Elementärt, min käre Jung
maj 3, 2008
Jag har alltid varit förtjust i historiska — och kulturhistoriskt inspirerade — deckare, och jag är beredd att utstå vissa lidanden för att tillfredställa min vurm (Hur ska man annars förklara att jag har läst alla Dan Browns böcker, trots att karln skriver som en dyslektisk charkuterist som råkat snava över en manual över de billigaste bestsellerknepen — för den som till äventyrs undrar så anser jag att Deception Point är “bäst” medan Digital Fortress får Tom Clancy att framstå som technothrillerns Tolstoj).
Besvikelserna har varit många under decennierna , men de senaste åren har det faktiskt — glädjande nog — dykt upp ett antal böcker som levt upp till högt ställda förväntningar: Iain Pears sköna sextonhundratalsdeckare An Instance of the Fingerpost, till exempel, och Boris Akunins Fandorinböcker, där tsartidsnostalgin ligger som en skimrande sepiahinna över sidorna.
Men den kanske bästa historiska deckare jag någonsin har stött på — Jed Rubenfelds The Interpretation of Murder — kom ut förra året, och tursamt nog har den redan lyckats leta sig så långt ner i näringskedjan att jag hittade den på en loppis häromdagen, inköpte den och genast glupade i mig den.
Handlingen tar avstamp i Freuds och hans vanartiga CG lär-Junges New York-besök 1909, men lyckas även inkorporera byggandet av Manhattanbron, mordet på Stanford White och åtskilliga andra av periodens on dits. Interpretation är den bok jag hoppades att Nicholas Meyers The Seven Per Cent Solution skulle vara på åttiotalet och att Caleb Carrs The Alienist skulle vara på nittiotalet (för att nu bara nämna två smått snöpliga läsupplevelser).
Det ligger för övrigt nära till hands att jämföra Interpretation … med The Alienist — inte bara för att omslagen är nästan löjligt lika varandra (en händelse som påminner ovanligt mycket om en tanke). Båda böckerna handlar om hur psykonalalysen kom till USA, och om hur pionjärer motarbetas av puritaner när de försöker lösa ett mordfall med de nya metoderna.
Men The Alienist hemfaller åt en av den historiska romanens dödssynder: den envisas med att ha ett persongalleri där många av de uppträdande är så moderna, upplysta, atypiska och allmänt politiskt korrekta att man börjar fråga sig varför romanen överhuvudtaget ska utspela sig vid förra sekelskiftet. Jag menar inte att en historisk roman är tvungen att bara skildra personer som är rasister, misogyniker och obegripligt inskränkta — men om huvudpersonerna bara känns som nutidsmänniskor i lustiga hattar och kostymer så blir framställningen tämligen platt och ointressant. Utmaningen för den historiska romanen är snarare att skildra människor fångna i sin tids perspektiv och försöka levandegöra och förklara deras bevekelsegrunder.
Det tycker jag att juridikprofessorn Jed Rubenfeld lyckas ovanligt bra med i Interpretation of Murder. Och han har dessutom lyckats skriva en deckare vars intrig drivs framåt av psykoanalytiska resonemang som man kan läsa utan att börja skruva sig olustigt på sidan 37.
Psykoanalys i populärlitteratur och på film höjer sig sällan särskilt mycket över nivån i Hitchcocks Spellbound, där Ingrid Bergman tolkar Gregory Pecks drömmar med samma absurda lätthet som om hon höll på med pysselsidan i Kamratposten. De psykologiska resonemang som förs i Interpretation är A) relevanta för handlingen och B) övertygande.
Rubenfeld lyckas skriva i en stil som är en elegant sekelskiftespastisch men ändå har ett eget uttryck, och skapar en svårartat spännande sidvändare som dessutom har betydande litterära kvaliteter — Freuds och Jungs gräl om Oidpuskomplexet hade inte skämts för sig i en roman av något slag , men i en pusseldeckare är det något av en uppenbarelse. Som en extra bonus visar sig deckargåtan vara en av de mer komplexa och tillfredställande jag tagit del av på länge.
Min enda kritiska anmärkning är nog att JR envisas med att växla mellan första och tredje person i framställningen — det får mig att likt Stig Järrel utropa “Fusk, min herre! FUSK!“(Men när man väl vant sig stör greppet faktiskt mindre än vanligt i den här boken).
