What the Dickens?

EN Berättelse av Två Stor stad , vid Rödingen Dickens. Engelsk advokaten Sydney Kartongen lever en insubstantial och olycklig liv. Han faller under den stava av Klar Man på djur , utom Klar gift Rödingen Darnay. När Darnay går till Paris till rädda en sätta i fängelse familj hålla kvar , han blir assla inne om snara om brutal Franske Revolution och är sig själv sälta i fängelse och döma till guillotine. Utom Sydney Kartongen , i kärlek med en kvinna han kan icke har , kommer upp med en daring planera till rädda henne man.

It was the best of translations, it was the worst of translations — för att nu parafrasera Rödingen Dickens själv. Min vän Martin hittade den här (sidan verkar rent allmänt väldigt ambitiös — i Firefox är den kryptiska texten till hälften dold av ett reklamfönster, så man måste markera den och klippa och klistra för att kunna se den i sin helhet).

Jag måste erkänna att jag ställde mig en smula oförstående till delar av handlingsreferatetet. Jag förstod t ex inte riktigt vad det innebar att Sydney Kartongen “faller under den stava av Klar Man på djur”. Lyckligtvis — eller tyvärr kanske jag ska säga, för det är något tilltalande med det totalt kryptiska — lyckades jag googla rätt på den engelska originaltexten, och insåg att “Klar Man på djur” ursprungligen hade hetat “Lucie Manette”. Alla verkligt grundliga översättare ser ju till att även de enskilda stavelserna i egennamnen överflyttas till klingande svenska.

Här är ursprungstexten i sin helhet:

British barrister Sydney Carton lives an insubstantial and unhappy life. He falls under the spell of Lucie Manette, but Lucie marries Charles Darnay. When Darnay goes to Paris to rescue an imprisoned family retainer, he becomes entangled in the snares of the brutal French Revolution and is himself jailed and condemned to the guillotine. But Sydney Carton, in love with a woman he cannot have, comes up with a daring plan to save her husband.

Boven i dramat — vid sidan av Robespierre då — verkar vara ett automatiskt översättningsprogram (dock inte Babelfish, för det klarar inte att översätta texter till något som ens vagt påminner om svenska) — även om jag naturligtvis hellre föreställer mig hur någon strävsam individ sitter och bläddrar febrilt i lexika för att på bästa sätt kunna skildra Sydney Kartongens och fröken Man på djurs öden och äventyr …

Senare tillägg: Just de här översatta egennamnen ger mig en alldeles särskild tillfredställelse. Vem vill inte läsa Liv på det Mississippi är Märke Twain, eller Näbb Kompis , vid Eremit Melville? (Den där sista var kanske lite svår — det rör sig om Billy Budd av Herman Melville.) Men varför blir ordet “by” omväxlande “är” och “vid”? Programmet verkar en smula kapriciöst, minst sagt. I Sinne och sensibiliteten vid Jane Barsk får vi stifta bekantskap med de oförglömliga personerna “Elinor Marianne, och Margarin” — och i The New Chronicles of Rebecca (som egendomligt nog inte har någon svensk titel) har titelpersonen lyckats byta namn till “Göra uppror”:

Med henne familj i ekonomisk vanskligheten , Göra uppror är sände till bo med henne två säng , okänslig tanterna , vem inte uppskatta den ung flicka förolla och kraft.

.Ja — jag skulle kunna hålla på tills korna kommer hem. (Och det misstänker jag att de redan gjort — my cows have come home to roost … )

Det tuffaste språket

Vi tycks behöva ett språk som framstår som aningen fräckare än de andra — med mera feeling, stimmung och je-ne-sais-quoi. På sjuttonhundratalet fräckade man sig på franska — på artonhundratalet var det tufft att tyska till och under nittonhundratalet har engelskan haft den vassa edgen. Man börjar fråga sig när färöiskan ska få chansen.

Vi svenskar fräckar oss så fucking mycket med engelska att vi börjar bli någotsånär bra på språket — under åttiotalet kunde tidningar ha annonskampanjer där de stolt förkunnade att de var “BORN IN THE SWEDEN”. Det skulle förmodligen inte hända idag. En rockklubb i Sala satte upp en skylt där de talade om att de “MAKES PEOPLE HAVE PARTY”. Det skulle fortfarande kunna hända. Ja, ja. Okej. Men rent generellt har vi i alla fall blivit bättre på att hantera den där tuffa mixturen av medeltidsfranska och vikingadanska.

Men för de världsmedborgare vars språk inte ens är avlägset släkt med det som talas i det fjärran

kan det ju vara extra svårt att uppfatta de finare nyansskiftningarna och valörerna …

Risken finns att budskapet bär på en språklig laddning med en sprängkraft som man inte riktigt hade eftersträvat …

Eller att ord har oönskade bibetydelser …

Sen kan man ju också fråga sig hur mycket som har att göra med rent kulturellt betingade skillnader …

Och ibland kan man rentav undra om de driver med oss …

(Bilderna har jag helt skamlöst snott från Engrish.com — en sajt helt ägnad åt brittisk-babylonisk språkförbistring.)

Spöksamerna i skyn

Ett tag hade jag för vana att koppla av från jobbet genom att översätta evergreens. Det kan kanske tyckas lite märkligt att jag flydde från översättningsarbete till — ännu mera översättningsarbete, men det fungerade ändå som vila. Den enda hållbara definitionen på vad som utgör en “hobby” är att verksamheten inte ger upphov till någon finansiell avkastning eller är otillbörligt nyttig på något annat sätt — och i det avseendet uppfyller mina låtöversättningar högt ställda krav på hobbyaktighet.

Här är till exempel min översättning av countryklassikern Ghostriders in the Sky. Dessvärre har jag bara kvar tre av de fyra verserna — jag minns att jag översatte även den fjärde versen, men i något plötsligt anfall av PK-paranoia strök jag den, och nu kan jag inte rekonstruera ordalydelsen.

En gammal same drog till fjälls en mörk och kulen dag.
Han stannade och vilade invid ett vattendrag.
Då såg han plötsligt framför sig en vild fantastisk syn.
En rödögd flock av renar högt över skogens bryn.
Yippieaiey, yippieayo
spökrenarna i skyn.

De hade svarta blanka horn och deras märkning brann
och hårda hovslag åskade kring himmelskt betesland.
Han stod där blek av fasa när han fick se en hop
av samer springa efter och hörde deras rop:
Yippieaiey, yippieayo
spöksamerna i skyn.

Sjukligt bleka magra män med tomma ögonhål
som vill ringa in sin hjord men aldrig når sitt mål.
För evigt ska de jaga kring i rymder utan slut
och himlavalvet ekar av blodisande tjut:
Yippieaiey, yippieayo
spöksamerna i skyn.

Som jämförelsematerial publicerar jag även originalversionen av texten.

An old cowboy went ridin’ out one dark and windy day
Upon a ridge he rested as he went along his way
When all at once a mighty herd of red-eyed cows he saw
Plowin’ through the ragged skies, and up a cloudy draw

Their brands were still on fire, and their hooves were made of steel
Their horns were black and shiny and their hot breath he could feel
A bolt of fear went through him as they thundered through the sky
For he saw the riders comin’ hard, and he heard their mournful cry
Yipie i-oh, yipie i-ay! Ghost herd in the sky

Their faces gaunt, their eyes were blurred their shirts all soaked with sweat
They’re ridin’ hard to catch that herd, but they ain’t caught ‘em yet’
‘Cause they’ve got to ride forever on that range up in the sky
On horses snorting fire, as they ride on, hear their cry
Yipie i-oh, yipie i-ay! Ghost riders in the sky

As the riders loped on by him, he heard one call his name
“If you want to save your soul from hell a riding on our range
Then cowboy change your ways today, or with us you will ride
Tryin’ to catch the devil’s herd, across these endless skies”
Yipie i-oh, yipie i-ay! Ghost riders in the sky
Ghost riders in the sky
Ghost riders in the sky

Språk och viltvård

Som översättare strävar man ju efter språklig konsekvens – ett uppsåt som dock ofta jävas av ett smärre problem: den finns inte.

Ta till exempel låneord: vissa av dem assimileras direkt och iför sig snällt en välanpassad, svensk stavning. Puzzle blir pussel, Interview blir intervju, och så vidare. Andra ord envisas med att behålla sin ursprungliga språkdräkt intakt. Science Fiction har varken förvandlats till Sajjens Ficksjon eller gått med på att lämna sin plats åt förhoppningsfulla tronpretendenter som Vetsaga och Faktasi.

Och en tredje grupp låneord blir märkliga kompromisser. Chauffeur har hittills motstått alla försök att bli något mera lättsmält svenskt i stil med sjofför – men som en liten eftergift har det sista eu-ljudet muterats till ett äktsvenskt ö.

Mail är fortfarande ofta Mail, inte Mejl, som DN och språknämnden anser, och blir bara i enstaka puristers mun till E-post. Det är väl ett exempel på ett vettigt lån – varför krångla till det med E-post när engelskans ord för post är ledigt – och dessutom kort och distinkt. Stavningen behöver inte heller förändras för att ordet ska fungera i en svensk mening.

Däremot Dejtar folk – samma a som kan förbli oförändrat i ”mail” skulle orsaka viss förvirring om det behölls i ”att data” – ”Jag dejtar bara systemvetare” blir begripligare än ”Jag datar bara systemvetare”.

Att ”Mail” fortfarande behåller sin ursprungliga stavning är nog alltså snarare en fråga om estetik – ”Mejl” ser lite fånigt ut i mångas ögon, trots att vi sedan många år vant oss vid att skriva ”Tejp”.

Men om man behåller utländska stavningar riskerar man att de efter ett tag förvandlas till mindre lyckade bokstavsuttal. August Strindberg ansåg att han hette ”Ågust” men nutida svenskar envisas med att uttala hans namn precis som det stavas – trots att det rör sig om samma franska au-stavning som vi lärt oss blir å eller o i chaufför.

När det gäller utländska ortsnamn finns det ingen rim och reson överhuvudtaget – varför är till exempel Kalifornien den enda amerikanska delstaten som har försvenskats? Varför skriver vi i så fall inte Måntana och Årregon? På en svensk världskarta ser vi i ett förunderligt mischmasch av svenska namnformer och originalstavningar. Ju tidigare (och ju mer) vi har haft anledning att tala om en ort, desto större är chansen att vi har vant oss vid att försvenska dess namn.

Både språket och världen är ju stadda i ständig förändring. Vi behöver justera vår vokabulär på grund av historiska förändringar – ”Miklagård … äsch, vad säger jag … jag menar Konstantinopel – uff, ja, alltså … Istanbul.”. Vi ändrar också vårt språkbruk för att framstå som mera ”fräsiga” – en förortsgangsta undviker förmodligen helst ”kolla mitt Lull-Lull” när han istället kan säga ”kolla mitt Bling-Bling”. Och nya tekniska och kulturella företeelser behöver namnges för att vi ska kunna förklara vad det är vi sysslar med: ”Jag mailade inför dejten och frågade om den där hajpade webbmastern hade något emot harissasås”.

Vilket inte innebär att man saklöst ska bejaka alla nybildningar och låneord som väller in över gränserna. Det gäller att välja och vraka, och utgångspunkterna bör helst vara tydlighet och snygghet.

Om någon föredrar ”den visuella narrativiteten” framför ”bildberättandet” tyder det mest på att de vill spela Allan – eller lider av en panisk skräck för att framstå som banala (den typen av medveten tilltrassling är mest vanlig i akademiska texter). Och när journalister till exempel anser att folk ”spenderar” tid istället för att ”tillbringa” den beror det väl på lika delar okunskap och en vag känsla av att det egna språket inte är lika helskönt som utrikiska.

Ett litet språkområde får väl finna sig att då och då skövlas av sina större släktingar – i perioder har både tyska och franska språket härjat längs kusterna och våldtagit vårt modersmål med diverse bastarder som följd. Men de värsta avarterna tenderar att dö ut och resten assimileras efter hand – även om tyskans grammatikraseri fortfarande i någon mån besmittar ärans och hjältarnas språk.

I själva verket är det en ständig strid som pågår – nya ord och stavningar försöker tränga ut de gamla av olika skäl, och ett av dem är – tyvärr – ren okunnighet. Det skadar inte att läsa äldre författare ibland och ta vara på utrotningshotade ord och konstruktioner som är snyggare och distinktare än sina invandrade motsvarigheter.

För vänner av ordning är det väl lite störande att språket styrs så mycket av subjektiva, estetiska hänsyn. ”Sjofför” kan förmodligen inte få fotfäste i svenskan eftersom det ser fördjävligt ut. Funkisgenerationen var omåttligt förtjust i att använda fonetiska stavningar i stil med ”mänskor” (nästan lika förtjusta som de var i att skriva sina namn med små begynnelsebokstäver) men deras funksjonella och modärna nystavningar slog helt enkelt inte an – av helt estetiska skäl.

Däremot skriver vi numera oftast ”sa” istället för ”sade” – men inte ”la” istället för ”lade”. Det är ingen ordning nånstans.

Språket utvecklas inte av datorhjärnor, eller ens av ett antal överstepräster i någon språknämnd som slår fast vad som är ”god svenska” – det är snarare som något slags biotop där det simmar runt både kvastfeningar och gäddor, sida vid sida med mera misslyckade mutationer som är dömda till en snar undergång. Den guldblänkande Bling-Bling tränger ut den blekare Lull-Lull ur dess naturliga habitat. Hajpen har börjat föröka sig – men frågan är om den klarar de stränga skandinaviska vintrarna. E-brev letar förtvivlat efter föda och råkar skingra ett stim av små Meh!. Ehuru sticker upp sitt fula tryne ur en håla och undrar om tiden är mogen för en comeback, men tvekar i sista stund – den minns hur illa det gick för kamraterna Dymedelst och Därest. Och i bottensedimentet slumrar redan Vetsaga och Faktasi, på väg att bli fossil som kan förbrylla framtidens forskare.

Anglicismernas vaktparad

Hur hårt kan det vara att skriva resonabelt anständig svenska? Hej, det är ju inte raketvetenskap! Följande notis attraherade min uppmärksamhet under läsandet av Aftonbladets webbupplaga för några minuter sedan:

Sångerskan och skådespelerskan Jennifer Lopez har bestämt sig för att inte gestalta Sue Ellen i filmatiseringen av den klassiska succé-serien ”Dallas”, skriver Hollywood.om.
Trasslet med filmproduktionen har pågått en längre tid. I början av året hoppade regissören Robert Luketic av efter ”kreativa olikheter” och han var även missnöjd med rollsättningen. Luketic har nu ersatts med ”Skruva den som Beckham”-regissören Gurinder Zelnick.

Lucy Ewing tillsatt

Rollen som Lucy Ewing har varit under spekulation en längre tid. Jessica Simpson, Lindsay Lohan och Kristin Cavallari har alla visat intresse men nu verkar det som att Katie Cassidy, 19, från ”Sjunde himlen” tar hem rollen.
Luke Wilson ryktas bli den nya Bobby Ewing.

Det var ju tråkigt att det skulle uppstå “kreativa olikheter” på det där viset — men på pluskontot kan vi ju konstatera att Lucy Ewing har blivit “tillsatt” (efter vederbörlig parlamentarisk process, får man förmoda) — det känns ju särskilt skönt eftersom rollen har varit “under spekulation” en tid …

Tyvärr lyckades jag inte hitta webplatsen “Hollywood.om” — men jag fick tag på ett hyggligt substitut i form av “Hollywood.com”, där man bl a kunde läsa nedanstående:

 

 

HOLLYWOOD - Jennifer Lopez has abruptly quit the much-anticipated big screen remake of classic 1970s show Dallas

The Maid in Manhattan actress was set to star opposite John Travolta–who will play J.R. Ewing–as his alcoholic wife Sue Ellen.

Shirley MacLaine is in talks to star as Ewing family matriarch Miss Ellie and Luke Wilson is rumored to be taking on the role of Bobby Ewing.

Lopez’s representative Leslie Sloane Zelnick confirms to Star, “She is out of Dallas.”

This isn’t the first report of trouble regarding the film–earlier this year, Legally Blonde director Robert Luketic quit the project citing “creative differences” and was reportedly unhappy with casting choices.

Bend It Like Beckham director Gurinder Chadha is now attached to direct the film.

The role of Lucy Ewing has also been the subject of much speculation, with many of Hollywood’s top young actresses vying for the part including Jessica Simpson, Lindsay Lohan and Kristin Cavallari. The role ultimately went to 19-year-old Katie Cassidy, who stars in family drama 7th Heaven.

 

 

Det lugnar mig att regissören i alla fall inte “citerade” kreativa olikheter i Aftonbladets artikel — som synes ett nerkortat sammandrag av texten från Hollywood.com — ursäkta, Hollywood.om. Men det vore kanske tacknämligt om de journalister som lånar sitt material så oförfärat från engelskspråkiga källor lade ner lite mera möda på att förse det med en någotsånär klädsam svensk språkdräkt…

Men missinterpretera inte vad det är som jag säger till er, honungslamm — jag vill ju inte framstå som en gammal pinne i gyttjan!

Rapport från en skurhink

Inom science fiction-fandom betyder ordet “blog” av hävd “sprit” — vilket förefaller ganska logiskt efter att man — som jag — har seglat ut på cyberhavet utan kompass och sedan farit runt i cirklar tills man är helt yr i huvudet.

Hela gårdagen blev en enda cyberbacchanal. Men idag måste jag faktiskt börja översätta igen — det går inte att komma runt detta dystra faktum. Vilket i sin tur innebär att mina värderade besökare kommer att få något sämre service — jag kommer inte att kunna svara på alla inlägg tre sekunder efter att de har postats, som jag hittills haft för vana …

Jag träder alltså ner en stund nu i pliktens kalla källarvalv …

Senare tillägg: Ja, alltså … som mina ibland kusligt snabba kommentarsvar antyder har det väl hittills gått sådär med min föresats att lämna bloggosfären … Problemet är att mitt arbetsverktyg (datorn) även är själva distraktionsmomentet. I o f s kunde jag ju dra ur nätverkskabeln, men då kan jag inte googla allt som jag är oklar över i texten — och inte heller smidigt konvertera alla kubikfot och inches etc. på worldwidemetric.com …

Men jag tröstar mig med att jag fortfarande är kvar i Kalv på grönbete-fasen av mitt bloggande — det kommer förmodligen inte att fylla mig med samma vilda entusiasm om några dagar att jag med en tangenttrycknng kan sprida mina visdomsord från Kabul till Katmandu (eller rättare sagt till de som är uppkopplade och händelsevis råkar bry sig — vilket sannolikt är ett smalare segment av mänskligheten …)

 Ännu senare: Pust … jag kan lugna läsekretsen (som jag är helt övertygad om har hållit andan hela eftermiddagen) med att jag i alla fall lyckades översätta åtta sidor till sist … Visserligen hade jag den stora turen att råka på två kapitelbyten och stora stråk av förutsägbar dialog, men i alla fall …