Archive for the ‘Nörd-O-Rama’ Category

Dmitrij fyller år!

september 25, 2014

Композитор Дмитрий Шостакович, 1934 год

Harry Potter upp i dagen — ett ungdomligt snille.

Idag firar vi den sovjetiska orkestralmusikens ledande enfant terrible — med viss tonvikt på ”enfant”, för rätt långt upp i åren såg denne dissonante gigant ut som en tolvårig konfirmand …

Photo 2013-08-28 12 44 30

Sjostakovitj träffar en katt …

Hur som helst — hundraåtta år hade han fyllt idag om han fått leva och ha hälsan, men tre paket sovjetiska cigg om dagen kräver ju sin tribut, så han lämnade det jordiska redan 1975.

Photo 2014-09-25 09 40 01

… och en gris

Själv är jag särskilt förtjust i Dmitrijs  tjugotalsproduktion,  den mest humoristiska avantgardemusik jag någonsin hört — en pendang till den vildsinta experimentlusta som utmärkte bröderna Stenbergs sovjetiska affischkonst under samma period — en avantgardism som paradoxalt nog är både lättillgänglig och rätt långtgående …

Photo 2013-02-18 11 10 33

Sjostakovitj går brandvakt. Alltså — han har inte låst sig ute efter en sen festnatt — han går faktiskt brandvakt, under den 900 dagar långa tyska belägringen av Leningrad.

Här nedan har jag ställt samman en Spotifylista med särskilt tonvikt på Sjostakovitjs lite lättare produktion — musik ur baletter, teaterföreställningar och filmer. Listan rekommenderas särskilt om man behöver ett tillskott av manisk energi för att städa lägenheten, mocka gödsel eller slå större gräsmattor med lie … (viss varning dock om ni viftar med vassa föremål — Sjostakovitj i alltför kraftig dosering kan leda till bärsärkagång …)

Kärlekskranka kraniers kavalkad

september 9, 2014

Photo 2014-09-09 00 03 10

Hovmästaren! En miniatyriserad man har drunknat i min drink! Dessutom gillar jag inte riktigt hur den där kraniekillen i kostymen kollar in mig … vad är det här för ett ställe egentligen?

Dryckesbrodern är sannolikt ett av alla dessa kärlekskranka kranier som det tidiga femtiotalets skräckserietecknare var så omåttligt förtjusta i. Han står gissningsvis just och finslipar sin raggreplik.

Photo 2014-09-09 02 00 59

För craniums just want to have fun! Ständigt vill  de släta av de levande med sina skelettnyllen.

Photo 2014-09-09 02 03 41

De är inte främmande för en liten Ménage à trois i gravens djup …

Photo 2014-09-09 00 05 59

… eller för mera avancerade aktiviteter …

Photo 2014-09-09 00 06 57

Men de flesta är trots ärbara kadaver som vill göra det rätta. (Min enda fråga: har inte döden redan skilt er åt?) Giftemål med hädangångna är förstås vardagsmat i de tidiga skräckseriernas universum — killen i bakgrunden kämpar för att undertrycka en gäspning.

Photo 2014-09-09 00 04 03

Titeln på den här tidningen förbryllar mig en aning — om det nu inte är så att det rör sig om en romansserietidning som riktar sig till just amorösa dödskallar. Annars är jag förtjust i hur killen visar sig vara en kranie-cabriolet som kan skala av sig ansiktet som en kapuschong … ett partytrick som inte verkar fungera på hans date för kvällen.

IMG_2286.JPG

Men är det något kraniekillarna inte gillar så är det när människor med mjukvävnad i ansiktet hånglar med varandra. Ta till exempel Harry här, som av obekant anledning har med sig hackan han mördades med i graven. Han uppskattar verkligen inte att gärningsmänniskorna står och vänslas framför hans sista viloläger.

Men man måste ändå beundra Harrys änka för hennes självbehärskning: ”Wait … Harry’s come back from the dead.”

Huvudnyheterna 20 — Laboranten i labyrinten

juni 12, 2014

140

( Lyssna ovan eller högerklicka och spara HÄR.)

Efter en halvårslång siesta har poddcasten Huvudnyheterna plötsligt vaknat till liv och raglat ut i köket. Eller rättare sagt till Davids arbetsrum, för det är där vi har spelat in. Akustiken visade sig vara betydligt bättre än i Stålhammars kök, och fåtöljerna gav dessutom hela processen en lite mer bakåtlutad karaktär.

skaggen1920

Det tidiga sextiotalets värsta skägghipsters.

Hade Breaking Bad hetat Laboranten i labyrinten om serien visats i svensk TV på 70-talet? Varför ser män i gammal svensk reklam så ofta ut som Reinhard Heydrich? Är brist på pengar det enda som kan rädda det arkitektoniska kulturarvet? Sprängde statsplanerarna hela Norrmalm i luften på femtiotalet bara för att kunna lura i utländska besökare att Sverige visst hade deltagit i andra världskriget? Är verkligen alla sextiotalets skägglurkar inbördes utbytbara — kan Cornelis vabba för Beppe? Kan Lasse O fylla Yngve Galmlins galoscher?

Ja — ska man tro ovanstående fantastiska klipp har vi i alla fall ett svar på den sista frågan — ett genljudande ja! Vreesvijk kapar Beppes godnattstund och synsvaga och lomhörda tittare märker ingenting.

Brita Borg hånar hipsters av 1961 års modell

Sedan talar vi om Betsy Palmers dilemma: tänk om sextio- och sjuttiotalets strävsamma skådespelare vetat att alla deras brödjobb och extraknäck i slasher-, skräck- och splatter-genren skulle leva för evigt på VHS, DVD och Bluray.

Betsy Palmer, känd från Fredag den 13 (1980) förklarar ännu en gång hur hon valde att bli en psykotisk knivmördare för att hon behövde en ny bil.

David ljuger för övrigt inte när han pratar om ”Raggoparden” — den fanns faktiskt i fyra djuriska färger …

Raggopard

David har även på fötterna när han hävdar att han kan spela ut Mel Brooks-kortet — det vill säga att han har rätt att driva med danskar eftersom han själv har danskt påbrå — bland annat den här etnografiske pionjären:

chr bahnson

Nordisk Familjeboks uggleupplaga är full av lovord för Davids mormorsmorfar.

Däremot blev det — i vanlig ordning — lite halvfel på andra ställen i avsnittet:

DSCF6744

PRESSTOPP! Three Towns är inte alls ”helskönt” — det är bara ”skönt” — David minns fel angående sloganen från den fantastiskt framgångsrika rebrandingkampanjen som fick ungdomen att börja dricka öl igen.

Några ytterligare förtretliga felaktigheter och förtydliganden: ”The Hum-Drum Willow” har visat sig vara en stor ask. Björnligan har mycket riktigt inte randiga kläder.  Reinhard Heydrichs dubbelgångare gjorde inte heller reklam för Stomatol utan för Vademecum, erinrar sig  David efter att vederbörligen ha rådbråkat sitt minne … (tyvärr finns reklamen varken på Filmarkivets sida eller på U-tube.)

 

Times_rogue_compositor

Ett lite längre utsnitt av William Harcourts  kampanjtal, som alltså upptog hela sidan 7 i Times — utan bilder.

 Episoden med sättaren som fick nog kallas tydligen för ”The Harcourt Interpolation”, efter politikern vars oändliga tirader till sist fick tryckeridrängen att avfyra en mäktig köttglosa —  se femte raden nedifrån i utsnittet härunder:

inclined for a bit of fucking

David ville minnas att detta skedde på 1890-talet, men faktum är att det inträffade redan 23 januari 1882.

 

Resan till Wiklandia

maj 14, 2014

DSCF3912

Jag har varit frilans sedan 1954 — och jag har aldrig saknat jobb”, ”Astrid ville ha konturlinjer på allting” — jag pratar med Ilon Wikland, en hjältinna bland illustratörer, på båten från Tallinn.

För många av oss förmodar jag att barndomen är något av ett förlorat paradis — ett land dit vi inte kan återvända.

Tänk er då hur det skulle vara om barndomens portar plötsligt slogs igen med ett genljudande brak när vi är tio för att sovjetiska tanks med slamrande larvfötter rullade in i Sörgårdsidyllen.

Tänk er att ni att ni som trettonåring tvingades lämna hemlandet som båtflykting och efter en stormig femdagars seglats hamnade i ett främmande land som ensamkommande flyktingbarn — och att ni sedan rent fysiskt var förhindrad under många år  från att återvända till barndomslandet för att det förvandlats till en Stalinstyrd Sovjetrepublik.

DSCF2758

Järnvägsstationen i Haapsalu (som betyder ”Asplunden”), med Norra Europas längsta överbyggda perrong, uppförd enbart för att tsarfamiljen inte skulle få sina klara pannor fuktade av en regnskur när de anlände till sommarnöjet.

langres1

Perrongen i Haapsalu på omslaget till bilderboken Den långa, långa resan, där Ilon Wikland skildrar barndomen, kriget och flykten till Sverige 1944 — nu utan konturlinjer.

DSCF3158

Den gula träsväskan var den enda ägodel som Ilon Wikland fick med sig till Sverige — nu finns den på Wiklandmuseet i Haapsalu.

Det är kanske inte så konstigt att Ilon Wikland har ett starkt och levande förhållande till sin barndom — något som gissningsvis hjälpt henne en hel del som barnboksillustratör.

Vad som möjligen förvånar är upptäckten att hennes bildvärld — något av det svenskaste man kan tänka sig — till stor del visar sig återge mellankrigstidens Estland.

DSCF2962

Här ovan ser ni t ex farföräldrarnas hus där Ilon tillbringade mycket av sin tid — en märkligt välbekant syn för den som är uppväxt med hennes illustrationer.

DSCF2966

Farfadern var präst i den ryskortodoxa kyrkan som ligger intill.

DSCF2952

Hans efterträdare har inte genomdrivit något fotoförbud inne i kyrkan utan nöjer sig med att anlägga moteld …

DSCF2922

Men den mest oväntade upptäckten i Haapsalu är nog ruinen av Biskopsborgen — bättre känd för svensk publik som Mattisborgen i Ronja Rövardotter

DSCF3384

Den något udda känslan när Mattisborgen plötsligt kikar fram mitt i stadsbebyggelsen …

DSCF3408

Efter lördagskvällens middag tog jag en kvällspromenad bort till borgruinen — och strax efter att jag tog den undre bilden hörde jag svagt en ensam kvinnoröst sjunga inifrån kyrksalen.

När Ilon Wikland var barn fick hon höra att det spökade i borgruinen — ett faktum som jag till all lycka inte kom ihåg förrän jag hade kommit hem till hotellet igen …

DSCF3434

Ja — som framgår av ovanstående har jag varit ute och rest igen. Och som så ofta är det Ola Olssons förtjänst — här nedan pustar vi båda ut en smula i det mysiga kaféet på Ilon Wikland-museet.

DSCF3196

DSCF3111

Museet har en fantastisk samling av illustrationsoriginal, omslag och — vilket jag ofta finner mest intressant — skisser och förstudier ….

I museibutiken finns mängder av klassiska Astrid Lindgren-titlar till salu på estniska — och jag fann det först inte det minsta anmärkningsvärt när resenären som stod bredvid mig råkade säga: ”Titta! Här har de alla böckerna på originalspråket.”

DSCF3011

Al Feldstein ur tiden

maj 2, 2014

bill-gaines-and-al-feldstein-in-1950

Ett foto från 1950 på två goda vänner som kommer att utöva ett enormt inflytande över femtiotalets tidsanda — till vänster förläggaren William M Gaines och till höger tecknaren, författaren och redaktören Al Feldstein. Mellan sig har de krispiga, mintiga, nytryckta exemplar av sina serietidningar som får det att vattnas våldsamt i munnen på mig.

Serielegenden Al Feldstein dog för några dagar sedan, den 29 april — han blev 89 år gammal.

Feldstein var en slitvarg. Under åren som EC-förlagets ledande kreativa kraft tecknade han oräknerliga seriesidor och tidningsomslag i sitt synnerligen precisa, detaljmyllrande och helt säkert mycket tidskrävande maner — dessutom skrev han en stor del av serierna i förlagets utgivning och redigerade ett antal titlar.

eckk1ns

Tre av EC-förlagets profiler — tecknaren Jack Kamen, författaren Feldstein och förläggaren Gaines (rutan är ur en serie skriven av Feldstein och tecknad av Kamen).

Allt detta är förstås imponerande nog i sig själv, men Feldstein var även central för skapandet av den moderna skräck- och SF-serien.

03_14_weirdscience_feldstein_1950septoct

Atombombsapokalyps på ett Weird Science-omslag av Al Feldstein. Han var förstås även redaktör och huvudförfattare på tidningen.

Ja, man kan gå längre och säga att Feldstein var en av dem som formade femtiotalets tidsanda — den där märkliga blandningen av blind tilltro till tekniken och panik och paranoia i atombombens skugga. Decenniets UFO-hysteri var kanske ett symptom på samma kluvenhet: Precis som teknologin kunde utomjordingarna uppträda både som frälsare och förgörare.

Allt detta var Al Feldstein en av de första som fångade upp och speglade i sina serier.

02_13_weirdscience_feldstein_1950julyaug

UFO-paranoia på ett annat Feldsteinomslag

Det är svårt att överskatta hur stort inflytande Feldsteins serier hade för det uppväxande släkte av baby boomers som kom att genomföra sextiotalsrevolten — säkert är i alla fall att det sena nittonhundratalets ledande fyrtiotalsfödda fantaster — som t ex Stephnarna Spielberg och King — är starkt influerade av EC:s ledande manusförfattare.

1780641_809741319043157_1964100120_n

Boris Karloff handlar serier med sin dotter

När Harvey Kurtzman i vredesmod hoppade av som redaktör för tidningen Mad 1955 gav Gaines jobbet till sin mest pålitliga påläggskalv. Feldstein behöll posten fram till 1984 och är alltså ytterst ansvarig för Mad Magazines gyllene år. Sedan gick han i pension.

Rätt välförtjänt, kan man tycka.

10755

Ett mycket prydligt Feldsteinoriginal till ett Tales of Terror-omslag.

Ponnydyrkarn K. Tjockis översatt till oigenkännlighet.

april 4, 2014

Philip K Dick må vara ”Der bedeutendste Autor der amerikanischer Science Fiction”, men detta verkar inte göra de tyska titelsättarna överdrivet pietetsfulla i sin hantering av den vildögde visionärens titlar. Eller vad sägs om …

Kleiner_Mond_für_Psychopathen

En liten måne för psykopater — som  Dick-dyrkarna i läsekretsen snabbt inser rör det sig om Clans of the Alphane Moon (1964), där  mentalpatienter  överges på en av Alpha Centauris  månar när det blir krig, skapar en civilisation baserad på sina sinnessjukdomar och inte alls vill betrakta sig som sjuka när jordiska myndigheteter många år senare behagar återvända till den kalla drabanten.

Men kan ni gissa den här  då:

57769755Ja — det finns väl ett antal starka kandidater bland Dicks sextiotalsromaner för den här titeln, men vinnaren är The Three Stigmata of Palmer Eldritch (1965), där titelpersonen gör sig till Gud genom att sprida en utomjordisk drog som inte bara förändrar missbrukarnas förnimmelser utan även själva verkligheten. (Man skulle kunna hävda att Palmer E ägnar sig åt en extrem  variant av Charles Mansons Acid Fascism — d v s att kontrollera sektmedlemmarna med hjälp av droger.)

Mozart-für-MarsianerÖh … Jaha … Mozart för marsianer är en förtjusande  Sience Fiction-titel, och omslaget verkar vara hoptotat av Max Ernsts påtända kusin från Potsdamer Platz, men jag kan för mitt liv inte räkna ut att det rör sig om Martian Time-Slip (1964 — igen, ja, Dick gav ut påfallande många av sina bästa böcker det året).

Vissa titlar är betydligt lättare:

Der-dunkle-Schirm

Titeln A Scanner Darkly torde ju anspela på Korintierbrevet i King James förnämliga bibelöversättning:

For now we see through a glass, darkly; but then face to face: now I know in part; but then shall I know even as also I am known.

Den svenska titeln på boken borde i överenstämelse med detta bli Såsom i en bildskärm:

Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel

Ingmar Bergman verkade vara i färd med att rekonstruera hela Korintierbrevet, eftersom det redan i nästa bisats följer en ny ångestmättad filmtitel:

men då skola vi se ansikte mot ansikte.

Tyvärr hemsöktes Ingmar av Bengt Ekerots bleka skepnad innan han hann beta av Kärleken söker inte sitt och Klingande Malm, ljudande cymbal … och nu har jag officiellt kommit bort från ämnet igen … Hursomhelst — Lutherbibel 1912 har i alla fall ordet ”dunkel” på rätt ställe, men i övrigt verkar inte bibelallusionen gå fram riktigt i den tyska titeln:

Wir sehen jetzt durch einen Spiegel in einem dunkeln Wort; dann aber von Angesicht zu Angesicht.

Ja — jag skulle kunna räkna upp teutoniska Dicktitlar tills mina dyrkade ponnies kom hem. Och då har jag inte ens börjat nosa på andra författare, som t ex Robert A Heinlein  …

Weltraummollusken_erobern_die_Erde_von_1965

Världsrymdsmollusker erövrar världen! Det rör sig förstås om boken som borde heta Marionettmästarna på svenska, men som dessvärre i stället heter …

DSC_0367

Jag misstänker alltså att jag kommer att få tillfälle att återkomma i ämnet …

Tipstack till John-Henri Holmberg som nämnde flera av de ovanstående pärlorna i en kommentar till en annan bloggpost om tyska titlar häromåret — och till Philip K Dick som  kallar sig själv för ”Horselover Fat” i den bisarra Romanen/Religisösa urkunden VALIS  …

Die_göttliche_Invasion

 

Den polska popens pionjärer

november 28, 2013

Till att börja med vill jag be om ursäkt för den något fältmässiga kvaliteten på klippet ovan.

Det visar  i alla fall ett gäng  oborstade sällar från en nordlig hamnstad vars säkra stämsång kontrasterar djärvt mot det svängiga  kompet.

Just det — jag pratar om Czerwone Gitary (Röda gitarrerna), grundade i Gdansk 1965 — stora i flera sovjetiska sattelitstater och inte sällan kallade Polens Beatles.

CzerwoneGitary2a

Och visst — inflytandet från moptopkollegorna i Merseyside är påtagligt, men Czerwone Gitary har dessutom något helt eget — hade de inte varit inhägnade av språkbarriärer och järnridåer tror jag att de hade hade kunnat slå även i väst.

Kul killar från Krakow — gruppen Skaldowie skördar kanske inte sina skönaste lagrar på mimandets altare — i gengäld spelar de superb slavisk sötsaks-psykedelia med visst Turtles-tycke …

Gruppen Trubadurzy å sin sida viftar synkoniserat med såväl  gitarrer som  d’Artagnan-skägg …

Kort sagt — den polska 60-talspopen är fantastisk — att jag inte upptäckt det tidigare …

Något säger mig att nedanstående Spotifylista kommer att utökas en del under kommande veckor …

Space Operans hjältetenor

oktober 17, 2013

Alastair-Reynolds

Alastair Reynolds — den walesiska Space Operans ledande namn.

Det som fick mig att börja läsa science fiction var nog främst Sense of Wonder-elementet — den intellektuella svindel man kan känna när man skådar djupt in i rymdens avgrund, tidens bråddjup, möjligheternas oändlighet.

Av tradition är det ju Space Opera-författarna som varit de mest pålitliga leverantörerna av den här typen av storslagen, kosmisk epik. Författaren John W Campbell kan sägas ha summerat vad det handlar om i två av sina tyngsta trettiotalstitlar …

118718

(Den här utgåvan av Campbells The Mightiest Machine äger jag faktiskt — jag köpte den på SF-kongressen i Brighton 1984)

Och …

tbsp001

Problemet är väl bara att de tidiga Space Opera-författarna mycket sällan lyckades leva upp till sina storståtligt svindlande titlar inne i själva böckerna.

John W Campbell är till exempel flerfaldig amerikansk mästare i Tell me Professor. Så här inleds romanen The Mightiest Machine:

”I SUPPOSE,” SAID Don Carlisle with a look of disapproval, ”that this, too, is the ‘latest and greatest achievement of interplanetary transportation engineers.’ They turn out a new latest and greatest about once every six months -as fast as they build new ships in other words.”

”You should talk!” Russ Spencer laughed. ”One of the features of that ship is the new Carlisle air rectifiers, guaranteed to maintain exactly the right temperature, ion, oxygen, and ozone content as well as humidity control. But, anyway,” he went on, turning to his friend, ”I wish you could have made this discovery just two years earlier. It was the dream of dad’s life to build the first meteor-proof ship in the Spencer Rocketship Yards. You physicists were mighty slow about that. You’ve done the miracle now–I hope–but I wish you could have done it sooner.”

Jo — jag vet. Lite expositionsdialog får man  tåla. Men den här tell me professor-festivalen pågår sida upp och sida ner i samma oförtröttligt didaktiska stil — Russ och Don grälar framförallt om vilket som är bäst, fysik eller kemi (snacka om battle of the ages) — tills läsaren allvarligt börjar misströsta om att någonsin komma fram till den där mäktiga maskinen.

Men så, efter något tiotal sidor av ohöljd exposition  nämns den äntligen  (vi  lyssnar — otroligt nog —  fortfarande till de unga vännernas  munhuggande om fysik kontra kemi):

”I saw a machine. It was the mightiest machine that could ever exist. It was an atomic, better, a material engine. It burned matter to energy. Most of the energy was electrical in nature at one stage of the process, but it was converted to heat and light and other forms of energy [...]

”It was a star. Any star. It was the Sun, the mightiest machine man ever observed.

Plötsligt befinner vi oss alltså inne i högstadieuppsatsen ”Solen — en enorm vätebomb”. Besvikelsen är påtaglig.

Triplanetary2

Då är  inledningen på E E Smiths klassiker Triplanetary lite mer lovande:

Two thousand million or so years ago two galaxies were colliding; or, rather, were passing through each other. A couple of hundreds of millions of years either way do not matter, since at least that much time was required for the inter-passage. At about that same time—within the same plus-or-minus ten percent margin of error, it is believed—practically all of the suns of both those galaxies became possessed of planets.

Okej — Doc Smith lyckas kanske urholka en del av den sense of wonder som läsaren känner genom att ständigt komma med nya små knastriga korrigeringar ”or so”, ”or, rather, passing through each other” och så vidare — det blir liksom inget riktigt drag i vår kosmiska förundran när själva sagofarbrorn gör ett så småsömnigt, preciöst och petimetrigt intryck.

Nej — tacka vet jag Space Opera-skildringar i den här stilen:

It looked like a biology lesson for gods, or a snapshot of the kind of pornography which might be enjoyed by sentient planets.

Eller — apropå mäktiga maskiner:

The weapon, Volyova said, was one of the planet-killers. She was not really sure how it functioned; still less exactly what it was capable of doing. But she had her suspicions. She had tested it years ago at the very lowest range of its destructive settings… against a small moon. Extrapolating—and she was very good at extrapolating—the weapon would have no trouble dismantling a planet even at a range of hundreds of AU. There were things inside it which had the gravitational signatures of quantum black holes, yet which, strangely, refused to evaporate. Somehow the weapon created a soliton—a standing-wave—in the geodesic structure of spacetime.

And now the weapon had come alive, without her bidding. It was gliding through the chamber, riding the network of tracks which would eventually deliver it to open space. It was like watching a skyscraper crawl through a city.

Som ni möjligen märker rör det sig om en författare med lite mer stil och schwung än föregångarna. Trots detta har han lika tunga vetenskapliga meriter som E E Smith, Ph D — även om Alastair Reynolds Ph D är i astronomi snarare än kemi. Det innebär också  att han vet precis vad han talar om när han kommer in på kvanttfysik och neutronstjärnor — vilket han ofta gör, på det mest hisnande sätt.

9780575083097

Citaten ovan härrör från Reynolds roman Revelation Space, som utan tvekan är den bästa Space Opera jag läst — märkligt mörk, gotisk och ändå vetenskapligt korrekt ut i fingerspetsarna, en sällsam hybrid mellan ”hard SF” och skräckromantisk cyberpunk.

Författaren Dale Lucas gör en utmärkt summering av Reynolds estetik:

By infusing the wide-eyed cosmic ooh-aah of Arthur C. Clarke with the vertiginous cosmic terror of H. P. Lovecraft, Reynolds has managed to tap into our most visceral attraction-repulsion responses where space exploration is concerned, and manages to tell a ripping good yarn chock full of xenoarcheology, space pirates, and star-slaying alien outsiders. In short, Reynolds gives us space opera, but he does it with his foot planted squarely in the camp of scientific possibility, while still managing to make the future seem both wondrous and weird. Surely, no small feat.

Xenoarkeologi! Smaka på ordet! (Revelation Space inleds med en underjordisk utomjordisk utgrävning.)

Jag gillar särskilt de skräckgotiska och cyberpunkiga inslagen i Reynolds universum   — det förfallande jätterymdskeppet Nostalgia for Infinity är som en högteknologisk version av slottet Gormenghast hos Mervyn Peake — the melding plague (hur ska man översätta det? Lödarsjukan?) som angriper nanorobotar och implantat och smälter samman dem med bärarens kött, för att sedan börja skicka silverne rottrådar mot teknologisk utrustning i närheten för att smitta den också, är som en mardrömsvision av H R Giger — och sedan dessa uråldriga, utomjordiska civilisationer som känns lika kosmiskt främmande som Lovecrafts Elder Ones

Tidigare har jag alltså intagit min Space Opera sorgligt utspädd med bakpulver och förorenad av främmande substanser — men Alistair Reynolds erbjuder farmaceutiskt ren Sense of Wonder.

Jag läste ut Revelation Space häromkvällen och var så omtumlad att jag först tänkte att jag skulle sticka mellan med något lite lättviktigare — kanske lite steampunk av Cherie Priest — men jag kände raskt suget efter Uppenbarelserymden och kastade mig över den fristående uppföljaren Chasm City (ja — strikt talat rör det sig om en prequel som utspelar sig ungefär trettio år innan RS).

Jag fröjdar mig åt att det finns hela fem feta volymer som utspelar sig i  Revelation Space-universat.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 101 andra följare