The full Monty
maj 28, 2006Den senaste tiden har det varit något oroväckande MTV-aktigt över mina läsvanor — jag zappar frenetiskt mellan volymerna, och läser något hundratal sidor innan jag rastlöst går vidare. Men en bok har jag faktiskt läst från pärm till pärm: Monty Pythons Autobiography by Monty Python som jag slukade i nästan en liggning — fast även där fuskade jag en smula, på det sätt som jag ofta gör när jag läser biografier: jag började läsa när festföremålen var vuxna och hade börjat uppträda som studentspexare, och först när jag var klar med boken gick jag tillbaka och läste om deras respektive barndomar (i analogi med den gamla regeln att man äter det godaste på pizzan innan man tar itu med kanterna).
Boken var avsevärt matnyttigare än de flesta kändismemoarer — och inte bara för att den har fem och en halv författare (Graham Chapman medarbetar från andra sidan graven med gamla intervjuer och liknande, ungefär som John Lennon “kollaborerar” med de övriga Beatlarna i “Free Like a bird”)
Apropå det: i ett ofta citerat yttrande av George Harrison — det förekommer t ex säkert fyra gånger bara i den här biografin — hävdade han att Monty Python övertog Beatles själ, eftersom TV-programmet började sändas i samma veva som liverpudlianerna kastade in sina respektive handdukar. Vad det innebär mera konkret är svårt att säga — men något annat är kanske inte att vänta sig av den indiske swami som skrivit den mest psykedeliska sången någonsin om marginalskatt (Taxman).
Hur som helst fick citatet mig att börja grunna över vem som isåfall är vem (alldeles bortsett från att de satiriska sex är fler än de fabulösa fyra). Till att börja med är det lätt: John är helt uppenbart John. De är båda distanserade, hyperkritiska, högt begåvade — och av många upplevda som sina respektive gruppers centralgestalt. Det var de som fick klaustrofobi och ville ut ur grupperna för att istället satsa på solokarriärer med sina fruar (Yoko Ono och idel onjutbara experiment i det ena fallet — Connie Booth och Fawlty Towers i det andra). Det var också de som satte flest käppar i hjulet för de återföreningsförsök som de båda gruppernas Paular ständigt gjorde.
Vilket leder mig till den knivigare frågan om vem som ska utnämnas till Pythons Paul — som jag ser det finns det två kandidater: Terry Jones och Eric Idle. Idle gestaltade Paulfiguren Dirk McQuickly i Rutles, men han har också varit den som varit mest angelägen om att hålla Python levande genom åren. Terry Jones å sin sida har Pauls energi och organisationsförmåga, och även hans allmänna aura av elevrådsordförande (mycket riktigt var Terry också Head Boy på sin internatskola) — allt egenskaper som hjälpte gruppen att hålla sig på rätt köl när den bångstyrige Johns kritiska vitriol hotade fräta sönder gemenskapen. Efter moget övervägande vill jag nog utnämna TJ till Paul.
Rollen som den godmodige Ringo, flickornas gunstling, måste nog gå till den snyggaste och jovialiskaste Pythonmedlemmen — Michael Palin.
Och som den tystlåtne och mystiske George — det andliga navet — väljer jag tveklöst superexcentrikern Graham Chapman.
Terry Gilliam kan jag inte hitta någon motsvarighet till — och jag har en smygande misstanke om att han nog i själva verket är en Monkeesmedlem på avvägar (möjligen Micky Dolenz att döma av galoschhakan).
