För ungefär två veckor sedan drömde jag tidigt på morgonen att jag såg en skämtteckning av Jocke Lindengren, utförd i hans gamla maner, fast liksom kombinerat med Gary Larsons. Teckningen byggde på en drömassociation till en gammal Larsonbild från åttiotalet:
I drömversionen tittar piloten ner mot den öde ön och säger: ”Nej, vänta lite, det verkar som om de försöker skriva ”originalaskkopp’.
Jag vaknade till ett ögonblick med ett litet skratt och somnade sedan om.
Precis innan jag vaknade nu i morse så drömde jag följande skämtteckning:
Teckningsstilen är lite femitotalsaktig, mycket skuggor och tuschlavyr — ungefär som Charles Addams eller Peter Arno — men figurerna är stiliserade i Ernie Bushmiller-stil. Vi befinner oss backstage på en teater. Ute på scenen ser vi Lisa från serien Lisa och Sluggo stå vänd mot publiken, gestikulerande och pratande, starkt upplyst av rampljuset. I mörkret bakom kulisserna står en vuxen Lisa och väntar på sin entré — lång, smal, klädd på samma sätt som Fritzi Ritz. Vi känner igen henne på det runda ansiktet och den frimärkstandade frisyren. Den vuxna Lisa muttrar för sig själv: ”Jag fattar inte vad det är som tar så lång tid där ute”.
När jag vaknade till framstod ”skämtet” en kort stund som en bitsk kommentar till att seriefigurer aldrig åldras.
Den riktiga tungviktaren
I natt drömde jag att jag sa om någon inte klart definierad person: ”Ja, han är ju inte precis Solkungen — han är betydligt mer lättviktig. Därför kallar vi honom för Solfjädern”.
Jag vaknade till och hade en stund den här bedrägliga känslan som man ibland har när man svävar mellan drömmens bråddjup och vakan av att jag hade kommit på en tidlös aforism.
Erik Andersson kör veterantraktor på författarporträttet till sin utmärkta roman Den larmande hopens dal
Jag sitter i publiken på någon slags presskonferens. Snett bakom mig sitter översättaren och författaren Erik Andersson. Framme på podiet sitter Erik Anderssons bror Sven. Han har en digital diktafon i handen. Av någon anledning ger jag ifrån mig ett svagt gnyende läte en lång stund. Sven spelar in det med diktafonen (presskonferensen — eller vad det nu är — gör tydligen helt finkänsligt paus medan jag gnyr). När jag upphör stänger Sven av diktafonen. ”Det blev exakt 4.33″ säger han och räcker över diktafonen till Erik och mig. På den digitala displayen ser jag siffrorna 04.33 — precis som titeln — och längden – på John Cages klassiska musikstycke 4.33. ”Jag är faktiskt född den femte september också”, säger jag. ”Precis som John Cage”. (Det är faktiskt sant även utanför drömmen.) Ingen hör på. Presskonferensen — eller vad det är — verkar ha börjat igen.
(En del av bakgrunden till drömmen är förmodligen att jag spelade i samma band som Erik och Sven kring 1980. Erik spelade gitarr, Sven spelade bas, och själv sjöng jag.)
Jag befinner mig i en nordafrikansk stad, genomkorsad av kanaler, som Venedig. Hus i brun sandsten. Skugglöst, mulet eftermiddagsljus — mina drömmars standardlljussättning.
Jag vadar fram i en av stadens smalare kanaler, får syn på en bit blåstång som snarast ser ut som en röd, knölig pipleksak. Jag äter lite av den. Smaken är söt, frisk, men bara halvt genomförd, som en skiss — återigen som det brukar vara i mina drömmar.
Då hörs ett ohyggligt mäktigt kyrkorgelackord — de lägsta tonerna får hela kroppen att vibrera subwooferlikt — när jag vänder blicken mot den stora huvudkanalen som korsar den smalare kanske femtio meter framför mig ser jag en stort mörk atlantångare komma glidande. Fartyget liknar Titanic, men det glänser svart och är fullt av stora orgelpipor — det är därifrån ackordet som får hela staden att skaka kommer.
Jag inser att människorna i båten är jordens verkliga herrar. De har bara sovit — nu är de tillbaka för att dominera planeten igen — och behandla Europa och USA precis lika kolonialistiskt och nedlåtande som vi har behandlat Afrika, Asien, Sydamerika …
Strax innan sex i morse drömde jag om en man som åtminstone delvis är filmskådespelaren Robert Downey jr. Han sörjer sin döda, unga hustru. Han bor i något slags växthusliknande enplansvilla. Det är kylig sommarnatt eller tidig höstnatt.
Han sätter på tango på stereon, öppnar dörren till förstutrappen och spanar ut i natten. Ingen kommer. Han går till den bakre dörren på huset. öppnar den och släpper ut tangon i mörkret. Efter en kort väntan ser man hur löv flyttar sig en liten aning, hur tyget trycks in på hans kläder när något osynligt omfamnar honom (i drömmen noterar jag tacksamt hur sparsmakat och skickligt man har använt datoranimationen).
Hans döda hustru har kommit till honom för att dansa tango. Han drar in henne i växthusvillan. De virvlar ovigt runt. Det osynliga spöket stöter mot möbler och sängöverkast som flyttar en aning på sig. Nu är jag mera inne i Downey än i början av drömmen. Jag är besviken över att det här mötet med min döda hustru känns fel på något sätt — inte så extatiskt och självklart som jag hade tänkt mig. Hon blir delvis synlig när hon kysser mig — och genom min kropp flödar en gudomlig nåd — plötsligt kan jag acceptera att hon är död.
Sedan vaknar jag.
(Jag misstänker att drömmen är en direkt följd av att jag låg och läste gamla nummer av sjuttiotalsskräckserietidningen Eerie innan jag somnade.)
Ibland känns det som om jag drömmer någon annans drömmar — de handlar inte om någonting som känns det minsta relevant för mig själv. För flera år sedan drömde jag en natt att jag producerade Anni-Frid Lyngstads comebackskiva. Sedan vaknade jag och tänkte ”Borde inte nån annan drömma det här? Jag har inte ens tänkt på Anni-Frid Lyngstad på tio år.”
Denna morgons drömfragment går i samma stil: Mariah Carey har konsert i den enorma gymnastiksalen på en okänd svensk skola. Det är kanske ett fyrtiotal personer på plats. Mariah är iförd en paljetterad och tre storlekar för liten bikini. Hon får syn på en liten kille i tomteröda kläder och vill sätta upp honom på gästlistan. ”Nej, sätt inte upp honom”, svarar någon ansvarig i headset. ”För då står alla på gästlistan.”
… är alldeles ovanligt fragmentariskt. Jag diskuterar sagan Prinsessan på ärten med någon och presenterar en egen ny version: Prinsessan i hoppborgen. Vi ser sagoprinsessan stiga in i hoppborgen och klaga över att det ligger en ärta under den.
Tidigare i samma dröm diskuterade jag serieförlaget Semics annonsformgivning under sent sjuttiotal, tidigt åttiotal med en annan ansiktslös röst. ”Vit text på svart botten. All denna Helvetica.” Samtidigt såg jag en sån där färdigtryckt pärm från ca 1980 som man skulle ha sina Fantomentidningar i.
