Afrikansk affischkonst

Vilken film ska jag se i kväll? Det står och väger lite mellan Personal Assignment 2

(jag undrar en smula vad det här personliga uppdraget går ut på) och Stolen Bible 2.

Fast jag har iochförsig inte sett ettan i något av fallen — kanske bättre att satsa på ett förtätat samtidshistoriskt drama …

Jag vet att Idi Amin hade fyrtiosju i skonummer — men kan hans huvud verkligen ha varit så där stort? Och det hela verkar nästan lite väl blodigt — jag kanske skulle ta och se om en beprövad västerländsk klassiker istället –

Tydligen åkte Ghanas videoförevisare länge runt i små portabla biografbussar (eller rättare sagt VHS-och-TV-bussar) smyckade med hemvävda affischer som de ovanstående. Sedan sjönk lönsamheten, och förevisarna började använda sig av enklare fotostater och liknande.

På Ghanamovieposters.com kan ni se exempel på denna sällsamma fusion av modern marknadsföring och folkkonst, och även köpa er en egen naivistisk tolkning av Nightmare on Elm Street III om andan faller på — även om det kanske inte är helt uteslutet att företagsamma Ghanaiter fortsätter måla nya affischer och sedan varsamt patinerar dem för att de ska få den rätta, väderbitna looken.

(Om jag verkar väldigt frånvarande på bloggen just nu så beror det på att jag jagas ovanligt nitiskt av deadlinespöket.)

Inte helt uppenbart

Ibland kan man bli lite osäker på var en films titel börjar och slutar. Hur ska jag t ex tolka ovanstående affischtext — “Alice White Playing Around with Chester Morris”? Hmmm …

Fast ännu mera äventyrligt synes det mig att göra en film som heter “Drag” och sedan skriva “Richard Barthelmess in Drag”.

Nej — Tacka vet jag ” Mysterious Smith Co presents The Temple of Mystery, the greatest of all Mystery Shows”. Här finns inga utrymmen för missförstånd (även om artistnamnet “Mysterious Smith” i mina öron låter lite grann som “Exotiska Johansson”).

(Ovanstående bilder kommer från Vitaphone Varieties — den bästa Bakelitpunk-blogg jag någonsin stött på; full av fantastiskt bildmaterial och sällsamt skramliga stånkjazz-mp3-or …)

Facebook är ett opium för folket …

… inte undra på att oroliga arbetsgivare gör sitt bästa för att blockera sajten. Själv har jag just tillbringat fem timmar med att göra “The Never-Ending Movie Quiz”. Det började med att jag såg att min syster hade lyckats få fyratusen poäng och förundrades över att någon kunde lägga sin tid på något så meningslöst. Sedan satte jag själv igång och förstod precis hur det hade gått till. Frågetävlingen tar verkligen aldrig slut. “Come on and play with us — for ever — and ever — and ever …” Vilken film? The Shining. Det enda som händer är att det känns som om frågorna blir sämre — och sämre — och sämre. Ibland är svaren direkt felaktiga. “I’m sorry. The card says ‘the mopes’.” Vilken TV-serie? Seinfeld. Till sist var jag lätt illamående och började få ont i huvudet. “Stop Dave. My mind is going. My mind is going.” 2001, ett rymdäventyr. Stanley Kubrick. Argh! Med våld försökte jag slita mig från The never-eeending Quuuiz. Limahl. Sjutusentrehundra poäng hade jag lyckats släpa ihop. Men det är fortfarande hundratrettiotusen pers med ännu större fritidsproblem som ligger före mig. One of us! One of us! We accept him! Freaks, Tod Browning. Fortfarande halvt hypnotiserad lyckades jag på något bryta förtrollningen och ta mig till bloggen. Tack gode Gud. Äntligen en vettig meningslös fritidssysselsättning.

Hindifilmer vi gärna vill se

Under den kärva ytan puttrar en V4-motor

Don’t call me fotbeklädnad.

Hindifilmen om Ernst Hugo Järegård.

De är arbetslösa … de är kulturarbetare … de sitter på uteserveringarna kring Mariaplan och löser världsproblemen över ett glas rödvin …

Senare tillägg: … och här kommer några riktigt obscena bidrag:

Bisarro-Beatles från Bollywood

I en kommentar häromdagen drog signaturen Hoppla en parallell mellan pragvårens swinging sixties-musikaler och bollywooddansnummer. Jag funderade lite vidare på temat och kom fram till att höjden av sextiotalssväng i Bollywood-branschen nog måste vara numret Dekho Ab To — eller vad sägs om fyra indiska Beatlar som sjunger I Wanna Hold your Hindi på klingande hand (eller vice versa):

Alla medverkande dansar av hjärtans lust den speciellt indiska version av twist som snarare borde kallas The Parkinson — eller möjligen The Grand Mal.

Den svängiga killen i vitt som dyker upp framför Beatles en bit in i videon är Shammi Kapoor – lillebror till Raj Kapoor (oj vad det rimmar) och min storfavorit bland manliga hindifilmstjärnor vid sidan av Govinda. Av Wikipedia får vi dessutom veta följande om honom:

Shammi Kapoor was also one of the foremost internet users in India. He is the founder and chairman of Internet Users Community of India (IUCI) and has been instrumental in setting up internet organizations like the Ethical Hackers Association.

(Ja, jag vet — Bara för att jag påstod att jag skulle ha paus från bloggen så fullkomligt väller inläggen fram — det är väl vad Edgar Allen Poe kallar för The Imp of the Perverse som gör sig gällande …. )

Döödn

“Vem är du?”
“Jag är Döödn.”
“Kommer du för att hämta mig?”
“Jag har redan länge gått vid din sida.”
“Det vet jag.”
“Är du beredd?”
“Min kropp är rädd, inte jag själv.”

(…)
“Vänta ett ögonblick.”
“Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.”

Det är trots allt rätt tilltalande att tänka sig döden som en Bengt Ekerot med rakade ögonbryn — till utseendet mest lik en cancersjuk Stig Dagerman, till sättet kyligt artig och oresonlig som en statstjänsteman, ovillig att töja det minsta på reglerna.

Dagerman — några år yngre än Bergman –  föregrep ju döden i hans ämbetsutövning, och lämnade en trave oskrivna böcker efter sig. Men den nästan lika dödsbesatta och ångestridna fyrtiotalistkollegan Bergman fick rätt generöst med tid — han hann såvitt man kan avgöra infria alla löften och göra alla filmer.

Ibland när jag inte får något gjort brukar jag tänka på något som Bergman skrev i memoarboken Lanterna Magica — “Ingen annan lider ju av att du slösar bort ditt liv” (citerat synnerligen fritt ur minnet).  Bergman brukade använda den reflektionen för att tvinga sig själv att sätta fart — och det tycks ju ha fungerat alldeles utmärkt.

Som den lowbrow jag är uppskattar jag alldeles särskilt hans komedier från sent fyrtiotal och tidigt femtiotal. När jag tänker på dem säger jag gärna som Eva Dahlbeck till maken Gunnar Björnstrand i Kvinnors väntan: “Tack snälla Gud”.

Prairie Fed Bull

Just as The Simpsons subversively outs the delirious contradictions of capitalism by mercilessly spoofing its own origins as right wing media mogul Rupert Murdoch consumer product, the brash attitude movietoon’s debut from small screen to likewise literal larger than life incarnation will mesmerize and delightfully outrage both fans weaned on the yellow wiseguys and as yet uninitiated viewers. A delectable antidote to family values dictum ad nauseum imposed on contemporary audiences, The Simpsons Movie slugs viewers with its devilishly rude mantra of family dysfunction twisted mystique.

¿Que? — som Bumblebee Man kanske skulle säga.

Ja — det här är alltså första stycket i Long Island Press recension av den nya Simpsonsfilmen. De har tydligen en filmrecensent som lystrar till namnet Prairie Miller och har en viss förkärlek för att, ja, komplicera tillvaron en smula för sig själv. Och för läsaren. Att ta del av hennes synpunkter känns lite som att läsa Immanuel Kant — med den skillnaden att när jag kört texten genom Enigmamaskinen upptäcker jag att Prairie inte försöker göra en transcendental deduktion av kategorierna, utan mest bara har översatt gamla klichéer till klingande Mumbo Jumbo.

Att Simpsonsrecensionen inte är en engångsföreteelse förstår jag när jag tittar lite på Prairies övriga utlåtanden under det senaste året:

“ At once chaotic, moody, outrageous, ridiculous and deeply tragic, Delirious reaches way beyond Buscemi’s wacko rabbit hole excursion into the fetid, goofy shallow heart of celebrity glitz and its treacherous, ravenous symbiotic tango with the decadent corporate media.“

heter det om filmen Delirious. Buscemis “wacko rabbit hole excursion” var tydligen en film som heter Interview, och om den får vi veta:

“This toxic hate at first sight sly entrapment is a deliciously wicked concoction of mutual suspicion, contempt and above all fame game obsessive co-dependency that exists between the worlds of entertainment and the corporate media”

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

(Ja, det här var väl ungefär det artonde inlägget på kort tid där jag gnäller på texter jag har hittat på nätet. Kalla mig kverulant, slå mig med gummibatonger, slap my face and call me Judy, men jag kunde bara inte låta bli. Och som jag påtalade i det förra inlägget — det är trots allt både Silly Season och Rötmånad för tillfället).

Senare tillägg: Vid ett grundligare studium av Prairies texter upptäcker jag att det blev lite fel här ovan — hon jämför inte filmerna Delirious och Interview. Buscemi har regisserat den sistnämnda och medverkar i den första — eller som det heter på präriedialekten: “The raw, funky simultaneous desolate and 24/7 manic NY cityscape is also dredged up for maximum multi-sensory viewer hyper-stimulated freakout. Steve Buscemi stars in Delirous as Les, a foulmouthed talkaholic, avidly unscrupulous downtown paparazzi thug”.

The Strange Case of Mary Jane Stacy

I förrförra inlägget hade jag onda aningar om den nya Spindelmansfilmen och fick dem bekräftade. Uppgiften att man plötsligt har skrivit in en Gwen Stacy i handlingen förbryllar mig, särskilt med tanke på att filmernas Mary Jane redan är Gwen. Kirsten Dunsts Mary Jane ligger betydligt närmare Stacys blida, bekymrade blondin

än det hippa och bitchiga partymonster som är seriernas Mary Jane.

Första filmen följer dessutom tämligen troget det klassiska avsnittet “The Death of Gwen Stacy” — med den skillnaden att hon klarar sig. Och — som sagt — av någon sällsam anledning har bytt personlighet: “The survival of Mary Jane”.

Ännu märkligare blir identitetsbytet när man betänker hur mycket Sam Raimi och hans team har bemödat sig om att vara serien trogna i övrigt — de återskapar exakt och kärleksfullt klassiska bildrutor som den här –

– letar upp en kusligt porträttlik Jonah Jameson, och låter tillochmed Spideys första flickvän Betty Brandt figurera i handlingen:

Är det för att inte förvirra sjuttio- och åttiotalisttittare som aldrig har hört talas om Gwen Stacy som de har gjort så här? Varför introducerar de isåfall Gwen nu? Och vems personlighet kommer hon att få? Kraven the Hunters? Och — kanske viktigast av allt — varför bryr jag mig?

(Jag är nästan lika engagerad som min femåriga gudson. En gång när jag barnvaktade honom och höll på att lägga honom var han tyst en lång stund. Jag trodde att han hade somnat. Men plötsligt sade han fundersamt: “Varför är alla så elaka mot nätkravlaren?”)