Mary S. Heinlein rider i skymningen

För en tid sedan lärde jag mig av mina vittra besökare att en Mary Sue-figur är ett idealiserat självporträtt av författaren som främst förekommer i s k “fan-fiction”. Författaren beter sig helt enkelt som om hon/han faller i hänryckning när de ser sig själva i spegeln — eller snarare som om de faller i hänryckning när de ser en bild på sig själva som de först har retuscherat grundligt i Photoshop.

Fenomenet uppträder inte bara i fan fiction — även renommerade yrkesförfattare skriver ibland in förskönade upplagor av sig själva i sina böcker. Vissa är direkta Mary-Sue-figurer — ohöljda kärleksförklaringar till det egna egot, som till exempel journalisten Liza Marklunds journalisthjältinna Annika Bengtzon (lägg märke till zätat) eller rättsmedicinaren Patricia Cornwalls rättsmedicinarhjältinna Kay Scarpetta — blonda, starka kvinnor med mycket skinn på näsan (läs: skitjobbiga narcissister) som deras förtänksamma författarinnor låter vinna alla gräl och diskussioner.

Men det finns faktiskt en typ av Mary Sue-figur som jag tycker är värrre, och det är när författaren dyker upp i sin bok som den härligt excentriska bifiguren. Ett exempel är Maria Langs påfrestande alter ego, deckarförfattarinnan Almi Graan (observera anagrammet). Vi förväntas skrocka gott åt hennes “små egenheter”. Jag frågar mig: om man själv tycker att man är excentrisk och udda — tar inte det lite grann udden av hela grejen? Att resa sig upp och säga “Jag är excentrisk” är nästan en paradox — lite grann som “Denna mening är en lögn”.

Häxmästaren på att uppträda som härligt excentrisk bifigur i sina egna böcker är förmodligen SF-författaren Robert A Heinlein. Anledningen till att jag skriver om detta är att jag för en stund sedan låg i min säng och njöt av Podkayne of Mars — något så stimulerande som en äkta femtiotalsflickbok skriven av en riktigt begåvad SF-författare (Podkayne kom visserligen 1963, men femtiotalsstämningen är kompakt).

Handlingen höll just på att komma igång på allvar — den unga yrhättan ska ge sig ut i rymden — hennes småsyskon har just vaknat ur kryosömnen — när det plötsligt dök upp en härligt excentrisk marsiansk senator som vi förväntas skrocka gott åt, samtidigt som vi andlöst lyssnar medan han i ett docerande tonfall lägger ut texten om hur det egentligen förhåller sig med livet och världen.

Själv stönade jag mest och drog mig till minnes den förra Heinleinboken jag försökte läsa — hippiekultklassikern Stranger in Strange Land. Efter en utomordentlig inledning tryfferad med goda idéer tillstötte plötsligt en annan inkarnation av Mary Sue Heinlein — en otroligt klyftig och härligt excentrisk författare och mångmiljonär som ägnade hela dagarna åt att gå runt och docera om hur det egentligen förhåller sig med livet och världen för sitt harem av undersköna kvinnor (en brunett, en blondin och en rödhårig). Jag bet ihop och försökte fortsätta läsa, men efter ungefär trettio sidor av den självgoda Sues tirader gav jag upp hoppet. (Tyvärr befläckas rätt många i övrigt utmärkta Heinleinböcker av att liknande figurer dyker upp — alltid redo att servera tvivelaktiga eviga sanningar om livet, döden och inkomstskatten.)

Den här gången tänker jag trots allt framhärda. Det mesta tyder på att unga fröken Podkayne lämnar Mars och den omåttligt självförälskade senatorn bakom sig inom loppet av tjugo sidor. Men vissa skäl till oro finns det ju …

Elementärt, min käre Jung

Jag har alltid varit förtjust i historiska — och kulturhistoriskt inspirerade — deckare, och jag är beredd att utstå vissa lidanden för att tillfredställa min vurm (Hur ska man annars förklara att jag har läst alla Dan Browns böcker, trots att karln skriver som en dyslektisk charkuterist som råkat snava över en manual över de billigaste bestsellerknepen — för den som till äventyrs undrar så anser jag att Deception Point är “bäst” medan Digital Fortress får Tom Clancy att framstå som technothrillerns Tolstoj).

Besvikelserna har varit många under decennierna , men de senaste åren har det faktiskt — glädjande nog — dykt upp ett antal böcker som levt upp till högt ställda förväntningar: Iain Pears sköna sextonhundratalsdeckare An Instance of the Fingerpost, till exempel, och Boris Akunins Fandorinböcker, där tsartidsnostalgin ligger som en skimrande sepiahinna över sidorna.

Men den kanske bästa historiska deckare jag någonsin har stött på — Jed Rubenfelds The Interpretation of Murder — kom ut förra året, och tursamt nog har den redan lyckats leta sig så långt ner i näringskedjan att jag hittade den på en loppis häromdagen, inköpte den och genast glupade i mig den.

Handlingen tar avstamp i Freuds och hans vanartiga CG lär-Junges New York-besök 1909, men lyckas även inkorporera byggandet av Manhattanbron, mordet på Stanford White och åtskilliga andra av periodens on dits. Interpretation är den bok jag hoppades att Nicholas Meyers The Seven Per Cent Solution skulle vara på åttiotalet och att Caleb Carrs The Alienist skulle vara på nittiotalet (för att nu bara nämna två smått snöpliga läsupplevelser).

Det ligger för övrigt nära till hands att jämföra Interpretation … med The Alienist — inte bara för att omslagen är nästan löjligt lika varandra (en händelse som påminner ovanligt mycket om en tanke). Båda böckerna handlar om hur psykonalalysen kom till USA, och om hur pionjärer motarbetas av puritaner när de försöker lösa ett mordfall med de nya metoderna.

Men The Alienist hemfaller åt en av den historiska romanens dödssynder: den envisas med att ha ett persongalleri där många av de uppträdande är så moderna, upplysta, atypiska och allmänt politiskt korrekta att man börjar fråga sig varför romanen överhuvudtaget ska utspela sig vid förra sekelskiftet. Jag menar inte att en historisk roman är tvungen att bara skildra personer som är rasister, misogyniker och obegripligt inskränkta — men om huvudpersonerna bara känns som nutidsmänniskor i lustiga hattar och kostymer så blir framställningen tämligen platt och ointressant. Utmaningen för den historiska romanen är snarare att skildra människor fångna i sin tids perspektiv och försöka levandegöra och förklara deras bevekelsegrunder.

Det tycker jag att juridikprofessorn Jed Rubenfeld lyckas ovanligt bra med i Interpretation of Murder. Och han har dessutom lyckats skriva en deckare vars intrig drivs framåt av psykoanalytiska resonemang som man kan läsa utan att börja skruva sig olustigt på sidan 37.

Psykoanalys i populärlitteratur och på film höjer sig sällan särskilt mycket över nivån i Hitchcocks Spellbound, där Ingrid Bergman tolkar Gregory Pecks drömmar med samma absurda lätthet som om hon höll på med pysselsidan i Kamratposten. De psykologiska resonemang som förs i Interpretation är A) relevanta för handlingen och B) övertygande.

Rubenfeld lyckas skriva i en stil som är en elegant sekelskiftespastisch men ändå har ett eget uttryck, och skapar en svårartat spännande sidvändare som dessutom har betydande litterära kvaliteter — Freuds och Jungs gräl om Oidpuskomplexet hade inte skämts för sig i en roman av något slag , men i en pusseldeckare är det något av en uppenbarelse. Som en extra bonus visar sig deckargåtan vara en av de mer komplexa och tillfredställande jag tagit del av på länge.

Min enda kritiska anmärkning är nog att JR envisas med att växla mellan första och tredje person i framställningen — det får mig att likt Stig Järrel utropa “Fusk, min herre! FUSK!“(Men när man väl vant sig stör greppet faktiskt mindre än vanligt i den här boken).

Utställning

Nu på Lördag — det vill säga 26/4 – har jag vernissage på Galleri Gläntan i Sala (Borgmästargatan 6). Utställningen pågår till 11/5. Galleriet har öppet torsdagar och fredagar 12 till 18, samt lördagar 10 till 14. Den 27/4 och den 11/5 har de dessutom extraöppet 12 till 15. (Allt detta skriver jag förstås enbart för att tillmötesgå läsekretsens önskemål om mera ohöljd reklam …)

Av någon anledning har jag målat ett antal författarporträtt (H P Lovecraft, Philip K Dick, Edgar Allan Poe), samt en del annat halvikoniskt — som Jor-El, Lara och Kal-El …

Jag avreser till Sala i morgon, vilket innebär att den febrila aktivitet som har pågått på bloggen senaste veckan förväntas avstanna något …

Gold in them thar Californy hills

Så vitt jag kan kan googla mig till har den här boken inte kommit i svensk översättning, vilket förvånar mig en smula. Visserligen är den en genrehybrid av det slag som ibland gör förläggarna förbryllade — historisk roman, humoresk, thriller, fiktiv biografi. Men Michael Chabons The Amazing Adventures of Cavalier and Clay — som Carter Beats the Devil påminner en del om — innehöll ju en lika frisk mix av ingredienser, och den blev ju översatt och även rätt uppskattad av “Den bisarraste av alla germanstammar” (för att nu tala med Frank Heller).

Möjligen hamnade boken en smula i skuggan av de brinnande tvillingtornen — jag såg att den varit “månadens val” i en bokklubb i september 2001, vilket kanske var en smula olyckligt. Men i den engelskspråkiga världen var den ändå synnerligen framgångsrik — kritikerna talade i tungor och tävlade om att övertrumfa varandra i superlativer. Vilket i o f s inte alltid behöver betyda särskilt mycket — de mest mediokra böcker kan numera ha omslag som pryds av glödande beröm — “Släng dig i väggen Shakespeare! Här kommer Dan Brown!” — “Sannolikt den viktigaste volym som den västerländska civilisationen hittills frambringat — jag faller på knä och tillber Tom Clancy”.

Men i det här fallet vill jag nog hävda att även de mest utsvävande lovord är helt på sin plats — Carter är en häpnadsväckande prestation: oavbrutet spännande, roande, lyrisk och lärorik. Boken är 560 sidor lång i storformatspocket men “reads like a novella”, som Time Out skrev i sin recension.

Handlingen i boken är något svårsummerad. TIll en del är den en fiktiv biografi över den verklige Charles Carter, framgångsrik trollkonstnär under nittonhundratalets första decennier — till en del är den ett slags pusseldeckare som handlar om president Hardings död i San Francisco 1923. Historiska fakta och illusoriska falsarier vävs ihop med stor skicklighet till en ofta andlöst spännande och synnerligen välskriven berättelse.

Det är dessutom något så ovanligt som en bok som från start till mål är skriven med smittande gott humör. Jag kommer att tänka på Jerome K Jeromes Tre män och en båt — Jerome hade ju fått i uppdrag att skriva en guidebok, men var nygift och såg världen i ett sånt försonande skimmer att han inte för sitt liv kunde sänka sig till fackboksprosa utan svävade iväg i ett friflytande kåseri som kom att bli en humoristisk klassiker. Även Carter Beats the Devil känns som om den är skriven av en nygift författare.

Det tog Gold åtskilliga år att färdigställa boken — den är ett smärre underverk av research, som elegant har gömts undan i texten och matar den underifrån med en ovanligt stark tidsstämning. Jag har ju själv fuskat lite med att skriva romaner som utspelar sig på tjugotalet och jag är full av beundran för Golds säkra instinkter och massiva kunskaper om perioden. Dessutom är han fyra år yngre än mig — damn his oily hide! Carter Beats the Devil är en bok som jag är svart av avundsjuka för att jag inte har skrivit själv — och avundsjuka är ju som bekant den mest uppriktiga formen av beundran.

Enligt Wikipedia ska Gold komma med en ny roman i augusti 2008 — och jag väntar med nybadad andedräkt, som vi översättare säger.

August Strindberg och den förtrollade vattenklosetten

I motsats till vad man skulle kunna tro är ovanstående inte titeln på en oauktoriserad kinesisk fortsättning på Hemsöborna. Jag låg sömnlös i går natt och började läsa Strindbergs brev i urval av Torsten Eklund. Efter ett tag kom jag fram till en passage som gjorde ett outrotligt intryck på mig redan första gången jag stötte på den:

Jag har i egenskap av smutsförfattare särskilt studerat klosetterna på hotellen. Den mest glänsande uppfinningen träffade jag i Hamburg. Där träckade man i något som liknade en soppskål och när man tittade sig om så var där ingenting att se, oaktat att man kunnat svära på att man nedlagt ett par meter; skålen var så fin efter förrättningen att man kunnat äta äkta sköldpaddssoppa ur den; dock hördes intet vattenskvalp såsom i Stralsund där fjölen gav efter när man satt sig och ett strömmande vatten började gå. Det var ett fullständigt trolleri.

… skriver August på tåget mellan Bremen och Osnabrück till Pehr Staaf. Förutom den oförglömliga bilden av hur AS sörplar sködpaddssoppa ur stolen gläder jag mig även som medlem av Semikolonets Vänner åt hur nationalskalden oförskräckt bränner av ett par stycken på raken. (Som översättare har jag kunnat konstatera att semikolon nästan alltid brutalt utrotas av redaktörerna, ofta för att ersättas av i sammanhanget sämre lämpade komman. Som förklaring har jag hört att semikolon “inte används i svenskan” och att “folk inte förstår vad det är för något”. Och det är klart — om svenskarna aldrig får se ett semikolon i fritt tillstånd så torde ju profetian infria sig själv. Om inte annat är ju tecknet numera oundgängligt för att skapa den s k “blinkande smileyn” — utan vilken all mänsklig kommunikation vore omöjlig. I och för sig tycker väl jag också att man ska vara lite restriktiv med dem — Strindberg placerar gladeligen semikolon framför “och”, vilket känns en smula som att åka bil med en förare som trycker på gaspedalen och bromsar samtidigt. Var är jag? Befinner jag mig fortfarande i en parentes?)

“Träcka”tycks för övrigt ha varit det sena artonhundratalets standardterm för nummer två — jag minns från Ingen fruktan intet hopp (P O Sundmans renodlat dokumentära bok om Andréeexpeditionen) hur Andrée skriver i sin anteckningsbok att Fraenckel — eller möjligen Nils Strindberg, Augusts olyckssaliga kusinbarn — hänger från gondolen och “träckar” — skapande en fragmentarisk ariadnetråd av spillning på de oändliga isvidderna.

Strindbergs brev är nöjsam lektyr rent allmänt. Jag skrattade länge och högt åt en passage där han försöker övertyga Carl Larsson om att de flesta flyttfåglar inte lämnar landet under vintern utan helt lömskt dröjer sig kvar incognito:

Det finns anledningar tro att de flesta så kallade flyttfåglar stanna. Om man på vintern undersökte svalbon, stavholkar och ihåliga trän, takpannor, halmstackar, lagårstak särskilt, skulle man kanske finna de sovande “flyttfåglarna”.

Resonemanget får mig att associera de blå böckerna — Strindbergs bisarra, bloggliknande reflektioner om allt som faller honom in — “En guldmakares snicksnack hipp som happ om ditt och datt” som han kanske hade satt som underrubrik på bloggen. Eller inte.

Addendum: När jag googlade efter bilder till den här något spretiga texten hittade jag — genom vad C G Jung kanske skulle ha kallat för en “synkronicitet” — Andréemuseets samling av bilder på den dödsdömda expeditionen. Jag blir särskilt fascinerad av de oretuscherade, skadade fotografierna av de oscariska polarfararna, som ser ut som halvt transparenta vålnader där de poserar med tillkämpad käckhet vid nedlagda isbjörnar som kommer att ge dem trikinos och påskynda deras öde — sedan låg glasnegativen i trettio år på Vitön utan att ses av några andra än isbjörnar som nosade förstrött på dem och blev alltmer frostnupna, fuktskadade och flimriga — allt blekare minnen av 1897 års tragedi.

… för att till sist hittas och påminna oss om en verklighet ganska långt från det samtida tärningsspelet om expeditionen …

Drömmer Phil Dick om elektriska får?

Vissa litterära verk har något som gör att folk kommer att tänka på dem och refererar till dem i vardagslivet — ofta säger man att en situation är “Kafkaistisk” — eller “det är en sån där Moment 22-grej”. Inför Watergateåtalet oroade sig Nixon för John Deans vittnesmål, men en av hans rådgivare lugnade honom med att “han säger en sak, vi säger en annan — det kommer att bli en sån där Rashomon-grej”. “Va?” sa Nixon, som tydligen var måttligt bevandrad i Akira Kurosawas produktion (detta underbara meningsytbyte finns förevigat på en av Nixons många bandinspelningar från Oval Office).

En författare som det ofta refereras till på det här sättet är en vildögd visionär som ofta publicerade sig i rena pulpsammanhang — han heter Philip K Dick och har fått en postum profetstatus som säkert skulle ha förvånat honom själv. Han dog i en infarkt innan Blade Runner — den första filmatiseringen av hans verk — hade hunnit färdigställas, och sedan dess har hans efterlevande tjänat grova pengar på den ena filmen efter den andra — Total Recall, Minority Report, Paycheck — och inte fått ett öre för andra filmkonstverk som snattar friskt ur den Dickska idélådan — som Matrix eller Truman Show.

Själv associerar jag till Dick nästan varenda gång jag är i mataffären och står vid kassan, prisgiven åt högljutt brölande reklambudskap från nedhängande TV-apparater — jag förväntar mig hela tiden halvt om halvt att få höra “A new life awaits you in the offworld colonies” eller reklamjingeln “Recall — recall — recall …”.

Philip K Dicks skrivmaskin och favoritmugg

Dick och Kafka hör till storfavoriterna när vi ska dra paralleller till vårt vardagsliv — beklämmande nog har det möjligen att göra med att de båda skildrar den lilla människans maktlöshet i ett alltmer komplicerat och svårfattbart samhälle. Kafka nöjer sig med den habsburgska dubbelmonarkins dunkla byråkratiska labyrinter medan Dick drar ut konsekvenser av samtida fenomen till sin logiska slutpunkt – The Pre-Crime Division griper folk för mord som de har tänkt begå — en ny psykedelisk drog visar sig inte bara förändra verklighetsuppfattningen utan verkligheten själv — och så vidare.

Artonhundratalsförfattaren Jules Verne förutspådde mycket av det som hände på nittonhundratalet. Och om vi har otur kan det visa sig att Philip K Dick har förutspått oroväckande mycket av tjugohundratalet. En del tyder på det — nu finns det tillochmed en blogg som drar fortlöpande paralleller mellan Dickberättelser och vår allt mer särpräglade verklighet; ni kan läsa den här. Jag misstänker att varken Robert A Heinlein eller Leo Tolstoj vederfarits denna ära — det är mera sällan som någon säger “Och där stod jag och tänkte kasta mig på järnvägsspåren — det var en typisk sån där Anna Karenina-grej, du vet” — eller “Jag kände mig som om jag var med i en Robert A Heinlein-roman (när skulle man säga det? När man har råkat bli militärdiktator på månen?).

Med värme minns jag den gång i mitten av det avlägsna sjuttiotalet när jag för första gången tog Dickböcker ur hyllan på Fantask i Köpenhamn och den milda svindelkänslan när jag läste baksidestexternas taglines: “Only one man could save the world, and he was dead — again” eller “Alien sattelites circle the earth and mans only hope is a mad cartoonist”. På något vis känns båda dessa sentenser som om de handlar om Dick själv.

Den popkulturprisande pulppastischens gåta

Två av trettiotalets populäraste pulpförfattare — Lester Dent som skrev om Doc Savage och Walter Gibson som skildrade The Shadows skugglika strapatser — slår sig samman för att utreda mystiska omständigheter kring skräckförfattaren H P Lovecrafts död. (En rödhårig liten tjockis vid namn L Ron Hubbard — han började ju sin karriär som pulpförfattare –  är dessutom deras komiska sidekick).

Om man är skapt som mig lystrar man genast när man får hör talas om en roman av det här slaget — men man blir också en liten smula misstänksam, och anar Forbes Beatles i mossen:

Vi ska minnas cthulhumytologin
At the Mountains of Madness den var fin,
monster tjöt med vilda skrin;
yeah, yeah yeah!

Det som i någon mån fritar Paul Malmont från såna misstankar är att såväl Doc Savage som The Shadow är ganska bortglömda idag — även om Sam Raimi gjorde en makabert usel film om den sistnämnde för ett antal år sedan med Alec Baldwin som den mörke hämnaren. Och L Ron Hubbard har förvisso sina tillskyndare, men kanske inte främst som pulplförfattare.

Farhågorna visar sig också vara ogrundade. Malmont kan sin pulp och verkar drivas av en äkta kärlek till äldre tiders underhållningslitteratur. Dessutom har han gjort boken till en enda lång hyllning till trettiotalets pulpskribenter. Jag får se noirförfattaren Cornell Woolrich sitta vid ett restaurangbord med sin dominanta mamma; space operans grand old man E E “Doc” Smith — den förste som skrev intergalaktiska SF-berättelser, och en av de mest kompakt oläsliga av de gamla SF-pionjärerna — spelar en viktig roll för intrigen; och långa rader av andra litterära giganter på lerfötter passerar revy inför mina alltmer stimulerade ögon — “Al” van Vogt, “Howard” Lovecraft — här slänger vi förnamnsinitialerna med våra gamla hjältar. Jag får en behaglig känsla av att “min by är på TV” och ligger långa stunder med ett mysande småleende. Leendet blir extra brett när jag stöter på passager som den när L Ron Hubbard frågar H P Lovecrafts moster om ett oväntat ljud:

Something bumped in the cellar, startling the men.

“What was that?” asked Hubbard.

“Rats in the walls”, she said.

Dessutom har Malmont en naturbegåvning för att skriva actionscener så att de faktiskt blir riktiga nagelbitare, och eftersom boken är en pastisch på forna tiders popkulturvärderingar kan han även ohämmat vältra sig i gamla klyschor — vilket han gör med smittande entusiasm. Han bangar inte ens för sinistra kineser och galna vetenskapsmän (även om de kanske inte är fullt lika galna som det praktfulla specimen som Doc Savage stöter på ovan). Överhuvudtaget är stilpastischen såvitt jag kan avgöra mycket skickligt genomförd — komplett med antikverad slang och blommade adjektivsjuka.

Det hjälper nog om man — som jag — har läst och älskat de flesta av de i boken förekommande författarna, och kan tillgodogöra sig snabba, illistiga referenser (jaha — de där två killarna var alltså Siegel och Schuster — Stålmannens skapare! Okej — Stan Lieber, det tonåriga cykelbudet, kommer i sinom tid att bli Marvelgurun Stan Lee — o s v), men jag misstänker att boken kan läsas med stor behållning även utan såna förkunskaper.

Enda plumpen i protokollet är väl att handlingen segar ner sig rätt betänkligt i mitten när Malmont förser oss med en massa back story i insprängda kapitel (insprängda kapitel med tillbakablickar borde på det hela taget förbjudas inom populärlitteraturen — det är nästan alltid bara ett bekvämt sätt för författaren att släppa en massa information i knäet på oss utan att behöva knåda in den i huvudberättelsen). Men denna kortvariga prövning går över, och sedan blir det en knallfinal som heter duga.

Nu väntar jag i spänning på nästa häfte.

Tillägg: The Shadow och Doc Savage må vara bortglömda men de lever vidare i seriernas värld som sina copyrightfria kusiner från landet: Batman är ett ganska närgånget plagiat på The Shadow och Stålmannen har åtskilliga likheter med Doc Savage (doktorn är också en övermänskligt stark och smart pojkscout med ett eget fort på nordpolen).

Worst — poet — ever!

Jag hade aldrig hört talas William McGonagall tidigare, men Guardian skriver idag om den skotske skalden och hans konkurrenter till äretiteln “sämsta poeten någonsin”.

Beteckningen “sämst” får i sammanhanget tas med åtskilliga nypor salt — som Olle Strandberg påpekar i Pegas på villovägar krävs det en särskild talang för att skriva ett underhållande pekoral, och den är lika ovanlig som förmågan att skriva s k “stor” lyrik.

Den ledande usla lyriken genomsyras ofta av de ädlaste känslor — för de bästa avsikterna har en beklagansvärd benägenhet att ge upphov till den bedrövligaste konsten. Det är till just den traditonen McGonagall ansluter sig.

Hans mästerverk anses vara The Tay Bridge Disaster, skildringen av en skotsk järnvägsolycka 1879. Eftersom ett kortare excerpt omöjligt kan göra rättvisa åt dikten citerar jag den in extenso:

The Tay Bridge Disaster

Beautiful Railway Bridge of the Silv’ry Tay!
Alas! I am very sorry to say
That ninety lives have been taken away
On the last Sabbath day of 1879,
Which will be remember’d for a very long time.

‘Twas about seven o’clock at night,
And the wind it blew with all its might,
And the rain came pouring down,
And the dark clouds seem’d to frown,
And the Demon of the air seem’d to say-
“I’ll blow down the Bridge of Tay.”

When the train left Edinburgh
The passengers’ hearts were light and felt no sorrow,
But Boreas blew a terrific gale,
Which made their hearts for to quail,
And many of the passengers with fear did say-
“I hope God will send us safe across the Bridge of Tay.”

But when the train came near to Wormit Bay,
Boreas he did loud and angry bray,
And shook the central girders of the Bridge of Tay
On the last Sabbath day of 1879,
Which will be remember’d for a very long time.

So the train sped on with all its might,
And Bonnie Dundee soon hove in sight,
And the passengers’ hearts felt light,
Thinking they would enjoy themselves on the New Year,
With their friends at home they lov’d most dear,
And wish them all a happy New Year.

So the train mov’d slowly along the Bridge of Tay,
Until it was about midway,
Then the central girders with a crash gave way,
And down went the train and passengers into the Tay!
The Storm Fiend did loudly bray,
Because ninety lives had been taken away,
On the last Sabbath day of 1879,
Which will be remember’d for a very long time.

As soon as the catastrophe came to be known
The alarm from mouth to mouth was blown,
And the cry rang out all o’er the town,
Good Heavens! the Tay Bridge is blown down,
And a passenger train from Edinburgh,
Which fill’d all the peoples hearts with sorrow,
And made them for to turn pale,
Because none of the passengers were sav’d to tell the tale
How the disaster happen’d on the last Sabbath day of 1879,
Which will be remember’d for a very long time.

It must have been an awful sight,
To witness in the dusky moonlight,
While the Storm Fiend did laugh, and angry did bray,
Along the Railway Bridge of the Silv’ry Tay,
Oh! ill-fated Bridge of the Silv’ry Tay,
I must now conclude my lay
By telling the world fearlessly without the least dismay,
That your central girders would not have given way,
At least many sensible men do say,
Had they been supported on each side with buttresses,
At least many sensible men confesses,
For the stronger we our houses do build,
The less chance we have of being killed.

Lägg märkte till vad som skiljer den odödligt dåliga diktaren från hans/hennes mera mediokra medtävlare: Med slösande generositet portionerar McGonagall ut höjdpunkterna över hela dikten så att läsarens intresse aldrig flaggar, och lyckas dessutom skruva upp nivån till ett antiklimax av närmast Wagnerska proportioner i de sista raderna.

Den dikt som enligt Guardian hotade McGonagalls epos, Theophile Marzials A Tragedy, kanske objektivt sett är ännu uslare — men jag skulle vilja påstå att den är dålig på ett sämre sätt (Ja, jag vet — det är hopplöst att diskutera pekoral utan att trassla in sig i den här sortens paradoxer). Jag kan inte tycka att den hotar mästarens ställning på något sätt.

Och McGonagalls konkurrenter handikappas ju också av att mycket få av dem har låtit avporträttera sig i full skotsk klandräkt: