Archive for the ‘Schtonk’ Category

Säg det i Scopitoner

juni 13, 2008

Örnsköldsviks museum har stängt för renovering, ser jag under mina irrtåg på nätet, och det är ju tråkiga nyheter för alla som vill besöka den ena av Sveriges två överlevande Scopitone-maskiner på museets femtiotalscaf’é (den andra ägs tydligen av en lyckligt lottad kitschofil vid namn Tommy Apelqvist).

Den monstruöst otympliga filmjukeboxen Scopitone uppfanns av ett par arbetslösa franska flygplatstekniker, spred sig över Europa och USA och kom att bli ett ovärderligt redskap i folkbildningens tjänst. Eller rättare sagt en tummelplats för hysteriska gogobrudar och kameramän som zoomar monomant mot alla dekolletage och höftpartier de får syn på.

De bästa scopitonefilmerna utmärker sig dessutom genom att försöka visualisera sångtexterna på ett minst sagt konkret sätt. När sångaren Brook Benton sjunger “You’ve got the world on a string” i låten Mother Nature, Father Time får vi i samma ögonblick se två spastiska gogobrudar som har varsitt snöre fastsatt i en stor jordglob - och innan låten är slut har de strävsamma dansöserna bland annat hunnit passera vägskyltar med texten “future” och “past”, stått öga mot öga med “Mother Nature” — som också visar sig vara en sällsynt uppspelt gogobrud — alltmedan sångaren kämpar som ett djur för att bibehålla något av sin egen och sångens värdighet (han lyckas faktiskt förvånansvärt bra under omständigheterna).

Lika mycket värdighet finns kanske inte att bevara i Joi Lansings låt Trapped in the Web of Love som också har drabbats av det grasserande visualiseringsraseriet. En mager, medelålders herre får göra tjänst både som häxdoktor och jättekobra alltmedan sångerskan själv kopplar på turbosexdriften i sitt utspel.

Joi Lansing — kvinnan som gav begreppet “onaturlig blondin” ett ansikte — är för övrigt själva orsaken till att jag började kolla upp Scopitonefilmerna. Svante Grundberg brandskattade museet i Örnsköldsvik på egendomliga protorockvideos när han gjorde programmet Nattsudd på åttiotalet — och låten Trapped in the Web gjorde ett outplånligt intryck på min skitnördiga, postpubertala själ cirka nittonhundraåttiosex.

(Den som inte kan få nog av scopitonefilmer kan hitta en hel del av dem som quicktimefiler på den här adressen.)

Affischer och fetischer

maj 4, 2008

Iakttagna under mitt Salabesök

På Lidls anslagstavla i Sala upptäcker jag och pappa att sveriges enda Kidsmetalband — Tore and the No Smokers — har släppt sitt hett efterlängtade vax Rökfri Värld.

Inte nog med det — vi kan gå på “prova på kväll” och testa vår intuition. Tycker vi inte om den så kan vi stänga av den igen.

På likartat sätt förhåller det sig med kaninuthyrningen på samma anslagstavla — det är bara att lämna tillbaka kaninerna när man tröttnar. Ett enkelt och smärtfritt sätt att kontrollera om ens barn har ett intresse.

Västerås konstnärsförening väljer istället ett mera minimalistiskt koncept för sitt sommarprogram.

Men den bästa affischkonsten har pappa hemma. Här riggar han upp ett antal frankensteinliknande fulingar täljda av någon Döderhultarepigon. Inte så upphetsande, tycker ni kanske, men vänta tills ni får se vad det är för något, nämligen …

Claytons nöjeshallar, som särskilt framhåller sin höjdarattraktion Bollkastning mot humoristiska figurer à la Döderhult.

Nu tonar vi — något melodiradioaktigt — över från affischering till svensk infödingskonst. Här befinner jag och pappa oss backstage på loppisen Hela Människan i Sala, och han har just fått syn på en Arrumbayafetish föreställande Per Albin Hansson.

Iochförsig har han minst en till hemma redan — möjligen bör han besinna det bistra visdomsordet “har man två av något så är det början på en samling” …

Sexploitation när den är som sällsammast

april 12, 2008

Så länge det har funnits skivkonvolut verkar det ha funnits omslag som försöker ge musiken lite extra draghjälp genom att ha någon mer eller mindre lättklädd siren i blickfånget.

Men efter ett tag hände något. Möjligen insåg man att målgruppen började bli blaserad — det krävdes något mer än bara en bikinibrud. Något i stil med … ja … varför inte en bikinibrud som verkar samtala ivrigt med en kasperdocka i form av en krokodil, medan någon smybandar meningsutbytet, taffligt dold bakom en blomsterspaljé …

Men sen då? Vad ska man sen hitta på sen? Ja — jag vet inte riktigt. Jag funderade lite på om vi inte kunde ha en ballerina som åker vattenskidor baklänges, och en kille som spelar orgel för henne, sittande på en flotte med utombordsmotor. Lite tamt kanske … men om vi låter en något blöt och bekymrad hund sitta och huka ovanpå orgeln så kan det möjligen funka …

Sedan gick processen på något sätt ett steg längre och skivomslagen blev faktiskt — jag tvekar inte att säga det — direkt aparta. Som nedanstående exempel, som försöker sälja klassisk musik genom att ge en helt ny betydelse åt ordet “Beethovenbyst”:

Men det prisvsinnande bidraget är nog ändå Tijuanatantgruppen The Frivolous Fives cash-in på Herb Alperts Whipped Cream-omslag:

(Ja — nu är det sånt här “roligt jag har hittat på nätet” igen. Dessvärre lyckas jag inte ens dra mig till minnes var jag har hittat allt — jag upptäcker ständigt underliga små mappar som jag har skapat en sen natt, fyllda av spännande kulturyttringar som jag knappt minns att jag har sett tidigare. Men minst ett av bidragen har i alla fall PCL Linkdump lett mig till.)

Spam, spam, spam, inlägg, spam and spam

april 11, 2008

Jag vill be om ursäkt å mitt spamfilters vägnar — av en ren slump tittade jag igenom den senaste tidens spamfångst, och upptäckte till min fasa tre genuina kommentarer från P och Martin R — gamla bekanta, vars IP-nummer borde vara höjda över varje misstanke.

Talet om artificiell intelligens verkar lite överilat med tanke på att filtret samtidigt som det fångade in dessa svenskspråkiga och helt begripliga kommentarer släppte igenom bidrag som innehöll

A) Trettio länkar till cybercasinon per inlägg

B) konkretistiska kortpoem på engelska, franska eller italienska.

Jag börjar tro på det som signaturen Nisse sa i en kommentar för ett tag sedan: att spammarna medvetet försöker slamma igen spamfiltren genom att använda så många olika glosor och vändningar att allt till sist fastnar — eller släpps igenom.

Det känns som om vi är där snart — jag har redan varit med om att Yahoo förpassar viktiga jobbmail till spampålen utan synbar anledning …

Hädanefter får jag tydligen gå igenom spammen personligen och försöka skilja agnarna från Olegs Ukranian Mail Order Brides …

Wherever particular people congregate

februari 9, 2008

congregate.jpg

Jag satt i köket och kom av någon anledning att tänka på cigarrettmärket Pall Malls märkliga slogan — “Wherever particular people congregate” — med sitt krystade ordval och något dunkla innebörd. (Jag är ganska säker på att sloganen är i bruk fortfarande — däremot undrar jag om Pall Mall fortfarande säljs i Sverige. Det var många år sedan jag såg märket sist. Den sista partikulära personen har kanske hostat färdigt nu.)

En inte alltför långsökt översättning av sloganen vore “Varhelst petimetriga personer har en officiell sammankomst”. Och om “particular” nu inte ska läsas som “nogräknad” eller “stingslig” — vilket jag uppriktigt sagt betvivlar — kan man fråga sig vad den alternativa tolkningen blir. Menar man motsatsen till “no one in particular” — d v s “specificerade” människor? Isåfall blir det kanske något i stil med: “Varhelst människor som inte bara är diffusa, skugglika abstraktioner träffas”.

Pall Malls slogan bara snäppet bättre än den som det slovakiska ölet Golden Pheasant kom upp med: “Your choice is unique”. Slovakerna får pluspoäng för sin självkritiska hållning — uppenbarligen är jag den enda i hela världen som köper deras produkt.

Pall Malls partikulära slogan är förmodligen fölljden av ett försök att verka “högklassig” — ett intryck som understöds av att den har sällskap på paketets framsida av inte bara en utan två latinska citat. Det första lyder “Per aspera ad astra” d v s ungefär “genom våra ansträngningar mot stjärnorna” (vad nu det har med cigarretter att göra — “Per aspera ad asthma” hade passat bättre) och det andra är “In hoc signo vinces” — “I detta tecken ska vi segra”.

Hur mycket mera classy kan det bli? I och för sig verkar den nakna strebermentaliteten i de båda citaten kanske en smula avskräckande på de medlemmar i målgruppen som är särskilt “particular “. Fast de röker väl ändå hellre en cigarrett med grammatiskt korrekt — om än något dunkel — slogan än ett konkurrerande märke som Winston med sitt tillkämpat bonniga tilltal: “Winston tastes good like a cigarrette should”.

Mina funderingar kring Pall Mall får mig att börja googla runt och titta på gammal cigarrettreklam. Jag kan konstatera att femtiotalet sällan känns mera avlägset än när man tittar på dessa reliker från en svunnen civilisation. De nogräknade rökare som nyttjar Pall Mall får till exempel ett oöverträffat julklappstips:

pall-mall-tomte.jpg

Tipset är så bra att en lovande ung filmskådespelare genast stjäl det till Chesterfields:

reagan-jul-chesterfield.jpg

Men är det inte — ja hur ska jag säga — lite ohälsosamt med cigarretter? Jag blir snart lugnad när det visar sig att inte färre än 20 679 läkare tycker att jag ska röka Lucky Strike:

luckies-doktor.jpg

Cigarretten är alltså “your throat protection”, och det låter ju höra sig. Men de 20 679 som går i bräschen för Luckies utgör trots allt en minoritet av läkarkåren. Betydligt fler — närmare bestämt 113 597 stycken– röker Camels istället:

camek-more-doctors.jpg

Men det som slutgiltigt stillar mina farhågor om rökningens farlighet är nog ändå den charmerande Marlborobabyn, som på barns rättframma sätt riktar en fråga till sin mor:

marlborobabyn.jpg

What the Dickens?

januari 30, 2008
EN Berättelse av Två Stor stad , vid Rödingen Dickens. Engelsk advokaten Sydney Kartongen lever en insubstantial och olycklig liv. Han faller under den stava av Klar Man på djur , utom Klar gift Rödingen Darnay. När Darnay går till Paris till rädda en sätta i fängelse familj hålla kvar , han blir assla inne om snara om brutal Franske Revolution och är sig själv sälta i fängelse och döma till guillotine. Utom Sydney Kartongen , i kärlek med en kvinna han kan icke har , kommer upp med en daring planera till rädda henne man.

It was the best of translations, it was the worst of translations — för att nu parafrasera Rödingen Dickens själv. Min vän Martin hittade den här (sidan verkar rent allmänt väldigt ambitiös — i Firefox är den kryptiska texten till hälften dold av ett reklamfönster, så man måste markera den och klippa och klistra för att kunna se den i sin helhet).

Jag måste erkänna att jag ställde mig en smula oförstående till delar av handlingsreferatetet. Jag förstod t ex inte riktigt vad det innebar att Sydney Kartongen “faller under den stava av Klar Man på djur”. Lyckligtvis — eller tyvärr kanske jag ska säga, för det är något tilltalande med det totalt kryptiska — lyckades jag googla rätt på den engelska originaltexten, och insåg att “Klar Man på djur” ursprungligen hade hetat “Lucie Manette”. Alla verkligt grundliga översättare ser ju till att även de enskilda stavelserna i egennamnen överflyttas till klingande svenska.

Här är ursprungstexten i sin helhet:

British barrister Sydney Carton lives an insubstantial and unhappy life. He falls under the spell of Lucie Manette, but Lucie marries Charles Darnay. When Darnay goes to Paris to rescue an imprisoned family retainer, he becomes entangled in the snares of the brutal French Revolution and is himself jailed and condemned to the guillotine. But Sydney Carton, in love with a woman he cannot have, comes up with a daring plan to save her husband.

Boven i dramat — vid sidan av Robespierre då — verkar vara ett automatiskt översättningsprogram (dock inte Babelfish, för det klarar inte att översätta texter till något som ens vagt påminner om svenska) — även om jag naturligtvis hellre föreställer mig hur någon strävsam individ sitter och bläddrar febrilt i lexika för att på bästa sätt kunna skildra Sydney Kartongens och fröken Man på djurs öden och äventyr …

Senare tillägg: Just de här översatta egennamnen ger mig en alldeles särskild tillfredställelse. Vem vill inte läsa Liv på det Mississippi är Märke Twain, eller Näbb Kompis , vid Eremit Melville? (Den där sista var kanske lite svår — det rör sig om Billy Budd av Herman Melville.) Men varför blir ordet “by” omväxlande “är” och “vid”? Programmet verkar en smula kapriciöst, minst sagt. I Sinne och sensibiliteten vid Jane Barsk får vi stifta bekantskap med de oförglömliga personerna “Elinor Marianne, och Margarin” — och i The New Chronicles of Rebecca (som egendomligt nog inte har någon svensk titel) har titelpersonen lyckats byta namn till “Göra uppror”:

Med henne familj i ekonomisk vanskligheten , Göra uppror är sände till bo med henne två säng , okänslig tanterna , vem inte uppskatta den ung flicka förolla och kraft.

.Ja — jag skulle kunna hålla på tills korna kommer hem. (Och det misstänker jag att de redan gjort — my cows have come home to roost … )

Synnerligen uppenbart II

januari 29, 2008

I dagens aftonblad hittar jag en faktaspäckad artikel om Shirley Clamps graviditet. Först kommer rubriken:

Shirley Clamp är gravid

‘”Jag är väldigt lycklig”
Bildtext: “Shirley Clamp, 34, väntar barn.” Sedan får vi lite mera kött på benen i ingressen:

Shirley Clamp är gravid.[Punkt. Nytt stycke.]

Det skriver sångerskan själv i sin blogg. [Punkt. Nytt stycke.]

– Jag mår toppen och är väldigt lycklig, skriver hon. [Punkt. Nytt stycke.]

Sedan är vi framme vid brödtexten och artikelförfattaren kan börja brodera på allvar:

Sångerskan Shirley Clamp, 34, väntar sitt första barn. [Punkt. Nytt stycke.]

I ett meddelande på sin egen blogg skriver hon om sin graviditet. [Punkt. Nytt stycke.]

– Jag är väldigt lycklig eftersom jag har längtat så länge efter att bli gravid. [Punkt. Nytt stycke.]

Efter detta följer några meningar till där det faktiskt introduceras ett par nya fakta. Sen är det slut.

Uppdatering: Aftonbladets nöjesreportrar verkar rent allmänt vara i fin form just nu att döma av mina stickprov. De talar om för oss att Göta Kanal-serien nu kommer att bli en “triologi”. Dessutom får vi veta att “ingen ville ha Tom Hank” (någon har tydligen fått för sig att den sista bokstaven i hans namn är ett genitiv-s). Ett uttalande av Gert Fylking om Carola är också anmärkningsvärt för sin stringenta formuleringskonst: “Hon lever i en gudabild av sig själv. Man är inte Gud för att man blivit begåvad med en gudabenådad röst. Hon gör uttalanden hon tror är allsmäktiga, säger Gert Fylking.”

Ett meddelande från vår sponsor

oktober 31, 2007

(Tryck på playknappen — gäller även de tidigare inläggen, ifall någon har missat det …)