Vår by är på TV

Tidningen Kapten Stofils inflytande på samtiden är närmast omöjligt att överskatta (men låt oss göra ett allvarligt menat försök).

I dag skriver Dagens Nyheter om Martins artikel om sambanden mellan Mary Pickfords filmer och Pippi Långstrump (eller rättare sagt — de skriver om sambanden och nämner Martin som deras stigfinnare). DN:s artikel uppmärksammas i sin tur i den kubanska tidningen CubaNuestra:

“Ulla Lundqvist por su parte busca parecidos entre la imagen de niña mala creada por  Mary Pickford y la propia Pippi Långstrump.”

Now, thats what I’m talking about.  Nu måste jag tillbaka till ritbordet för att fortsätta med min serie. Jag förväntar mig att den leder till ett mittuppslag i Hufvudstadsbladet som sedan ger upphov till ett färgsupplement i Corriere della Sera. Minst.

Bisarro-Beatles från Bollywood

I en kommentar häromdagen drog signaturen Hoppla en parallell mellan pragvårens swinging sixties-musikaler och bollywooddansnummer. Jag funderade lite vidare på temat och kom fram till att höjden av sextiotalssväng i Bollywood-branschen nog måste vara numret Dekho Ab To — eller vad sägs om fyra indiska Beatlar som sjunger I Wanna Hold your Hindi på klingande hand (eller vice versa):

Alla medverkande dansar av hjärtans lust den speciellt indiska version av twist som snarare borde kallas The Parkinson — eller möjligen The Grand Mal.

Den svängiga killen i vitt som dyker upp framför Beatles en bit in i videon är Shammi Kapoor – lillebror till Raj Kapoor (oj vad det rimmar) och min storfavorit bland manliga hindifilmstjärnor vid sidan av Govinda. Av Wikipedia får vi dessutom veta följande om honom:

Shammi Kapoor was also one of the foremost internet users in India. He is the founder and chairman of Internet Users Community of India (IUCI) and has been instrumental in setting up internet organizations like the Ethical Hackers Association.

(Ja, jag vet — Bara för att jag påstod att jag skulle ha paus från bloggen så fullkomligt väller inläggen fram — det är väl vad Edgar Allen Poe kallar för The Imp of the Perverse som gör sig gällande …. )

Pausmusik

Som bloggens trogna besökare märker har den varit lite som en spökstad senaste veckan — bara en eller annan tumbeweed i form av spam har rullats av en ödsligt ylande vind över det ogräsbevuxna gamla torget. Saken är den att jag har börjat intensivjobba, och ibland är min simultankapacitet verkligen av den kalibern att jag inte kan tugga tuggummi och gå på en gång, så bloggen ligger lite halvt om halvt i träda.

Men för att pigga upp er postar jag den här U-tube-länken jag just fick från min vän Martin — Eva Pilarova sjunger en twistlåt med den listiga titeln Oliver Twist. Tjeckiskt sextiotal, beehivefrisyrer (Oh, baby, beeeehive!) — vildsint twistande servitriser och en alldeles underbar nivå av absurdism. Jag fattar inte ett ord  av vad de sjunger — but in the best possible way.

Summer of love med förhinder

När jag studerar sextiotalets romansserier börjar jag fråga mig hur roligt de egentligen hade under det lössläppta decenniet. Till att börja med verkar det här med “fri kärlek” ha vissa nackdelar:

Ett annat problem utgjorde förstås de som — med tidens mustiga jargong — var “To fat to frug“:

Men det mest alarmerande är nog när Beatles får nobben (alla fyra på en gång — vad hade de planerat egentligen?). Ringo är så uppbragt att han helt byter utseende …. Men mest plågsamt att se är nog hur Paul lamt höjer handen för att hindra det åtrådda objektets sorti:

Austin Powers föräldrar …

… visar inte nedanstående bilder. Däremot mina egna. Jag hittade bilderna i gamla klippärmar (klippärmar? Dessa märkliga geologiska fenomen? Jag menar klipp-pärmar) medan jag rotade runt i mina sista flyttkartonger och förflyttades till min barndom med samma våldsamma kraft som om jag hade snortat en madeleinekaka och skjutit upp 25 cc lindblomste intravenöst.

Pappa står längst till vänster i den suggestiva trion härovan och gör reklam för Corall — för inget säger “tvättmedel” på samma sätt som två styrstångsmustaschprydda män i unisexdräkter som fattar ett resolut grepp kring en helfräsch pangpingla. Den milda Tom of Finland-stämningen i bilden blir inte mindre när man vet att det är Sighsten Herrgård som har designat själva homosexdräkterna.

Sedan ser vi som klichékönsrollig kontrast mamma i en kusligt huslig situation, med tekannan i högsta hugg och en osäkrad grytlapp på höften. Hon är iförd en ensemble som fullkomligt skriker 1967 — vilket visar sig vara fel, för den artikel i ICA-kuriren som hon illustrerar gick i tryck i februari 1968. “Textiltryck som alla kan göra” heter den. Behöver jag nämna att mamma både designat kläderna och skrivit artikeln? På bilden flankeras hon av Mini-jag-själv.