En ding, ding, ding dinosaurie

Populärvetenskap kallas på franska “vulgarisation”. Av någon anledning kommer jag att tänka på detta när jag — ett decennium efter alla andra — börjar titta på BBC:s dokumentär med datoranimerade dinosaurier (Walking With Dinosaurs, 1999). Scenografierna är suggestiva, och även om datoranimationerna har åldrats en smula (de känns lite väl Nintendo ibland) är bilderna fantastiskt fantasieggande.

Då tar speakerrösten till orda: “Suddenly, the smell of fear is in the air …” Är vi plötsligt i en noirfilm från femtiotalet? Kan vi vänta oss att Cleo Moore när som helst sticker upp sitt femme fatala huvud ur ormbunksbråten? Varför låter berättaren så där överdrivet, traileraktigt dramtisk? Det skär sig en smula mot det brittiska idiomet.

Men det blir snart värre: “These creatures are BUILT TO SURVIVE” säger speakern med stort eftertryck. Jaså, tänker jag. Till skillnad från alla jordens andra organismer, då … Kunde han inte lika gärna ha sagt — med samma teatraliskt meningsdigra tonfall –  “These creatures are ACTUALLY CARBON BASED“.

Det som slutgiltigt får mig att tappa tålamodet är när vår ciceron några minuter senare kläcker ur sig: “THE HUNTER HAS BECOME THE HUNTED“. Jag blir tvungen att stänga av innan han får chansen att fortsätta med “the natives are restless tonight” eller “So … we meet again, says the Allosaurus”.

Det vore väl en sak om serien — trots den imbecilla speakerrösten — kändes vetenskapligt vederhäftig, men av någon märklig anledning har man valt att göra en pastisch på en naturdokumentär — en Disneydokumentär från tidigt sextiotal, förtjänar det att tilläggas — full av knasiga generaliseringar, antropomorfismer, effektsökeri och rena spekulationer som presenteras som ovedersägliga sanningar.

Till exempel: en dinosaurie markerar sitt revir med urin — och inte bara en liten skvätt, utan en halv hink grumlig vätska, trots att speakerrösten just berättat för oss att “water is precious” (always with the clichés) i den här miljön. Jag vet att det finns koproliter bevarade, men dinokisset borde väl rimligen ha hunnit torka på 65 miljoner år. Dinosauriernas närmaste efterlevande är fåglarna — de är rentav så nära släkt att det bara är med hjälp av bröstbenet man kan se skillnad på dinosaurieskelett och fågelskelett. Och fåglar kissar väl inte revir?

Jag blir en smula beklämd — alla dessa resurser, allt detta kunnande, all denna riktiga vetenskap får göra trältjänst hos sensationalism och “dramaturgi” (i ordets sämsta bemärkelse). Vilket slöseri. Och vilka var det nu som hade producerat dokumentärserien? BBC. Uff. Är inget heligt längre?

Morberg — motvalls mysmachoman

Per Morberg heter tydligen en kille i min ålder (en av 1960 års män, m a o) som har ett matlagningsprogram i TV4+. Den här informationen är iochförsig inte så relevant för mig eftersom jag A) inte har TV och B) inte skulle se på något program med en “machokock” ens om jag hade det. Men Morberg har lyckats bli något av en hjälte för alla vänner av det sturiga, motvalls och allmänt trilska genom sin inspirerat osamarbetsvilliga intervju i fredagens Metro. Ni kan läsa den här.

Den vilda jakten på “De unga vuxna”

Jag sitter och försöker komma på varför jag stör mig så våldsamt på tonen i Dagens Nyheter. Jag tror dels att det har att göra med ett stelt och formalistiskt försök att verka “svennig” och “avspänd” — samma attityd som länge har gett TV 4 dess fantastiskt ocharmiga framtoning.

Men skribenterna nöjer sig inte med det — i så fall hade man bara lyckats få fram samma kroniskt harmlösa och charmlösa tonfall som i SJ:s Allt på räls, Bonjour Tristesse, nej, vänta, Kupé heter den kanske. DN:s skribenter försöker dessutom vara lite vagt “streetcreddiga” och “uppnosiga” — nya Windows utsätts inte för “hård” kritik utan för “tuff” kritik — den typen av små nyansskiftningar.

På det hela taget lyckas man förmedla känslan av en kommunal befattningshavare som försöker hänga med — som är down with his homies på revisionsavdelningen. De små “snärtiga” ingresserna i nätupplagan är utmärkta exempel:

Minns ni den taniga pluggisen i “Breakfast Club”? Nu har han hamnat i blåsväder - och orsaken finns på video.

Eller för all del:

Inte så kul för bolltrollaren Ronaldo. Nej, det lutar åt att han lämnar klubben.

Det känns inte som om skribenterna trivs riktigt med termer som “taniga pluggisar” och “bolltrollare” — snarare som om de med sammanbitna tänder tvingar sig att skriva på det sättet.

Men varför? Är det för att locka “de unga vuxna” som anses så omåttligt attraktiva? Lycka till, säger jag i så fall.

I lördagens Aftonbladet intervjuas Anne Lundberg, programledare för Antikrundan med anledning av att programmet har haft 2 120 000 tittare.

“Det är fantastiskt”, säger Lundblad. “Och roligast av allt är att det är så många unga vuxna som tittar - det är ju den attraktiva grupp som alla vill åt.”

Varför statstelevisionen “vill åt” de unga vuxna är något av ett mysterium. Det är väl en sak att de reklamfinansierade kanalerna vill dra åt sig reklam för babianjeans och mobiltelefoner som kan kommunicera med de döda — men SVT ska väl föreställa hela folkets TV.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg har Sverige en av världens äldsta befolkningar — närmare en femtedel är över pensionsåldern. Kan inte denna ganska massiva tittargrupp få ha sin Antikrunda i fred? Men, nej. Aftonbladetartikeln fortsätter med att journalisten säger:

Enligt MMS är mer än femtio procent av tittarna 60 plus.

Man tycker sig ana hur Anne Lundberg får något vilt i blicken när hon svarar:

Så är det på alla SVT:s program — det är kanalens dilemma. Därför är det extra roligt att de yngre tittarna ökar.

Men vänta ett ögonblick — de ringer alltså upp Anne Lundberg och talar om för henne att över två miljoner människor tittar på hennes program — men själv verkar hon mest oroa sig för att Antikrundan ska uppfattas som ett “pensionärsprogram” och yrar gång på gång om “de unga vuxna”. Varför? Försöker hon sälja I-pods till dem? Nej. Hon gör ett program på Public Service (fasansfulla ord) — det vill säga i allmänhetens tjänst. Lik förbannat verkar hon uppfatta sina ofräscha panchotittare mest som en belastning, och vill i stället locka dit flera sjuttiotalister och åttitoalister. Hennes glas verkar vara i allra högsta grad halvtomt.

Här har jakten på “de unga vuxna” lämnat kommersialismens värld och gått in i en smått surrealistisk fas — “Vi måste hotta upp Kafe Norrköping och locka till oss de unga vuxna!” — “Nittiosex procent av mediautbudet är redan nischat på unga vuxna — nu måste vi verkligen försöka göra något åt de återstående fyra procenten”.

Det räcker inte med ekonomiska motiv för att förklara denna närmast psykotiska ungdomskult — jag misstänker att det är fyrtio- femtio- och sextiotalistgenerationens panik för att bli gamla som spökar. Deras vägran att inse att det inte längre är riktigt klädsamt för dem att försöka klä sig som Snoop Dog.

Det enda alla dessa något nattståndna individer uppnår med sitt “ungdomliga” tilltal är att de lyckas låta som Hasse Alfredsons insmickrande stofil på Blommig Falukorv: “Guda, guda, guda! Kors vad det svänger om Elvis idag!” — eller i det här fallet kanske snarare “Guda, guda, guda! Kors vad det svänger om E-type dag!”

Mitt råd till DN:s skribenter, Anne Lundberg och alla andra halvgamla typer som förtvivlat jagar efter ungdomens källa: Väx upp! Klipp er! Skaffa er ett jobb! Sluta pierca era navlar, tatuera drakar i ryggslutet och låtsas att ni bryr er om Paris Hiltons kärleksliv! Ryck upp er!

Låt jaktsäsongen vara över.

Det nya milleniets utamningar

I likhet med varje större svensk tidning utan självakting har jag fått för mig att “strama upp den grafiska formen” för att kunna “möta det nya milleniets utmaningar” (Mina freudianska fingrar försökte skriva “utamningar”.)

Bland annat har jag skaffat en s k “avatar” — ett otydbart litet frimärke som sitter invid miná kommentarer. Det föreställer Ganesha, för den som undrar. Meddelas endast på detta sätt.

Dessutom upptäckte jag att man kan lägga in en egen bild i rubriken, och valde en målning av Caspar David Friedrich — MANN UND FRAU, DEN MOND BETRACHTEND, från 1824.

Jag tyckte det passade bra — Friedrich är liksom mig bildkonstnär, heter David i förnamn, och är född den femte september i Sverige (eller rättare sagt svenska Pommern i hans fall, men varför hänga upp sig på detaljer).

Den här höjningen av den visuella profilen har jag gjort för att dra till mig den attraktiva “unga vuxna”-publiken (Vad säger jag — jag menar den enda publiken värd namnet: landet sönderfaller som bekant i två delar — de “unga vuxna” som annonsörerna, pressen, de kommersiella programmakarna och bisarrt nog även Christina Jutterström smörar besinningslöst för — och sedan ett gäng vålnader med rullator som kan försöka få tiden att gå genom att se något enstaka Café Norrköping-artat program och läsa Kvällsstunden).

Nästa steg i bloggens utveckling blir att gradvis förenkla alla texter till “Totte har en hink”-nivå och uteslutande skriva om Nintendospel.

Nestlés bloggersättning

På förekommen anledning vill jag bara framhålla att jag har skrivit ett obegripligt festligt, spirituellt och välformulerat inlägg om bokmässan, men tyvärr sitter det fast inuti min mp3spelare som är för fet för att kunna tvingas in i USBspringan på den mac där dessa vanmäktiga rader knackas ner (den är m a o helt bokstavligt för fet för ett fuck). Jag hatar macar — den smäckra och minimalistiska designen tillät väl inte ett USButtag till (alla sitter diskret dolda på baksidan och är upptagna av tangentbord, etc., så om jag drar ur tillräckligt många sladdar för att kunna få plats för mp3spelaren så har jag å andra sidan ingen mus och inget tangentbord att öppna den med).

Återstår alltså att krysta fram en beklämmande ersatzprodukt. Jag hade kunnat vänta, men på bokmässan möttes jag av klungor av bloggbesökare — beväpnade med rostiga hötjugor och fräsande tjärfacklor — som muttrade hotfullt om att det var länge sedan jag uppdaterade.

Saken är den att jag har varit sjuk, mycket sjuk, för att citera Caligula i Hets. Sedan har jag bott i en kolonistuga (helt internetfri). Sedan har det varit bokmässa. Allt detta har hindrat mig från att publicera mina inköpslistor och scanna in mitt navelludd med sedvanlig energi. Jag ska försöka hitta på ett bättre sätt att transportera materialet till nästa gång jag träffar den här köksassistentvita, mother of an Ipod-mojängen nästa gång. Då får ni ta del av mina intryck av bokmässan. Don’t hold your breath.

Alligatorestetikens triumfer

Sedan några år tillbaka ser jag inte alls på TV. Innan dess var jag måttlighetsmissbrukare — nu är jag godtemplare.

Den utlösande faktorn var en månadslång resa på Indonesiens småöar. När jag kom hem upplevde jag det märkliga akvariet fullt av picklade exhibitonister som något ännu mer främmande — rentav obehagligt — en låda som står i ett hörn av rummet och påstår sig ge en bild av världen.

Men allt jag hade sett i Indonesien dröjde fortfarande i själen och skar sig fruktansvärt med denna värld där pseudokändisars frisörers pojkvänners manikurister blåstes upp och projicerades i jätteformat på den kollektiva näthinnan. Jag märkte att reklaminslagen memorerades av folk för att de nästa dag skulle kunna ondgöra sig över dem och parodiera dem i glada vänners lag — alternativt diskutera vilka av dem som var “bäst”. Alltsammans gjorde mig nästan fysiskt illamående och jag bestämde mig för att släcka ner TV:n för gott.

Något av det mest obehagliga med t ex dokusåporna är att de försöker få tittarna att känna sig överlägsna de människor som deltar — alltså väljer man ut en viss typ av människor och redigerar dem sedan stenhårt för att de ska framstå som i det närmaste förståndshandikappade. Allt för att folk i stugorna ska kunna sitta och hånskratta och peka finger. Min fråga: Vem är dummast — den unga exhibitionist som exploaterar sitt liv för att utvinna sina fifteen minutes of fame — eller alla de backstugusittare som förnöter sina dagar med att sitta och känna sig överlägsna den nidbild på exhibitionisterna som några SoFo-yuppies med moderiktiga frisyrer har klippt ihop i just det syftet?

Dagarna går — referensramarna krymper — bildningshorisonten blir allt lägre — och yuppiesarna blir tvungna att klippa allt hårdare i verkligheten för att de tyngsta TV-missbrukarna ska kunna fortsätta att känna sig överlägsna den vrångbild av världen som man visar. Alltsammans blir en ond cirkel och ribban sjunker mer och mer i en vansinnig limbodans — how low can you go? .

De kommersiella massmedierna tror ju att de måste inrikta sig på den minsta gemensamma nämnaren. Ingen ska känna sig utanför — bättre upp — alla ska känna sig överlägsna. Man riktar ytterst medvetet strålkastarljuset på de minst hotfulla kändisarna — förmodligen är det just därför pseudo-sken-kvasi-halvfigurer som Paris Hilton, Nalle Knutsson och allt vad det heter (jag är av förståeliga skäl inte helt up to date med namnen) får så stort utrymme i media.

Hollywoodmanusförfattarna har en teknisk term för förfarandet: KISS — Keep It Stupid and Simple. Om man ska skjuta in sig på en global marknad — där det trots behjärtansvärda bemödanden från USA:s kulturella ambassadörer tyvärr fortfarande finns vissa spårämnen av nationella särdrag och kulturer kvar — så försöker man hitta det som förorenar, öh — jag menar förenar oss alla, det som alla kan förstå. Och det som är lättast att jobba med är ju innehållet i reptilhjärnan (cortex är på tok för subtil och sammansatt) — det vill säga sex och våld. Tillochmed en alligator förstår de koncepten — mera demokratiskt och globalt kan det knappast bli.

Det kan kanske inte hjälpas att det ekar en smula ihåligt om en masskultur som vilar på hörnstenarna sex, våld och “kolla på den där jävla idioten!” — men det är ett pris som man får betala om man vill leva upp till devisen “Leave no child behind!”.

(Visst — det jag säger här ovan är en smula hårdraget — jag kastar självklart ut en del barn med badvattnet när jag släcker ner TV:n. Men de flesta av de telningar som sitter och dropptorkar nedanför mitt fönster företer tydliga drag av Damien och Det lever.)

Fulkulturens väktare

Många människor känner sig uteslutna från finkulturens värld — dess tecken, dess signaler, dess formspråk känns främmande och exklusivt. Högbrynta förståsigpåare har tillskansat sig tolkningsprivilegiet och blickar bleka och högstämda ner från elfenbenstorn vars sidor har vaxats för att försvåra klättring.

En diskussion tidigare i kväll får mig plötsligt att förstå att den här typen av upplevelse inte är förbehållen de “strangers in paradise” som förirrar sig in i den finkulturella världen — om man kommer från andra hållet, d v s stiger ner i fulkulturens svagt upplysta prång och skrymslen kan man uppleva exakt samma känsla. Nu har förståsigpåarna kanske små hästsvansar, buteljbottenglasögon och Star Trek-t-shirts, men bemötandet blir precis likadant. Idel hemliga koder, interna skämt och osynliga frimurarhälsningar som utestänger dem som inte har de nödiga kunskaperna om sjuttiotalets marvelserietecknare, eller vad det nu kan vara. Och den stackars individ som blandar hop R2D2 med C3P0 får samma iskallt frågande blick som den som råkar ta fel gaffel vid nobelmiddagen.

Det är ett problem som jag aldrig reflekterat över tidigare. Jag har helt naivt utgått ifrån att “fulkulturen” uppfattas som demokratisk och välkomnande medan “finkulturen” kan kännas hierarkisk, sluten, kanonstyrd (därmed naturligtvis inte sagt att det egentligen förhåller sig på det sättet). Själv avskyr jag distinktionen fin/ful inom kulturen och har under en lång och meandrande karriär gjort mitt bästa för att riva ner den (vilket inte har gjort varken till eller från, inbillar jag mig).

Men tanken att t ex serievärlden och SF-världen är fulla av nedlåtande fnysningar och föraktfullt rynkade ögonbryn är kanske inte så anmärkningsvärd — dessa världar koloniseras ju främst av de som sänts i exil från den “normala” gemenskapen på planeten jorden, vad som med en teknisk term brukar kallas för “nördar”. Och som många människor som någon gång känt sig exkluderade ur ett sammanhang är de förstås ofta snara att återgälda älskvärdheten — här har de skapat sitt eget imperium, en dynghög på vars översta topp de har möjlighet att agera tuppar. Det vore ju anmärkningsvärt om de inte tog vara på tillfället.

Men subbkulturernas frimureri och kanonisering av mer eller mindre förtjänta helgon skapar problem för den som — liksom jag — gärna skulle se mera kulturutbyte mellan de “fina” och de “fula” zonerna. Det sker ju redan till en viss del — och främst postumt. När hundra år har gått är det inte längre särskilt intressant att påpeka att Charles Dickens skrev följetänger eller att Dostojevskij i finare salonger sågs som en kolportageförfattare. De har fått permanent uppehållstillstånd i finrummet, och många har redan glömt deras immigrantstatus. Och det grumsas i fulkulturella led när SF-författare som Ray Bradbury eller Kurt Vonnegut lämnar ghettot och flyttar till andra sidan järnvägsspåren (SF-fansens protester tar sig nästan komiska uttryck när de muttrar om “svikare” och “förrädare” — termer som ytterligare understryker det självvalt sekteristiska i förhållningssättet).

Jag tecknar och skriver ju i en tidning som heter Kapten Stofil, vars outsagda stridsrop är just “Riv ner barrikaderna mellan fint och fult”. Resultaten av vår hittills sexåriga kamp är strålande — vi har lyckats få lika mycket skeptiska ögonkast från det “fina” som det “fula” hållet och effektivt etablerat oss som något slags kulturella snapphanar som lever på rovor i smålandsskogarna.

Ytterst medvetet gav vi KS en form som fullkomligt skriker “serietidning” åt den som till äventyrs har lust att lyssna; klara tryckfärger, billigt papper, etc. Till en del grundades det beslutet på att vi inte ville se ut som Galago, den tidning som alla tecknarna tidigare hade varit verksamma i — alltså valde vi bort artistiska eller måleriska omslag och en layout som skulle göra bibliotekarier vänligare stämda till tidskriften. Resultatet har istället blivit en tidning som för många presumtiva köpare sänder ut en tydlig signal som säger “Endast för femåringar” — fylld med ett innehåll som mera sekteristiskt stämda serieintresserade upplever som ansträngande högbrynt och elitistiskt. Vi har helt enkelt lyckats förena det bästa av två världar.

På redaktionen har vi ofta diskuterat hur vi ska nå fram till nya läsare — få dem som eventuellt skulle kunna tänkas uppskatta tidningen att överhuvudtaget bläddra i den. Vi vill inte ändra utseendet — vi är kanske som en tjej med blonderat hår och jätteurringning som vill få uppmärksamhet för sin personlighet, men det skiter vi i. Mera respekt åt urringade blondiner och tidningar med grälla omslag, säger vi. Och mindre k-pistbeväpnade gränsvakter mellan Finland och Fulland — och då menar jag på båda sidor om gränsen.