Rolig historia

I natt låg jag och läste i Barbara W Tuchmans fantastiska The March of Folly (som bland annat innehåller den bästa redogörelse för Vietnamkrigets historia som jag har stött på) och kom till avsnittet om den trojanska hästen.

Jag trodde att jag hade någotsånär bra koll på denna välbekanta historia, men upptäckte snart att den var full av egendomliga små utvikningar som jag inte kände till — den olyckliga Kassandra som fått gåvan att se framtiden, och förbannelsen att ingen någonsin  hörsammar hennes varningar — prästen Laokoon som tillsammans med sina söner bortsnappas av jättelika havsormar när de försöker varna Trojas invånare — och mycket annat.

För att fortbilda mig vidare — och kolla upp de svenska namnformerna, som ofta skiljer sig ganska dramatiskt från de som florerar i den engelskspråkiga världen — slog jag upp trojanska kriget i Alf Henrikssons Antikens historier. Med mild ironi och knastertorr kurialsvenska redovisar AH ytterst redigt Akilles, Odysseus och de andras förehavanden.

Den grekiska gudavärlden visade sig snabbt vara ett vertitabelt Falcon Crest — fullt av saftigt, steamy sex, svekfull snikenhet och storslagna sammandrabbningar — kort sagt som en åttiotalstvålopera där Larry Hagman närsomhelst kan förvandlas till en svan och flaxa iväg för att inseminera landsbygden.

Jag började mer och mer tappa fokus på vad det egentligen var jag letade efter — det var som att surfa i sängen i gamla gulnade pappersluntor.

Snart stötte jag på Tantalus — han med kvalen — och fick äntligen veta vad han gjort för att förtjäna att stå i vatten som drar sig undan när han försöker dricka för att döva sin brännande törst, under dignande fruktträd vars grenar ständigt befinner sig precis utom räckhåll när han vill stilla sin hunger.

Straffet visade sig förhållandevis välförtjänt — Tantalus var tydligen tidigare konung i Frygien och hade vid ett tillfälle bjudit in några förbipasserande grekiska gudar på middag. För att kontrollera om de verkligen var allvetande hittade den något empatistörde regenten på ett praktiskt test: han slaktade helt enkelt sin son Pelops, serverade honom som huvudrätt och såg efter om någon reagerade.

Gudarna visade sig vara mer allvetande än allätande — de märkte genast att det hade pågått något oegentligt i slottsköket, utom fruktbarhetgudinnan Demeter som i ren dristraktion svalde några tuggor Pelops-kalops. “Vad är det för dumheter? Vad är det dom äter? Demeter!” (tänker jag mig gärna att Zeus utropar i det här läget). Zeus återkallade snabbt Pelops till livet och ersatte den bit av axeln som Demeter råkat få i sig med en axelprotes av elfenben.

Och så där går det på i den grekiska gudavärldens Days of our Lives. Jag blev rätt förtjust även i berättelsen om farao Rhampsinitos och inbrottstjuven. Rhampsinitos — som regerade före Keops — hade låtit bygga en hermetiskt tillsluten skattkammare, men byggmästaren hade installerat en lös sten, som hans båda söner använde sig av för att bära bort faraos rikedomar.

Men när de återvände andra natten hade Rhampsinitos gillrat fällor i valvet och den ena sonen fångades i en snara som han inte kunde ta sig ur. För att de inte skulle bli avslöjade högg den andra brodern rådigt av hans huvud och flydde.

Farao Rhampsinitos hängde nu ut den huvudlöse tjuven till allmän beskådan och gav särskilt akt på om någon snyftade eller grät när de fick syn på liket. Men den överlevande sonen lyckades stjäla liket efter att listigt ha bett vakterna om hjälp med hinka i sig några läckande vinsäckar.

Mot sin vilja började farao nu bli rätt imponerad av tjuvens dådkraft och förslagenhet — men han stod inte handfallen utan kom snart upp med Plan C. Vi lämnar över ordet till Herodotos, historievetenskapens fader, som är den som fört den här historien vidare till eftervärlden:

När kungen fick underrättelse om, att tjuvens lik var bortstulet, blev han mäkta förgrymmad. Nu ville han bestämt finna rätt på vem som hade ställt till detta. Han fann därför på följande, som för mig låter rätt otroligt. Han satte sin egen dotter i ett skökohus och befallde henne att ta mot alla utan åtskillnad. Men förr än någon fick komma henne nära, skulle hon tvinga honom att omtala den listigaste och gudlösaste handling, han förövat i sitt liv. Den, som då omtalade händelsen med tjuven, skulle hon gripa och inte släppa ut.

(Jag gillar särskilt att detaljen med Faraos dotter på skökohuset tydligen blir för mycket tillochmed för Herodotos — han tycker att det låter “rätt otroligt”.)

Förutsägbart nog dyker tjuven snart upp på skökohuset. Han har dock varit förutseende nog att ta med sig sin broders avhuggna arm, som han räcker faraos dotter samtidigt som han berättar att det är han som har stulit ur skattkammaren och bortsnappat broderns lik. Faraos dotter hugger genast tag i armen och vägrar släppa den — samtidigt som den listige brottslingen springer därifrån.

Rhampsinitos blir så imponerad av den unge kanaljens fräckhet att han på stående fot erbjuder honom amnesti, halva kungariket och sin dotters hand. Och så slutar allt — aningen otippat — med att tjuven rikligen belönas för alla sina svarta illdåd.

Vid det här laget låg jag i min säng omgiven av Tuchmans bok, Henriksons Antikens historier, Herodotos Historia, Ciceros Samtal i Tusculum samt Tacitus Annaler och började känna att det klassiska kulturarvet är sorgligt underskattat.

Pod People

Igår upptäckte jag plötsligt att det finns något nytt och modernt som ungdomen kallar “podradio” — och att det tydligen hade funnits i decennier utan att lyckas tränga in i min värld, där Ola Ullsten fortfarande är statsminister och det största informationsteknologiska genombrottet är färg-TV:n.

“Yo, bitch! It’s Hammer-time!” utropade jag kontemporärt och inledde en så kallad filöverföring till min person-dator.

Okej — fullt så illa var det kanske inte, men faktum är att podradio fram tills nu bara varit ett ord för mig — ungefär som “Illyrien”, “gengasaggregat” eller “självdisciplin”. I den mån jag överhuvudtaget ägnat företeelsen en tanke har jag föreställt mig något i stil med finniga amatörer som försöker imitera ansträngande P3-pladder.

Nu har jag i alla fall snavat över BBC:s podradioavdelning, som på ett förtjänstfullt sätt skingrar mina fördomar — den är full av kulturprogram där alla är utsökt välformulerade, roliga och — framförallt — underbart brittiskt snarky (finns det någon annan nation där folk lyckas vara sarkastiska på ett sånt trivsamt sätt?).

Alla äldre män låter som om de har ymnig grå hårväxt i öronen, läderförstärkningar på tweedkavajens armbågar, söndertuggad pipa i munnen och en professur i Sumerian Pottery. Alla yngre kvinnor låter som Diana RIgg — med perfekt diktion formar de orden till glittrande isskulpturer, eller små vassa kaststjärnor av the Queens English (”Quite!” — “Ka-ching!”). Jag föreställer mig gärna att Diana Rigg-kvinnorna har på sig plommonlila unisexdräkter och är beredda att utdela en rejäl jiu jitsu-spark mot männen med hår i öronen om förlorar sig alltför djupt i sina esoteriska utläggningar, eller visar tecken på att ha uppnått vad Disraeli kallade “my anecdotage”.

Dessutom förs här — på ett illusoriskt avspänt sätt — många tankeväckande samtal om intressanta ämnen. Man kan höra vilt främmande författare diskutera böcker man inte hört talas om i The Book Panel — och ändå bli engagerad. Och just denna vecka kan man i Arts and Ideas höra en högintressant diskussion kring en bok till hyckleriets försvar — parlamentsledamoter, journalister och filosofer diskuterar om det kanske trots allt är så att det finns en poäng med attt hyckla (högerklicka och ladda ner det här).

Jag har alltså kommit fram till att jag är fullt villig att acceptera den nymodiga s k “podradion” — så länge man kan lyssna på klassiskt välgjord BBC-radio i den …

Det motvilliga snillet

I kommentartråden till det förra inlägget kom Erik att tänka på Tom Lehrer, vilket i sin tur fick mig att irra in på U-tube, där jag av en ren slump upptäckte att Lehrer fyllde åttio i onsdags — ett jubileum väl värt att uppmärksamma, även om vi missat det med några dagar.

Lehrer var egentligen bara verksam ett knappt decennium, och allt som allt lär han ha gett hundrasju konserter och skrivit 37 låtar. Han lade i princip av någon gång kring 1965 — men ändå vägrar hans rykte att dö. Samlingsskivor har fortsatt att komma ut, pressen har fortsatt att intervjua honom med jämna mellanrum, britterna har gjort scenuppsättningar av hans sånger (Tomfoolery såg jag i London när jag var på tågluff 1980).

Det är inte så att Lehrer själv har bidragit till att hålla kulten vid liv — tvärtom har han med en nästan Beckettsk bångstyrighet hållit sig borta från strålkastarljuset. Han slutade turnera och skriva sånger i mitten av sextiotalet för att han tyckte att det var tråkigt. I ett ofta citerat yttrande från tidigt sjuttiotal sa han att det var meningslöst att ägna sig åt politisk satir efter att Kissinger hade fått Nobels fredspris. I ett av sina mera mångordiga utlåtanden från senare år intar han en liknande ståndpunkt:

I’m not tempted to write a song about George W. Bush. I couldn’t figure out what sort of song I would write. That’s the problem: I don’t want to satirise George Bush and his puppeteers, I want to vaporise them.

I samma intervju beklagade han sig över den politiska satirens förfall: “The Clinton jokes are all about Monica Lewinsky and all that stuff and not about the important things, like the fact that he wouldn’t ban landmines”. Och där har vi kanske en av nycklarna till Lehrers storhet: han är en man som inte är rädd för att skriva sånger om landminor. Faktum är att jag ibland blir förundrad över Lehrers mod när jag hör hans sånger från tidigt sextiotal — till exempel den om “National Brotherhood Week” som handlar ett välment men tandlöst jippo som arrangerades vid den här tiden:

Oh, the white folks hate the black folks,
And the black folks hate the white folks.
To hate all but the right folks
Is an old established rule.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
Lena Horne and Sheriff Clarke are dancing cheek to cheek.
It’s fun to eulogize
The people you despise,
As long as you don’t let ‘em in your school.

[ ... ]

Oh, the Protestants hate the Catholics,
And the Catholics hate the Protestants,
And the Hindus hate the Moslems,
And everybody hates the Jews.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
It’s National Everyone-smile-at-one-another-hood Week.
Be nice to people who
Are inferior to you.
It’s only for a week, so have no fear.
Be grateful that it doesn’t last all year!

Som framgår av ovanstående är Lehrer inte rädd för att tackla känsliga ämnen eller att trampa på ömma tår –   snarare verkar han hysa något slags motvilja  mot att tillhöra majoriteten. Det är en händelse som ser ut som en tanke att han lade av i mitten på sextiotalet — just när motkulturen höll på att växa sig stark och han riskerade att börja få mera medhåll. Bland det sista han gjorde var att skriva en underbart elak sång med udden riktad mot alternativkulturen:

We are the Folk Song Army.
Everyone of us cares.
We all hate poverty, war, and injustice,
Unlike the rest of you squares.

[ ... ]

The tune don’t have to be clever,
And it don’t matter if you put a couple of extra syllables into a line.
It sounds more ethnic if it ain’t good English,
And it don’t even gotta rhyme — excuse me — rhyne.

Jag är helt fascinerad över Lehrerklippen på U-tube (som jag med stor möda och tredskande modem har tittat på under dagen). När jag hörde Lehrer under min tonårstid visste jag nämligen inte ens hur han såg ut — skivkonvoluten saknade bilder på det sturiga snillet. Det gläder mig att han faktiskt ser ännu mer ut som jag tänkt mig än jag — öh — tänkt mig: lite grann som en snyggare och yngre Groucho Marx (jag tycker mig t om ana lite av Grouchos svaga skelning). En annan sak som slår mig är de tama publikreaktionerna på den här TV-inspelningen. Publiken verkar ibland direkt förfärad , som när TL sjunger “and everybody hates the jews” — på skivversionen exploderar publiken i skratt på just det stället.

Inte för att mannen på estraden verkar bry sig om den ljumma responsen — men det kanske inte är så märkligt, med tanke på att han valde att reproducera alla de sämsta konsertrecensionerna på sitt första skivkonvolut, till exempel:

“More desperate than amusing” — New York Herald Tribune

“He seldom has any point to make except obvious ones” — Christian Science Monitor

Och det säger väl också något om hans personlighet — det är nästan som om han föredrog att bli nedsablad av Herald Tribune framför att hyllas av hippies. För att glädja honom borde jag kanske säga  “Släng dig i väggen, Tom Lehrer, åttio år!” i stället för “hjärtliga gratulationer och många tack!” — men jag stannar trots allt för det senare alternativet …

Poor Wolfie, I remember him well …

Nu har det hänt igen. Forskare och journalister har hittat ännu en historisk Mozartartefakt som legat och samlat damm i tvåhundra år utan att någon tagit notis om den. Det rör sig om ett porträtt som påstås visa det fnittriga snillet under en något yngre fas av hans korta karriär. Det intressanta är att bilden avviker en smula från den vi är vana vid:

Jag är inte riktigt nöjd med det här porträttet — Mozart framstår som en något självbelåten tråkmåns, och av okynnet och känsligheten är det svårt att skönja minsta spår. När det gäller klädsel och allmän framtoning påminner det en del om den vanligast förekommande avbildningen av Mozart — man kan tillochmed sätta ihop dem till ett slags mugshot i enface och profil:

Det anmärkningsvärda i sammanhanget är dock att bilden vi oftast ser — den till vänster ovan, som brukar pryda omslaget på Mozartbiografier, konfektaskar och skivutgåvor — är en som vi vet är målad långt efter hans död — 1819 närmare bestämt. Den är alltså ungefär lika tillförlitlig som en fantombild gjord trettio år efter Christer Pettersons död.

Därmed inte sagt att det saknas samtida avbildningar. Bland annat mitt favoritporträtt, målat av någon som heter Lange 1782:

Men när jag googlade runt för att försöka bringa reda i den mozartska porträttfloran upptäckte jag till min förvåning att den bilden — som nästan alltid visas beskuren ungefär som ovan — i själva verket är en detalj av en ofullbordad målning.

Varför är den ofullbordad? Kanske för att den inte var det minsta lik? “Men kors bevars väl, skall detta vara hans nåd!!!” kan man föreställa sig att Mozart — i Anna Maria Lenngrens efterföljd — utropade, och sedan lade Lange den ofärdiga pannån åt sidan.

Det finns skäl att fundera över varför jag är så mycket mera förtjust i Langes ofullbordade porträtt än i den nyupptäckta målningen av något surkart som ser ut som en byråkrat på mellannivå — mina förväntningar och projektioner styr mig bort från en Mozart som ser ut mer som en torrboll än en Mozartkula i mina ögon. Men låt oss tänka oss att jag ser ett foto av t ex P G Wodehouse för första gången och att det finns utrymme för tvivel angående bildens autenticitet.

“Nej”, skulle jag muttra för mig själv. “Var finns lättsinnet, känsligheten …” o s v … Men i det här fallet är jag fullt medveten om att det faktiskt är en bild av P G Wodehouse, och blir alltså tvungen att böja mig för fakta. (Wodehouse själv var medveten om glappet mellan utseende och författarskap, och skrev i sina memoarer att han helst undviker TV-intervjuer, eftersom “mina böcker ger intryck av att vara skrivna av en något efterbliven man i tjugofemårsåldern”.)

Fotografiet av Constance Mozart som valsade runt i media förra året — och lurade en massa lättrogna individer, inklusive denna skribent — visade sig vid närmare granskning knappast föreställa hennes nåd, och Susan Tomes på The Guardian skrev tänkvärt om sin lättnad över att Constance inte var den barska damen på bilden.

Ett porträtt som närmare anslöt till våra förväntningar på Mozart hittades för ett par år sedan:

Men det finns kanske anledning att vara ännu mer misstänksam, just för att bilden speglar våra förväntningar lite för bra. Jag misstänker nästan ett sentida falsarium, dels för att måleritekniken känns lite för modern, och dels för att mannen på bilden –  i mina ögon — är lite väl lik en åldrad och utlevad Tom Hulce.

Hur rätt kan det bli egentligen? Den Mozart vi har lättast att acceptera ska kanske helst se ut precis som i Milos Formans Amadeus …

Inget tyder på att vi har sett den sista stora upptäckten — genuin eller fiktiv — av ting som länkar oss till wienklassicismens egen James Dean. Förutom en stadig ström av mer eller mindre spuriösa porträtt har vi även under de senaste åren fått stifta bekantskap med Mozarts påstådda kranium:

Även detta — det mest nekrofila objekt som Mozartkulten hittills frambringat — omges förstås av kontroverser. I samband med tvåhundrafemtioårsjubileet av kompositörens födelse firade Mozartmuseet med att ta några DNA-prov från släktens familjegrav och jämföra med DNA från en tand i kraniet. Den enda oomtvistliga slutsats de lyckades komma fram till var att inte ens Mozarts släktingar var släkt med varandra.

Eller också var slutsatsen den att det är svårt att spåra ett föremåls historia när tvåhundra år har förflutit — vare sig gäller benknotor eller bilder …

Upplysningsvis

Jesus är vägen, sanningen och — kanske framför allt — ljuset. (Personligen hade jag nog inte valt att sätta strömbrytaren på just det där stället. Fast det kanske är ett exempel på att “för den rene är allting rent”.)

Våra kristna vänner förtröttas aldrig i sina ansträngningar. Ständigt lyckas de hitta på nya — och ofta något otippade — sätt att sprida evangeliet till de otrogna, som till exempel …

… eller varför inte …

Lyckas inte Lowell Mason eller Jogging for Jesus frälsa hedningarna får man försöka med Charlie the Hamster Sings the Ten Commandments (ett plågsamt Piff och Puff-plagiat tjattrar fram den mosaiska lagen till countryackompanjemang) …

Når budskapet ändå inte fram får man pröva den sista utvägen — den pedagogiska skivserien Religion for Retarded …

(Stort tack till Per Christian Jörgensen som tipsade om Ubuweb i en kommentar till förra inlägget — och därigenom totalt omintetgjorde min nattsömn. De flesta exemplen är tagna från denna webbplats, som svämmar över av särpräglade kulturyttringar — strömbrytaren och Lowell Mason kommer däremot från PCL LinkDump.)

Worst — poet — ever!

Jag hade aldrig hört talas William McGonagall tidigare, men Guardian skriver idag om den skotske skalden och hans konkurrenter till äretiteln “sämsta poeten någonsin”.

Beteckningen “sämst” får i sammanhanget tas med åtskilliga nypor salt — som Olle Strandberg påpekar i Pegas på villovägar krävs det en särskild talang för att skriva ett underhållande pekoral, och den är lika ovanlig som förmågan att skriva s k “stor” lyrik.

Den ledande usla lyriken genomsyras ofta av de ädlaste känslor — för de bästa avsikterna har en beklagansvärd benägenhet att ge upphov till den bedrövligaste konsten. Det är till just den traditonen McGonagall ansluter sig.

Hans mästerverk anses vara The Tay Bridge Disaster, skildringen av en skotsk järnvägsolycka 1879. Eftersom ett kortare excerpt omöjligt kan göra rättvisa åt dikten citerar jag den in extenso:

The Tay Bridge Disaster

Beautiful Railway Bridge of the Silv’ry Tay!
Alas! I am very sorry to say
That ninety lives have been taken away
On the last Sabbath day of 1879,
Which will be remember’d for a very long time.

‘Twas about seven o’clock at night,
And the wind it blew with all its might,
And the rain came pouring down,
And the dark clouds seem’d to frown,
And the Demon of the air seem’d to say-
“I’ll blow down the Bridge of Tay.”

When the train left Edinburgh
The passengers’ hearts were light and felt no sorrow,
But Boreas blew a terrific gale,
Which made their hearts for to quail,
And many of the passengers with fear did say-
“I hope God will send us safe across the Bridge of Tay.”

But when the train came near to Wormit Bay,
Boreas he did loud and angry bray,
And shook the central girders of the Bridge of Tay
On the last Sabbath day of 1879,
Which will be remember’d for a very long time.

So the train sped on with all its might,
And Bonnie Dundee soon hove in sight,
And the passengers’ hearts felt light,
Thinking they would enjoy themselves on the New Year,
With their friends at home they lov’d most dear,
And wish them all a happy New Year.

So the train mov’d slowly along the Bridge of Tay,
Until it was about midway,
Then the central girders with a crash gave way,
And down went the train and passengers into the Tay!
The Storm Fiend did loudly bray,
Because ninety lives had been taken away,
On the last Sabbath day of 1879,
Which will be remember’d for a very long time.

As soon as the catastrophe came to be known
The alarm from mouth to mouth was blown,
And the cry rang out all o’er the town,
Good Heavens! the Tay Bridge is blown down,
And a passenger train from Edinburgh,
Which fill’d all the peoples hearts with sorrow,
And made them for to turn pale,
Because none of the passengers were sav’d to tell the tale
How the disaster happen’d on the last Sabbath day of 1879,
Which will be remember’d for a very long time.

It must have been an awful sight,
To witness in the dusky moonlight,
While the Storm Fiend did laugh, and angry did bray,
Along the Railway Bridge of the Silv’ry Tay,
Oh! ill-fated Bridge of the Silv’ry Tay,
I must now conclude my lay
By telling the world fearlessly without the least dismay,
That your central girders would not have given way,
At least many sensible men do say,
Had they been supported on each side with buttresses,
At least many sensible men confesses,
For the stronger we our houses do build,
The less chance we have of being killed.

Lägg märkte till vad som skiljer den odödligt dåliga diktaren från hans/hennes mera mediokra medtävlare: Med slösande generositet portionerar McGonagall ut höjdpunkterna över hela dikten så att läsarens intresse aldrig flaggar, och lyckas dessutom skruva upp nivån till ett antiklimax av närmast Wagnerska proportioner i de sista raderna.

Den dikt som enligt Guardian hotade McGonagalls epos, Theophile Marzials A Tragedy, kanske objektivt sett är ännu uslare — men jag skulle vilja påstå att den är dålig på ett sämre sätt (Ja, jag vet — det är hopplöst att diskutera pekoral utan att trassla in sig i den här sortens paradoxer). Jag kan inte tycka att den hotar mästarens ställning på något sätt.

Och McGonagalls konkurrenter handikappas ju också av att mycket få av dem har låtit avporträttera sig i full skotsk klandräkt:

The Kristet Webbutseende

Hi-diddly-ho, neighborinos! Animerade giffar och kristen kitsch = sant! Jag skulle kunna lägga upp vid pass trettio exempel för att styrka min tes, men eftersom jag inte vill att era datorer ska sega ner sig alldeles av kärleksbudskapet får jag nöja mig med ett litet axplock av kvällens fynd …

Äsch … jag kan inte låta bli att köra killen med terylenbyxorna och den något ostyriga överkroppen också:

Okej … nu går väl era webbläsare på knäna — och jag utgår ifrån att ni har blivit

Bisarro-Beatles från Bollywood

I en kommentar häromdagen drog signaturen Hoppla en parallell mellan pragvårens swinging sixties-musikaler och bollywooddansnummer. Jag funderade lite vidare på temat och kom fram till att höjden av sextiotalssväng i Bollywood-branschen nog måste vara numret Dekho Ab To — eller vad sägs om fyra indiska Beatlar som sjunger I Wanna Hold your Hindi på klingande hand (eller vice versa):

Alla medverkande dansar av hjärtans lust den speciellt indiska version av twist som snarare borde kallas The Parkinson — eller möjligen The Grand Mal.

Den svängiga killen i vitt som dyker upp framför Beatles en bit in i videon är Shammi Kapoor – lillebror till Raj Kapoor (oj vad det rimmar) och min storfavorit bland manliga hindifilmstjärnor vid sidan av Govinda. Av Wikipedia får vi dessutom veta följande om honom:

Shammi Kapoor was also one of the foremost internet users in India. He is the founder and chairman of Internet Users Community of India (IUCI) and has been instrumental in setting up internet organizations like the Ethical Hackers Association.

(Ja, jag vet — Bara för att jag påstod att jag skulle ha paus från bloggen så fullkomligt väller inläggen fram — det är väl vad Edgar Allen Poe kallar för The Imp of the Perverse som gör sig gällande …. )