på risgrynsgröten genom att säga: “Närkingar har ju en naturlig tendens att säga Amirkán Pyé — det finns vissa historiska skäl till det”.

Må denna incident tjäna som en varning för alla oss som när vi hör någon säga “katolicismen är på stark frammarsch i Krakow just nu” gärna höjer pekfingret och inflikar “Ja … men inte i de södra delarna”. Det finns anledning att citera taglinen till filmen The Fly: Be afraid — be very afraid.