Vissa litterära verk har något som gör att folk kommer att tänka på dem och refererar till dem i vardagslivet — ofta säger man att en situation är “Kafkaistisk” — eller “det är en sån där Moment 22-grej”. Inför Watergateåtalet oroade sig Nixon för John Deans vittnesmål, men en av hans rådgivare lugnade honom med att “han säger en sak, vi säger en annan — det kommer att bli en sån där Rashomon-grej”. “Va?” sa Nixon, som tydligen var måttligt bevandrad i Akira Kurosawas produktion (detta underbara meningsytbyte finns förevigat på en av Nixons många bandinspelningar från Oval Office).
En författare som det ofta refereras till på det här sättet är en vildögd visionär som ofta publicerade sig i rena pulpsammanhang — han heter Philip K Dick och har fått en postum profetstatus som säkert skulle ha förvånat honom själv. Han dog i en infarkt innan Blade Runner — den första filmatiseringen av hans verk — hade hunnit färdigställas, och sedan dess har hans efterlevande tjänat grova pengar på den ena filmen efter den andra — Total Recall, Minority Report, Paycheck — och inte fått ett öre för andra filmkonstverk som snattar friskt ur den Dickska idélådan — som Matrix eller Truman Show.
Själv associerar jag till Dick nästan varenda gång jag är i mataffären och står vid kassan, prisgiven åt högljutt brölande reklambudskap från nedhängande TV-apparater — jag förväntar mig hela tiden halvt om halvt att få höra “A new life awaits you in the offworld colonies” eller reklamjingeln “Recall — recall — recall …”.
Philip K Dicks skrivmaskin och favoritmugg
Dick och Kafka hör till storfavoriterna när vi ska dra paralleller till vårt vardagsliv — beklämmande nog har det möjligen att göra med att de båda skildrar den lilla människans maktlöshet i ett alltmer komplicerat och svårfattbart samhälle. Kafka nöjer sig med den habsburgska dubbelmonarkins dunkla byråkratiska labyrinter medan Dick drar ut konsekvenser av samtida fenomen till sin logiska slutpunkt – The Pre-Crime Division griper folk för mord som de har tänkt begå — en ny psykedelisk drog visar sig inte bara förändra verklighetsuppfattningen utan verkligheten själv — och så vidare.
Artonhundratalsförfattaren Jules Verne förutspådde mycket av det som hände på nittonhundratalet. Och om vi har otur kan det visa sig att Philip K Dick har förutspått oroväckande mycket av tjugohundratalet. En del tyder på det — nu finns det tillochmed en blogg som drar fortlöpande paralleller mellan Dickberättelser och vår allt mer särpräglade verklighet; ni kan läsa den här. Jag misstänker att varken Robert A Heinlein eller Leo Tolstoj vederfarits denna ära — det är mera sällan som någon säger “Och där stod jag och tänkte kasta mig på järnvägsspåren — det var en typisk sån där Anna Karenina-grej, du vet” — eller “Jag kände mig som om jag var med i en Robert A Heinlein-roman (när skulle man säga det? När man har råkat bli militärdiktator på månen?).
Med värme minns jag den gång i mitten av det avlägsna sjuttiotalet när jag för första gången tog Dickböcker ur hyllan på Fantask i Köpenhamn och den milda svindelkänslan när jag läste baksidestexternas taglines: “Only one man could save the world, and he was dead — again” eller “Alien sattelites circle the earth and mans only hope is a mad cartoonist”. På något vis känns båda dessa sentenser som om de handlar om Dick själv.
