Den resande Roland

Nu har jag återbesökt stenarna där barn jag lekt, det vill säga kullerstensbeläggningen på stora torget i Sala. Som för övrigt ser ut så här klockan fem en söndag:

Därmed inte sagt att invånarna är främmande för utelivets fröjder. Just den här söndagen är det möjligt att befolkningen mangrant, kvinnogrant och genusneutralt har begett sig till en samlingslokal i Västerbykil där det av allt att döma går hett till:

(Titeln på föreställningen gör ett särskilt Schlaugfärdigt intryck.)

Men man roar sig även med en del andra lokala evenemang, som inte alltid är helt lätta att förstå sig på för en förbipasserande lekman:

Som kontrast avrundar vi med en bild av Stockholms nervöst pulserande nöjesliv. Den är tagen vid hundraårsjubileet av Tutta Rolfs födelse, som firades med vederbörlig pompa på Filmstaden — närmare bestämt i Ingmar Bergmans gamla visningsrum. En chanteuse, enchanteuse och tös vid namn Klara Gustavsson undfägnade oss bl a med några av Tuttas oförglömliga örhängen (exempelvis Sylvaindängan En stilla flirt, som jag tror hon sjunger här):

Klara står till höger om sin ackompanjatris Erika Hammarberg på bilden. Lägg även märke till Edvard Perssonbysten på pianot (den är f ö något av ett mysterium — Persson var ju Europafilms påläggsgalt, så det är inte helt självklart varför han befinner sig i hjärtat av SF-imperiet). Lätt dolt bakom Edvards imposanta nylle anar man ett foto på mäster Bergman själv. Notera också att heltäckningsmattan är mönstrad med SF-loggan …

Ute nu!

… När jag var sex år gammal hade jag just lärt mig läsa (jag var alltså något yngre än på bilden jag publicerade för några inlägg sedan). Jag minns hur jag satt med ett nummer av Stålmannen och stavade mig igenom tecknaren Kurt Schaffenbergers signatur — det var en av de första gångerna jag blev medveten om att serierna faktiskt hade upphovsmän.

På baksidan av tidningen fanns reklam för ett nytt nummer av Läderlappen. “UTE NU“, stod det med stora bokstäver. “Usch”, sa jag lillgammalt. “Här försöker de skrämma barnen genom att säga att Läderlappen är ute nu“. Mamma eller pappa förklarade att det var själva tidningen snarare än den mörke knekten som åsyftades.

Allt detta sagt för att undanröja eventuella missförstånd — det är varken den gnällige geronten eller den kolsvarta köksan som är ute nu, utan det senaste numret av Kapten Stofil (nummer tjugosex). Jag och Jocke ägnade gårdagen åt prenumerantutskicket, så tidningens trotjänare lär ha den i morgon eller senast övermorgon (med reservation för eventuella postmoderna påfund i utbärningen).

I Stofilserien har Jocke lånat min hjältinna Svarta Hembiträdet från superhjältesammanslutningen Grupp åtta. Själv gör jag det mest SF-inspirerade proggaräventyret någonsin: Den maskerade proggaren blir robotarnas slav. Mycket tjugotalsaktigt. Hugo Gernsback ler stelt i sin himmel, tänker jag mig gärna. Även John Andersson är ovanligt SF-betonad i sin serie. Joakim Pirinen bidrar med Spiderman i Hammarby och en meditation över papparollen, medan Johan Wanloo står för två stycken skämtbitar med överraskande slutpoäng, och Camilla Forsmans antihjältinna Karro Ko är lika juverstinn som vanligt. Mera sällan sedda gäster är Daniel Ahlgren med en serie från sitt nya Xmenartade projekt och Ingemar Gråhamn som med början detta nummer tecknar Herr Hööks etikettskola.

Stofilmedarbetaren Martin Kristenson har tillbringat all sin vakna tid i tidnings- och radiointervjuer efter utgivningen av boken Sveriges sämsta skivomslag (medförfattare Fredrik af Trampe och Mattias Boström) — ändå har han tagit sig tid att skriva en närmast sjukligt välresearchad artikel på dryga fyrtiotusen tecken om fenomenet Åsa-Nisse. Allt ni någonsin undrat över när det gäller det småländska snillet — och kanske en knivsudd mer.

Austin Powers föräldrar …

… visar inte nedanstående bilder. Däremot mina egna. Jag hittade bilderna i gamla klippärmar (klippärmar? Dessa märkliga geologiska fenomen? Jag menar klipp-pärmar) medan jag rotade runt i mina sista flyttkartonger och förflyttades till min barndom med samma våldsamma kraft som om jag hade snortat en madeleinekaka och skjutit upp 25 cc lindblomste intravenöst.

Pappa står längst till vänster i den suggestiva trion härovan och gör reklam för Corall — för inget säger “tvättmedel” på samma sätt som två styrstångsmustaschprydda män i unisexdräkter som fattar ett resolut grepp kring en helfräsch pangpingla. Den milda Tom of Finland-stämningen i bilden blir inte mindre när man vet att det är Sighsten Herrgård som har designat själva homosexdräkterna.

Sedan ser vi som klichékönsrollig kontrast mamma i en kusligt huslig situation, med tekannan i högsta hugg och en osäkrad grytlapp på höften. Hon är iförd en ensemble som fullkomligt skriker 1967 — vilket visar sig vara fel, för den artikel i ICA-kuriren som hon illustrerar gick i tryck i februari 1968. “Textiltryck som alla kan göra” heter den. Behöver jag nämna att mamma både designat kläderna och skrivit artikeln? På bilden flankeras hon av Mini-jag-själv.

Hur jag blev en Vän Av Ordning

Och dessutom Portad Från Skoghs Tivoli På Livstid

Dessa båda tilldragelser inträffade nämligen samma kväll. Det måste ha varit något av sjuttiotalets sista år — 1978 eller 1979. Jag och några av mina vänner — som alla tillhörde något slags bonnig, utrotningshotad gren av hippiesläktet — hade beslutat oss för att gå på ett kringresande tivoli en kylig höstkväll.

Väl där tillbringade vi säkert en timme inne i spökhuset — Skoghs hejdukar hade nämligen inte installerat några envägsdörrar som hindrade de måttligt uppskakade besökarna från att gå fram och tillbaka inne i huset, vilket vi kände oss tvungna att utnyttja — because it was there, för att citera sir Edmund Hillary. Dessutom hade vi av någon outgrundlig anledning fått för oss att spökhuset var ett bra ställe att “träffa tjejer” på. Jag vet inte vad det är med puberteten — man har i princip bara ett mål i livet, men eftersom allt sunt förnuft har flugit ut genom fönstret hittar man ständigt på de mest surrealistiska strategier för att försöka få kontakt med det motsatta könet.

Det är alltså min smärtsamma plikt att avslöja att en skock långhåriga Zappafantaster i täckjackor som drällde runt i Skoghs budgetbetonade spökhus inte visade sig vara något oemotståndligt afrodisiakum för Salas kvinnliga befolkning.

Men strax efter att vi hade gett slaget förlorat och gått ut från spökhuset råkade jag på något mystiskt sätt i samspråk med en ung kvinna (som händelsevis dessutom var dotter till Salas polischef). Och — ännu mystiskare — någon halvtimme senare gjorde vi tappra, om än aningen amatörmässiga, försök att hångla inne på tivoliområdet. I jakt på ett undanskymt ställe kom jag på den i mitt tycke ytterst pikanta idén att dra ner henne genom en öppen lucka till maskineriet under den stora karusellen. Vi kan inte ha varit där mer än någon minut. Mitt damsällskap tyckte tydligen inte att det oljiga maskineriet såg särskilt inbjudande ut, och hon hoppade upp ur luckan igen. Själv stack jag upp huvudet för att försöka övertala henne att ändra sig. Men innan jag hunnit yttra ett ord blev jag varse gubben Skogh, tivolits ägare, som stod några meter bort och stirrade på mig med avgjord vedervilja.

Jag lämnade snabbt min chambre séparée och började gå mot utgången förföljd av speglosor.

“Stick”, sa gubben Skogh. “Vi vill inte har din typ här! Om du visar dig här igen ska du få så mycket stryk …” (Etc. Jag vill minnas att jag blev en smula förvånad över att Skogh valde att uttrycka sig helt och hållet i klichéer — men det blev jag å andra sidan ganska ofta på den tiden.)

I min ungdom (och även senare om man ska tro vissa av mina vänner och vedersakare) hade jag en olycklig benägenhet att prata som H P Lovecraft, och nu försökte jag lugna Skogh med orden: “Vi avlägsnar oss med högsta möjliga velocitet!” (Det är faktiskt sant — jag minns det eftersom jag var rätt nöjd med att jag hade sinnesnärvaro nog att säga något så tillkrånglat trots situationens allvar.)

I ungefär den vevan lyckades jag tappa bort mitt hjärtas utkorade för kvällen. I stället stötte jag ihop med en ung man som jag var ytterst flyktigt bekant med. Eftersom jag pratade som H P Lovecraft ville han inte vara sämre och kryddade sitt tal med idel intressanta vändningar. Bland annat ropade han till i princip alla vi mötte: “Det här är David Nessle! Naivisten!” Jag fick en känsla av att han hade något dimmiga begrepp om vad “naivist” betydde.

Jag tror det var samma kväll han berättade för mig att han inte ville jobba på mentalsjukhuset Salberga. “Du vet”, sa han förklarande, “människor som äter sin egen avföda”.

Jag måste ha sett något frågande ut, för han tillade:

“Ja, eller bajs, kanske jag skulle säga för att tala svenska.”

Jag hade lyckats tappa bort inte bara min väninna utan även alla mina långhåriga kohorter och nu gick jag och den upprymde naivistkramaren ensamma mot stadens centrum.

Vi kom uppför Norrbygatan, men hade ännu inte nått fram till Ewerlöfs bokhandel när vi upptäckte ett våldsamt slagsmål utanför Klingas musik ett par kvarter längre fram (jag måste inskjuta att det här var en unikt händelserik kväll med Salamått mätt). En av kombattanterna drog en annan i håret runt, runt, och släppte honom till sist så att han for iväg av centrifugalkraften.

“Vilka naivister“, sa mitt sällskap ogillande.

För säkerhets skull tog vi en annan väg upp till torget (en tvärgata och sedan Bergsmansgatan). När vi passerade nästa korsning mötte vi kämparna som just hade drabbat samman utanför Klingas. De sneglade surt på oss men verkade i övrigt inte särskilt våldsbenägna eller blodiga. Så när vi nådde torget ville jag gå tillbaka för att se efter om någon fortfarande låg kvar på gatan. Mitt sällskap avrådde mig bestämt, men jag gick längs kanten av torget bort till Norrbygatan. Jag kunde inte se något kvarlämnat offer, men något annat glittrade på den kalla marken. Ett antal elgitarrer, och splitter från Klingas krossade skyltfönster.

Min följeslagare kanske hade rätt. Jag kanske var en “naivist”. Jag vet inte hur man annars ska förklara mitt agerande, men för mig var det självklart att ta upp gitarrerna från gatan och börja gå mot torget. “Jag går ju ändå förbi polisstationen — lika bra att jag lämnar in dem där och anmäler inbrottet”, tänkte jag.

Jag hade just tagit upp gitarrerna och hunnit gå tre eller fyra steg i riktning mot torget när en polisbil sladdade runt hörnet och fångade in mig i sitt strålkastarsken.

“Hjälp! Vad säger jag nu?” tänkte jag.

Ett par uniformerade poliser hoppade ur bilen och började gå mot mig med beslutsamma steg.

“Nu ser jag väl misstänkt ut?” sa jag spirituellt.

“Det här är David Nessle, naivisten”, sa min nyfunne vän från sin position i kanten av torget.

De sävliga västmanländska poliserna såg outgrundligt på mig medan jag hastigt började redogöra för vad vi hade sett, samtidigt som jag ivrigt pekade ii den riktning som slagskämparna försvunnit. “Ni hinner om ni åker nu — vi såg dem för bara någon minut sen”, sa jag. “De går på gatan därborta!”

Efter cirka fem minuters parlamenterande i slow motion satte sig poliserna i bilen igen och började förfölja mästerförbrytarna i snigelfart. Jag hade självklart även anförtrott gitarrerna åt polispatrullen.

Vilket inte hindrade Sala Allehanda från att påstå i nästa nummer att de hade lämnats in på polisstationen av “Vän av ordning”.

Madeleinekakor och raketost

Den vördade läsekretsen var vänliga nog att dra paralleller mellan mitt förra inlägg och Prousts berömda madeleinekaka. Willys i Nordostpassagen råkade få in ett parti madeleinekakor för några år sedan som jag genast köpte, varpå jag gick hem och intog ett antal utan att lyckas erinra mig ett skvatt — allra minst några evighetslånga promenader till gamla mossövervuxna kyrkor. Fast jag doppade dem å andra sidan inte i lindblomste — det kan ha varit det avgörande felet. (Skälvande av sanningskärlek måste jag dessutom tillstå att jag bara kom något hundratals sidor in i Prousts mästerverk innan jag själv bestämde mig för att gå tidigt till sängs.)

Något för outspädd blandsaft av märket Bob hör alltså till det som kan väcka min barndom till liv (om den fortfarande tillverkas, vilket jag inte har en aning om). Jag minns i alla fall den konstgjort fruktiga smaken, sammansatt av de ädlaste syntetiska estrar och med ett svagt och en smula sinistert inslag av blåsyra.

En annan smak som jag just återknutit bekantskap med är urmüslin Alpen som de av någon anledning slutade importera någon gång under sent sjuttiotal eller tidigt åttiotal. Min vän Jocke uttryckte uppriktig förvåning när jag talade om det för honom häromdagen. “Men jag har ett tydligt synminne av den i hyllan i affären”, sa han, tänkte efter en stund och tillade: “fast det kan iochförsig vara från sjuttiotalet”.

Men i förrgår hittade jag alltså Alpen i den svindyra engelska matbutiken nere vid Linnégatan, precis bredvid sextiobussens hållplats (tanken att bygga en hel butik på brittisk matkultur känns iochförsig en smula särpräglad — lite grann som en affär specialiserad på färöisk hemelektronik). Och sedan gick jag hem och uppväckte minnen av tidiga vintermorgnar vid frukostbordet under sjuttiotalet.

Alpen var den första goda müslin som kom till Sverige — innan dess fanns det bara något med det olycksbådande namnet Eternafrukost (tänk er själva — en frukost som aldrig vill ta slut) som utgjorde den kulinariska motsvarigheten till tagelskjorta; en besk och torr, sågspånsliknade och svåräten produkt. Jag vill minnas att förpackningen var försedd med små röda och vita rutor, som en vaxduk. Eternafrukost skulle kanske kunna hjälpa mig att minnas mitten av sextiotalet, men jag känner ändå ingen större längtan efter att idissla mig igenom evigheten.

För att minnas mitt sextiotal tar jag hellre en skiva Upplandskubb (ett såvitt jag kan avgöra saligen hänsovet, kavringliknande bröd) och lägger några tunna skivor raketost på det. Raketosten smakade iochförsig inte särskilt anmärkningsvärt, det var mera den rymdorienterade förpackningen och namnet som skänkte den glamour — plus det faktum att man skar av de små ostskivorna med ett snöre som som satt fast i skjutcylindern och blev allt sunkigare ju längre osten led.

Willys fabrikstillverkade, spanska madeleinekakor smakade inte heller särskilt exklusivt — men det är ju inte det som är grejen. Även äggpanerad torskrom skulle kunna väcka liv i mycket gamla minnen hos mig. För att inte tala om naturgummismaken i den röda tutan på min nappflaska, som jag plötsligt drar mig till minnes medan jag skriver det här.

Det är bäst jag slutar innan jag försöker doppa placentan i lindblomste …

Svunna somrars sömniga söndagar …

… eller någon annan, icke allitererande veckodag, gjorde jag ofta en karaff illröd, syntetiskt smakande Bobs blandsaft och valde något ur mitt mikroskopiska sommarbibliotek att läsa.

Sommaren 1969 läste jag gång på gång serieversionen av Yellow Submarine — de grälla popkonstiga teckningarna och den syntetiskt smakande saften blandades med det ilskarpa sommarsolskenet genom herrgården Grimsös lindrigt rena fönster (min familj och ett antal andra lekte storfamilj i Bergslagen just den sommaren) och gav upphov till något slags synestesiupplevelse.

Sommaren därpå hyrde familjen istället ett mindre hus invid en sjö. Jag blandade samma saft och fördrev de många varma dagarna inomhus — inte enbart beroende på att jag var en störd nörd i vardande, utan även på att jag hade rätt svår astma och stundtals inte gärna exponerade mig för den pollenstorm som rasade utomhus — med Jules Vernes Till jordens medelpunkt i en något förkortad ungdomsboksutgåva, illustrerad av Hans Arnold. Professor Liedenbrock och hans följeslagare ingick inte i samma självklara symbios med saften som pojkarna från Liverpool hade gjort sommaren innan. Och sommarsolen sken in genom de säkert även här lindrigt rena fönstren medan Liedenbrock och hans unge släkting klättrade ner i en vulkan efter den sedan länge döde Arne Saknussems anvisningar. Jag kunde läsa boken hur många gånger som helst — och har även läst om den ett antal gånger i vuxen ålder, både i den förkortade versionen och flera fullängdsversioner, tryfferade med antikverade naturvetenskapliga och geologiska utvikningar (Verne anslöt sig naturligtvis på den franska skola av geologer som kallas för Katastrofister och inte till de brittiska Gradualisterna som senare visade sig ha mera rätt — Katastrofisterna trodde att jorden var yngre, men att den hade haft en oerhört stormig pubertet som kunde förklara att den hade hunnit bilda så otroligt mycket avlagringar).

Verneboken har jag — Mirabile dictu! — fortfarande kvar (efter mer än tjugofem flyttningar återstår annars inte mycket av min barndoms bibliotek). Tidningen med Yellow Submarine-serien försvann däremot spårlöst redan på tiden då det begav sig. Möjligen hade jag lyckats läsa sönder den till lösbladssystem så att någon “förbarmade” sig över den och slängde den. Sånt hände ofta. Saker bara försvann — till exempel min cigarrettändare i form av en handgranat som jag var orimligt nöjd med en vecka tills den en vacker dag oförklarligt upphörde att existera. Jag blev milt förbryllad men brydde mig inte särskilt mycket om hur saker kom och försvann ur mitt liv — jag accepterade det med en närmast asiatisk fatalism.

Fast just nu känner jag en viss lust att läsa om den försvunna Yellow Submarine-serien — helst samtidigt som jag känner smaken av lite för outspädd och knallröd Bobs Blandsaft och ser dammet darra av brownska partikelrörelser framför ett sommarsolsstrålande högt herrgårdsfönster.