Skämtserier som skimrande celluloid …

Ludde Gentzel och  två av svensk films hårdaste hembiträden — Dagmar Ebbesen och Julia Ceasar –  klampar Godzillalikt in i staden …

Förr i världen verkar det närmast ha varit en självklarhet att varje svensk skämtserie med självaktning förvandlades till film : Åkarna Grönberg respektive Söberblom klädde ut sig till Biffen och Bananen, komikerparet Gus och Holger blev Nittioettan och Åttiosjuan och Ludde Gentzel lade sig till rätta  i Kronbloms kökssoffa. (Åsa-Nisse och Lille Fridolf får nog sägas delta utom tävlan eftersom de figurerade i andra media innan de blev serier …)

Gus och Holger påminner vagt om 91an och 87an

Och på andra sidan Öresund förvandlades Henning Moritzen och Helle Virkner till Poeten och Lillemor, efter Jørgen Mogensens sexliberalt mysfilosofiska serieförlaga.

Helle och Henning är rätt lika Poeten och Lillemor — men vad har egentligen hänt med Lillemors frisyr?

Här nedan har ni trailern till den andra filmen i den mäktiga Poeten og Lillemor-trilogin — Poeten og Lillemor og Lotte:

Inte för att jag vill försöka utöva otillbörliga påtryckningar på nån — men se mig djupt i ögonen medan jag lågt och hypnotiskt mässar: Sven Wollter är den maskerade proggaren …  Sven Wollter är den maskerade proggaren … Sven Wollter är den maskerade proggaren …

Senare tillägg: I kommentarerna rasade en diskussion om Poeten och Lillemors frisyrer, som förtjänstfullt bilades av signaturen Ban-Ken som påtalade att såväl seriefigurer som vanliga människor tenderar att byta frisyr. Joakiim Lindengren vill v’älvilligt (?) demonstrera detta med ett foto som han mailade mig nyss:

Från vänster: Jag själv, stofilredaktören Martin Kristenson samt översättaren och författaren Erik Andersson som vi tedde oss i början av 1982. För att undvika missförstånd vill jag understryka att sjuttiotalsskjortorna är ironiska – jag vill minnas att Erik var den olycklige ägaren av dem …

Kapten Stofil 37

.. gick iväg till tryckeriet i torsdags, kan jag meddela en andlöst väntande allmoge (läs: den som till äventyrs bryr sig). Det här numret borde egentligen ha varit ute till jul men det fanns helt enkelt ingen möjlighet för mig att teckna en serie och layouta innehållet samtidigt som jag brottades med James Ellroys muskulösa prosa — alltså kommer vi försöka ge ut fem nummer under 2010 för att hinna i fatt oss själva …

Några smakprov ur innehållet: Kapten Stofil lurar Lädernuckan att ställa upp på pinupbilder i Jockes serie Pin-upptäcksfärd. I min Högt spel i Bagdad har den maskerade proggaren färdats bakåt i tiden till  Harun ar Rashids regeringstid och upplever diverse Tusen och en natt-inspirerade äventyr.

(Jag får be om ursäkt för den tekniska kvaliteten på ovanstående återgivning — jag har bara plåtat av originalsidan i flykten med min digitalkamera.)

Till  Stupidoblocket har  Anders Lundgren skrivit en mäkta välresearchad artikel om Swingens främsta vansinniga vetenskapsman — kompositören, bandledaren och syntpionjären Raymond Scott (numret saknar artikel av  maratonmanuskriptens mångfrestande mästare Martin, eftersom han sitter och spurtskriver på en bok om radionämndsanmälningar — Nu har det banne mig gått för långt!)

Något märkligt hände för övrigt mig när jag kämpade med layouten av ovan nämnda Raymond Scott-artikel. Efter att några timmar ha haft Scotts sprittande, spasmodiska tokswing i hörlurarna började jag känna mig som Daffy Duck på väg att krossas av urverket i en jättelik klocka (Raymond Scotts kompositioner används friskt i Warners tecknade kortfilmer från fyrtio- och femtiotal — deras vilda energi och märkligt krängande melodistämmor passar perfekt till  åsynen av vilda jaktscener med Porky Pig och Bugs Bunny).

Alltså bytte jag mapp i mp3-spelaren och lyssnade istället på en kompilation av äldre ungersk jazz. Jag fortsatte med arbetet och höll just på att montera en stillbild på Raymond Scotts kvintett i turbaner och lösskägg, framförande stycket Twilight in Turkey i filmen Ali Baba Goes to Town från 1937  (se U-tubeklipp ovan). Plötsligt hör jag jag just denna låt — Twilight in Turkey — i hörlurarna. Min första impuls är att mp3-spelaren (en av Claes Ohlssons billigaste) har blivit vansinnig och börjat hoppa som den vill mellan mapparna, men när jag tittar efter så upptäcker jag att det jag lyssnar till är en ungersk cover av Raymond Scotts spattiga stycke. Världen är uppenbarligen mindre än man tror. Eller också är det min musiksmak som är snävare än man tror …

Tintin på Kap Verde

Kap Verde är en liten ögrupp en bit från Afrikas västkust. Läser man böcker om forna tiders världsomseglare och kryddkrämare dyker namnet upp stup i ett som anhalt för att sträcka på benen och proviantera — så t ex i den utmärkta Giles Miltons Nathaniel’s Nutmeg — How One Man’s Courage Changed the Course of History som jag hade med mig i packningen när jag veckan före julhelgen besökte ögruppen tillsammans med mina nära och kära.

Av de tolv öarna är sex bebodda — däribland något oväntat vårt resmål Sal, som är ett slags korsning av oändlig sandstrand och månlandskap.

utomjordisk Lucia på ön Sal, 13 december 2009

Invånarna i den forna kolonin  är tämligen jämnt utblandade mestiser av portugiser och västafrikaner. Undantaget utgörs av souvenirförsäljningens bålda entreprenörer som nästan uteslutande verkar komma från Senegal,  närmaste västafrikanska land. Dessa oförvägna unga män kan pracka på de mest skeptiskt stämda turister souvenirer som de inte anade att de behövde.

Men döm om min glädje när jag i det senegalesiska sortimentet upptäckte en uppsjö av arumbayafetsicher föreställande Tintin och hans närstående — Haddock, Kalkyl, Dupontarna. Gissningsvis härrör skulpturerna från Senegal (även om försäljarna har för vana att envetet hävda att allt som säljs kommer från Kap Verde).  De forna franska undersåtarna uttalar även namnet ”Täään-Täään” på galliskt vis. Jag och en mig närstående källa försåg oss snabbt med två Tintin och en Haddock per skalle:

Båda mina Tään-Tääns  bär av någon anledning frack. Och ser otippat misslynta  ut. I gengäld har dock Haddock en märkligt försagd uppsyn.

I västvärlden har man på senare år anlagt en del kritiska synpunkter på den unge Hergés andra album Tintin au Congo, som även skaparen själv  har kallat för ”En ungdomssynd”. Vissa amerikanska bibliotek förvarar numera alstret i sitt giftskåp, vissa brittiska bokhandelskedjor har flyttat det till vuxenavdelningen, och en del förlag vägrar att trycka nya upplagor.

Paradoxalt nog är just det här albumet det som har störst spridning söder om Sahara — i synnerhet i forna franska besittningar  som Senegal. Och de här små statyetterna är väl också ett rätt vältaligt vittnesbörd om Tintins  fortsatt starka grepp om den  senegalesiska folksjälen.

Skön som en serietecknare …

… brukar man kanske inte säga. Men jag (som möjligen är en smula partisk) kan inte betrakta bilder av mina idoler utan att tycka att de fullkomligt sprudlar av je ne sais quoi.

Tove Jansson bränner flitens lampa i båda ändar — och dessutom en fimp. Årtal obekant.

Robert Crumb lutar sig nonchalant mot en egenhändigt tillverkad muralmålning i Haight Ashbury 1972, iförd något slags slafsig retroutstyrsel, som det anstår en motkulturens motkulturman.

Al Jaffee och Bill Elder spexar loss på ett fik 1939 (det är förstås Elder — till höger — som är idolen av de båda framtida Madtecknarna …)

Bildrapport från bokmässan IV

Vi fortsätter med en till synes outrotlig tradition från tidigare bokmässor (2006, 2007 och 2008 har ju redan odödliggjorts här på bloggen) och förevisar hur representanter för sveriges förlagsvärld ter sig om man föser ihop den i en stor flyghangar med oförlåtande lysrörsljussättning, låter dem dricka billigt lådvin några dagar och inandas gräddan av svenska influensavirus.

Redaktionen samlad (och tillfälligt förstärkt med Sandra Petojevic som stod och sålde sin fantasyroman i ett hörn av vår monter). Från vänster: Jocke Lindengren, Martin Kristenson, jag och Sandra. Jag lyckas förstås inte hålla tyst utan har fått det som i min familj brukar betecknas som ”babianmun” (både min syster och min far gapar också som primater på  hälften av alla foton).

Finsk TV (eller ”YLE från vildmarken” som de också kallas) kom förbi och intervjuade Jocke.

Martin och Kalle Lind ventilerade nya forskningsrön om Sigge Fürsts  skoltid. Eller vad de nu höll på med.  Jag gissar  alla fall att det rörde  sig om svensk populärkulturarkeologi på hög nivå.

”När Lädernuckan står i montern sjunker försäljningen dramatiskt.” Gammalt djungelordspråk.

Kartagoredaktören Rolf Classon kapar stofilmontern med en djärv infanterichock och bevisar att Marcus Porcius Cato hade rätt hela tiden med sitt ”Praeterea censeo Carthaginem esse delendam” (med tanke på Catos mellannamn borde alltså tredje puniska kriget rimligen kallas för ”Porcius hämnd”. Vad det nu har med min bokmässerapport att göra.)

Johan Wanloo sekunderna efter att han undsluppit sig ett av bokmässans bästa yttranden: ” ”Alla män har någon gång velat vara en stålpterodaktyl”. Jag skrattade i säkert en minut.

Sedan gick vi hem och lät alla influensavirus vi inhalerat blomma ut i våra nästäppor. Åtminstone jag — jag är faktiskt sjuk fortfarande … (Även detta är förstås en vacker bokmässetradition.)

Kapten Stofil 35-36

Vårt fantastiska tryckeri — Svärd och Söner i Falköping –  har lyckats trycka och  leverera nya dubbelnumret av Kapten Stofil i rekordfart. Lämpligt nog är John Anderssons omslag något slags surrealistisk parafras på gamla Rekordmagasinet. Tidningen anlöpte Göteborg i morse och jag och Jocke har ägnat dagen åt att baxa lådor och stoppa trycksvärtedoftande, färska exemplar i kuvert.

Ur innehållet: Kapten Stofil drabbar samman med Magnus Huss misslyckade ättling Gummo Huss i Vildhussen 2.0 — ett episkt upplagt äventyr i Jämtlandsmiljö. Den maskerade proggaren råkar få sina händer kapade och ersatta med ett par sinistert sinnade extremiteter i min serie Högermannens händer. I John Anderssons drömlogiska Electric City blir Lars Hillersberg musiker under John Foxx överinseende — innan det visar sig att han har Hitlerkvisslor på skinkorna (det är lite svårt att förklara — serien måste sannolikt läsas …)

Någon som kallar sig Maximilien Robespierre (ett namn som jag för min personliga tror är falskt) Stofildebuterar med serien Christer Falkenströms rymdodyssé. Flerfaldiga urhundenvinnaren Joakim Pirinen bidrar med en tolvsidig tecknarskola. Camilla Forsman fortsätter skildra Jarls dysfunktionella äktenskap, Herr Hööks etikettskola bibringar hyfs, Wanloo bjuder på ett par Videokvällar och Henrik Lange  berättar om Stackars unge herr Skywwalker.

I Stupidoblocket redogör Martin för den svenska Varietén i allmänhet och komikerparet Pilsner i synnerhet — bland annat intervjuar han Pilsnermedlemmarna själva. Jag skriver lite om andra världskrigets reklam och vardagsliv i Läkerol i fält, det är luftvärn för halsen! (titeln på artikeln kommer från reklamfilmen som ni kan se här ovan). Martin reflekterar även kring schlagerskapandets betingelser och ett antal klassiska örhängens tillkomst i En schlager föds och recenserar en fet music hall-box i Plattguiden.

Igår utlovade jag ju mer information om Kapten Stofils sinnessvaga mässberjudanden, och eftersom jag börjar bli en smula mör tror jag att jag nöjer mig med att lite oambitiöst  återge vår prislista rätt upp och ner:

All messed up and nowhere to go III

Jag frestas använda den unikt andefattiga taglinen till Dödligt Vapen IV (har jag för mig att det var):

”De är tillbaka. Igen.”

Eftersom jag under  tidigare år (2007, 2008) inte har undanhållit från min andlöst gapande läsekrets hur det ser ut när vi bygger Kapten Stofil-montern, så fortsätter vi på den inslagna vägen och fräschar dessutom upp konceptet genom att visa processen lite Pogo Pedagog-pekpinnigt ”Från ax till limpa” som det förmodligen inte kallas nuförtiden. (Den som klickar på länkarna ovan kan f ö konstatera att vi har exakt samma affischering år efter år. ”De här kantstötta foamboard-plakaten dög åt våra fäder”, muttrar vi dolskt i våra grötstinna tomteskägg.)

Vi anländer och konstaterar något misslynt att vår monter är smått blockerad av två kubikmeter Jan Lööfs samlade verk från montergrannen Kartago. Men ”Kartago maa ikke forstyrres”, som den danska hotellpiccolon sa (jag har redan lyckats komma bort från ämnet). Tydligen kommer min ungdoms hjälte Jan Lööf till mässan, vilket givetvis är skäl att jubla diskret men eftertryckligt.

Jocke L skruvar ihop vår allt mer inadekvata tidningsdisplay (första åren stod tidningarna glest som rovor ett missväxtår — nu får de inte längre plats i plantagen).

Efter fullbordat värv blickar Jocke fältherrelikt ut bakom sin förskansning. Bilderna ger ett något missvisande intryck av att dessa raders nedtecknare bara står och dokumenterar sin kollegas otacksamma slit — jag vill alltså särskilt understryka att jag faktiskt hjälpte till. Som bevis kan jag demonstrera mässans första blodvite:

Serietecknarnas svar på mensurärret — the paper cut. I det här fallet från en kartong.

Med viss glädje kan jag även tillkännage att vi i år genom något slags organisatorisk kontinentalsockeldrift har förflyttat oss några meter västerut från vårt vanliga läge till monternummer A01:52 och ligger längs samma stråt som Kartago och Galago, vilket måste sägas vara ett ganska gynnsamt läge. Mera information om våra smått sinnessvaga extraerbjudanden och absurt altruistiska mässpriser tror jag att jag sparar tills i morgon.

Kapten Stofil nummer 34 på väg till prenumeranterna

Det är med stolthet, tillfredställelse och en icke ringaktig portion pösmunksbetonad självbelåtenhet som jag har äran tillkännage att senaste numret är på väg ut till stugor, pörten och härbren. Vårt superbt pålitliga tryckeri — Svärd och Söner i Falköping — lyckades få fram det på ny rekordtid och skicka iväg det för att möta sina skapare innan de gick på semester.

Av nämnda skapare avreste en — nämligen Jocke Lindengren, ledsagad av barn och blomma — på fiskesemester till Norrland samma dag som tidningen kom. Martin har turen att bo och arbeta i Stockholm och kunde därmed inte inkallas till trältjänst.

Återstod alltså bara jag, som har fått privilegiet att sätta mina fingeravtryck på vartenda exemplar som skickas iväg — jag har stoppat ner ungefär sjuhundra tidningar i kuvert, och även lagt i prenumerationspåminnelser i förekommande fall.

Dessutom blev jag tvungen att baxa iväg elva kartonger till posten för vidare befordran till Sexdrega, Porrmyran, Anusviken och andra exotiska platser i vårt suspekt elongererade och falloformiska land. Jag tog en taxi och hade turen att betjänas av en gentleman från Alladins förtrollade land som helt vänligt hjälpte mig med såväl i som urlastning och dessutom bar upp hälften av kartongerna på postens företagskontor.

Detta ägde rum igår, så med lite tur får berörda parter  sina tidningar i morgon fredag.

(Stofiltecknaren John Andersson — som tydligen tittar in här på bloggen emellanåt — ber mig förresten att korrigera uppgiften om titeln på hans serie i ett tidigare inlägg: Det spökar i Hagsätra, ingen annanstans.)