Arkiv för kategori ‘Nörd-O-Rama’

Ponnydyrkarn K. Tjockis översatt till oigenkännlighet.

april 4, 2014

Philip K Dick må vara ”Der bedeutendste Autor der amerikanischer Science Fiction”, men detta verkar inte göra de tyska titelsättarna överdrivet pietetsfulla i sin hantering av den vildögde visionärens titlar. Eller vad sägs om …

Kleiner_Mond_für_Psychopathen

En liten måne för psykopater — som  Dick-dyrkarna i läsekretsen snabbt inser rör det sig om Clans of the Alphane Moon (1964), där  mentalpatienter  överges på en av Alpha Centauris  månar när det blir krig, skapar en civilisation baserad på sina sinnessjukdomar och inte alls vill betrakta sig som sjuka när jordiska myndigheteter många år senare behagar återvända till den kalla drabanten.

Men kan ni gissa den här  då:

57769755Ja — det finns väl ett antal starka kandidater bland Dicks sextiotalsromaner för den här titeln, men vinnaren är The Three Stigmata of Palmer Eldritch (1965), där titelpersonen gör sig till Gud genom att sprida en utomjordisk drog som inte bara förändrar missbrukarnas förnimmelser utan även själva verkligheten. (Man skulle kunna hävda att Palmer E ägnar sig åt en extrem  variant av Charles Mansons Acid Fascism — d v s att kontrollera sektmedlemmarna med hjälp av droger.)

Mozart-für-MarsianerÖh … Jaha … Mozart för marsianer är en förtjusande  Sience Fiction-titel, och omslaget verkar vara hoptotat av Max Ernsts påtända kusin från Potsdamer Platz, men jag kan för mitt liv inte räkna ut att det rör sig om Martian Time-Slip (1964 — igen, ja, Dick gav ut påfallande många av sina bästa böcker det året).

Vissa titlar är betydligt lättare:

Der-dunkle-Schirm

Titeln A Scanner Darkly torde ju anspela på Korintierbrevet i King James förnämliga bibelöversättning:

For now we see through a glass, darkly; but then face to face: now I know in part; but then shall I know even as also I am known.

Den svenska titeln på boken borde i överenstämelse med detta bli Såsom i en bildskärm:

Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel

Ingmar Bergman verkade vara i färd med att rekonstruera hela Korintierbrevet, eftersom det redan i nästa bisats följer en ny ångestmättad filmtitel:

men då skola vi se ansikte mot ansikte.

Tyvärr hemsöktes Ingmar av Bengt Ekerots bleka skepnad innan han hann beta av Kärleken söker inte sitt och Klingande Malm, ljudande cymbal … och nu har jag officiellt kommit bort från ämnet igen … Hursomhelst — Lutherbibel 1912 har i alla fall ordet ”dunkel” på rätt ställe, men i övrigt verkar inte bibelallusionen gå fram riktigt i den tyska titeln:

Wir sehen jetzt durch einen Spiegel in einem dunkeln Wort; dann aber von Angesicht zu Angesicht.

Ja — jag skulle kunna räkna upp teutoniska Dicktitlar tills mina dyrkade ponnies kom hem. Och då har jag inte ens börjat nosa på andra författare, som t ex Robert A Heinlein  …

Weltraummollusken_erobern_die_Erde_von_1965

Världsrymdsmollusker erövrar världen! Det rör sig förstås om boken som borde heta Marionettmästarna på svenska, men som dessvärre i stället heter …

DSC_0367

Jag misstänker alltså att jag kommer att få tillfälle att återkomma i ämnet …

Tipstack till John-Henri Holmberg som nämnde flera av de ovanstående pärlorna i en kommentar till en annan bloggpost om tyska titlar häromåret — och till Philip K Dick som  kallar sig själv för ”Horselover Fat” i den bisarra Romanen/Religisösa urkunden VALIS  …

Die_göttliche_Invasion

 

Den polska popens pionjärer

november 28, 2013

Till att börja med vill jag be om ursäkt för den något fältmässiga kvaliteten på klippet ovan.

Det visar  i alla fall ett gäng  oborstade sällar från en nordlig hamnstad vars säkra stämsång kontrasterar djärvt mot det svängiga  kompet.

Just det — jag pratar om Czerwone Gitary (Röda gitarrerna), grundade i Gdansk 1965 — stora i flera sovjetiska sattelitstater och inte sällan kallade Polens Beatles.

CzerwoneGitary2a

Och visst — inflytandet från moptopkollegorna i Merseyside är påtagligt, men Czerwone Gitary har dessutom något helt eget — hade de inte varit inhägnade av språkbarriärer och järnridåer tror jag att de hade hade kunnat slå även i väst.

Kul killar från Krakow — gruppen Skaldowie skördar kanske inte sina skönaste lagrar på mimandets altare — i gengäld spelar de superb slavisk sötsaks-psykedelia med visst Turtles-tycke …

Gruppen Trubadurzy å sin sida viftar synkoniserat med såväl  gitarrer som  d’Artagnan-skägg …

Kort sagt — den polska 60-talspopen är fantastisk — att jag inte upptäckt det tidigare …

Något säger mig att nedanstående Spotifylista kommer att utökas en del under kommande veckor …

Space Operans hjältetenor

oktober 17, 2013

Alastair-Reynolds

Alastair Reynolds — den walesiska Space Operans ledande namn.

Det som fick mig att börja läsa science fiction var nog främst Sense of Wonder-elementet — den intellektuella svindel man kan känna när man skådar djupt in i rymdens avgrund, tidens bråddjup, möjligheternas oändlighet.

Av tradition är det ju Space Opera-författarna som varit de mest pålitliga leverantörerna av den här typen av storslagen, kosmisk epik. Författaren John W Campbell kan sägas ha summerat vad det handlar om i två av sina tyngsta trettiotalstitlar …

118718

(Den här utgåvan av Campbells The Mightiest Machine äger jag faktiskt — jag köpte den på SF-kongressen i Brighton 1984)

Och …

tbsp001

Problemet är väl bara att de tidiga Space Opera-författarna mycket sällan lyckades leva upp till sina storståtligt svindlande titlar inne i själva böckerna.

John W Campbell är till exempel flerfaldig amerikansk mästare i Tell me Professor. Så här inleds romanen The Mightiest Machine:

”I SUPPOSE,” SAID Don Carlisle with a look of disapproval, ”that this, too, is the ‘latest and greatest achievement of interplanetary transportation engineers.’ They turn out a new latest and greatest about once every six months -as fast as they build new ships in other words.”

”You should talk!” Russ Spencer laughed. ”One of the features of that ship is the new Carlisle air rectifiers, guaranteed to maintain exactly the right temperature, ion, oxygen, and ozone content as well as humidity control. But, anyway,” he went on, turning to his friend, ”I wish you could have made this discovery just two years earlier. It was the dream of dad’s life to build the first meteor-proof ship in the Spencer Rocketship Yards. You physicists were mighty slow about that. You’ve done the miracle now–I hope–but I wish you could have done it sooner.”

Jo — jag vet. Lite expositionsdialog får man  tåla. Men den här tell me professor-festivalen pågår sida upp och sida ner i samma oförtröttligt didaktiska stil — Russ och Don grälar framförallt om vilket som är bäst, fysik eller kemi (snacka om battle of the ages) — tills läsaren allvarligt börjar misströsta om att någonsin komma fram till den där mäktiga maskinen.

Men så, efter något tiotal sidor av ohöljd exposition  nämns den äntligen  (vi  lyssnar — otroligt nog –  fortfarande till de unga vännernas  munhuggande om fysik kontra kemi):

”I saw a machine. It was the mightiest machine that could ever exist. It was an atomic, better, a material engine. It burned matter to energy. Most of the energy was electrical in nature at one stage of the process, but it was converted to heat and light and other forms of energy [...]

”It was a star. Any star. It was the Sun, the mightiest machine man ever observed.

Plötsligt befinner vi oss alltså inne i högstadieuppsatsen ”Solen — en enorm vätebomb”. Besvikelsen är påtaglig.

Triplanetary2

Då är  inledningen på E E Smiths klassiker Triplanetary lite mer lovande:

Two thousand million or so years ago two galaxies were colliding; or, rather, were passing through each other. A couple of hundreds of millions of years either way do not matter, since at least that much time was required for the inter-passage. At about that same time—within the same plus-or-minus ten percent margin of error, it is believed—practically all of the suns of both those galaxies became possessed of planets.

Okej — Doc Smith lyckas kanske urholka en del av den sense of wonder som läsaren känner genom att ständigt komma med nya små knastriga korrigeringar ”or so”, ”or, rather, passing through each other” och så vidare — det blir liksom inget riktigt drag i vår kosmiska förundran när själva sagofarbrorn gör ett så småsömnigt, preciöst och petimetrigt intryck.

Nej — tacka vet jag Space Opera-skildringar i den här stilen:

It looked like a biology lesson for gods, or a snapshot of the kind of pornography which might be enjoyed by sentient planets.

Eller — apropå mäktiga maskiner:

The weapon, Volyova said, was one of the planet-killers. She was not really sure how it functioned; still less exactly what it was capable of doing. But she had her suspicions. She had tested it years ago at the very lowest range of its destructive settings… against a small moon. Extrapolating—and she was very good at extrapolating—the weapon would have no trouble dismantling a planet even at a range of hundreds of AU. There were things inside it which had the gravitational signatures of quantum black holes, yet which, strangely, refused to evaporate. Somehow the weapon created a soliton—a standing-wave—in the geodesic structure of spacetime.

And now the weapon had come alive, without her bidding. It was gliding through the chamber, riding the network of tracks which would eventually deliver it to open space. It was like watching a skyscraper crawl through a city.

Som ni möjligen märker rör det sig om en författare med lite mer stil och schwung än föregångarna. Trots detta har han lika tunga vetenskapliga meriter som E E Smith, Ph D — även om Alastair Reynolds Ph D är i astronomi snarare än kemi. Det innebär också  att han vet precis vad han talar om när han kommer in på kvanttfysik och neutronstjärnor — vilket han ofta gör, på det mest hisnande sätt.

9780575083097

Citaten ovan härrör från Reynolds roman Revelation Space, som utan tvekan är den bästa Space Opera jag läst — märkligt mörk, gotisk och ändå vetenskapligt korrekt ut i fingerspetsarna, en sällsam hybrid mellan ”hard SF” och skräckromantisk cyberpunk.

Författaren Dale Lucas gör en utmärkt summering av Reynolds estetik:

By infusing the wide-eyed cosmic ooh-aah of Arthur C. Clarke with the vertiginous cosmic terror of H. P. Lovecraft, Reynolds has managed to tap into our most visceral attraction-repulsion responses where space exploration is concerned, and manages to tell a ripping good yarn chock full of xenoarcheology, space pirates, and star-slaying alien outsiders. In short, Reynolds gives us space opera, but he does it with his foot planted squarely in the camp of scientific possibility, while still managing to make the future seem both wondrous and weird. Surely, no small feat.

Xenoarkeologi! Smaka på ordet! (Revelation Space inleds med en underjordisk utomjordisk utgrävning.)

Jag gillar särskilt de skräckgotiska och cyberpunkiga inslagen i Reynolds universum   — det förfallande jätterymdskeppet Nostalgia for Infinity är som en högteknologisk version av slottet Gormenghast hos Mervyn Peake — the melding plague (hur ska man översätta det? Lödarsjukan?) som angriper nanorobotar och implantat och smälter samman dem med bärarens kött, för att sedan börja skicka silverne rottrådar mot teknologisk utrustning i närheten för att smitta den också, är som en mardrömsvision av H R Giger — och sedan dessa uråldriga, utomjordiska civilisationer som känns lika kosmiskt främmande som Lovecrafts Elder Ones

Tidigare har jag alltså intagit min Space Opera sorgligt utspädd med bakpulver och förorenad av främmande substanser — men Alistair Reynolds erbjuder farmaceutiskt ren Sense of Wonder.

Jag läste ut Revelation Space häromkvällen och var så omtumlad att jag först tänkte att jag skulle sticka mellan med något lite lättviktigare — kanske lite steampunk av Cherie Priest — men jag kände raskt suget efter Uppenbarelserymden och kastade mig över den fristående uppföljaren Chasm City (ja — strikt talat rör det sig om en prequel som utspelar sig ungefär trettio år innan RS).

Jag fröjdar mig åt att det finns hela fem feta volymer som utspelar sig i  Revelation Space-universat.

Värst vad popen var populärkulturell idag

oktober 10, 2013

Serge Gainsbourg och Brigitte Bardot bringar sin hyllning till Bandes dessinées — tyvärr kräver klippet att man går vidare till YouTube för att kika — men det är det värt.

Häromdagen skrev jag om hur det kan låta när populärmusiken försöker ta sitt pedagogiska ansvar — men det är förstås vanligare att schlagersnickarna riktar blickarna mot mera trashiga tecken i tiden. Populärkulturens olika grenar har en naturlig tendens att korsbefrukta varandra lite hur som helst — ofta med bisarra och betagande bastarder som följd.

Trots detta sätter jag mig lite extra rak i stolen när jag exempelvis snavar på en katalansk kulturyttring som Lita Torellos skräniga sextiotalsschlager om Jules Verne …

För mig känns det lite grann som om Lautreamonts famösa paraply och symaskin ännu en gång oförmodat råkat stöta samman på ett dissektionsbord — med en surreal skönhets-chock som följd …

Samma sak gäller väl även i någon mån den vulkaniske skönsångaren Leonard Nimoys sagolikt spoilertäta slagdänga om Bilbo Baggins (som jag förstås skrivit om tidigare här på bloggen)…

Vi rekommenderar Leonard att inte säga upp sig från sitt dagtidsjobb. Fast det är klart — every man must have a hobbit. (Den som vill läsa fler tvivelaktiga ordvitsar om Nimoys sång hänvisas, som sagt, till det här gamla inlägget.)

Ja — för att summera en smula: det händer något märkligt när populärkulturella fenomen skildras i sång på det här sättet — vilket (som ni möjligen redan har gissat) utgör incitamentet till ännu en av mina Spotifyspellistor.

Jag saknar förstås en del favoriter på streamingsajten och därmed i listan — så t ex den halvobskyra DC-superhjälten Metamorphos minnesvärt märkliga signaturmelodi:

Strong as iron, homely as sin
Metamorpho! Metamorpho!
He’ll change into copper, cobalt or tin
Metamorpho! Metamorpho!

Ja — hursomhelst. Något säger mig att den här spellistan kommer att svälla ut en del med tiden, alltftersom jag får korn på nya sånger, och de gamla favoriterna dyker upp på Spotify ….

När populärkulturen tar sitt pedagogiska ansvar

oktober 7, 2013

36984

Gravity! Gravity!
All matter has a force
that pulls things to its core.
Gravity! Gravity!
Is what we call that force.

– Tom och Dottie förklarar attraktionskraft på ett tilldragande sätt

När man lyssnar på låten Gravity från Tom Glazers och Dottie Evans skiva Space Songs (from Ballads for the Age of Science) infinner sig vissa frågor:  Vilka utgör den tilltänkta målgruppen? Vem tror de kommer att införskaffa LP:n, lägga på den och sitta och stampa takten med ett brett leende på läpparna?

Jo, det kan jag tala om. Den här mannen:

isaac-asimov

En kemist med fradgande fantasi, sjövilda polisonger och intergalaktiska visioner.

Vi citerar ur Isaac Asimovs text Catskills in the Sky från Magazine of Fantasy and Science Fiction, augusti 1960:

Once I received, as a gift, a record entitled ”Space Songs.” It was intended for my children and so I called them both to my record player and we listened. They liked it, but as it happened, I liked it even more than they did. Realizing, unlike Sir Philip Sydney, that my need was greater than theirs, I quietly added it to my own record collection and have listened to it periodically ever since.

Men bortsett från personer som råkar vara såväl Science Fiction-siare som populärvetenskaps-profeter — vem uppskattade de här skivorna?

Saken är nämligen den att det kom ut en hel hoper album i serien  Ballads for the Age of Science …

album-covers

… alla komponerade av den oförtröttliga duon Hy Zaret och Lou Singer.

På sångarsidan verkar man ha anlitat artister med ett förflutet inom folkvisegenren — och framtiden en smula bakom sig (har man skäl att misstänka). Sångare som …

url

… den pedagogiskt knastriga Tom Glazer, vars långa spoken word-jam kring metereologi, jordatmosfärens skikt, och besläktade ämnen förgyller månget ett spår.

Fast det är klart — det är ju refrängerna som man går runt och gnolar på dagligdags:

What is the climate?
It’s the average weather
in a particular area!
What is the climate?
It’s the average weather
over a period of time!

(Rockabillyrökaren What is Climate?)

Eller varför inte …

Humidity is relative
but relative to what?
If I was quizzed on what it was
then I’d be on the spot.

(What is Humidity?)

Båda de ovanstående exemplen härrör förstås från skivan Weather Songs.

206339

För att nu inte tala om det originella paret Marais och Miranda, som lyckas pressa in närmast osannolika mängder vibrerande  patos i sånger som handlar om saker som grodornas  parningslekar …

In the spring the frogs had mated
the females eggs were expelled!
then the male frog fertilized the
eggs and said farewell!

(How Does a Frog Become a Frog?)

…eller urhästen Eohippos utveckling till den nutida springaren …

Marais och Miranda i kör: La la la! La la la! La la la! La la la!

Marais: There once was an animal called Eohippus.
What was Eohippus? The dawnhorse of course!

Miranda: The size of a fox! It’s front feet had four toes!
It’s hind feet had three toes! It fed upon leaves!

(Eohippos)

Dessutom utandas förstås alltsammans den där smått krampaktiga framtidsoptimismen som är något av femtiotalets signum. Tydligast ekar den kanske i sången Thumbnail Sketch Of Atomic Energy:

Hip hooray! We got atomic energy!
It could mean a better world for all!
Hip hooray! For those who made it come to be!

Ja — jag är förstås helt på det klara med att jag skrev om de här skivorna redan 2009, men sedan dess har sajten där de fanns att ladda ner försvunnit in i ettornas och nollornas stora mörker, samtidigt som bilder på Tom Glazer och Marais och Miranda blivit tillgängliga — men framförallt finns alla de sex skivorna i sviten numera på Spotify.

Här nedan har jag valt ut några av mina favoriter, och dessutom kryddat en aning  med vetenskapssånger från annat håll …

Tolkienillustratörernas drottning …

oktober 7, 2013

QueenMargrethe

Margrethe den andra heter hon.

Redan 1977 kom den danska utgåva av ringtrilogin som regenten illustrerat under sitt nome de Fantasy Ingahild Grathmer …

05DZQ4-_2tumblr_mf6i9hBVvy1rt17v9o1_400Margrethes illustrationer vann faktiskt också Tolkiens nådiga godkännande — även om han möjligen var beredd att ge den danska interpretatösen extra stilpoäng för att hon heter Þórhildur i mellannamn och räknar sina anor tillbaka till 900-talskungen Gorm den gamle …

Runenstein_Blauzahn_2

Runsten över Gorm den gamle, rest av sonen och kommunikationspionjären Harald Bluetooth

Såvitt jag vet är Margrethe dessutom den enda Sagan om Ringen-illustratör som kan räkna sig till godo att hon pryder grönländska frimärken …

002504

… när hon inte poserar på lokala vykort som inbjudande inuit …

greenland postcard queen matgrethe II greenlandic national costume

Huvudnyheterna 19: Alla vill vara Underhunden! ELLER Eddie Murphys dilemma!

september 26, 2013


Ladda ner kan man göra genom att högerklicka och spara HÄR.

Äntligen! Ett helt avsnitt vigt åt tidelag och röriga mash ups på åttiotalsfilmer!

Tidelag är tydligen inte förbjudet i Sverige om man inhämtar djurets samtycke. Vi förstår inte riktigt hur detta förväntas gå till.

Vi  bedriver självstudier i ämnet på Wikipedia och kommer fram till att:

1) Tidelagsfantasternas namn verkar genomgående innehålla ledet ”Jöns”.

2) Kyrkoherden Hindriks ko befann sig ofta i hetluften:

Den 21 januari 1609 brändes bonden Per Jönsson i Matarinki by, Övertorneå sn (bör vara identisk med husbonden på Piekko hemman), på bål, för tidelag med kyrkoherden herr Hindriks ko, vilken synd och grov missgärning han tillstod och bekände sig skyldig och brottslig vara.

Dessutom: Alla vill vara Underhunden — det vill säga betraktas som situationens wonderdog … jag menar underdog.

Det vill säga — alla utom Eddie Murphy som föredrar att vara top dog och har gått från att alltid vara i underläge i sina tidiga, framgångsrika filmer till att städse vara …

en_prins_i_new_york

… vilket har gjort det svårare för biopubliken att heja helhjärtat på honom.

Men kan man verkligen välja den krönta rollen — och ändå insistera på underdogprivilegiet? Vi försöker lösa Eddie Murphys dilemma genom att hålla pitchmöte för en ny film med den skämtsamme strupskrockaren — En Kung i Stockholm, där Murphy gestaltar Carl den XVI Gustaf.

Intrigen blir efterhand en intrikat gobeläng där vi väver in såväl Andrej Tarkovskjs Speed (Hästspårvagnens fart får inte sjunka under sex kilometer i timmen) som  kyrkoherden Hindriks olycksaliga ko och Camilla Henemark.

Avsnittet är inspelat med en radioreporter som fluga på väggen — ståupparen Anneli Abrahamsson, som dock hörs surra en smula i början och slutet.

På det hela taget gjorde dock AA ett mycket nyktert intryck.

I övrigt: Rockvideon/förtextsekvensen ur den pakistanska buskiskomedin  Tere Bin Laden som David pratar om i podden har ni här:

Så vitt jag förstår betyder ”Ullu da Pattha” (उल्लू दा पट्ठा ) ordagrant ”son av en uggla”  — en mera idiomatisk översättning verkar vara ”fårskalle”.

Det här är andra gången som debattens vågor svallar höga på Huvudnyheterna med anledning av Göta Lejons Gogo-Brigad. Men hur förhåller det sig egentligen? Är den marscherande ungdomsorkesterns stövlar verkligen så anskrämliga  som Jacob  antyder? Ja — döm själva:

I avsnittet talas det också om att Sven Otto Littorin inte längre har någon Facebooksida — något som får oss att drömma oss tillbaka till 2007 när arbetslinjens forne matador inte bara fanns på det sociala nätverket, utan även hade glömt att stänga sin sida för utomstående:

http://davidnessle.wordpress.com/2007/10/04/kittla-sven-otto-littorin/

Och för er som inte kan sluta grunna på Jacobs tänkvärda teori att seriös SF-skit kräver ett tema i bastant marschtakt så har jag sammanställt en liten Spotifyspellista för vidare utvärdering av bevismaterialet.

Ja — som ni märker har jag förstås manipulerat resultatet en aning genom att nästan utelslutande  använda versioner inspelade av marschorkestrar …

Huvudnyheterna 18: Lasse Åberg möter Kapten Ahab

september 20, 2013

23909

Okej — Ishmael, Queequeg och Ahab hade en något mera äventyrlig seglats än David, Ola och Lasse Åberg …


Eller högerklicka som om själve kapten Bligh farit i er och spara HÄR.

Inslaget ”Mitt sommarlov” fortsätter, nu med augustis begivenheter: David har — som vi nämnde i förra inlägget — varit på Gotska Sandön. Här berättar han lite mer om resan.

IMG_7183

Lasse Åberg tittar närmare på sjörövaren/vrakplundraren Peter Gottbergs fängelse på Gotska Sandön.

Ett av Lasses första möten med offentligheten skedde i det nästan parodiskt sextiotalssvängiga svartvita svenska humorprogrammet Partaj, vilket vi diskuterar i podden. Jag hittar inget Utubeklipp, utan illustrerar med Laugh In, den färgglada förlagan från Förenta Staterna (som har väsentligt högre Austin Powers-faktor än den svenska varianten):

Även Jacob upplevde styv kuling under augusti  — inne i sitt huvud. Han har läst Moby Dick och fått en veritabel … Ahabupplevelse! [cymbalslag]

Vi diskuterar den klassiska artonhundratalsromanen rätt ingående. Särskilt Jacob. Bland annat talar vi om hur  Ishmael sover skavfötters med en viss maorisk muskelman, det vill säga … Queequegteori! [cymbalslag]

Queequeg

Ja — det blir alltså ett poddavsnitt som är maritimt, intimt och … marigt

Okej — den ordleken höll inte hela vägen … [inget cymbalslag].

moby_dick_1956

Moby Dick — nästan lika bra som Hajen …

(Ja — som ni märker är det här avsnittet en dag försenat. Jag brukar ju lägga ut Huvudnyheterna på torsdagar — men igår var jag upptagen med annat och försummade detta åliggande. Vi ber om ursäkt för förseningen. )

Något senare tillägg: Min vän Martin lyckades — till skillnad från mig — hitta ett klipp från Partaj på U-Tube. Här har ni det:

Ardy och Lasse syns ordentligt i bild första gången vid 03:05 — i synnerhet skönjer vi Lasses  sextiotalsyviga polisonger …

Som den oförtröttliga underhållningsarkivarie han är har Martin dessutom lyckats räkna ut vilken Monty Python-sketch som Lasse och Inger Åberg var statister i (detta  diskuteras nämigen i podcasten). Sketchen  återfinns här:

http://www.montypython.net/scripts/premise.php


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 94 andra följare