Archive for the ‘seriellt’ Category

Radiotystnadens orsaker

mars 26, 2008

stofil-30-omslag-webb-copy.gif

Som ni kanske har märkt har jag varit måttligt aktiv på bloggen de senaste veckorna — förklaringen är att jag har suttit fastkedjad vid mitt ritbord och låtit mig flaggelleras av inspirationens demoner. Eller nåt. Under alla omständigheter har jag värkt fram en ny serie och layoutat ett nytt nummer av Kapten Stofil — det trettionde i ordningen. Jag har lite svårt att begripa att jag genomgått den här processen trettio gånger sedan hösten 99 (ja ja — tjugoåtta gånger, sufflerar slaven på triumfvagnen — vi har ju gjort två dubbelnummer).

Omslaget här ovan visar mina nya progressiva superhjältar, De Fantastiska Fyras Gäng — Revisionisten, Betongsossen, Infiltra-Tösen och Eldsjälen. Jocke har gjort en ny fotoserie baserad på sin pappas Filipstadsminnen från fyrtiotalet och Martin har skrivit en — även med hans mått mätt — närmast obegripligt ambitiös artikel om den tjeckiska underhållningsfilmens historia (femtiofyra tusen tecken av vilket ungefär vartannat innehåller ett föga känt faktum om Pilsen-filmens förflutna). I övrigt figurerar våra vanliga vänner — John Andersson, Pirinen, Wanloo, Camilla Forsman och Herr Höök.

Senare tillägg: Nu tror jag att bilden fungerar bättre — jag har gjort om den till en GIF.

Julnumret — nu ute till jul!

december 21, 2007

stofil-29.jpg

… Det är faktiskt något av ett scoop — traditionellt sett brukar Kapten Stofils decembernummer dimpa ner hos prenumeranterna någon gång kring sjuttonde januari. Men i år hade vi bestämt oss för att faktiskt ha ett utpräglat jultema, så vi var tvungna att plåga fram publikationen på ny rekordtid — själv tecknade jag min serie och gjorde textredigering och layout på lite drygt tre veckor. Sedan kantrade jag och välte i en stor hög — det är därför jag inte har hörts av så mycket på bloggen de senaste veckorna.

Hur som helst — julnumret innehåller Kapten Stofil-äventyret Julpurgatoriet där kaptenen konstaterar att “midvinternattens köld är hård — men rättvis”, och en fantastiskt inspirerad John Andersson-serie som får mina synapser att börja snurra motsols. Som vanligt bidrar Wanloo, Pirinen, Freddie Wadling och andra trotjänare med kortare alster, och själv skildrar jag proggarens vedermödor som strejkprovokatör i tomtens verkstad.

proggaren-skramnmer-dockor2.jpg

(I Stupidoblocket har vi numret till ära två gästartister — Klas Gustafson skriver om mutpengar i Frukostklubben och Anders Lundgren skildrar Tarzans status som israelisk folkhjälte i Apornas son i det heliga landet.)

Carl Barks vid tidningskiosken

december 7, 2007

carl_barks.jpg

Jag inbillar mig gärna att serietecknare får mindre respons än många andra massmedialt verksamma individer (i alla fall om de saknar en blogg där de kan glorifiera sitt navelludd). Vi är liksom de minst offentliga offentliga personerna — fortfarande halvvägs inne i anonymitetens dunkla garderob.

Den odödlige Kalle Anka-tecknaren Carl Barks fick länge inte ens sätta ut sitt namn på serierna, som angavs vara ritade av en flitig förmåga vid namn “Walt Disney”. Under decennier kallade Barks fans honom rätt och slätt för “The good artist”. I Sverige gav jag och mina kompisar honom namnet “Favorit i repris-tecknaren”, eftersom vi oftast såg honom i Kalle Anka och Co:s reprintavdelning. Vi bläddrade otåligt igenom tidningen och sa “Är det nåt av Favorit i repris-tecknaren i det här numret?”

Barks visste å sin sida lika lite om läsarna — eller ännu mindre. Han skickade in sina serier till förlaget och fick sitt honorar, men hade i övrigt ingen aning om vad hans alster fick för mottagande. I en intervju berättade Barks en gång om hur han ibland brukade gå ner till en tidningskiosk och spionera på barn som bläddrade i serietidningarna. “Jag såg aldrig någon köpa mina serier”, sade Barks. “Jag tänkte att förlaget kanske hade gjort ett misstag”.

Just Barks ankungesaga fick ju ett lyckligt slut — på sjuttiotalet gav Disney upp sin absurda policy att hemlighålla tecknarnas namn och Barks fick det erkännande han förtjänade. På sätt och vis kanske det gav hans karriär ett ganska idealiskt förlopp — han gjorde alla sina geniala serier i lugn och ro utan att behöva distraheras av triumfartade framträdanden och stjärnögda fans, och när han sedan hade gått i pension fick han skörda frukterna av sina mödor.

Men alla Disneytecknare har inte haft samma tur. När jag var liten fanns det en annan tecknare vars serier jag alltid läste direkt efter Barks — han gjorde oftast långa äventyrshistorier om Musse, Långben och Svarte Petter och hade en mörkare och murrigare stil än alla de andra i Disneystallet — bland annat var han den ende som använde ymnigt med skrafferingar. Hans namn fick jag inte reda på förrän trettio år senare — han heter (passande nog) Paul Murry, och är fortfarande tämligen okänd utanför de mer hängivna nördkretsarna. Så här ser han i alla fall ut:

paul-murry.jpg
Personligen har jag verkligen ingen anledning att klaga — mitt serietecknarliv är rena backanalen av erkännanden, eriksgator och tårdränkta hyllningstal om man jämför med Paul Murrys.

Men det hindrar inte att jag blir sällsamt upprymd när Sundsvalls Tidning kallar mig för “gudabenådade David Nessle”, som skedde häromveckan. (Okej — jag erkänner — jag skrev den här texten delvis för att få skohorna in denna högintressanta upplysning.)

Jag tror jag ska trycka ett nytt visitkort:

David Nessle

“Gudabenådad” — Sundsvalls Tidning

“Fascinerande” — Dagens Nyheter

“Besynnerlig” — Aftonbladet

…Öh … vid närmare eftertanke kanske jag ska låta bli.

Kirby — King of the Krackles

november 17, 2007

jack_kirby_skissar.jpg

Jack Kirby (eller Jacob Kurtzberg, som hans mamma kallade honom) är förmodligen den mest inflytelserika superserietecknaren någonsin. Han skapade Fantastiska Fyran, Hulken, Thor, X-men och i stort sett alla andra riktigt kända marvelserier utom Spindelmannen. Han är också — paradoxalt nog, kan det tyckas — en konstnär vars hela livsverk (ca 25 000 sidor) har målats över.

demon1_pencils.gif

Kirby var nämligen skissare till yrket — alla hans serier har tuschats av andra förmågor. Att hans stil ändå är så lätt att känna igen beror väl till stor del på att han skissade tämligen exakt — tuscharna kunde följa förlagan utan att behöva tillföra särskilt mycket själva, nästan som en plansch i en målarbok. Jag är fascinerad av den säkra linjen i hans blyertsskisser — den är så tveklös att man kan få för sig att skisserna är renteckningar av en underliggande bild. Men så är inte fallet — hans tecknade så tajt. Det grämer mig att inte fler av hans skisser finns bevarade, och att de som finns oftast är usla sextiotalsfotostater — för till skillnad från många andra serieskisser finns det kvaliteter i Kirbys teckningar som oftast går förlorade i tuschningen.

demon1.gif

Själv har jag länge haft ett djupt kluvet förhållande till Kirby. Han är utan tvekan den mest personliga marveltecknaren — ingen annan skildrar hjältar som står fullt så bredbent, med fullt så tjocka lår i fullt så halsbrytande perspektiv. Ingen tecknar heller kvinnor som har fullt så brett mellan ögonen (tumregeln är att det ska vara ett ögas bredd mellan dem — på Kirbys hjältinnor kan man ibland få plats med tre). Runt omkring dessa fetlåriga män och grodögda kvinnor pågår dessutom ett ständigt ragnarök av konstiga bubblande bollar, fartlinjer och futristiskt maskineri som stundtals är snubblande nära att förvandlas till abstrakt konst.

surfer6.gif

(Kirbys bollar har för övrigt bildat skola bland superhjältetecknare — med en fackterm kallas de för “Kirby Krackles”. Den som vill veta mer kan läsa en lärd uppsats om Kirbybollarnas uppkomst här.)

fantastiska-fyranskiss-med-bollar.jpg

Men Kirby är dessutom en närmast obegripligt ojämn tecknare. Hans stil är alltid dekorativ, dramatisk och utmärkt lämpad till just superhjälteserier, men figurteckningen springer ibland iväg lite väl långt från det anatomiskt möjliga — de djärva lårförkortningarna kan ibland se direkt neurosedynbetonade ut, och inte sällan är det uppenbart att han har haft bråttom. Enligt uppgift tecknade han ofta fem sidor per dag, och det är mycket – även om han slapp texta och tuscha dem.

Jag har efter omoget övervägande kommit fram till att svagheter och styrkor smälter ihop i Kirbys konstnärsskap. När han försöker teckna vanliga människor i vanliga miljöer blir det plågsamt uppenbart att han inte kan skildra något som är normalt — sophämtarna ser ut som Hulken och ornamenten på en tjugotalsteaters balkonger förvandlas ofrivilligt till lämningar från en utomgalaktisk civilisation. Men så länge som han ägnar sig åt sitt alldeles egenuppfunna superhjälteuniversum — fullt av kosmiska, surfande oscarsstatyetter och aliens i lustiga hattar — så är han svåröverträffad. Inte för inte kallas han “The King” av nördar världen över.
hatttrio.jpg

(Den som vill se Kirby göra en cameo som polistecknare i TV-serien Hulken  kan klicka på den här länken. )

Dagens värv

november 9, 2007

1.jpg

Idag har jag skissat och tuschat förstasidan på det nya proggaräventyret. Det tog ungefär fyra timmar, effektiv tid. Och som vanligt förstår jag inte riktigt varför när jag ser det färdiga resultatet. Inte så att jag är missnöjd — men processen borde gå något fortare än erosion.

2.jpg

Just nu känns det ovanligt roligt att teckna — mycket beroende på att jag har fått en ny superkraft: mina läsglasögon gör att jag faktiskt ser vad jag gör på ett helt annat sätt. Plötsligt kan jag tuscha så att det känns som om jag är, ja, om inte Czeslaw Slania så i alla fall Joakim Pirinens låghalta kusin (fast det kanske jag var redan innan, slår det mig).

3.jpg

Medan jag arbetade lyssnade jag på Christoph Willibald Glucks opera Alceste. Folk irrade runt i dödsriket och ropade på varandra medan överjordiskt vackra körer svävade kring dem (Gluck verkar gilla att turista i dödsriket — han har även gjort en Orfeus och Eurydike). Det hela låter faktiskt såpass likt Mozarts requiem att man börjar misstänka Wolfie för att ha plockat upp ett trick eller två (eller arton) av Willibald.

4.jpg

Förhoppningsvis kommer jag fortsätta att vara lika nitisk, och det innebär att det sannolikt blir lite glesare med mina nerslag här på bloggen de kommande veckorna. Fast man vet ju aldrig — ibland brukar jag börja blogga som en idiot samtidigt som jag jobbar som hårdast.

Tusen namn på Långben

oktober 31, 2007

 012041nvgiga.jpg

I en kommentar nyss drog jag mig till minnes att Långben heter Fedtmule på danska. Och eftersom jag egentligen borde antingen jobba eller städa just nu så ledde detta omedelbart till vidare efterforskningar på nätet.

Där upptäckte jag till min stora förtjusning även att Fedtmule som superhjälte går under det underbara namnet …

logo.jpg

(Inom parentes kan nämnas att Spökplumpen döpts till det inte mindre inspirerade “Sorte Slyngel.“)

På grekiska heter Goofy “Gkoufi”.  På latin heter han “Phillipule” (fråga mig inte varför det överhuvudtaget finns ett latinskt namn). På italienska heter han “Pippo”.

Men jag är nog beredd att påstå att det färöiska namnet på Långben är det bästa av alla: “Klossmundur”

Der Mann der schneller schießt als sein Schatten

oktober 3, 2007

nagyherceg_borito.jpg

I kommentarerna till förrförra inlägget har vi börjat fördjupa oss allt mer i det semantiska finliret i svenska serieöversättningar — särskilt Kalle Ankas radiofrågesport och Lucky Luke-albumet Storfursten (Le Grand Duc, 1973).

Igår försökte jag utan framgång googla mig fram till vad Kalle egentligen säger när han i den klassiska svenska versionen utbrister “Jag kan cykla utan huvud!”. Det gick sådär — istället hittade jag en massa andra upplysningar av intresse. Det är så med att googla. Det är som om man gick ut för att leta svamp och istället hittade vikingaguld. Eller vice versa.

mustat_kukkulat.jpg

De senaste timmarna har jag istället förkovrat mig i “El hombre que tira más rápido que su sombra” — ursäkta, jag menar “Lukku Láki — Skjótari en skugginn að skjóta í mark” — nej vänta, alltså “Tursamme Tony” (som han från början hette på svenska).

Mera specifikt letar jag efter upplysningar om Der Großfürst, eller Suuriruhtinas, som den också kallas. (Jo då — jag är fullt medveten om hur spridda de här belgiska serierna är, men jag kan ändå inte undgå att känna en mild förundran när jag ser Lukku uppträda i de mest skiftande språkskrudar.)

grekll27.jpg

Detta babyloniska babbel är iochförsig kongenialt eftersom jag letar efter den ryske tolkens repliker i Storfursten, som på ett slående sätt säger något om översättandets problematik. I den svenska versionen presenteras han för Lucky Luke med orden “Han behärskar vårt språk till fulländning”, varvid han med en artig bugning svarar: “Åh — min herre är alltför beskedlig!” (Jag citerar ur minnet, för det enda jag kan googla fram är det jag själv tydligen skrev om saken för något halvår sedan — tjatig som jag är.)

averell-psalm2.jpg

Ja, även idag misslyckades jag alltså med mitt uppdrag — att ta reda på hur tolken formulerar sig i det franska originalet. Problemet är att man nästan får för många träffar. När man söker på smalare ämnen är det betydligt lättare att hitta de långa, inträngande texterna eftersom det inte finns så mycket annat.

Signaturen Wee1 har läst ryska och funderade över vilka ryska fraser som kunde ligga bakom aviga vändningar som “Låtom oss livligt hämta våra hästar!” Själv misstänker jag att René Goscinny kanske inte heller behärskade ryska, men däremot skickligt skapade något som lät som skeva översättningar.

idoxey-tr00.jpg

Det finns också anledning att nämna den obesjungna hjälten Kåre Persson som gjort ett fantastiskt jobb med att få till de svenska formuleringarna — gamla Lucky Luke-album är överhuvudtaget väldigt väl översatta till svenska. Det har jag konstaterat bl a genom att läsa några norska versioner, som var betydligt blekare och mera förenklade.

Det kan rentav vara så att det är Kåre Persson snarare än René Goscinny som ska ha äran för tolkens minnesvärda misslyckanden och malapropismer. Det är inte ovanligt, särskilt i friare översättningar — och det förekommer ofta i serier — att uttolkaren har tillfört en ingrediens X som inte finns i originalet.

Jag avslutar alltså gärna med att skicka en tacksam tanke till Kåre Persson, Karin och Allan B Janzon — som gjorde de utmärkta, och inte alltid helt bokstavstrogna, Tintintolkningar som jag växte upp med — och alla de andra anonyma arbetsmyror som har gjort inspirerade serieöversättningar till svenska.

(Apropå originaltrogenhet kan man för övrigt konstatera att att tyskarna verkar toppa ligan vad gäller fritt förhållningssätt. I alla fall när det gäller titlar — vad sägs om Tortillas für die Daltons, Die Daltons und der Psycho-Doc eller Kalifornien oder Tod, till exempel?)

Bildreportage från bokmässan II

oktober 2, 2007

talar-for-varan.jpg

Nu har jag varit på bokmässan och pratat för varorna i fyra svåra dagar …

signerar.jpg

Här gör jag en teckning i John Holmes & Sherlock Watson åt Sandra Petojevic samtidigt som Camilla Forsman faller i trance.

stofillasaren.jpg

Och här signerar Martin en Partyt är ett faktum åt den ultimata Stofilläsaren.

fel-kamera.jpg

En ung man ville bli fotograferad med mig och Jocke — men jag hade redan hunnit bli tillräckligt omtöcknad av bokmässans buljonglika atmosfär för att räcka fotografen min kamera istället för hans.

pappa-wasser.jpg

Pappa kom förbi och gav mig Doktor Dralles Birkenwasser-askfatet — vilket avhjälpte en svår brist i mina föremålssamlingar (dessutom fick jag gulaschbaronenaskfatet, som var nästan ännu mer anslående …). I bakgrunden har mamma tydligen just fått höra något förbluffande.

nuckan-scooby.jpg

Lädernuckan lät avporträttera sig tillsammans med Scooby Doo.

erik-o-nuckan.jpg

Och visade resultatet för Erik Andersson …

edenborg.jpg

Mera dramatiskt blev det när hon drabbade samman med Carl-Michael Edenborg …

efterat.jpg

Sedan åkte jag hem och nedkom med en våldsam förkylning. Som vanligt.