Dalslands landskapsvapen

Det verkar regna en hel del i Dalsland (bilden är från utflykten i somras)

Dalslands landskapsblomma är förgätmigej, vilket gör ett lite rörande intryck, eftersom landskapet sannolikt är ett av Sveriges mer förglömliga (när jag och min bror för några år sedan tävlade om vem som kunde rita in flest svenska landskap på rätt ställe på kartan lyckades jag pricka alla utom just Dalsland).

Prins Eugen lär ha påstått att Dalsland var “ett Sverige i miniatyr”. Jag har lite svårt att förstå hur målarprinsen tänkte — jag skulle kanske snarare kalla landskapet för “ett Västergötland i miniatyr — with a slice of Värmland on the top”.

Lokalpatriotiska förmågor har spunnit vidare på Eugens resonemang och pekar på att Dalsland har ett “fjäll” — Kroppefjäll, hela 240 meter över havet (besökande samer blir säkert stumma av beundran). Landskapet äger inte bara ett fjäll i dockskåpsstorlek, utan även ett stationshus för dvärgar, som bloggens minnesgoda läsare kanske erinrar sig. Däremot har man en rätt imponerande slussanläggning — Håverudsakvedukten, som kan slussa Loffe Carlsson och andra som uppehåller sig i Göta Kanal från en vattennivå till en annan.

Kanske är det i ett försök att tuffa till sig som detta något mjäkiga landskap har valt korpen till landskapsdjur — “Quoth the raven — Mellerud!”. Gothstämningen tätnar ännu mer när man ser ortsnamn som “Skräcklan”.

Tilltuffningsfestivalen fortsätter med själva landskapsvapnet, en mäkta muskulös och knallröd tjur. Helhetsintrycket förtas dock något av att tjuren envisas med att spreta lite effeminerat med ena frambenet.

Tidiga heraldiker tycks dessutom ha haft vissa problem med att skilja på tjurar och foxterriers (och varför — frågar man sig — verkar svansen bestå av en jättelik orkidé?).

Jag vet inte. Det är nästan så att jag börjar tvivla på att det är särskilt hårda bud i Mellerud (även om en kommunslogan som låter som titeln på en Manhattandeckare naturligtvis ger pluspoäng i sig).

Värmlands landskapsvapen

Här poserar jag med Sola i Karlstad — en av de få servitriser som fullgjort sitt uppdrag med sådan entusiasm att hon har blivit odödliggjord i brons. Bilden är från i somras. Jag noterar att jag — som så ofta — har på mig den ultimata sextiotalisttshirten: svart, urtvättad och ironisk (i detta fall dessutom dubbelironisk eftersom jag bär den delvis som ett självreferentiellt statement om min sextiotaliststatus — det är som kinesiska askar av ironi, med en liten skrumpen själsskrutt längst in).

Värmland verkar vimla av små putslustiga monument över bygdens storheter, gärna föreställande Ferlin — från den fula plåtnissen som dansar på bordet i Karlstad till Filipstads staty av skalden som sitter slött hopsjunken på en parkbänk.

Men på stora torget i Karlstad har man istället valt ett mera högstämt ämne och rest det sannolikt mest krigiska fredsmonument jag sett — Fredens Gudinna formligen stampar skiten ur Krigsgudens monstruösa och missbildade huvud samtidigt som hon i vredesmod knäcker hans svärd. Vi vänner av anspänt alliterativa anslag läser även inskriptionen på skulpturens sockel med visst välbehag:

Landskapet lider ingen brist på skalder att hylla — Ferlin, Fröding, Geijer, Lagerlöf, för att nu bara ta ett axplock ur högen. En mera skaldfattig trakt hade sannolikt gjort ett stort nummer av att Esaias Tegnér föddes i Kyrkerud, men Värmland verkar knappt bry sig. Under mitt besök köpte jag ET:s Smärre Dikter i fuktfläckad förstaupplaga för en femtiolapp.

Inte så dyrt för ett centralt verk inom den svenska litteraturen från 1828 i tidsypiskt band …

Förutom att vara Ferlins födelseort kan Filipstad även stoltsera med att det är staden där steampunkgiganten John Ericsson såg dagens ljus — han som uppfann propellern och möjligen avgjorde amerikanska inbördeskriget genom att konstruera nästanubåten Monitor som sköt sydstatarnas stålklädda monster Merrimac i sank.

Landskapets heraldiska djur är en något spretvingad och lipande örn:

Ibland verkar den så uppfylld av värmländskt vimmelkantig levnadsyra att den börjar do the funky chicken …

… vilket på något sätt känns kongenialt i sammanhanget …

Östergötlands landskapsvapen

Den östgötska drakgripen närmast dryper av hårdrockestetik — tillochmed Gene Simmons skulle nog vända på klacken om han stötte på den i en mörk gränd. Även de omgivande liljorna ser av någon anledning mera ut som kaststjärnor.

Ursprungligen var gripen en om möjligt ännu mer respektinjagande fullblodsdrake, men genom korsbefruktning med de kringliggande landskapens ymnigt förekommande gripar fick den efter ett tag sitt nuvarande hybridutseende.

Under medeltiden var Östergötland ett av de politiskt centrala landskapen. Femtiotusen fornlämningar kan inte ha fel. Härifrån kom även riksbyggaren Birger Jarl som med omilda nypor föste ihop svear och götar och gav upphov till det band av mellanmjölkspimplande lagomfanatiker som vi i dagligt tal kallar “svenskar”.

I mitten av artonhundratalet hittades för övrigt Birger Jarls — eller möjligen någon av hans söners — hattask utanför Harz i Tyskland där en bondfamilj med smak för det extravaganta använde den som kaffeburk (allt om denna sällsamma upptäckt kan ni läsa här).

Det kanske förvånar en del att tidningen Östgötacorrespondenten en gång i tiden var den mest brutalt bildstormande, vildögda och radikala organet i landet, men så var det — den grundades nämligen av en viss Henrik Bernhard Palmær (1801 - 1854) som var fylld till brädden av en ganska osvensk blandning av kvickhet och koleriskhet. Han är bland annat fader till nedanstående epigram:

En sann kristen gläder sig då han ser feta präster, ty denna syn är honom en borgen för sanningen av Sankt Johannes´ utsaga, att ordet vart kött.

Han är lycklig den hovmannen, som en gång, då högtsalig Hennes Maj:t Drottning Hedvig Elisabet Charlotta föll omkull i Hagaparken, fick skåda hela Holstein och en del av Gottorp därtill.

Man vill veta att, i händelse av krig med Ryssland, skall i Haparanda förläggas en frikår, bestående av Sveriges unga och krigslystna poeter, väpnade en och var med sina av mordiskhet blixtrande verser.

Palmær var en svuren fiende till nationalchauvinistiska götiska brösttoner och religiöst hyckleri, och — följaktligen — en svuren fiende till Esaias Tegner, som han bland annat förärade en recension som enligt någon finsmakare var “det giftigaste, vår polemiska litteratur har att uppvisa”. Hans tankar kring svensksvärmerierna finns sammanfattade i det här lilla aktstycket:

Nyligen hände, att två stycken svenskande svenskar på svenska
tävelsvenskade om, vem som var svenskast av dem.
Se svensknamniga voro de ock: Svenskander och Svenskbom;
så! till svenska en var hade hopsvenskat sitt namn.
Nu med grammatisk svenskhet och översvenska varandra
började de, och snart blev det ett bålsvenskt alarm:
“Svenskare är jag än svensk.” - “Men jag är däremot svenskast.”
“Jag svenskastare är.” - “Svenskastarastast är jag.”
Kort sagt, komparativiskt och superlativiskt de skreko;
Positivus svensk glömde de slutligen bort.

Det finns även skäl att misstänka att Palmær var något av en svuren fiende mot sig själv. Som han uttryckte det: “Sarkastiska anmärkningar äro de säkraste medlet att roa för ögonblicket och förvärva ovänner för livstiden”. Tyvärr kom denne kvickhetens mästare heller aldrig att bli särskilt stilbildande för svensk journalistik …

Närkes landskapsvapen

Visa lite toga, grabbar

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går
– men ej till människor! Jag längtar marken,
Jag längtar stenarna, där barn jag lekt.

De här stenarna som Heidenstam trånar så förtvivlat efter befinner sig i Närke. Närmare bestämt inom gångavstånd från Olshammars herrgård. Det var där det unga skaldefröet lekte barn. (Heidenstam är verkligen något av en bra-dålig poet — “jag längtar stenarna” är ju catchy, men det här “där barn jag lekt” har alltid skorrat i mina öron — fast å andra sidan “Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar” är ju en snärtig sak.)

Stenarna i fråga kan möjligen ha bestått av lanskapsmineralet dolomitmarmor. Det ska jag låta vara osagt. Och landskapssvampen höjer sig som bekant över Örebros stadssilhuett.

Själva landskapsvapnet består av pilar och blommor. Make love — or war. Närke kan inte riktigt bestämma sig. Det verkar överhuvudtaget vara ett något veligt landskap. Är de svear eller götar? Fågel eller fisk? De vilda Tivedenskogarna bildade en gång i tiden en buffertzon mellan arvfienderna Svealand och Götaland. Men mark bröts och odlades upp, och hux flux hade det blivit Närke av alltsammans, istället för den urskog som tidigare härskat oinskränkt.

Här kryper som skygg för himmelens ljus
den stolta tallen till markens grus.
Se bergen, de stå ej med tinnar, som vitna
i evig snö, men låga och grå;
de stå som trasmän med slitna
och färglöst blacknade kappor på.
Och valde vi språkets mörkaste ord,
de voro ej mörka, ej tunga nog
att måla i dikt den fosterjord,
som evigt predikar sitt kalla: försaka,
hur bonden biter sin svarta kaka
och stenarna rassla under hans plog.
Hur låg, hur grå, hur glädjetom
står trakten runt min stig!
Min födelsebygd, du hälsar mig
i trasor och fattigdom.

( Heidenstam får förnyat förtroende trots allt — trots att han gick på Hitlers femtioårsfest.)

Det mest anmärkningsvärda med Närke är väl själva landskapsnamnet. Det har ingen ändelse på “land” eller “län” — det är tillochmed “botten”-löst. Förklaringen står att finna just i att det rör sig om en gammal gränstrakt — “Närke” betyder “Gränslandet vid sjön När”.

Här förväntade man sig fordom inte att finna ens dysterkvistiga odalmän som bet i svart bröd utan på sin höjd fredlösa som lyckats göra sig så till den grad impopulära att de blivit “var mans niding” och irrade kring i urskogen med vild blick. Rymlingar från Kumlabunkern upprätthåller numera denna vackra tradition.

Sörmlands landskapsvapen

Fabeldjurstorkan är äntligen över — för nu kommer vi till Sörmland, som har en nära släkting till den gamla stockholmska bombkastargripen på sin sköld.

Detta beror sannolikt på att gränsen mellan Uppland och Sörmland skär rakt genom staden. Historiskt sett går den mitt i Gamla stan. Vänner av fornt och fint kan veta att de går in i ett nytt landskap när de passerar Västerlånggatan 27, med sin inmurade gamla gränssten som talar om att man tagit klivet över i “Sudermannaland”. Den nuvarande landskapsgränsen som går vid Slussen är en nymodighet från sextonhundratalet som vi bara har att ignorera.

Men invånarna South of Folkungagatan behöver inte bry sina hippa frisyrer — de bor under alla omständigheter i Sörmland.

Och den något buttre giganten Ivar Lo befann sig i den avundsvärda situationen att han kunde flytta från statarstugan till Söders höjder utan att lämna det landskap som sett honom födas.

Kungsörs Thor Modéen däremot hamnade i uppländsk exil, eftersom han (om jag minns rätt) bodde på något nordligare breddgrader i Stockholm. Kanske rentav i Vasastadens Sibirien.

Gripen är en skön förening av lejon och något slags rovfågel, och den anses symbolisera snabbhet och styrka, säger Wikipedia. Den torde också vara en gudagåva till alla de vapensköldsskapare som inte kan rita en vettig älg eller en ren ens om deras liv beror på det (se tidigare inlägg för exempel). Griparna kan se ut lite hur som helst. I Östergötland har de till exempel drakvingar –

Enligt den antike historikern Herodotos – vars pålitlighet inte står Wikipedia långt efter — förekom gripar i fritt tillstånd på de skytiska stäpperna under hans livstid, men numera är det mera sällsynt att de låter sig fångas av naturfotografernas kameror.

Västmanlands landskapsvapen

Välkommen till de krackelerande toppluvornas land — fast strikt talat ska väl ovanstående föreställa vulkaner. Oftare påminner de mera om något slags venusianska kålrötter:

Nu utmärker sig ju inte berggrunden i området för någon översvallande vulkanisk aktivitet — den består mest av sedimentära gråvackor och lerskiffrar. Däremot ska det villigt medges att leptitformationens bergarter har deformerats kraftigt i samband med den svekofenniska orogenesen. Vad det nu kan betyda — men det står så i Wikipedias artikel.

Var var jag nånstans? Jo just det — vulkanerna syftar nog snarare på landskapets mineralrikedomar. Västmanland ligger nämligen i hjärtat av Bergslagen, denna utsökt luddigt definierade region. Ofta består B av norra och Västra Västmanland, det rumpigare Dalarna och en smatt av Värmland. Men lika gärna kan folk tydligen få för sig att dra in Närke och Östergötland (!) inom Bergslagens gummibandslika gränser.

Vid närmare eftertanke kanske inte Västmanland alls ligger i hjärtat av Bergslagen utan snarare i knäskålen av Bergslagen. Det är som sagt lite svårt att avgöra.

Apropå inget särskilt — det här artar sig till en av de mest stringenta landskapsvapentexterna hittills — kom jag just på en bra turistslogan:

BLI BERGTAGEN I BERGSLAGEN

Den erbjuds kostnadsfritt till alla de turistbyråer i trakterna som fruktlöst kämpar med att kläcka en ny bra klisterdekal inför sommaren 2008.

Även Västmanland kunde behöva ett handtag med marknadsföringen — det är nämligen ett häpnadsväckande identitetslöst landskap, trots (eller på grund av) att det ligger inklämt mellan flera av landets mest profilstarka varumärken: Dalarna, Uppland, Värmland — och de inte fullt lika profilstarka Närke och Sörmland. I den del av Västmanland som gränsar mot Dalarna bor det EPA-masar, den del som vätter mot Värmland inhyser Gösta Berlings fattiga kusiner. I ren desperation försökte någon på Wikipedia just kidnappa Thor Modeen och göra honom till västmanlänning — han kommer från Kungsör som gränsar till Västmanland — men sörmländska elitstyrkor ryckte genast ut och undsatte den nödställda muntergöken.

Möjligen är regionens mest namnkunniga son Hallstahammars Elof Lars Tore Skogman, upphovsman till tusentals klämmiga bitar med titlar som Rökt gök med lök, Knäpp i skallen, Han vänder ut och in på käringen sin, Vår vänliga vardag, Låt innerlighet gå till ytterlighet … the list goes on. Inte lika fullt så känd är hans hurtfriskt hatiska produktion — melodier som Den kungliga svenska avundsjukan och Fult å’ va gla’:

Sjunger du uppå gatan som i Italien man gör
Haffas du av polisen som talar om att du stör.

Du måste fatta,
får inte skratta,
det är ej bra –
Du vet väl om att ida’
så är det fult att va’ gla’.

För att inte tala om sången med den snärtiga titeln Den som inte har nåt värdefullt att säga säger det gärna i en insändarspalt:

Den som inte har nåt värdefullt att säga säger det gärna i en insändarspalt
Här slår man och fröken Tåfis och Gubben Dassberg får yttra sig
Där får dom chansen att spy och spotta
och kasta dynga på dig och mig.

Jag misstänker för övrigt starkt att Thore skrivit sin egen Wikipediaartikel. Jag har svårt att tro att någon annan kan ha formulerat meningar som:

1979 hamnade han i operettens förtrollade värld och spelade Sigismund i Vita Hästen på Säffleoperan.

… Eller att någon annan än han själv frivilligt skulle använda ordet “musiprett”.

Andra famösa västmanlänningar är Lars Gustafsson och Köpings apotekare Carl Wilhelm Scheele, som upptäckte syret men aldrig får äran av sin upptäckt eftersom han levde och verkade i en bortglömd liten avkrok i utkanten av Europa som heter — just det — Västmanland.

Upplands landskapsvapen

Nu har vi nått Mälarlandskapen och här lägger noterar vi något ganska anmärkningsvärt. Namnen på Uppland och kringliggande landskap — Södermanland och Västmanland — pekar alla mot ett centrum som inte existerar.

Lösningen på denna geografiska gåta är Svearikets kärnländer Attundaland, Tiundaland och Fjädrundaland (som ibland kallas Fjärdhundraland). Denna svearnas urgamla maktbas — med det religiösa centrumet Gamla Uppsala och Mora Stenar där konungarna kröntes — försvann som i ett trollslag under andra halvan av tolvhundratalet.

Fredrik Lindström och hans bror Henrik framför i boken Svitjods undergång och Sveriges födelse teorin att den lede östgöten Birger Jarl avskaffade de uppländska folklanden för att underlätta enandet av svear och götar.

Det låter troligt — något bestickande skäl måste man ju ha haft för att stycka upp och döpa om den mest namnkunniga delen av gamla Svitjod så där hux flux.

Svearna var tydligen måttligt entusiastiska över sammanslagningen med de götar som de tidigare i historien hade bekrigat friskt — enligt en teori handlar t ex det i dagarna bioaktuella sjuhundratalseposet Beowulf om sammandrabbningar mellan goa götiska gôbbar och svear (enligt en annan teori är Beowulfgoterna istället danska jutar och enligt en tredje är de gotlänningar — det var mycket gothare i omlopp under folkvandringstiden — men alla är rörande överens om att det är svearna som de krigar mot).

För att ytterligare försvaga svearnas motstånd utsattes de gamla kärnländerna också för nukleär fission — det särskilt bångstyriga Fjädrundaland klövs i princip på mitten, så att ena halvan kom att ligga i Uppland och andra i Västmanland. Detta kan man faktiskt skönja spår av fortfarande. Som Fredrik Lindström påpekar finns det en dialektgräns som inte alls följer landskapsgränsen — för ett öst-västmanländskt öra låter den uppländska som Owe Thörnqvist talar och sjunger i Auktionsrock – “Första! Andra! Tridje! Går bort för tri å sjuttifäm!” — synnerligen välbekant (Auktionsrock innehåller dessutom den bästa summering jag någonsin hört av femtiotalets lantliga nöjesliv: “Me he så va’re slut på själva lösöresauktion / och etterpå så blir de kaffe dän på brygghusbron / Och sen, då börjar själva dansen klockan sju ikväll, / med attraktioner, varma korvar, läskedryck å cykelställ”)

Missnöjet med Birger Jarls reform fortsatte pysa i århundraden — och än idag finns samhället Fjärdhundra strax norr om Enköping.

Ja — som ni märker har jag mindre och mindre att säga om själva landskapsvapnen. Det kan i o f s ha att göra med att det inte har varit några vanskapta heraldiska djur på ett tag.

Upplands riksäpple är ju en ganska uppenbar symbol som säger “Kungen bor här”. Roligare är i så fall det gamla stockholmska stadsvapnet där en sinister grip har fått tag i riksregalien och bär kring den som om den vore en klotbomb.

Tyvärr gjorde Stockholm om sitt vapen 1968, så att det numera snarare ser ut som ett varumärke för en måttligt ambitiös makarontillverkare.

Är man i Knivsta kommun så kan man för övrigt glädja sig åt att man befinner sig på gränsen mellan Attundaland och Tiundaland, alldeles i närheten av platsen där Mora Sten låg — den runprydda tingsten där svearna valde sin konung.

Det stora blocket — själva Mora Sten — försvann någon gång efter att Kristian I hade låtit kröna sig på det — märkligt nog i samma veva som Gustav Vasa hittade på att landet skulle bli ett arvrike och symbolen för konungaval kunde ge allmogen olämpliga associationer.

Men några av de små stenarna som låg kring själva blocket hittades långt senare inmurade i lokala väggar — och än idag förvaras de på platsen i ett litet hus som byggts särskilt för ändamålet. Dit kan vi fjärdhundringar i förskingringen vallfärda för att bittert begråta svearnas svunna storhet och Birger Jarls svarta svek.

Dalarnas landskapsvapen

För 362 miljoner år sedan var det inte roligt att vara mas och kulla — eller ens någon av de dinosaurier som väntade på att människor i toppiga huvudbonader skulle ta landskapet i besiktning.

En ganska rejäl stenbumling hade nämligen sugits ur sin bana i Oortmolnet bortom Pluto och tumlade handlöst mot Jorden, där den ramlade ner med ett brak så genljudande att Tunguskaexplosionen framstår som en halvkvävd nysning.

Nedslagshålet bildade Europas största meteorkrater, som vi i vardagslag brukar kalla för Siljansringen:

En sådan här krater kallas tydligen för ett “Astroblem”, vilket jag tycker låter lite blekt — som något man kan behandla med Clearasil. Om jag minns rätt är Siljansringen inte bara Europas största krater utan placerar sig även på en hedrande sjundeplats globalt. (Med tanke på det ovanstående kan man ju tycka att landskapsmineralet borde vara Kryptonit, men nu är det tyvärr porfyr istället.)

Men som titeln på inlägget antyder var det landskapsvapnet det skulle handla om. Jag kan bara inte låta bli att använda ordet “Oortmolnet” så snart jag får tillfälle. Dessutom känns det inte som om Dalarnas vapen kommer att sporra mig till några stordåd. Vapnet består just av vapen, närmare bestämt korslagda pilar som låter antyda att de oväldiga och väldiga männen från Dalom kommer att tåga mot Stockholm med hötjugor i händerna (som statister i någon Frankensteinfilm) så fort de är det minsta missnöjda med något. Tre gånger marscherade de bara under Gustav Vasas regeringstid. (Kronan över pilarna är väl gissningsvis en finkänslig liten påminnelse om vilka det var som satte G. Eriksson på tronen till att börja med.)

En del av dalkarlarnas klagomål verkar i retrospekt vara av mindre världsomvälvande art. När dalkalarna marscherade mot Gustav Vasa andra gången 1527 - 28 hade de fem punkter på sitt program. Särskilt nummer fyra och fem tycker jag vittnar om en viss stingslighet:

4) att de många främmande sätt med uthackade och brokiga kläder, som då nyss i konungens hof uppkomne voro, skulle afläggas, och

5) att alla de som åto kött fredagen eller lördagen skulle brännas eller eljest aflifvas.

Att riskera liv och lem för fashion statements och dietfrågor verkar onekligen en smula överilat (därmed inte sagt att inte dalkarlarna hade åtskilliga legitima skäl att vara sura på den alltmer tandlösa gottegrisen på tronen). Gustav Vasa gick för övrigt inte med på något av dessa krav. Angående den fjärde punkten sade han istället, med karakteristiskt målande och märgfull formuleringskonst:

»att han icke ville blifva mästrad
af dem, på hvad sätt han klädde sitt hoffolk, sina
drabanter och andra. Han måste rätta sig efter andra
potentater, kejsare, konungar och furstar, efter som
vi svenskar icke vore mer getter eller svin än de.»

Allt enligt Carl Georg Starbäck. Dalarnas eget mode kan förövrigt förefalla en utomstående betraktare både brokot, krokot och tokot (som Lasse Lucidor kanske skulle ha uttryckt sig).

Jag vet inte om det är den rika tillgången på mandom, mod och mulna masar som har gjort att Dalarna fått det maskulina namnet “Dalecarlia” på latin (och därigenom också på engelska). Det är kanske inte helt uteslutet.