Sången ädla känslor föder …

… brukar det heta. Den som kläckte detta vackra ordspråk tänkte kanske inte i första hand på schlagers som

Bomb Tokyo! Bomb Tokyo!
Bomb Tokyo! Bomb Tokyo!
Our land, from California to The Soo
Our Yanks and tanks are backing you, On land!
See the navy boys and tough Marines
Are fighting in The Philippines, and see
There we’re gonna fight we’re riding high
Riding the [?] from Hawaii skies
It’s victory everywhere
Land, sea, and air
Bomb Tokyo!

(Ni kan lyssna på den här.)

… och ännu mindre passar tankespråket kanske på en snärtig liten slagdänga som …

We’re gonna have to slap the dirty little Jap
And Uncle Sam’s the guy who can do it
We’ll skin the streak of yellow from this sneaky little fellow
And he’ll think a cyclone hit him when he’s thru it
We’ll take the double crosser to the old woodshed
We’ll start on his bottom and go to his head
When we get thru with him he’ll wish that he was dead
We gotta slap the dirty little Jap

(Lyssna och tro era egna öron här.)

De här sångerna är på inget sätt unika — vi har även förtjusande små melodier som The Sun Will Soon Be Setting for The Land of The Rising Sun och den vitsiga There’ll be a little smokio in Tokio

Det är uppenbart att krig inte föder så ädla känslor — och när väl krutröken lättat förefaller de kulturella artefakter som ligger kvar i ruinhögarna närmast obegripliga i sin blodtörst och bisarra känsloavtrubbning.

En sång som verkligen får mig att känna mig underlig till mods är Blitzkrieg Baby med Una Mae Carlisle:

Blitzkrieg baby, you can’t bomb me
‘Cause I’m pleading neutrality
Got my gun, now can’t you see
Blitzkrieg baby, you can’t bomb me
Blitzkrieg baby, you look so cute
All dressed up in your parachute
Let that propaganda be
Blitzkrieg baby, you can’t bomb me.

(Lyssna här.)

Jag får gåshud när jag hör Una Maes intima, sensuella röst måla upp denna mardrömsvision i vadmalsgrått och khaki (med en solkig sepiahinna över) — det blir ett slags korsdrag i själen. Vad tänkte kompositören egentligen?

Men sången måste ha varit framgångsrik, eftersom glada copycats senare gjorde den om möjligt ännu mer smakfulla schlagern Atom Bomb Baby:

Atom bomb baby, boy she can start
One of those chain reactions in my heart
A big explosion, big and loud
Mushrooms me right up on a cloud

Inte heller denna låt är något unikum — vad sägs om titlar som Jesus Hits Like the Atomic Bomb, eller countryfavoriten Your Atom Bomb Heart?. Här finns en hel hoper häpnadsväckande atombombsschlagers. Som allt annat material i den här texten kommer de från den underbara sajten The Authentic History Center.

Kommunismens historia — en snabbkurs

För er som lockas till vidare studier finns hela serien att läsa här.

Yo, kids! Noam Chomsky ba’ rådissar postmodernismen!

There are lots of things I don’t understand — say, the latest debates over whether neutrinos have mass or the way that Fermat’s last theorem was (apparently) proven recently. But from 50 years in this game, I have learned two things: (1) I can ask friends who work in these areas to explain it to me at a level that I can understand, and they can do so, without particular difficulty; (2) if I’m interested, I can proceed to learn more so that I will come to understand it. Now Derrida, Lacan, Lyotard, Kristeva, etc. — even Foucault, whom I knew and liked, and who was somewhat different from the rest — write things that I also don’t understand, but (1) and (2) don’t hold: no one who says they do understand can explain it to me and I haven’t a clue as to how to proceed to overcome my failures. That leaves one of two possibilities: (a) some new advance in intellectual life has been made, perhaps some sudden genetic mutation, which has created a form of “theory” that is beyond quantum theory, topology, etc., in depth and profundity; or (b) … I won’t spell it out.

Heja, säger jag, utan att egentligen sitta inne med någon större sakkunskap — däremot har jag alltid rent instinktivt sett på postmodernismen med en viss skepsis. Numera är det kanske lite grann att sparka på en självdöd iller att angripa pomofilerna — men å andra sidan verkar den här vulgärrelativa “Jaså, du påstår att jorden är rund — ja, det är din verklighet”-grejen fortsätta sprida sig som en mental farsot …

Vi har alla blivit Cable Guys

I järnvägens barndom diskuterade oroade medborgare huruvida människokroppen var avsedd för att färdas i såna svindlande hastigheter som fyrtio kilometer i timmen. Kroppen kanske skulle skaka sönder på något sätt, eller hjärnan komma ur balans när landskapet vrålade förbi som ett suddigt virrvarr.

Skeptikerna visade sig ha fel. Människan klarade alldeles utmärkt de närmast astronautlika påfrestningar som hon utsattes för när hon färdades med Stephensons Rocket. Hon kunde tillochmed fortsätta läsa Times och mumsa på äpplen.

Märkligt nog har det knappt uppstått någon liknande debatt kring den minst lika stora omvälvning i våra levnadsbetingelser som inträffat de senaste tio åren. 1997 hade jag ingen mobil — jag hade en fast telefon utan nummerpresentatör. Den ringde. Jag svarade. End of story. Var jag inte hemma gick jag inte att nå. Folk fäste sig inte särskilt vid det.

Om man inte svarar i hemtelefonen idag så är nästa steg att ringa mobilen. Sedan att tala in ett meddelande. Sedan att skicka ett SMS. Sedan att maila. Och så vidare. Alltsammans med en växande känsla av frustration: “Var fan är människan?”

Hade jag stämt möte med någon på stan 1997 och vederbörande inte kom på utsatt tid så väntade jag tålmodigt en kvart eller en halvtimme. Sedan började jag kanske bli en smula misslynt. Det behövs inte idag. Jag får förmodligen det klassiska SMS:et “Blir två minuter försenad”. Eller också ringer jag upp själv när det har gått tre minuter och trettio sekunder och bidrar till att skapa en av dessa odödliga mobilkonversationer. Så här låter den i andra änden:

Jag sitter på vagnen…

(paus)

Jo jag sa att jag sitter på vagnen … ja … vi passerade just Järntorget …

(paus)

Jag sa att vi passerade just Järntorget … så jag är nog där om ungefär två minuter …

(paus)

Jo, jag sa att jag är där om ungefär två minuter. Ja … okej … då ses vi då …

(paus)

Jag sa att vi ses då … ja … om två minuter … hej …

Saken är den att vi inte blir mindre stressade av att ha koll på människorna runt omkring oss (och vi blir det verkligen inte av att de har koll på oss) — snarare tvärtom. Vi har en bedräglig känsla av att all information finns på fingertopps avstånd. Vad gör syrran? Vad heter huvudstaden i Uzbekistan? Vem är den där blonda tjejen som är Robocops partner i filmen? Var inte hon med i Brian de Palmas Carrie? Varför dröjer Kricke? Klockan är ju för fan redan fem över — och så vidare. Allt tycker vi oss ha rätt att få reda på nu direkt.

Så känner vi oss när vi jagar information och människor — men när vi själva blir jagade känner vi oss nog snarare som Matthew Brodericks rollfigur i Cable Guy:

CABLE GUY
(ON THE MACHINE)
Hey Steven. Just checking in. Give me a
ring. I’m at 555-4329.
(beep)
What’s up Steven? I’m at a pay phone. If
you’re there pick up. Pick up. Pick up.
Okay, I’ll be home later. I’ll talk to
you then.

Steven stops chopping.

CABLE GUY
(ON THE MACHINE)
(beep)
Okay I’m home now. Give me a buzz when
you get in. I’ll be here pretty much all
night. Bye.
(beep tone)
Hey Steven. Quick question, give me a
call when you get a chance.
(beep tone)
I was just taking a whiz, thought you
might have called. Okay later.
(beep tone)
Sorry, I had call waiting, didn’t get to
it, thought it might have been you. All
right, bye.

Steven is beginning to get a little wigged out by this. He fast forwards through a sampling of the
rest of the calls.

CABLE GUY
(fast forwards)
…We’re having ourselves quite a little
game of phone tag here. You’re it!
(fast forwards)
…I was just blow drying my hair and I
thought I heard the phone ringing.
(fast forwards)
…you’re a tough man to reach.
(fast forwards)
I guess you’re too busy to call your
friends.

Den förfärliga sanningen är att vi alla håller på att förvandlas till Cable Guy.

Det kanske inte är någon slump att utbrändhetsdiagnoserna börjar stå som spön i backen när folk dels försöker handskas med all information som sköljer över dem via mobil, internet, kabelkanaler (Cable Guy!) — och dessutom går att hitta på Hitta.se, Eniro, Birtday.se så att andra i sin tur kan överskölja dem med nå när som helst med mail, SMS och telefonsamtal.

När Stephensons Rocket kör ut på The Information Superhighway är risken kanske större att människorna skakar sönder — och det är möjligt att vi borde dra ner på farten.

Ja — nu hinner jag inte skriva längre. Jag måste kolla min bloggstatistik, googla några ointressanta birollsaktörer och svara på alla SMS som hunnit hopa sig medan jag hackade ner det här (folk kan ju tro att jag har brutit lårbenshalsen).

Kom med i det glada konsumgänget

Tyvärr verkar det vara en modern myt att Konsum skulle ha haft ovanstående slogan, som med hjälp av två prickar förvandlades till stor underhållning — hade kampanjen verkligen existerat så skulle vi utan tvivel ha sett reproduktioner av den på alla “hö hö hö”-sajter (inklusive den här). Som det nu är svävar uppgiftslämnarna alltid en smula på målet — “någon gång på sjuttiotalet” — och det verkar inte föreligga någon dokumentation som den seriöse hö hö hö-aren kan lita på. Det är egentligen synd, eftersom historien skulle gett kooperationen lite välbehövlig edge i konkurrensen med privatägda pökcentra, ursäkta, köpcentra.

Därmed inte sagt att man inte kan ha roligt på Konsum. Idag blev jag tvungen att traska över tundran hela vägen till Mariaplans Coop Nära, eftersom närbutiken på Gråberget har börjat få alltmer spontanistiska och kontinentala öppettider.

Det var säkert ett år sedan jag sist befann mig i västsveriges möjligen mest ogemytliga konsumbutik — trängseln mellan hyllorna och den obefintliga planeringen gör att man irrar runt som en hamster i ett illvilligt stressexperiment, med en dunkel känsla av att inga av de pellets som trillar ut när man snuddar med sin fuktiga nos vid en knapp kommer att smaka särskilt gott.

(Till exempel hyllar man mångfalden genom att saluföra tre sorters bacon — alla tillverkade av kooperationen. Det får väl vara någon hejd på valfriheten.)

Trängseln når såna höjder att det är nästan omöjligt att ta sig fram om en annan kund råkar befinna sig i butiken samtidigt som en själv — man får lust att gå fram till dem, kisa sinistert och säga: “‘Howdy stranger … this store aint big enough for the both of us …”

Till all lycka är det ett problem som verkar uppstå ganska sällan.

Jag irrade tre varv innan jag hittade sågspån att strö på golvet i min bur — ursäkta, jag menar bröddisken (vid närmare eftertanke kanske det kan gå på ett ut). Jag irrade fyra varv till innan jag lokaliserade kryddhyllan (genom att listigt fråga en individ som var iförd konsums folkdräkt och verkade arbeta där).

Exkursionens behållning var dock Finax nya müsli, som måste vara det mest misslyckade försöket hittills att smajla in sig hos de unga unga — eller vad sägs om produktnamnet “Da Müsli”?

Jag skrattade hela vägen till kassan där jag snabbt blev påmind om livets allvar av kassörskans uppsyn. Konsumkassörskor är förmodligen det närmaste motsvarigheten till  posttanter vi har sedan Posten gick i graven — många av dem har samma sällsamma förmåga att göra en illa till mods utan att på något sätt vara direkt otrevliga. Man börjar tro att de gått en hemlig kurs.

Förgängelsens Vasalopp.

Varför känns “trettio år” så mycket äldre än “tjugoåtta år” (”tjugonio” är liksom ett förstadium till den fruktade födelsedagen)? En person som är trettio kan — beroende på vilket liv han/hon har levt — vara precis som en tjugofemåring till själ och kropp. Eller som en trettiosexåring för den delen, om ödet varit mera oblitt. Men vi stirrar som förhäxade på de där jämna årtalen och börjar till sist tro att de faktiskt säger något “objektivt” om var i livet vi befinner oss.

Åren efter att jag hade fyllt trettio kände jag mig som en druva som ohjälpligt hade börjat förvandlas till ett russin. Jag kände att loppet var kört, att jag hade förslösat min ungdom och att den aldrig skulle komma igen. När jag idag tittar på foton av den brittiska skolpojke med slängig lugg som jag var när jag hade dessa dystra meditationer kring förgängelsen så kan jag bara säga: “Vad fan höll jag på med?”

Vi har en tendens att betrakta de jämna födelsedagarna som vätskekontroller i ett dödens vasalopp — vi stannar upp, sveper en mugg skållhet nyponsoppa och funderar över hur långt det är kvar till målet där liemannen väntar utklädd till kranskulla.

Men tänk er att vi räknade i bas åtta i stället — skulle vi då frukta tjugofyraårsdagen på samma sätt — eller skulle vi få respit till trettiotvå? (Det fasansfulla fyrtioårsfirandet påverkas ju tyvärr inte alls av mitt hypotetiska exempel — förutom att det förvandlas till ett femtioårsfirande.) Mitt förslag är att vi i likhet med datorerna övergår till hexadecimalsystemet, vilket skulle innebära att trettioårsfirandet sköts upp till fyrtioåtta års ålder (väljer vi istället det binära talsystemet kommer vi att fylla trettio innan vi ens kan forma en fullständig mening, och det är kanske inte helt lyckat).

Det här är ett ovanligt konkret exempel på hur vi terroriseras av abstrakta allmänbegrepp — hur vi förvandlar helt godtyckliga gränsdragningar till verkliga fenomen. Trettioårsdagen kommer seglande upp mot oss som en obarmhärtigt avancerande inlandsis — vi tycker oss nästan kunna se den med blotta ögat.

Den inlandsis som för tillfället nalkas mig har ordet “femtio” uthackad i stora siffror — egentligen borde jag inte bara känna mig som en druva som blivit ett russin, utan som en av de här fossila korinterna som blivit kvar i botten på ett paket längst in i skafferiet efter förra årets julfirande. Men sedan jag fyllde fyrtio har jag känt att inget egentligen har förändrats i mitt liv (när jag tänker efter är det kanske rentav så att alltför lite har förändrats) — jag har lite sämre flås, är lite klyftigare och aningen mera harmonisk — and that’s about it.

“Den biologiska klockan tickar” säger folk till oss med ödesmättat tonfall, och visst gör den det — något särskilt kvinnor är fullt medvetna om. Men den biologiska klockan är för den skull inte räkneverket till en tidsinställd bomb som kommer upplösa en i köttslamsor inom “T minus three minutes” — den är mera en stillsamt tickande moraklocka i en förvisso alltmer dammig, men också alltmer inbodd och trivsam salong.

Det är på tiden att vi slutar terroriseras av tiden.

(Och nu ska jag verkligen jobba …)

Pyramidmysteriet

Pyramiden som symbol för klassamhället är ju en bild med sådan förtätad suggestionskraft och fräschör att Mikael Wiehe ikände sig manad att skriva en sång på temat. Och i det förra inlägget rasar en alltmer vittförgrenad debatt där pyramidmotivet turneras på olika sinnrika sätt. Däremot har vi trots förenade ansträngningar inte lyckats erinra oss exakt hur den berömda artonhundratalsplanschen med klasspyramiden såg ut — och vad de olika samhällsklasserna förväntades ha för fältrop. För att bilägga tvisten offentliggör jag affischen här:

… Ja, såvida det nu inte visar sig att det finns en uppsjö av olika varianter på motivet. Men jag vill minnas att affischen vi hade i köket såg ut så här.

Det är uppenbarligen fler samhällsklasser i denna multinivåtårta än vad jag mindes — först den snöde mammon, sedan styresmän, präster, krigare, mer än lovligt salongsberusade medelklassmänniskor och till sist det strävsamma proletariatet som likt myror bär upp fyrtio gånger sin egen vikt.

Modellen är inte helt distinkt — var upphör överklassen, och var börjar medelklassen, t ex? Och är verkligen medelklassens främsta funktion att äta tills den sprängs (jag skulle dessutom vilja drista mig att påstå att det är något väldigt omedelklassigt över de här välklädda människorna som har ätit och druckit så tygellöst att de inte längre kan sitta upprätt — för om det är något som utmärker medelklassen så är det väl dess känsla för det passande).

Ordnarna stockar sig i munnen …

… var de sista orden jag drömde innan jag steg upp i “morse” (läs eftermiddag). De illustrerades av en Terry Gilliam-liknande animation där ett artonhundratalsfoto av en hög militär fick munnen fylld av utmärkelser. Och i vår melodiradiolika mani för att försöka skapa kopplingar mellan de mest disparata element här på bloggen använder vi raskt detta kryptiska citat som en devis för den här texten om interaktionen mellan språk och föreställningar.

Jag kom nämligen att tänka på det bisarra i att de politiska termerna “höger” och “vänster” har ett så starkt normerande innehåll i många språk. Högern är “right” på engelska och “rechts” på tyska medan vänstern — däremot — i många språk har betydligt mindre smickrande konnotationer — den är “sinistro” på italienska — “stînga” på rumänska (med bibetydelserna “klumpig” och “tafatt” — i analogi med engelskans “a left handed approach”), etc.

Det slog mig att bibetydelserrna omedvetet kan färga hur vi upplever det politiska spektrat. Kan det rentav vara så att vänsterns relativa dominans i svensk politik har att göra med att vi talar ett språk där det inte finns motsvarande negativa kopplingar till begreppet, och där högern inte kan tjäna poäng på en intuitiv koppling till “rätt”? Visserligen “vänstrar” man på svenska, och gör lite nonchalant saker “med vänster hand” — men några sinistra och klumpiga konnotationer har ordet inte.