The Strange Case of Mary Jane Stacy

I förrförra inlägget hade jag onda aningar om den nya Spindelmansfilmen och fick dem bekräftade. Uppgiften att man plötsligt har skrivit in en Gwen Stacy i handlingen förbryllar mig, särskilt med tanke på att filmernas Mary Jane redan är Gwen. Kirsten Dunsts Mary Jane ligger betydligt närmare Stacys blida, bekymrade blondin

än det hippa och bitchiga partymonster som är seriernas Mary Jane.

Första filmen följer dessutom tämligen troget det klassiska avsnittet “The Death of Gwen Stacy” — med den skillnaden att hon klarar sig. Och — som sagt — av någon sällsam anledning har bytt personlighet: “The survival of Mary Jane”.

Ännu märkligare blir identitetsbytet när man betänker hur mycket Sam Raimi och hans team har bemödat sig om att vara serien trogna i övrigt — de återskapar exakt och kärleksfullt klassiska bildrutor som den här –

– letar upp en kusligt porträttlik Jonah Jameson, och låter tillochmed Spideys första flickvän Betty Brandt figurera i handlingen:

Är det för att inte förvirra sjuttio- och åttiotalisttittare som aldrig har hört talas om Gwen Stacy som de har gjort så här? Varför introducerar de isåfall Gwen nu? Och vems personlighet kommer hon att få? Kraven the Hunters? Och — kanske viktigast av allt — varför bryr jag mig?

(Jag är nästan lika engagerad som min femåriga gudson. En gång när jag barnvaktade honom och höll på att lägga honom var han tyst en lång stund. Jag trodde att han hade somnat. Men plötsligt sade han fundersamt: “Varför är alla så elaka mot nätkravlaren?”)

Kult Med Kitsch

De första tio åren av min uppväxt var mediautbudet inte särskilt överväldigande — man kunde välja på om man ville se Sigges Cirkus eller myrornas krig. Sedan kom TV 2 och man kunde välja mellan Sommar i parkernas stad eller Månadens väder — eller något annat program med en flintskallig programledare och en soffa, som i 76 procent av fallen fick besök av det svängiga bandet Family Four (programmet alltså — inte soffan. Eller, ja, jo — kanske …)

Det var först i början av åttiotalet som mediaexplosionen briserade på allvar. Man kunde gå ner till macken och nagelfara deras videosortiment, som i lyckosamma fall bestod av upp till elva titlar — Dobermannpatrullen, Hårda tag i Kvinnofängelset (med Linda Blair), Törnfåglar del tre, Länge leve Bernie del fyra (Bernie for president!), Den vilda jakten på skatten (vars omslag var förunderligt likt Indiana Jones), Högt spel i High School (av dårfinkarna bakom skrattsuccén Knasballar II) — eller något liknande.

Och om inte det föll en i smaken kunde man välja mellan upp till fyra olika kabelkanaler — Italienska tutti frutti-program, MTV-föregångaren Music Box, Super Channel som mest sände uråldriga och tämligen obskyra TV-serier som Mr. Ed och Kolchak, the Night Stalker och ett litet gäng glada amatörer som kallade sig för “TV 3″ och koncentrerade sig på produktioner som Man o man, eller Diskutabelt (ett debattprogram lett av en gammal KPML(r)-are som klätt ut sig till skinhead).

Det är klart att man trodde att man hade dött och kommit till himlen.

Men det skulle komma att bli ännu bättre — de här VHS-apparaterna kunde inte bara användas till att spela in särskilt rafflande avsnitt av Sommar i parkernas stad eller exceptionellt högljudda Diskutabelt-diskussioner. Ens mera tekniskt förslagna kamrater seriekopplade dem och lyckades göra kopior med i det närmaste kristallklar kvalitet på kultfilmer som aldrig tidigare hade skådats på våra breddgrader. Kopiorna hade i sin tur gjorts på andra kopior av kopior av kopior vilket ledde till att de efter ett tag till exempel fick ganska kraftig bildkontrast. Om man tittade t ex på klassikern Faster, Pussycat! Kill! Kill! av Russ Meyer (och det gjorde man ju — det är trots allt en av de få titlarna i filmhistorien som innehåller tre utropstecken) kunde man konstatera att Tura Satana hade blivit om möjligt ännu mer svartvit i synen än vanligt — ja, hela filmen såg närmast potatistryckt ut.

Det kunde man ju leva med. Det var värre att de många kopieringarna av någon anledning ofta ledde till att folks pannor blev absurt förlängda. Man satt och såg på Cary Grant och Grace Kelly i Hitchcocks To Catch a Thief och noterade att de plötsligt påminde mer om Aknaton och Nefertiti. Dessutom svajade deras höga pannor av och an som aladåber i storm på grund av något föga känt fenomen som tycks uppträda efter fem eller flera piratkopieringar.

Men det gjorde trots allt inte så mycket. På ett sätt förstärkte det känslan av att se något djupt exklusivt och nästan hemligt – kulturellt kontraband – filmer som på oklara vägar lyckats leta sig fram till ens video utan att filmcensur, programplanerare eller folkbildare på något sätt hade blivit tillfrågade. Därför var det förstås även en poäng i sig om filmerna var splattriga, sexploitativa och allmänt snaskiga på alla sätt. Vi fick för oss att det låg ett slags egenvärde i det. Vissa tidiga sextiotalister lyckades aldrig skaka av sig den känslan, utan har till denna dag fortsatt att rulla sig i samma piratkopierade, flimriga estetik. En av dem vaknade en morgon ur oroliga drömmar och upptäckte att han hade förvandlats till Quentin Tarantino.

Men teknikens utveckling rusade vidare. Numera händer det att man på oklara vägar kommer över små CD-skivor med divx-filer på kopiöst obskyra kultfilmer. Bildkvaliteten är så bra att ens tjugofemåriga jag hade fått hjärtslag av dem — herregud, filmrutan är ju inte ens beskuren till TV-format — man kan urskilja varje por i Tura Satanas ansikte, och inga pannor vajar som ett hav i storm.

Jag kom att tänka på den här utvecklingen igår, medan jag tittade på en film som jag och mina garagerockspisande, sprethåriga vänner från 1985 hade gett en lilltå för att se: Furyô anego den: Inoshika Ochô (1973) — japanskt superstiliserat sex och splatter. Filmen är faktiskt så groteskt våldsam att man tämligen raskt börjar se den mera som en Monty Python-sketch. Barnet i mig fick gå och lägga sig tidigt, i gengäld ruskade jag liv i den tjugofemåriga slackern i mig och undfägnade honom med en högtidsstund. Furyô anego den har onekligen allt man kan önska sig av en — host — “kultrulle”. Utkämpar hjältinnan Reiko Ike svärdfajter naken i snön till Herb Alpert-musik? Svar ja. Överrumplas Reiko plötsligt av en armé av katolska nunnor med stiletter i händerna? Jo då. Uppträder den ständigt lika sällsamt uttråkade svenska kultskådisen Christina Lindberg i en stor roll? Absolut. Låter Christina som om hon läser högt ur en inköpslista när hon rabblar sina engelska och japanska repliker? Definitivt. Heter hon på japanska Kurisuchina Rindobaagu? Det är mig ett stort nöje att tala om att hon gör det.

Men snart grumlades mitt första glädjerus. jag började tänka efter. Blev någon hem och skola-representant blå i synen för att den här filmen med sin uppenbart förråande och våldspornografiska invinkling gjorts tillgänglig för Sveriges förnämsta naturresurs — våra barn? Knappast. De flesta dataspel är mer groteska.

Kunde jag kanske känna mig lite tillfredställd över att jag tillhörde en exklusiv liten klubb som hittat denna rara och sunkiga pärla? Nej. Inte det heller. Jag misstänker att det rör sig om en av alla dessa filmer som Tarantino utkorar till “The greatest revenge movie ever!” så fort han kommer i närheten av en mikrofon. Och att den finns i en specialutgåva där sminkösens assistent berättar i tröttande detalj om inspelningen av nakenslagsmålet i snön.

Det enda som återstod var alltså att se på filmen — se på den och reagera på den som på vilken film som helst.

And where’s the fun in that?

Den tjugofemåriga slackern i mig somnade direkt.

Kanske för gott.

Gudarnas äventyrsbad

Sanning, skönhet, gudfruktighet är kanske inte den första titel en blockbusterregissör i Hollywood skulle välja, men i Bollywood tycks den ha fungerat utmärkt — Raj Kapoors Satyam Shivam Sundaram (1978) blev en stor publikframgång.

Prästdottern Rupa kommer till världen på Krishnas födelsedag. Modern dör i under förlossningen — pappa prästen skyller dödsfallet på dottern och ger henne tillnamnet “Den olyckliga”. So far so bad. Vid tio års ålder lyckas Rupa dessutom skålla halva ansiktet med frityrolja så att det blir en sammanhängande massa av ärrvävnad. Hur ska den missnöjde fadern någonsin kunna gifta bort henne nu? Det hjälper liksom inte att hon är gudfruktig som få, har en djup och ren själ och en överjordiskt vacker sångröst (misstänkt lik playbacksångerskan Lata Mangeshkars).

Då kommer den aningen verklighetsfrämmande ingenjören Rajiv till byn för att leda ett kraftverksbygge. Han hör Rupa sjunga från templet i gryningen och blir handlöst förälskad. Sedan ser han henne på håll, från den icke brännskadade sidan, pratar med hennes bortvända ryggtavla, lägger märke till hennes själsliga utförsgåvor och är är räddningslöst förlorad.

Det är först på bröllopsnatten han upptäcker hennes lyte (hur nu det är möjligt — men handfast realism är kanske inte vad man ska förvänta sig av en hindifilm). Han vägrar erkänna att den Rupa han har gift sig med är samma Rupa som han är kär i. Den arma hustrun blir tvungen att träffa honom nattetid och inleda en “affär” med honom som den andra Rupa. Någonstans här börjar handlingen bli seriöst särpräglad: ett triangeldrama med bara två personer i — en märklig korsning av Vertigo och Prins hatt under jorden — en fabel om utseendefixering och besatthet.

I en scen i filmen konverserar den brännskadade Rupa genom en spegel med sig själv och plötsligt sugs tittaren in i idealvärlden — det hela ser mest ut som ett slags gudarnas äventyrsbad — en av de mest hisnande hindiscenografier som jag har sett, där den kosmiska kitschen har stegrats till en nivå där den kommer ut på andra sidan som en stor skönhetsupplevelse …

Här nedan följer några stillbilder ur det sångnummer som utbryter:

Fågelbad med sitarspelande gudar …

Rajiv lägrar Rupa på en blomsterbeströdd bädd i en påfågelsbåt i ett molnhav …

Kosmisk konståkning …

När Rajiv kysser henne framträder ärret plötsligt igen …

(Hela sångnumret — med text — och en liten snutt ur handlingen kan man se på U-tube genom att klicka här.)

Ja, jag ska väl inte avslöja hur det går, men jag kan ju säga att när hustru-Rupa blir gravid efter Rajivs nattliga möten med älskarinne-Rupa tar det verkligen hus i helvete …

May the pomposity be with you …

Alternativt “The pomposity is strong with this one!”, eller “Use the pomposity, Luke”. Ja – ni fattar grundtanken.

Jag har just gjort ett tappert försök att se den sjätte – eller tredje, beroende på hur man ser på saken – Star Wars-filmen, och skälvande av skam måste jag medge att jag inte klarade mer än en halvtimme. Först satt jag och såg på otaliga explosioner och lasersvärdsstrider. Obi Wan och Anakin ”Annie” Skywalker mejade ner lågt räknat 3476 robotar med blåsfönshuvud och kvastskaftshals – det var tämligen ospännande för blåsfönshjärnorna lät sig skördas som mogna rågax. Det såg mera ut som ganska tröttsamt lantbruksarbete än som en verklig strid.

Jag satt och bad en stilla bön om att explosionerna och den oändliga blåsfönsmassakern skulle upphöra och ersättas med lite genuin handling.

Till sist blev jag bönhörd – alla blåsfönar utom en (den onde rebelledaren – en kranielik fön som på något outgrundligt sätt lyckats bli tuberkulös och hostade hela tiden) hade mejats ner och det blev dags för en kärleksfull återförening mellan Anakin och hans Padme.

Efter cirka trettio sekunder av deras kärleksdialog önskade jag bara att de skulle börja slakta hårvårdsutrustning igen. Ingen förväntar sig att kärleksdialoger i Star Wars-filmer ska vara det minsta realistiska, men de bräkande plattityder som Padme och ”Annie” vräkte ur sig underträffade det mesta jag någonsin sett på vita duken – och då räknar jag med Staffan Hildebrand-filmer.

Strax efter det slogs jag av den gastkramande insikten att

 

A) Det är två timmar kvar av filmen, och

B) jag redan vet vad som kommer att hända – Anakin kommer att bli den onde kejsarens redskap Lord Vader, ”Paddie” kommer att föda Luke och Leia, etc.

 

Det är onekligen en strukturell svaghet i denna dubbeltrilogi att den sista filmen kronologiskt sett är den tredje – och av naturnödvändighet främst blir en lång transportsträcka fram till den fjärde filmen (det vill säga den första, som jag såg redan 1977).På samma sätt som Yodas sätt att prata berättandet bakvänt är (och apropå det har jag alltid tyckt att det var något djupt suspekt med ett universum där det ledande andliga ljuset är Grodan Kermit som talar illa översatt tyska). Det går inte att undvika att det känns lite grann som att gå baklänges i en rulltrappa i riktning mot sin egen pubertet.

Fast det kan förstås finnas andra skäl till min uttråkning också. När jag såg den första Star Wars-filmen under en förhandsvisning på en science fiction-kongress var jag knappt sjutton år fyllda, och full av entusiasm: En framtid med rost och smörjolja! Precis som i SF-böckerna. Efter visningen besteg kongressens hedersgäst Harry Harrison podiet och sa glädjestrålande: ”I saw my own books in there! They only steal the best!” Och även om jag kanske inte såg lika mycket av Harry Harrisons produktion i filmerna som den falkögde författaren själv så hade han rätt i ett viktigt avseende – George Lucas förnyade SF-filmen genom att stjäla skamlöst från serier och skriven SF. De mest iögonfallande stölderna tycker jag är de från Linda och Valentin (bland annat rymdskeppsdesigner och aliens).

Men nu har det gått tjugo år, och jag har aldrig i mitt liv varit längre från att vara sjutton år. Jag får ont i huvudet av alla explosionerna. Då och då ser jag en hisnande snygg rymdskeppsdesign som får mig att vakna till liv ett ögonblick men så dränks allt i de bedövande dånet och ljusblixtarna igen – ZZZING! – WROOOOARM! – BTUFF!. Eller – ännu värre – George Lucas ”dialog” utbryter. Genom en närmast episkt misslyckad rollbesättning gestaltar den arme Ewan McGregor Alec Guinness som ung, vilket av någon anledning innebär att han ständigt måste säga repliker som ”I say, old chap!”, ”Jolly good show, what?”, ”Anyone in for tennis?” eller ”I could really do with a spot of tea right now!”. Man kan nästan se den stackars skådespelarens förtvivlan över sitt predikadement i ögonen på unge Obi-Wan när han tröskar sig igenom Lucas brittiska klichésamling.

Som Winston Churchill hade uttryckt saken: ”Sällan har så mycket pengar, resurser och ansträngningar gett så mager artistisk utdelning.”

Saken blev förmodligen inte bättre av att jag just hade sett Serenity – en science fiction-film med ytterst blygsam budget och tämligen okända skådespelare som lyckas på alla plan där George Lucas mega-mastodont-blockbuster faller platt till marken – den innehåller rostigare rymdskepp, roligare repliker, patos, spänning och – kanske viktigast av allt – en bärande idé. Hyr den istället.

 

Sven Lindberg död

Ser just med viss beklämning att Sven Lindberg dog på julafton — vår störste screwballskådis, den enda riktiga aspiranten till Cary Grants mantel i svensk film. Han var en av de få svenska aktörer som var mer eller mindre script-proof — även ganska penibelt skrivna scener spelade han hem med brio. Så t ex i den aningen krystade Får jag låna din fru? — scenen där han vaknar upp efter att av misstag ha haft sex med Lena Granhagen efter en uppsättning av missförstånd av den där typen som bara förekommer i franska sängkammarfarser är en fröjd för ögat, trots premissens ganska uppenbara svagheter.

Främst regerade han i komedifacket, men han gjorde även storartade insatser i — ä-hurm — seriösa filmer. Och han bär upp ett av de få svenska försöken i noirgenren — den inte oävna I dimma dold, som dock möjligen skäms en smula av att den är ett ganska närgånget plagiat på Otto Premingers Laura.

Ofta parades SL ihop med Alice Babs — de spelade mot varandra t ex i Povelfilmen I dur och skur, i den närmast Rock och Doris-artade Det svänger på slottet — och någon gång fick han även vara love interest i en av Schamyl Baumans Sickan-filmer (till exempel filmen med den kittlande ekivåka titeln Frökens första barn).

Då och då har jag tänkt på honom under de senaste åren — på att han aldrig riktigt har fått det erkännande han förtjänar, och på att jag borde intervjua honom till Kapten Stofil medan han fortfarande är i livet.

Men nu är det dessvärre försent.

Intresset ljuger inte II — nu har de vingar!

För att inte svimma, upprepa för dig själv –

Det är bara en lista …

………….. bara en lista …

……………………. bara en lista ….

Min filmlista är precis lika måttligt originell som litteraturlistan — många av de filmer jag återkommer till gång på gång brukar vara med på kanoniska uppräkningar av filmkonstens stora verk. Fast det finns ju undantag.

En av de filmer jag har sett absolut flest gånger är till exempel regisserad av Hasse Ekman, nämligen Povel och Martin-rullen Ratataa från 1956. Jag har sett den på video tjugotalet gånger, och på duk tre eller fyra. När Filmfestivalen körde sin Hasse Ekman-retrospektiv för ett antal år sedan tubbade jag en tjej jag känner som jobbar där att släppa in mig på flera av visningarna. Jag var i full extas eftersom den kopia av Ratataa som kördes på festivalen skilde sig under ca 30 sekunder från den som jag redan kunde utantill. Vid en senare filmfestival närvarade jag vid en visning där Povel själv höll ett litet föredrag före filmen och sedan såg den tillsammans med publiken och skådespelarna i revyn Kolla Klotet, som just då gick i Göteborg. Visaren på min nördometer gick över på rött, kan jag ju säga.  Även om Povel har stått för de flesta komiska påhitten är det sannolikt Hasse Ekmans förtjänst att den romantiska bihandlingen med Gunwer Bergqwist faktiskt engagerar — och de otaliga filmparodierna (Sommarnattens leende, Rififi, Fruktans lön) är också en fest för ögat. Blandningen av parodi och fungerande film gör den förmodligen till ett unikum i svensk filmhistoria.

Nästan lika ofta har jag sett om Monty Python and the Holy Grail, varav cirka sex gånger på duk — däribland en fullkomligt lemlästad dansk version som hette Monty Python og de skøre riddere där någon hade klippt bort allt som verkade lite väl “skørt” för smørrebrødssmaskande carlsbergkonsumenter — bland annat scenen med riddarna som säger “Ni!”. Det fattades säkert en kvart av den inte alltför långa filmen.

Och lika idogt har jag återvänt till den nyaste filmen på min lista — Groundhog Day (eller Måndag hela veckan som något snille har fått för sig att den ska heta på svenska; tacka vet jag den tyska titeln Und täglich grüßt das Murmeltier — Dagligen hälsar oss murmeldjuret). Och jag blir lika gripen varje gång av denna, den mest existentiella av screwballkomedier — ett tag slutar den nästan helt att vara en komedi och blir rent tragisk. Och Bill Murray gör sitt livs roll — notera de mikroskopiska, men enormt uttrycksfulla nyansskiftningarna i hans spel i de många upprepningssekvenserna. GH har jag aldrig sett på duk — däremot har jag sett DVD:n med både tysk och fransk dubbning — den fungerar som en språkkurs när man kan hela dialogen mer eller mindre utantill.

Strax under dessa filmer på tittfrekvenslistan hittar vi den i mitt tycke bästa MGM-musicalen — Singin’ in the Rain. Och — mer eller mindre självklart — Casablanca.

Enda regissören som är representerad med två filmer på min lista är Billy Wilder — det verkar som om jag kan se Double Indemnity (Kvinna utan samvete) och Sunset Boulevard hur många gånger som helst. Storslagna, lite lätt gotiska noirmästerverk.

Bland bubblarna märker vi Hitchcock med tre filmer i följd: Vertigo, North by Northwest och Psycho – samt den underbart udda screwballmästaren Preston Sturges med Sullivans Travels och Miracle of Morgans Creek. Sturges verkar vara en av bröderna Coens främsta förebilder — i Sullivans Travels försöker filmregissören Joel McCrea hela tiden övertyga studion om att få göra sin tunga tendensfilm Oh brother where art thou. Jag skrattade gott när jag upptäckte att bröderna Coen spelat in en film med detta namn för några år sedan. ST är också en komedi som går över gränsen och blir rejält tragisk och obehaglig — vilket blir ännu mer förvånande eftersom Sturges är på sitt mest uppsluppna slapstickhumör i filmens början. Men det märkliga är att blandningen fungerar, och tillochmed ger fördjupad emotionell resonans åt filmens deprimerande mittparti. Ett mästerverk.

Hjälp. Det här inlägget hotar att bli hur långt som helst — så det kanske är bäst att jag slutar räkna upp bubblare och försöker komma fram till något slags slutsats. Okej. Här kommer den:

Jag gillar tydligen komedier. Och filmer från fyrtio- och femtiottalet. Och noirfilmer. Och komedibetonade noirfilmer från fyrtiotalet och femtiotalet. Och noirbetonade komedier från fyrtio- och femtiotalet.

Fantastiskt. Ja — om jag nu ska försöka säga något aningen mera djupsinnigt så kan jag ju konstatera att flera av filmerna har en ovanligt tydlig existentiell tematik — Casablanca, Måndag hela veckan och Sullivans Travels handlar alla om egotrippade typer som växer och utvecklas som människor när de ställs inför stora val och prövningar. De är i det närmaste filmiska “bildningsromaner”. Hmm … mitt undermedvetna kanske försöker tala om något för mig …