Sfinxens gåtfulla näsa

Nyligen hörde jag någon säga att det var Napoleons soldater som sköt prick på Sfinxen vid Ghiza så att den gåtfulla skulpturens näsa smulades sönder och föll av på det mest Wacko Jacko-lika sätt — detta skulle förstås ha skett i samband med det för egyptologin så lyckosamma men för m. Bonaparte inte fullt lika succéartade egyptiska fälttåget 1798 - 1801.

Historien låter ju rätt trovärdig — snarast lite väl trovärdig. Man börjar misstänka att det rör sig om en faktoid – det vill säga något som inte har hänt men som känns som om det borde ha hänt. Julius Ceasar borde ha sagt “Et tu Brute!” istället för “Uuuh-aaggh-aergh” när ett gäng valhänta senatorer hade stått och hackat amatörmässigt i honom en lång stund. (Pluspoäng till TV-serien Rome för att de låter honom framföra den senare repliken.) Det borde ha störtat ett UFO i Roswell, New Mexico 1948. Erik den XIV borde ha ätit ärtsoppa vars sista förbrukningsdatum hade gått ut — det kan han i o f s ha gjort, men det torde vara svårt att bevisa så här långt i efterskott.

Men när det gäller sfinxens näsa vet vi faktiskt besked — och det kan vi tacka den lille generalen Bonapartes generöst tilltagna ego för; han tog nämligen med sig horder av hävdatecknare, illustratörer och vetenskapsmän till Egypten för att dokumentera sina väntade triumfer.

Själva triumferna uteblev dessvärre, men istället fick fransmännen med sig ett rikt material hem som sedermera blev mastodontverket Description de l’Égypte. Och innan britterna snodde Rosettestenen av fransmännen hade de i alla fall hunnit skriva av den så att Champollion kunde knäcka hieroglyfernas gåta och skörda lite galliska lagrar på vetenskapens område i alla fall.

Av bilderna i Description framgår det klart och tydligt att Sfinxens näsa redan ramlat av. “Den var så här när vi kom”, kunde Napoleon säga med visst fog. Det är kanske just det han säger på den här målningen av Jean-Léon Gérôme:

Fast konstnären tänker sig förmodligen snarare att han yttrar de malmfulla orden: “Fyrtio sekler blickar ner på oss”. En annan tung replik som möjligen är en faktoid.

Under alla omständigheter får just den här Sfinxgåtan betraktas som löst.

(Apropå inget särskilt kom jag förresten på en egen gåta innan jag somnade häromkvällen. Låt oss se om ni kan lösa den:

Dada — och spade

Ingenjör — s luftfärd

– phone home

– bankade skiten ur mig.

Obs! I ett av de utelämnade orden finns en felstavad — men fonetiskt rimlig — bokstav. )

Dessa superlativa fladdermuslokaler

 

Jag googlade nyss på “fladdermuslokal” (ett av svenskans vackraste ord) för att försöka reda ut begreppen kring det här med “norra Europas största fladdermuslokal” som just diskuteras passionerat i kommentartråden till ett tidigare inlägg. Några vettiga upplysningar lyckades jag inte få fram — däremot kunde jag konstatera att det tydligen är i det närmaste omöjligt att nämna ordet “fladdermuslokal” utan att sätta ett superlativ framför. Varenda lokal är “bäst”, “artrikast”,eller så är de “viktiga”, eller rentav “förnäma”. Det tycks inte finnas en enda medioker, halvdan, artfattig klippskreva där paraplyliknande djur sover sin ytterst välbehövliga skönhetssömn . Och det verkar definitivt inte finnas några fladdermuslokaler som är “den tredje största i Närke”. Utan att veta det anslöt jag mig uppenbarligen  till en anrik tradition när jag skrev om Sala Silvergruvas fladdermustillhåll ….

De bästa ortsnamnen finns i Norrland …

Nu får det anses bevisat — här finns inte bara Mensträsk och Kräkångersnoret (även om det har blivit omdöpt) utan även ett ord för det som bildas på insidan av rutorna i raggarbilar –

Just det: Potensimma. (Om ni undrar vad som leder mig till dessa fynd så är det Blocket.se — jag går in och tittar på de billigaste husen i hela landet och sedan fantiserar jag om hur det skulle vara att bo i olika sextiotusenkronorshus med “utsikt över Ångermanälven” och “behov av lite nya tapeter”. För ganska precis ett år sedan fanns det en villa till salu i centrala Lesjöfors för smått osannolika fyrtiofemtusen kronor. Fruktträd och jättetomt ingick. En vacker dag kanske jag gör slag i saken och hamnar i Potensimma.)

Den resande Roland

Nu har jag återbesökt stenarna där barn jag lekt, det vill säga kullerstensbeläggningen på stora torget i Sala. Som för övrigt ser ut så här klockan fem en söndag:

Därmed inte sagt att invånarna är främmande för utelivets fröjder. Just den här söndagen är det möjligt att befolkningen mangrant, kvinnogrant och genusneutralt har begett sig till en samlingslokal i Västerbykil där det av allt att döma går hett till:

(Titeln på föreställningen gör ett särskilt Schlaugfärdigt intryck.)

Men man roar sig även med en del andra lokala evenemang, som inte alltid är helt lätta att förstå sig på för en förbipasserande lekman:

Som kontrast avrundar vi med en bild av Stockholms nervöst pulserande nöjesliv. Den är tagen vid hundraårsjubileet av Tutta Rolfs födelse, som firades med vederbörlig pompa på Filmstaden — närmare bestämt i Ingmar Bergmans gamla visningsrum. En chanteuse, enchanteuse och tös vid namn Klara Gustavsson undfägnade oss bl a med några av Tuttas oförglömliga örhängen (exempelvis Sylvaindängan En stilla flirt, som jag tror hon sjunger här):

Klara står till höger om sin ackompanjatris Erika Hammarberg på bilden. Lägg även märke till Edvard Perssonbysten på pianot (den är f ö något av ett mysterium — Persson var ju Europafilms påläggsgalt, så det är inte helt självklart varför han befinner sig i hjärtat av SF-imperiet). Lätt dolt bakom Edvards imposanta nylle anar man ett foto på mäster Bergman själv. Notera också att heltäckningsmattan är mönstrad med SF-loggan …

Norrbottens landskapsvapen

Från Den lappländske vildmannen kan steget synas långt till Norrbottens landskapsvapen, som mest ser ut som något slags misslyckat försök att formge en ny bregottförpackning. Detta har sina historiska skäl — det är det yngsta av landskapsvapnen, och skapades inte förrän 1995. Det verkar inte ens symbolisera något särskilt — utom möjligen designkonstens förfall …

Styvmoderligt behandlad har denna landsända alltid blivit av landets södra delar, men under de senaste årtiondena har det generöst haglat utmärkelser över Norrbotten. De har fått sin egen landskapsinsekt, praktsammetslöparen,

sin egen landskapsmossa, den universellt omtyckta gul parasollmossa,

sin egen svamp (stenmurkla) , sitt eget mineral (gabbro) osv. osv.

Är det bara jag som tycker att det här med landskapstillbehör har börjat gå lite överstyr? Jag kan gå med på landskapsblomma (även om jag tycker att Medelpad kunde fått något lite festligare än en gran), och jag kan motvilligt acceptera landskapsdjur — men landskapsmossa? Vad blir nästa steg? Landskapsbakterie? Västerbotten kan tjinga tuberkeln. Uppland får syfilisspiroketen. Om Norrbottnens sedvanliga tur håller i sig så kommer de att få kolibakterien.

De kan i alla fall trösta sig med att de har ett rätt stiligt länsvapen:

(Fast även här finns det rensmör i glädjebägaren — vapnet är hopsatt av Lapplands och Västerbottens, liksom för att understryka Norrbottens underordnade status …)

Tillägg: Efter lite vidare studier framgår det att det finns en symbolik i bregottskylten — de fyra blåa linjerna föreställer enligt Riksheraldikern (en myndighetsperson jag tills helt nyss var lyckligt omedveten om att han fanns):

“[...] de fyra kraftfulla älvarna och älvdalarna Torne, Kalix, Lule och Pite.”

Ett smärre problem i sammanhanget är väl att det bara verkar vara tre blå linjer i vapnet. Det förefaller som om Norrbottningarna har blivit blåsta — igen. “Vi hade beställt fyra älvar, men det är bara tre på det här vapnet — eller tre och en liten smatt, kanske. Det verkar något eljest …” Riksheraldikern (tryggt förskansad bakom Stockholms tullar): “Var glada att ni fick så många.”

En PDF som grundligt beskriver arbetet med landskapsvapnet kan den verklige finsmakaren ladda ner här.

Lapplands landskapsvapen

Dagens ungdom är sorgligt illa underrättad när det gäller vår nationella heraldik. För att råda bot på detta — och eventuellt också själv lära mig landskapsvapnen vid 47 års ålder — börjar jag nu en liten artikelserie, som är tänkt att med oregelbudna intervaller fortsätta tills vi nått Skåne, eller jag har blivit komplett uttråkad — vilket som nu inträffar först …

Det finns en anledning till att jag börjar mina sköldstudier i norr — Lapplands aningen kissnödiga och lätt trippande vildman hör till de mer anslående regionala symbolerna:

Fast nuförtiden är han förstås ofta rätt tilltråkad och står med båda fötterna stadigt på jorden:

Dessutom har han gått och blivit röd. Först var han svart, sedan blev han hudfärgad (som i det första exemplet) och1949 antog han denna aningen olycksbådande faluröda lyster, som möjligen avser att spegla regionens politiska preferenser.

I det finska Lappland bor vildmannens bror, som verkar vara av mera konservativ läggning och fortfarande är skär:

Den finske vilden förefaller ruva över någon gammal oförrätt. Kanske undrar han varför han och brodern är de sämst påklädda landskapssymbolerna när de tvingas bo i det bistraste klimatet. Jag klandrar honom inte för hans mörka uppsyn. Men till skillnad från broderns budgetbetonade björklövskrud har den finske vildmannen i alla fall en rejäl, militärgrön blöja för att skyla de ädlare delarna. Även hans knölpåk verkar mera gedigen än den svenska varianten, vilket inte förvånar mig det minsta.

Enligt Wikipedia är vildmännens klubbor av guld. Det verkar inte särskilt norrländskt tycker jag — snarare lite knapsu.

Hindifilmer vi gärna vill se

Under den kärva ytan puttrar en V4-motor

Don’t call me fotbeklädnad.

Hindifilmen om Ernst Hugo Järegård.

De är arbetslösa … de är kulturarbetare … de sitter på uteserveringarna kring Mariaplan och löser världsproblemen över ett glas rödvin …

Senare tillägg: … och här kommer några riktigt obscena bidrag:

Deras namn ska leva för evigt

I juni 455 intog vandalerna staden Rom och trashade staden så pass grundligt att de ännu dryga femtonhundra år senare får skulden för alla sönderslagna telefonautomater och taggade tunnelbanevagnar. De lyckades göra sitt namn odödligt — och härvidlag är det uppenbarligen effektivare att bära sig illa åt än att göra något konstruktivt. (Den enda historiska person från fyrahundratalet som allmänheten har någon som helst koll på är för övrigt en annan glad barbar — Attila.)

Hur anmärkningsvärd vandalernas PR-bragd var inser man om man tänker på hur fort namn i allmänhet förvrängs och faller i glömska. Folk sluddrar och pratar med så mycket mat i munnen att det inte fröjer länge förrän ett ortsnamn som “Bardhes boplats” har kollapsat till “Bålsta”.

Frånochmed nu tycker jag vi enas om att ta tillbaka de ursprungliga beteckningarna på svenska orter. Åmåls turistbyrå blir säkert eld och lågor över det suggestiva namnet “Ödeskogen mellan åarna”. För att inte tala om hur glada de kommer att bli i kring Torne älv över det Tolkienklingande “Älven vid vilken det spjutbärande folket bor” — definitivt bättre än Hjos “Den grumliga ån”, i alla fall. Och Danderyd har dragit en riktig vinstlott — “Stenröset där danskar ligger begravda”. Från Skåne förväntar vi oss en och annan protest — de kanske inte kommer att gilla att landskapet plötsligt heter “Farligt och grunt område” igen — alldeles särskilt missnöjda kanske de blir i Skanör, som har fått den smått turistfientliga beteckningen “Den farliga sandbanken”.

Men dessa detaljer kan inte skymma det faktum att våra obegripliga och triviala ortsnamn plötsligt har återfått ett sagans skimmer – vem vill inte hellre åka till “Den skuggiga platsen” än till “Skövde”?