Yo, kids! Noam Chomsky ba’ rådissar postmodernismen!

There are lots of things I don’t understand — say, the latest debates over whether neutrinos have mass or the way that Fermat’s last theorem was (apparently) proven recently. But from 50 years in this game, I have learned two things: (1) I can ask friends who work in these areas to explain it to me at a level that I can understand, and they can do so, without particular difficulty; (2) if I’m interested, I can proceed to learn more so that I will come to understand it. Now Derrida, Lacan, Lyotard, Kristeva, etc. — even Foucault, whom I knew and liked, and who was somewhat different from the rest — write things that I also don’t understand, but (1) and (2) don’t hold: no one who says they do understand can explain it to me and I haven’t a clue as to how to proceed to overcome my failures. That leaves one of two possibilities: (a) some new advance in intellectual life has been made, perhaps some sudden genetic mutation, which has created a form of “theory” that is beyond quantum theory, topology, etc., in depth and profundity; or (b) … I won’t spell it out.

Heja, säger jag, utan att egentligen sitta inne med någon större sakkunskap — däremot har jag alltid rent instinktivt sett på postmodernismen med en viss skepsis. Numera är det kanske lite grann att sparka på en självdöd iller att angripa pomofilerna — men å andra sidan verkar den här vulgärrelativa “Jaså, du påstår att jorden är rund — ja, det är din verklighet”-grejen fortsätta sprida sig som en mental farsot …

Den mikroskopiska parlören

 

 

 

(Om man är ute och reser är det alltid en god idé att kunna några glosor på landets språk – de behöver inte vara många; ett minimalt antal på tre fyra stycken förslår ganska långt. Nedanstående text är tänkt att demonstrera detta faktum – även om den kanske snarare bevisar motsatsen.)

När Galagogänget var i Moskva 1992 för att presentera den ryska Galagon fick jag tillfälle att motionera min mycket sparsmakade ryska. Under en båtutfärd stötte en ung ryss med mycket långa ögonfransar på mig. Han kunde inte ett ord engelska, men däremot en smula franska, vilket han demonstrerade genom att böja sig fram över mig och sjunga:

“Voulez vous couche avec moi, ce soire? “

Varvid jag fick användning av en av de två ryska glosor som man lär sig i gamla amerikanska filmer: “Njet!”, sa jag så vänligt jag kunde (det är i och för sig inte ett ord som lämpar sig särskilt bra att säga vänligt).

Mitt övriga ryska ordförråd var tyvärr inte fullt lika ändamålsenligt – jag kunde inga användbara fraser av typen ”Mitt bagage har förkommit”, ”Låt mig få tala med er överordnade”, ”Aj! Slå mig inte!”, eller ”Var vänlig och släpp förbi mig, sammanbitne, galonprydde man, jag bor på det här hotellet”.

(På den tiden hade jag ett par stora, missklädsamma arméöverskottsbyxor som tydligen gjorde mig intill förblandning lik en rysk taxichaufför, och ambitiösa dörrvakter försökte vid ett par tillfällen avhysa mig från vårt hotell, vilket smickrade mig på något dunkelt sätt – fast inte lika mycket som den gången när en snabbköpskassörska på Aran Islands sa något – tydligen – roligt till mig på gaeliska).

Jo förresten – en aningen användbar fras kan jag faktiskt på ryska: Lift nje rabotajet – Hissen är ur funktion (med tusen reservationer för stavningen).

I övrigt inskränkte sig min konversation till aning slumpmässigt utslungade sentenser. Under den ovan nämnda båtutfärden på Moskvafloden gjorde jag en grandios gest över det nattliga panoramat och sa: ”Biiiiiely Nåååchi” (vita nätter.)

”Nej, nej”, sade våra artiga värdar. ”Det är längre norrut. Det är i Sankt Petersburg.” (Vilket jag i och för sig visste – men vad skulle jag göra?)

Men den frasen var i alla fall lite rätt, jämfört med den pärla jag kläckte ur mig vid en lunch i TV-tornet i Moskva (som jag har för mig är en av världens högsta byggnader – den hade i alla fall fågelperspektivutsikt över rymdfartmuseets gamla rostiga sputnikar, vilket kändes helt kongenialt). Jag satt vid ett bord med några ryska journalister som knappt kunde någon engelska. Själv försökte jag förklara hur dålig jag var på ryska, och att jag bara kunde värdelösa fraser som ”Idite Dåmåy russki fascisti” – Åk hem ryska fascister (som tjeckiska upprorsmän klottrade på väggarna vid inmarschen i Tjeckoslovakien 1968).

De vänliga journalisterna såg aningen brydda ut, och förde mina visdomsord vidare till bordet bredvid där en punkig rysk serietecknare reste sig, röd i synen. ”Menar du mig?” frågade han hotfullt (eller också skämtade han – det var lite svårt att avgöra på grund av alla avgrundsdjupa kulturklyftor).

Den apoplektiske serietecknaren var rysk underground, vilket verkar vara något mera brutalt än västs blida subkulturer. Till exempel var han i förd en – som han påstod – äkta Auschwitzfångemössa av den där sorten som ser ut som en svart och vitrandig bagarmössa. Och det kan ju inte direkt kallas mainstream.

En annan rysk undergroundindivid hade en enorm samling av kommunistmemorabilia – bland annat uniformer som tillhört marskalker i Röda Armén vid revolutionen och tonvis av Stalinkitsch. Men för oss visade han upp samlingens pärlor.

Först en byst föreställande en individ med måttligt vinnande utseende. ”De här är inte vanliga”, sa han andaktsfullt. ”Det är en byst av Laurenti Beria” – det vill säga Stalins handgångne man och en av historiens värsta massmördare. Uppenbarligen hade inte alltför många ryssar låtit denna förtjusande dekoration stå kvar i finrummet.

Men samlingens verkliga clou var en rostig, bucklig bit av en metallfris som hade hackats loss med något inte alltför vasst föremål – och den visade en annan individ som förvisats ur Sovjethistorien: den pipskäggsförsedde, glasögonprydde Leon Trotskij.

”Den här hittade jag på botten av en gatubrunn”, sa vår värd. Jag kom mig aldrig för att fråga vad han sysslade med på botten av en gatubrunn. Jag hade en smygande misstanke om att vissa av de ryska undergroundmänniskorna hade på tok för mycket fritid.

 

 

Nordisk familjeboks guide till galaxen

En egendomlig detalj med nordisk familjeboks tidigare upplagor är att artikelförfattarna inte sällan verkar vända sig till marsianer — d v s försöker presentera definitioner på företeelser som alla infödda jordbor rimligtvis redan bör vara bekanta med. Vad sägs t ex om definitionen på “Väg”:

Väg, banadt, mer eller mindre bredt stycke af

marken, löpande i mer eller mindre rak riktning

och afsedt, att man skall färdas därpå från ort

till annan, vare sig gående, ridande eller med

fordon, utan att de senare därvid äro bundna vid

ett bestämdt spår, såsom vid lokomotivbanor, häst-

banor o. s. v. (se därom Hästbana, Järnväg

och Spårväg). Väg i stad kallas vanligen

gränd eller gata (se därom Gatläggning).

Våra marsianska vänner har även säkert en viss nytta av att läsa definitionen av ordet kyss:

Kyss, ett slags sugande muskelrörelse med läpparna, använd som uttryck för erkänsla på så sätt, att läpparna tryckas emot ett lefvande väsen eller ett ting. [… ] Kyssen baktill, d. v. s. vid ryggens slut eller under svansen, berättas ha varit den vördnadsbetygelse,som djäfvulen kräfde, och vardt sedermera omnämnd som ett tecken till ringaktning, hvilket ännu florerar i hånfulla talesätt.

Men även om vår exterrestriske bekant kan hitta mycket matnyttigt så är ett varningens ord på sin plats — det förekommer att upplysningarna i uggle-uppslagsverket inte är helt up to date — så exemplelvis defintionen av ordet sambo:

Samboer (äfven c a b r o e r och griffioer),

afkomlingar af en neger och en mulatt. Jfr

Människoraser, sp. 273.

Det är väl också lämpligt att informera om att termen “Idiotanstalt” numera inte används fullt lika flitigt som tidigare:

Idiotanstalt afser vård och uppfostran af idioter

(se Idiot). Den förste idiot, som varit föremål

för en metodisk uppfostran, är antagligen “le

sauvage de 1′Aveyron”, en 11-12-årig pojke,

som i början af 1800-talet anträffades naken

och fullkomligt förvildad i en skog i södra

Frankrike. Itard, läkare vid döfstuminstitutet

i Paris, lyckades att på 6 år gifva honom

någorlunda hyfsning.

Men om man bortser från dessa små skönhetsfläckar torde verket oreserverat kunna anbefallas till varje bildningstörstande besökare från någon av våra grannplaneter…

 

Under stigande irritation

… har jag de senaste dagarna läst Frans G Bengtssons Karl XII-biografi. Jag häpnar en smula över att någon fått den ljusa idén att ge ut det här alstret som Månpocket, så sent som under tidigt nittiotal — för en mera osympatisk och dubiös historie- och människosyn får man nog leta efter. Frans G börjar med att gratulera sig över att han inte är historiker av facket — krökt över böckerna, grånad i förtid och fallen för förkastliga vanor som källkritik — utan kan närma sig sitt ämne med lekmannens oförvillade blick; vilket i det här fallet innebär att han tolkar allt Karl den tolfte och svenskarna gör på gynnsammast tänkbara sätt och genomgående tillskriver Karls motståndare de solkigaste motiv.

Om t ex svenska officerare har någon fånig prestigestrid och pucklar på eller värjhugger varandra tar FGB det som ett bevis för deras svallande testosteron och överskott på mannamod och martialisk morskhet — men om polska officerare får för sig att göra något liknande anser han att det visar på deras “primitiva” och “vilda” temperament (överhuvudtaget är skildringen av Polen, med sin skämtsamt nedlåtande ton, något av det mest osympatiska jag läst på länge).

Men värst är ändå de långa avsnitten som handlar om att Karl den tolfte är “vigd av ödet”, “född till fältherre”, “en stor ande” o s v. Jag börjar ganska raskt bli sjösjuk av att läsa detta — särskilt i beaktande av att boken kom 1935 när den här typen av jargong kring “stora män” användes i ett land strax söder om oss för att bereda väg för det absoluta psykopatväldet. Så först börjar jag skumma och sedan börjar jag bläddra och göra punktvisa nerslag i boken.

Det enda riktigt intressanta jag hittar är passagen där Karl XII föreslår Emanuel Swedenborg att Sverige ska överge bas tio och istället börja räkna i bas sextiofyra. Den framtida religionsgrundaren invänder att multiplikationstabellen skulle bli en smula svårhanterlig, och att det kanske skulle bli svårt att hitta på alla de nya siffror som behövs för att skriva tal upp till sextiofyra — varpå krigarkungen går hem och raskt sätter sig och uppfinner femtiotre nya siffror som han skickar över till Swedenborg.

Boken är skriven i en kåserande stil som möjligen kan karakteriseras som “storsvenskt mysande” eller “lärd men ändå raljant” — och när den kom 1935 var den samtida kritiken ytterst gunstig mot detta “äreminne” — bara tio år senare stod förmodligen inte självutnämnda “fältherrar av Guds nåde” och “historiens utvalda giganter” lika högt i kurs hos allmänhet och kritik. För mig blir det bestående intrycket av boken en dålig smak i munnen och ett lätt obehag över att denna “livskraftiga klassiker” fortfarande ges ut i nya pocket- och kartonnageutgåvor.

Schtonk i långa banor

(Begreppet Schtonk lärde vi oss så sent som igår i en kommentar av Klippspringer till Apropå fetischism …)

Det blev inte många timmars sömn i natt, vilket främst är Robert Harris fel — jag låg och sträckläste större delen av Selling Hitler, hans fantastiska bok om falsariet av Hitlers dagböcker.

En tragikomisk historia (med avsevärd tonvikt på första ledet i ordet) där en cocktail på de sju dödssynderna — med fåfänga och girighet som huvudingredienserna — får tidningen Stern att göra bort sig totalt. Samma öde drabbar även ett gäng handstilsexperter, den renommerade cambridgeprofessorn och Hitlerexperten Hugh Trevor-Roper, den något mindre renommerade tidningsmogulen Rupert Murdoch och åtskilliga andra av dramats birollsaktörer …

Huvudrollerna innehas av två mer eller mindre obalanserade Hitlerfantaster: den närmast otroligt lättduperade Sternjournalisten Gerd Heidemann och den inspirerade mytomanen Konrad Kujau — en förfalskarnas Proust som med svindlande flit skriver ihop mer än femtio volymer av Hitlers dagböcker. Och sedan lever de båda i skön symbios i alla sina dagar — eller rättare sagt tills någon får för sig att analysera limmet i dagböckerna — och sätter med gemensamma ansträngningar sprätt på nio miljoner D-mark.

Mycket av pengarna går åt till att köpa olika nazikoryfeers paraduniformer och monogramförsedda tandborstar, dolkar, necessärer etc. — helst försedda med äkthetsintyg av Rudolf Hess. Fetischism är bara förnamnet när man talar om dessa båda herrars samlarvurm: Heidemann är lycklig ägare till såväl Hermann Görings lustjakt Carin II som luftwaffechefens — något mera lättförvarade — skohorn. En odödlig scen i boken är när Heidemann förevisar Idi Amins kalsonger för den distingerade, vithårige Cambridgeprofessorn Hugh Trevor-Roper, som står där och försöker komma på något lagom avmätt artigt att säga.

Den välkände förintelseförnekaren David Irving gör också ett gästspel i boken — han nöjer sig med att gå runt med en sked med Hitlers monogram i bröstfickan, vilket framstår som helt normalt i jämförelse med övriga medverkandes överfyllda lagerlokaler med nazireliker (av vilka inte så få är hemsnickrade av Konrad Kujau — bl a pistolen Hitler sköt sig med och en opera som führern skulle ha skrivit i sin ungdom).

Harris kommer med en del tänkvärda reflektioner kring lockelsen i Hitlerkulten. Bland annat det här resonemanget som jag tycker är rätt anslående:

“Hitler seems to hold a special interest for businessmen, particularly when — as in the case of Billy Price and Fritz Steifel — they are self-made men. Hitler represents the most extreme, as well as the most monstrous, example of what an individual can do if he dedicates himself to the exertion of his will. [...] ‘My whole life’, said Hitler in 1942, ‘can be summed up as this ceaseless effort of mine to persuade other people.’ With his studied mannerisms, his cultivated habit of staring into people’s eyes, his hunger to read manuals and absorb technical data, Hitler was self-help run riot.”

Senare tillägg: Jag upptäckte just att den oförbätterlige skojaren Konrad Kujau numera inte bara har ett eget museum utan även en hemsida där han säljer sina alster — men ironiskt nog har hans eget namn nu sådan dragningskraft att han kan ställa ut och avyttra verken som äkta Kujauförfalskningar (Philip K. Dick skrev någonstans om “authentic fakes” — det verkar vara just det Kujau har riktat in sig på). Men hans mest herostratiskt ryktbara förebild verkar lysa med sin frånvaro — jag hittar inga Hitlerfalsarier …