Arkiv för kategori ‘Nörd-O-Rama’

Dessa superbt sällsamma svordomssubstitutioner

maj 23, 2013

den_vilda_jakten_pa_stenen

En gång på nittiotalet satt jag framför min TV och tittade på TV3:s utsändning av Den vilda jakten på stenen — för det här hände sig på den tiden då folk fortfarande tittade på TV-kanaler, i realtid.

Det hände sig också på den tiden då mediautbudet var något mindre överväldigande, så att man ofta kom att se filmer tre eller fyra gånger. Därför visste jag att Danny De Vito när som helst skulle dyka upp i handlingen och väsa: ”Understatement of the year, asshole!”

Men det gjorde han inte — i stället blev det reklamavbrott. Och när pausen  var över hade De Vito redan återförenats med Michael Douglas och Kathleen Turner, utan att TV3-tittarna fick reda på hur det gick till — vilket bör ha varit förvirrande för de av oss som inte kunde filmen utantill.

I stället för att lemlästa Robert Zemeckis trivsamma actionäventyr kunde TV3 ha försökt skaffa fram en omdubbad version. Så gör de amerikanska TV-bolagen när de vill visa en filmsuccé där folk är lite fula i munnen.

MV5BMTIzMjkzMTg1N15BMl5BanBnXkFtZTcwNDc1ODkyMQ@@._V1_SY317_CR5,0,214,317_

På så vis får unga oskyldiga amerikanska  TV-tittare för sig att Ferris Bueller säger “Pardon my French, but you’re an aardvark!” i stället för det där andra fula a-ordet som TV3 hindrade Danny De Vito från att spotta ur sig. (Fira med Ferris heter filmen för övrigt, om ni ursäktar min svenska.)

Dessutom får de amerikanska TV-tittarna för sig att alla de hårdkokta typerna i The Usual Suspects i tur och ordning säger ”Hand me the keys, you fairy godmother!” — i stället för den aningen märgfullare repliken ”Hand me the keyes, you fucking cocksucker!”.

Ibland blir de här substitutionerna smått surrealistiska, som när Joe Pesci i Casino ilsket utropar:  “Forget me? Forget you, you mother forgetter!”

Eller när Samuel L Jackson säger ”melon farmer” och ”melon farming” gång på gång i Tarantinofilmen Jackie Brown: “I will not hesitate to shoot a melon farmer like you”, “What kind of dumb melon farmer do you think I am?”

Faktum är att Samuels passionerade jordbruksintresse blir lite tjatigt efter ett tag, så  att censorerna ser sig tvingade att variera konfekten med uttryck som  “monkey fingers”, “monkey riders”, “motor scooter”, “motor flying” eller min storfavorit “mutual funding”: ”She better have my mutual funding money!”

Ovan kan ni se en kavalkad över de barntillåtna svordomarna i TV-versionen av  Jackie Brown — och melonfarmers i all ära, men frågan är om inte de bisarraste klippen är de där Samuel  säger ”shoot!” eller ”What the heck” — det är  något fantastiskt inkongruent, nästan bisarrovärldsaktigt  över anblicken av Tarantinoskådisar som låter som Ned Flanders …

John Goodman är mycket upprörd över att någon har träffat främmande personer i Alperna

Men den mest inspirerade svordomssubstitutionen någonsin måste vara scenen i The Big Lebowski där en rosensrasande John Goodman vandaliserar en bil medan han vrålar så att saliven sprutar:

”THIS IS WHAT HAPPENS LARRY!!! THIS IS WHAT HAPPENS WHEN YOU FIND A STRANGER IN THE ALPS!!! THIS IS WHAT HAPPENS! THIS IS WHAT HAPPENS WHEN YOU FEED A STRANGER SCRAMBLED EGGS!!!”

(För de läsare som till äventyrs undrar så har Goodmans ilska ursprungligen att göra med sodomi snarare än stärkande schweiziska skogspromenader.)

Här har de okända snillen som ansvarar för filmens nya ljudspår slutat censurera och börjat skapa stor surrealistisk poesi …

Och som den alltid lika välinformerade och spirituella Arika Okrent påpekar så bevarar omdubbningen av Goodmans tirad både originalets språkljud och rytm på ett föredömligt sätt:

The linguistic structural parallels are sound—it preserves the ”F a stranger in the A” pattern as well as the truncated trochaic tetrameter stress pattern.

(Ja — om sanningen ska fram så var det faktiskt från Arika jag fick uppslaget till det här blogginlägget — hon skrev nämligen om fenomenet på  Mental Floss. Äras den som äras bör …)

När panikens PR-byrå formar fasans fraseologi

maj 23, 2013

För att inte svimma — upprepa för dig själv: ”Det är bara en tagline … bara en tagline … bara en tagline …” Day-of-the-Dolphin

Day of the Dolphin (1973)

Av någon anledning är jag alldeles särskilt förtjust i taglines som på ett knaggligt och något omständigt sätt försöker återberätta halva handlingen i filmen — någonstans i gränslandet mellan marknadsföring och ren spoilerfestival: ”“Unwittingly, he trained a dolphin to kill the President of the United States”.  Ett bittert öde för den annars så pålitligt patriotiske Scott, hård tuggummituggande Pentagongeneral i Dr Strangelove och ännu hårdare Pansargeneral i Patton.

Men taglinen i Day of the Dolphin är ju i alla fall relativt  begriplig. Jag har lite svårare att få rätsida på …

Flesh-Eaters

The Flesh Eaters (1964)

Ni läste rätt — ”The only people who will not be STERILIZED with FEAR are those among you who are already DEAD!”

Min enda fråga: Får man pengarna tillbaka när man lämnar biosalongen antingen permanent ofruktsam eller hädangången? Eller får man hålla till godo med lite torrblod — ”Instant blood” — från biljettkassan? (Se affischens övre högra hörn.)

curse-of-the-faceless-man

Curse of the Faceless Man (1958) målar istället upp en måttligt avundsvärd livssituation: ”Begravd under eoner … förvandlad till sten … sökande efter kvinnor — kvinnor — kvinnor.”

Det är klart att det måste kännas kymigt.

Nej — då verkar det vara mera drag i Shriek of the Mutilated från 1974. ”A frenzied hunt for a hideous beast, uncovers an evil cannibal cult and death is the devil’s blessing.” Klart som korvspad alltsammans. Jag är särskilt förtjust i det illa placerade kommatecknet efter ordet ”beast”.  Dessutom återfinner vi en bonus-tagline på affischen: ”A corpse is bait in the trap of terror”.

shrkmutltd

Ja — Shriek of the Muilated verkar vara ett veritabelt påskägg av snärtiga, säljande sentenser. På VHS-omslaget får vi  ta del av en något annorlunda summering av handlingen:

SHRIEK-VHS

Studenter som söker efter Snömannen snavar i stället över en slaktarsekt på en skräckens ö. Okej — det förklarar i alla fall varför omslaget visar en huggtandsförsedd Kenny Rogers vars kroppsbehåring är ännu mera nallebjörnskramgo än vanligt.

Men varför de letar efter snömannen på en skräckens ö i stället för i Tibet framgår inte.

Och varför yetin ifråga  befinner sig i en högst normal amerikansk trappa är inte heller helt klarlagt.

Inte heller får vi veta vilka de där lemlästade personerna som hojtar så hemskt i titeln är.

Eller om Iver Film Services (The professionals at Pinewood) verkligen har kollat upp med The Academy of Motion Picture Arts and Sciences om det är okej att de använder Oscarsstatyetten i sin marknadsföring på det där viset … Är verkligen Shriek of the Mutilated den typ av filmkonstverk som Oscarsjuryn i första hand vill förknippas med?

Så många frågor …

Titanen från Krypton fyller 75

april 18, 2013

ActionComics1AP85

Ibland har träfiberrikt papper med dåligt färgtryck på en oväntat brant värdestegringskurva. Tidningen ovan torde inte längre gå att köpa för omslagspriset.

Som ni ser står det även ”juni 1938″ — men det är inte helt  sanningsenligt. I juni hade tidningen redan varit ute i en dryg månad , för den publicerades nämligen den 18 april 1938.

Och det innebär i sin tur att Stålmannen fyller 75 i dag. Det är bara att gratulera! Det har gått bra för grabben som färdades hela vägen från planeten Krypton som spädbarn i en liten rymdraket, utan ett enda blöjbyte (den förtätade doften i kapseln bör ha fått de hygieniska problemen på Apollo 8 att förblekna).

5035

Författaren Michael Chabon har talat om Stålmannenmyten som en allegori över flyktingens livsvillkor. Den gamla världen — Krypton (Europa) — förintas, av en oro som  är av geologisk (politisk) art. Två föräldrar med vagt hebreiskklingande namn — Jor-El och Lara — sätter ut sin lille pilt i vassen så att inte Farao ska döda honom tillsammans med resten av Israels söner — eller skjuter iväg en raket i sista sekunden, menar jag.

Unge Kal-El kommer till den nya världen, USA, där han byter till ett amerikanskklingande namn, i likhet med åtskilliga invandrare som passerar immigrationsmyndigheterna på Ellis Island.

Och som så många som tvingats byta land och liv har han en dubbel identitet — utåt är han Clark Kent, men innerst inne är han Kal-El.

En enda gång har Den maskerade proggarens och Stålmannens vägar korsats — det var när Proggaren skulle infiltrera Tomtens verkstad och begav sig till Nordpolen på själva julafton …

Proggaren möter Stålmannen 1 Proggaren möter Stålmannen 2

Ja — som ni märker riffar jag lite på Chabons idé om Stålmannen som immigrant. Resten av berättelsen återfinner ni i albumet Den maskerade proggarens stora röda.

Men Stålmannenmyten inrymmer även tendenser av en närmast motsatt art — engelskans ”Superman” betyder ju ordagrant ”Övermänniska” eller för den delen ”Übermensch” — och den granithårda mannen med de smala ögonspringorna kan  även ses som ett exempel på trettiotalets något osunda vurm för  stora starka män och antidemokratiska idéer.

I Stålmannens stamtavla intar även pulphjälten Doc Savage en framträdande plats — även om man kan diskutera om han är Kal-Els illegitime fader eller något slags avsigkommen morbror.

Denne övermänskligt starka och klyftiga individ figurerade främst i det pulpmagasin som bar hans namn –  en sadelhäftad tidning, tryckt på mycket uselt papper som i varje nummer innehöll en hel roman om den superlativt begåvade doktorns bravader.5030

Doc Savage kallades tillochmed för en ”Superman” — men inte nog med det …

5025

… han har dessutom en Ensamhetens Fästning  på Nordpolen — och den heter rentav ”Fortress of Solitude”, precis som Stålmannens tillhåll  …

(Ja — Doc Savage är visserligen en vanlig jordmänniska och så tillvida ingen superhjälte i modern bemärkelse — men parallellerna mellan honom och Siegel och Shusters snillefoster är ändå rätt bestickande, som ni ser.)

59203998

Superman1

I Sverige kallades Kal-El för Titanen för Krypton när han första gången dök upp i Jules Verne-magasinet 1940. Den svenska färgläggaren lät av någon anledning pietetsfullt bli att färglägga hans långkalsonger, som hade den rätta, vagt ljusgula Isabellafärgen under stor del av fyrtiotalet. Kalsongerna byttes inte ens när både tidningen  och Titanen ömsade namn efter några år och blev  …

jvmstlm

Själv har jag fascinerats av Stålmannen sedan jag blev läskunnig — och den period i Kal-Els liv som intresserar mig mest är utan tvekan de udda åren från sent femtiotal och fram till sent sextiotal när tidningen verkade framställas av en kommitté av subversiva supersurrealister — klimaxet  på en s k ”Silver age”-perioden. Den har jag avhandlat tidigare här på bloggen, som minnesgoda läsare möjligen erinrar sig …

https://davidnessle.wordpress.com/2007/03/06/supersmaborgare/

https://davidnessle.wordpress.com/2008/11/13/aterkomsten-till-bisarrovarlden/

… och jag misstänker starkt att jag kommer få anledning att återkomma till den igen …

Så — ännu en gång — stort grattis, Kal-El lelle!

Dessa obegripligt testosteronstinna fyrverkeriförpackningar

september 6, 2012

Vi befinner oss på en fyrverkerifabrik någonstans i Guangdongprovinsen i Kina. Runt ett sammanträdesbord sitter ett antal allvarliga, kostymklädda herrar — men just nu hänger kavajerna över stolsryggarna och skjortärmarna är uppkavlade. De är redo att hugga i. Chefen tar till orda:

”Vi måste se upp med indierna. Coronations nya smällare Nazi Bomb stjäl marknadsandelar från oss. Det här med att ha en huggtandsförsedd, nationalsocialistisk Chewbacca som löper amok med ett maskingevär på förpackningen verkar vara ett succérecept. Vi kanske borde prova något liknande.”

”Okej”, säger en nyanställd förmåga. ”Behöver vi oroa oss för copyrightproblem?”

Herrarna kring bordet skrattar hjärtligt.

”Skämt åsido”, säger en av dem. ”Vad sägs om att vidareutveckla det här med monster som kommandosoldater? Jag tänker mig en barbringad, kraniehövdad zombie som har kommit med i gröna baskrarna. Kan det vara något?”

”Ja! Vi döper den till Night Raider!” infaller en kollega.

Chefen stryker sig tankfullt över sin hårlösa haka. ”Nja. Jag vet inte … jag tycker det låter lite tamt. Men om vi vräker på med högar av kranier på marken, några exploderande skyskrapor i fonden och kallar produkten för Death Stalker Time Bomb så kan det möjligen funka.

”Personligen tycker jag att hela den här grejen med zombie-elitsoldater som löper amok i ett postapokalyptiskt landskap känns lite trött”, infaller en av mötesdeltagarna. ”Jag vill prova något helt nytt. Vad säger ni om en rosenrasande, vilt grimaserande King Kong med vingar?”

En av hans kolleger suckar. ”Kwong Hing Tai i Macao har redan gjort den. Men vi kanske kan spinna vidare lite på King Kong-konceptet. Vad tror ni om att han istället  flyger över himlen sittande grensle på Empire State Building som på något vis har förvandlats till en raket?”

Chefen stryker sig tankfullt över hakan igen. ”Hmmm. Det kan gå. Om vi har Frihetsgudinnan i förgrunden och kallar produkten för Lady Manhattan

Stjärnorna twittrar det lika om någon är född eller död

mars 14, 2012

… för att nu parafrasera Filipstads store son.

Tydligen sammanstrålar Venus och Jupiter denna vecka på ett spektakulärt sätt — och själv har jag just skaffat ett twitterkonto, en tilldragelse av något mindre kosmisk signifikans.

Jag har i det längsta hållit mig borta från Twitter eftersom jag vet att jag är något av en Infoholic — vanligt, gammaldags Internet, en blogg och ett Facebookkonto räcker bra för att distrahera mig till oigenkännlighet. Om jag till det lägger en möjlighet att få reda på vad världens ledande andliga ljus äter till frukost varje dag så fruktar jag att min hjärna kommer att explodera på ett David Cronenberg-artat vis.

I natt när jag letade på hårddisken efter ett någotsånär presentabelt foto på mig själv fann jag det här tjusigt ljussatta studioporträttet som Lars Brunström tog när jag var gästlärare på Kyrkerud 2006 — en pojkspoling på 45 ”vårar”. Men eftersom jag inte hittade någon annan vettig bild använde jag ungdomsporträttet som profilbild på Twitter. Den som till äventyrs är intresserad av att se fler överposerade stilstudier från samma session hänvisas till det här gamla blogginlägget.

Men icke desto mindre föll jag till föga — ibland länkar folk till bloggen på Twitter och det retar mig att jag inte kan ta del av de 140 högintressanta  tecken som de har spritt genom den Världsomspännande Infosprinklern (mitt nya, ännu icke copyrightade namn på Internet).

Främsta syftet med mitt twitterkonto är att missionera för bloggen — försöka upplysa vilseförda själar om att 3768 tecken säger mer än 140, eller i alla fall räcker längre. Dessvärre har jag redan börjat lägga upp sjuttonhundratalsaforismer, följa Amitabh Bachchan, Urmila Matondkar och Joan Rivers samt de av mina vänner som sprider sina portionsförpackade visdomar via sajten.

Det här kommer aldrig att sluta väl …

Vid Profetens skägg! Dramatisk Dickdokumentär!

januari 25, 2012

Här ovan ser vi det senaste belägget för att nördiga nischintressen är det nya mainstream — en dokumentär om Philip K Dicks liv och gärning som sändes på Science Channel i slutet av förra året i serien Prophets of Science Fiction.

Jag är lite kluven till programmet ifråga — visst är det jättebra att Dicks författarskap exponeras för en bredare publik, Ridley Scotts minnen från sina möten med författaren under arbetet med Blade Runner är fascinerande att ta del av, och Paul Verhoeven är lika vergnügende verrückt och vildögd som vanligt.

Men jag förstår fortfarande inte varför alla TV-dokumentärer måste vara så generöst kryddade med klyschor. Inte sällan verkar de vara skrivna av någon praktikant som har sett på tok för många gamla actionfilmstrailers och känner ett överväldigande behov av att inför varje reklamavbrott bränna av någon av de tröttaste standardfraserna: ”But HIS WORLD was about to CHANGE … FOR EVER!”

Fast Philip K Dick var ju inte bara en av historiens mest innovativa SF-författare — han var också  en skarpögd samtidssatiriker med synnerligen svart skämtlynne, och det är inte otroligt att han skulle ha skrattat gott åt anblicken av en aktör i ett av tidernas minst övertygande lösskägg som står och stirrar fjärrskådande in i tjugoförsta århundradet och föreställer hans nåd själv … (Denna praktfulla ansiktsbehåring — som verkligen får en att börja ifrågasätta verklighetens natur — kan ni inspektera 1.56 in i U-tubeklippet ovan. Som en ytterligare Verfremdungseffekt envisas textningen ofta med att ligga före själva programmet, vilket gör oss alla till precogs i bästa Dickanda.)

Men som sagt — på det hela taget är det väl behjärtansvärt att man missionerar för detta inflytelserika, men ändå på många sätt märkligt förbisedda författarskap.

Och den som vill se en något bättre Dickdokumentär rekommenderas att istället klicka på länken ovan och se Philip K Dick — A Day in the Afterlife. Om inte annat kan ni hoppa till 0.56 i klippet och se Terry Gilliam göra en underbar liten hyllning till reklamparodierna i UBIK:

”Despite manufacturers warnings, I use PKD washing up liquid to unclog my brains. Why don’t you?”

Visa ord från en annan visionär.

Mina hjältar fortsätter hylla varandra — Robert Crumb har gjort en serie om Philip K Dicks religiösa uppenbarelser …

Bode i Falköping och Göteborg

januari 6, 2012

Johnny Bode och Hasse Ekman var goda vänner under en period — innan Johnny stal Gösta Ekman den äldres persiska matta. Hasse ger oss en mycket underhållande nidbild av sin forne kamrat i filmen Flicka och hyacinter, där Karl Arne Holmsten spelar en suspekt, slipprig och skabrös plattcharmör vid namn ”Willy Borge”.

Idag är det exakt hundra år sedan schlagercharmören, svärmorsdrömmen, sexsångspionjären och skandalartisten Johnny Bode föddes i Falköping.

För att fira den glada tilldragelsen reste en delegation från Johnny Bode-sällskapet under dagen till Falbygdens mörka hjärta och satte — i samarbete med kommunala krafter på orten — upp en minnesplakett över denne fallne antihjälte på hans födelsehus.

Själv var jag dessvärre förhindrad att delta, men jag tänker ta skadan igen i morgon när den stora jubileumskonserten går av stapeln på Oceanen vid Stigbergstorget. Jag är inkallad som stenkake-DJ och har samlat på mig högar av heta vax — en del Bode, men även härligt tvetydiga Hilmer Borgerling-låtar, sprudlande Sickan-sånger och trallvänliga Tutta-trudelutter — mycket annat att förtiga.

Ur Hasse Ekmans Flicka och Hyacinter från 1950.  Birgit Tengroth och Ulf Palme lyssnar på en stenkaka med Johnny Bodes alias ”Willy Borge” och pratar om plattcharmören. Palme är inte nådig: ”Jag känner den där typen. Vi var skolkamrater i Norra Latin, han var ett äckel redan på den tiden”. Mot slutet av klippet får vi se ett kort, suggestivt smakprov på Karl-Arne Holmsten som den hale Willy/Johnny …

Morgondagens konsert — som jag för övrigt gjorde reklam för redan i somras – verkar bli något i hästväg.

Den legendariska Lillemor Dahlqvist, Bodes mångåriga väninna och den inte längre så anonyma sångerskan på verk som Bordellmammas visor uppträder med en bukett Bodekompositioner. I övrigt bjuds vi på en bred blandning av Bodelåtar — från mera oskyldiga trettiotalsnummer till de skabrösa sjuttiotalsångerna — framförda av Bröderna Trück, Love Antell och Beata Harryson — samt som ett senkommet tillskott dessutom Sveriges ledande chapeau-claque-estradör Mattias Enn.

Mirakulöst nog finns det faktiskt fortfarande ett antal biljetter kvar — förköpskassan är stängd, men kultur- och skandalintresserade kan med fördel ta sig till Oceanen vid Stigbergstorget i morgon klockan 19.00 och pröva sin lycka i dörren. För att bli insläppt i helgedomen måste man bli medlem i Bodesällskapet (pris 100 kronor) samt lösa biljett (för facila 50 kronor) — omätliga kulturskatter, suspekta sånger och vansinniga nazistiska apdvärgar väntar er på andra sidan porten …

Mer information hittar ni på Johnny Bode-sällskapets hemsida.

Skylten på Bodes födelsehus — Storgatan 11 i Falköping, Kilanderska huset — är formgiven av Lisa Lundgren, och jag anar att det är Gustaf Görfelts förtjänst att Johnny Bode numera officiellt bär hederstiteln ”skandalartist” …

A strange kind of car crash pile-up of antique adjectives

oktober 26, 2010

I senaste avsnittet av BBC:s podcast Arts and Ideas  diskuterar Matthew Sweet H P Lovecraft med ett par karakteristiskt kunniga och välformulerade brittiska skribenter. Bland annat presenterar författaren China Miéville en av de mest insiktsfulla snabbanalyser av Lovecrafts språk som jag någonsin har hört. Så här säger han:

He thought of himself as an antiquarian. He thought what he was doing was riffing off antiquarian literature, but actually he’s not at all. He creates this strange kind of car crash pile-up of antique adjectives, and in so doing I think kind of ends up kind of fracturing kind of received language in a kind of pulp version of what the modernists were doing. So I think there is an analogy between his project and someone like Joyce.

Ladda ner programmet här – Lovecraftavsnittet upptar ungefär sista kvarten. (Glädjande nog verkar Arts and Ideas-programmen ligga ute någon månad nuförtiden, så det är inte fullt lika bråttom med att plocka ner dem som tidigare.)

Och medan jag ändå är i tipsartagen passar jag även på att rekommendera programledaren Matthew Sweets underbara dokumentär om brittisk b-film från 2008 — Truly, Madly Cheaply. Det enda U-tube-excerpt jag kan hitta är nedanstående avsnitt om Biker-Zombie-rullen Psychomania, men det borde räcka för att driva valda delar av läsekretsen till vidare efterforskningar:


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 78 other followers