Den störtlöjliga säsongen

Om det finns något tråkigare än bloggare som aldrig uppdaterar så är det förmodligen bloggare som inleder vartenda inlägg med att be om ursäkt för att de aldrig uppdaterar. Och ännu tråkigare är förstås de som ber om ursäkt för att de ber om ursäkt för att de aldrig … vänta lite … nu tappade jag bort mig igen … Ja — även om det gör mig till en tristessens furste så vill jag passa på att tacka för allt vänligt och intressant som ni skriver i kommentarerna, som jag har varit sällsynt dålig på att kommentera senaste tiden. Det beror mestadels på mycket jobb — och lite grann på vackert väder.

Jag verkar dock inte vara helt ensam om att ha ont om saker att rapportera nu när vi går in i vad Fleet Streets journalister kallar “The Silly Season”. När jag var i Stockholm häromveckan körde Stockholm City det här löpet:

Fast å andra sidan — somliga dagar verkar det vara så gott om nyheter som kräver feta andravärldskrigsrubriker att tvillingtidningen GT/Expressen har svårt att välja vilken de ska trycka mest på (det är vid såna tillfällen som det är skönt att ha två löpsedlar):

Om man inte kommer på något annat kan man förstås köra ett klassiskt indignationsreportage i Günther Wallraffs och Janne Josefssons efterföljd:

Fast jag ska väl inte klaga på tidningarna. Jag har ju inte lyckats blogga om nånting senaste veckorna — inte ens om lattefällan.

Däremot vill jag av mitt hjärtas godhet ge några tips till svenska journalister — historier som av någon anledning inte rapporterats i svenska media, trots att de har ett nyhetsvärde som väl kan mäta sig med löpsedlarna ovan. Till exempel lavarna på en grottvägg någonstans som genom en kuslig slump har bildat något som är — öh — inte helt olikt en aningen assymetrisk Elvis med tapirnäsa:

Något lite småvitsigt om “rock” och “rock” kan också vara på sin plats i det här sammanhanget. Detta Elvisscoop hamnar dock i skuggan av Weekly World News minst sagt sensationella tillkännagivande om höftledsekvilibristen:

Med fotobevis och allt. “Photoshop ljuger inte”, som vi brukar säga. Vi avrundar den här obegripligt ambitiösa presskavalkaden med en så kallad “Human Interest Story”:

Prairie Fed Bull

Just as The Simpsons subversively outs the delirious contradictions of capitalism by mercilessly spoofing its own origins as right wing media mogul Rupert Murdoch consumer product, the brash attitude movietoon’s debut from small screen to likewise literal larger than life incarnation will mesmerize and delightfully outrage both fans weaned on the yellow wiseguys and as yet uninitiated viewers. A delectable antidote to family values dictum ad nauseum imposed on contemporary audiences, The Simpsons Movie slugs viewers with its devilishly rude mantra of family dysfunction twisted mystique.

¿Que? — som Bumblebee Man kanske skulle säga.

Ja — det här är alltså första stycket i Long Island Press recension av den nya Simpsonsfilmen. De har tydligen en filmrecensent som lystrar till namnet Prairie Miller och har en viss förkärlek för att, ja, komplicera tillvaron en smula för sig själv. Och för läsaren. Att ta del av hennes synpunkter känns lite som att läsa Immanuel Kant — med den skillnaden att när jag kört texten genom Enigmamaskinen upptäcker jag att Prairie inte försöker göra en transcendental deduktion av kategorierna, utan mest bara har översatt gamla klichéer till klingande Mumbo Jumbo.

Att Simpsonsrecensionen inte är en engångsföreteelse förstår jag när jag tittar lite på Prairies övriga utlåtanden under det senaste året:

“ At once chaotic, moody, outrageous, ridiculous and deeply tragic, Delirious reaches way beyond Buscemi’s wacko rabbit hole excursion into the fetid, goofy shallow heart of celebrity glitz and its treacherous, ravenous symbiotic tango with the decadent corporate media.“

heter det om filmen Delirious. Buscemis “wacko rabbit hole excursion” var tydligen en film som heter Interview, och om den får vi veta:

“This toxic hate at first sight sly entrapment is a deliciously wicked concoction of mutual suspicion, contempt and above all fame game obsessive co-dependency that exists between the worlds of entertainment and the corporate media”

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

(Ja, det här var väl ungefär det artonde inlägget på kort tid där jag gnäller på texter jag har hittat på nätet. Kalla mig kverulant, slå mig med gummibatonger, slap my face and call me Judy, men jag kunde bara inte låta bli. Och som jag påtalade i det förra inlägget — det är trots allt både Silly Season och Rötmånad för tillfället).

Senare tillägg: Vid ett grundligare studium av Prairies texter upptäcker jag att det blev lite fel här ovan — hon jämför inte filmerna Delirious och Interview. Buscemi har regisserat den sistnämnda och medverkar i den första — eller som det heter på präriedialekten: “The raw, funky simultaneous desolate and 24/7 manic NY cityscape is also dredged up for maximum multi-sensory viewer hyper-stimulated freakout. Steve Buscemi stars in Delirous as Les, a foulmouthed talkaholic, avidly unscrupulous downtown paparazzi thug”.

Silly Seasons största scoop

Nattredaktören på Dagens Nyheter kramade telefonluren så att knogarna vitnade. “Va? är det sant? Färgglada textilier? Och en svart- och vitrandig soffa? Det här innebär ju för fan vi måste göra om hela ettan. VA? Har ni redan fryst den? Det spelar ingen roll! STOPPA PRESSARNA!!”

(Visserligen var det nätupplagan som utförde den publicistiska bragden ovan — jag vet inte ens om scoopet uppmärksammades i papperupplagan. Men jag föreställer mig gärna att nyheten står med världskrig-har-utbrutit-bokstäver över hela förstasidan.)

Framtiden var bättre förr

Attack of the 50 foot väckelsepredikant

Tjejerna blir som tokiga av en 2-PX-89

Även Stalkerteknologin har gjort stora framsteg

Hmm … en Tom of Finland-marsian i ett akvarium … känns det inte lite 2346?

Senare tillägg — på allmän begäran:

Finlands språk är vårt

(Åtminstone det ena av dem.) Det kan jag konstatera när jag bläddrar i ett exemplar av Hufvudstadsbladet som har råkat förirra sig in i köket.

Det är en ganska exklusiv upplevelse att läsa en utländsk tidning avfattad på ens eget språk — det välbekanta och det exotiska sammansmälter till en spännande legering.

Fast det är klart — helt hemtam känner man sig inte i Hufvudstadsbladet. Ingen svensk tidning skulle väl sätta rubriken “Full kvinna bet taxichaufför i huvudet”. För svenska journalister skulle kvinnan ifråga förmodligen vara “berusad” eller “påverkad” — men finnarna är nu inte lika fallna för förskönande omskrivningar som vi, vilket torde framgå av det faktum att de har döpt sitt systembolag till “Alko” (Jag skulle hemst gärna ha en tröja med en diskret liten Alko-logga över bröstet, slår det mig just).

Överhuvudtaget är tilltalet i tidningen rakare än det brukar vara i svensk journalistik. Stor rubrik på sidan sex: “Villkorligt för chauffören — har lidit nog anser rätten”. Bildtext: “Pärsen över”. Återigen — jag tror inte att någon svensk rubriksättare skulle ha valt att trycka på det faktum att chauffören hade lidit nog.

När man läser den genomsnittliga svenska tidningen tycker jag ofta det känns lite som om man pratar med en handläggare på arbetsförmedlingen — byråkratiska, vaga vändningar blandas med något strängt och aningen dömande i tonfallet. Hufvudstadsbladets tilltal påminner istället som en rätt trivsam främling man kommer i samspråk med på tåget. “Han hade lidit nog, anser rätten”, säger han. “Men nu är pärsen över”.

Jag umgås ytterligare någon halvtimme med kupésällskapet från vårt östra grannland, och gläder mig åt hur välskrivna texterna är — och hur restriktiva skribenterna är med att använda låneord. Det finns något aningen arkaiserande i vissa vändningar — och med det menar jag “ursprungligt” snarare än “föråldrat”, för språket är genomgående friskt och spänstigt.

Tillochmed rockskribenterna har ett förvånansvärt fryntligt förhållande till sitt ämne. En femspaltig recension av Atomic Swings turnestart misstänker jag att vi inte hade sett i någon av de svenska drakarna — och än mindre att texten skulle innehålla passager som nedanstående:

“Ju längre in i spelningen, desto mer gungade rockpoliserna glatt med huvudena och flinade. Jag såg Knipi från Egotrippi tränga sig närmare scenen och då spelningen var över Lemonators Antti be om autografer.”

Skribenten jämför konserten med en klassträff, och kommer med den här reflektionen: “För en lyckad klassträff måste deltagarna acceptera både hurdana människor de varit och hurdana de är nu.” Främlingen i tågkupén tycker att det här var en lyckad klassträff.

Sedan skiljs jag från mitt resesällskap — och lämnar tåget på betydligt bättre humör än om jag hade varit på arbetsförmedlingen.