Archive for the ‘Från scen och cabaret’ Category

The full Monty

maj 28, 2006

Den senaste tiden har det varit något oroväckande MTV-aktigt över mina läsvanor — jag zappar frenetiskt mellan volymerna, och läser något hundratal sidor innan jag rastlöst går vidare. Men en bok har jag faktiskt läst från pärm till pärm: Monty Pythons Autobiography by Monty Python som jag slukade i nästan en liggning — fast även där fuskade jag en smula, på det sätt som jag ofta gör när jag läser biografier: jag började läsa när festföremålen var vuxna och hade börjat uppträda som studentspexare, och först när jag var klar med boken gick jag tillbaka och läste om deras respektive barndomar (i analogi med den gamla regeln att man äter det godaste på pizzan innan man tar itu med kanterna).

Boken var avsevärt matnyttigare än de flesta kändismemoarer — och inte bara för att den har fem och en halv författare (Graham Chapman medarbetar från andra sidan graven med gamla intervjuer och liknande, ungefär som John Lennon “kollaborerar” med de övriga Beatlarna i “Free Like a bird”)

Apropå det: i ett ofta citerat yttrande av George Harrison — det förekommer t ex säkert fyra gånger bara i den här biografin — hävdade han att Monty Python övertog Beatles själ, eftersom TV-programmet började sändas i samma veva som liverpudlianerna kastade in sina respektive handdukar. Vad det innebär mera konkret är svårt att säga — men något annat är kanske inte att vänta sig av den indiske swami som skrivit den mest psykedeliska sången någonsin om marginalskatt (Taxman).

Hur som helst fick citatet mig att börja grunna över vem som isåfall är vem (alldeles bortsett från att de satiriska sex är fler än de fabulösa fyra). Till att börja med är det lätt: John är helt uppenbart John. De är båda distanserade, hyperkritiska, högt begåvade — och av många upplevda som sina respektive gruppers centralgestalt. Det var de som fick klaustrofobi och ville ut ur grupperna för att istället satsa på solokarriärer med sina fruar (Yoko Ono och idel onjutbara experiment i det ena fallet — Connie Booth och Fawlty Towers i det andra). Det var också de som satte flest käppar i hjulet för de återföreningsförsök som de båda gruppernas Paular ständigt gjorde.

Vilket leder mig till den knivigare frågan om vem som ska utnämnas till Pythons Paul — som jag ser det finns det två kandidater: Terry Jones och Eric Idle. Idle gestaltade Paulfiguren Dirk McQuickly i Rutles, men han har också varit den som varit mest angelägen om att hålla Python levande genom åren. Terry Jones å sin sida har Pauls energi och organisationsförmåga, och även hans allmänna aura av elevrådsordförande (mycket riktigt var Terry också Head Boy på sin internatskola) — allt egenskaper som hjälpte gruppen att hålla sig på rätt köl när den bångstyrige Johns kritiska vitriol hotade fräta sönder gemenskapen. Efter moget övervägande vill jag nog utnämna TJ till Paul.

Rollen som den godmodige Ringo, flickornas gunstling, måste nog gå till den snyggaste och jovialiskaste Pythonmedlemmen — Michael Palin.

Och som den tystlåtne och mystiske George — det andliga navet — väljer jag tveklöst superexcentrikern Graham Chapman.

Terry Gilliam kan jag inte hitta någon motsvarighet till — och jag har en smygande misstanke om att han nog i själva verket är en Monkeesmedlem på avvägar (möjligen Micky Dolenz att döma av galoschhakan).

Diskofili

maj 11, 2006

Jag har tagit för vana att diska iförd hörlurar och MP3-spelare och håller på att beta av en massiv samling om 26 CD:s som innehåller mängder av outgivna Karl Gerhard-78:or (materialet har förts över från kassett av en mig närstående förmåga).

Jag förundras gång på gång av hur många strålande kupletter Karl Gerhard hann skriva och sjunga in — han var ju trettio år gammal när han först framträdde som revyförfattare och kuplettcharmör. I samlingen som får mig att föra diskborsten i takt finns hundratals outgivna spår som är lika förtjänta av återutgivning som det som har kommit under senare år (vilket — om sanningen ska fram — ju inte är särskilt mycket).

Särskilt förtjust är jag i de skramliga tjugotalsinspelningarna — det är ett smärre mirakel att KG lyckas framföra texternas intrikata stavelsemyller så att de går fram, trots den dåliga inspelningstekniken. De senaste dagarna har jag haft den här slagdängan på hjärnan:

Vad du är lycklig moder Svea
som har fått så vackra barn
de är visserligen lite lea
men det har de efter farn.
(…)

Men föräldrarna kan va’ genien
på samma gång som barnen äro obegåvningar
Homeros barn lär ej ärvt poesien
blott faderns böjelse för middagssovningar

Adelskap kan ärvas, likaså idioti
men smak och snille trotsar ärftlighetens teori.
Fast hos mig har vett med charm förenat sig till ett –
jag tänker när jag ser mig själv och Gösta Ekman på porträtt:

Vad du är lycklig moder Svea
som har fått så vackra barn
herr Nils Asther kommer som god trea
vit och söt som marsipan.
När han på film syns Dorian Graya
sägs det på — ??? ohörbart –:
Vad du är lycklig moder Svea
som har fått så vackra barn.

[Nils Asther var en stumfilmsstjärna som inte har visat sig riktigt lika lyskraftig som Gösta Ekman d.ä. och KG -- oavsett hur nitiskt han "Dorian Grayade".]

inte sällan häpnar jag över hur ekivåk det gick att vara under tjugotalet på revyscen och skiva. Vad sägs till exempel om följande sällsamma lilla excerpt ur “Har du varit med om det nån gång?”:

Jag har rest utan pass ända till Lissabon
har du varit med om det nån gång?
och i Rom jag kysst fållen på påvens kalsong
har du varit med om det nån gång?
Vid det lutande tornet i Pisa
har jag grovhånglat med Mona Lisa
så hon fick två stycken
små oljetryck nästa säsong
har du varit med om det nån gång?

En av höjdpunkterna hittills i den här samlingen är Karl Gerhards duett/duell med Ernst Rolf, där de båda hjältarna sjunger motståndarens kupletter med omskrivna texter och gör sitt bästa för att ta heder och ära av varandra. Karl Gerhard har den definitiva fördelen att det är han som har skrivit potpourriet — jag misstänker honom t ex för att driva lite med Rolfs brist på bildning när han låter honom sjunga att hans revyer “lånar glans av Styx”. Kampen sträcker sig över två sidor på en stenkaka — till sist enas kombattanterna i “Hurra va’ vi ä’ bra — hurra va’ vi ä’ bra!” även om Rolf på sluttonen tutar i med sin bästa Jussi Björling-tenor: “MEST JAAA!” och Karl Gerhard protesterar “Nja, nej, mest ja”.

Julafton Fegis får till det

januari 18, 2006

noel_coward.jpg

Min vän Martin skickade just det här citatet av Noel Coward:

“I should love to perform ‘There Are Fairies in the Bottom of My Garden” (Bea Lillie’s signature song), but I don’t dare. It might come out “There Are Fairies in the Garden of My Bottom.’”

Jag skrattade så högt och rått att min systers gamla katt — som jag för tillfället vaktar — höll på att få en infarkt …