August Strindberg och den förtrollade vattenklosetten

I motsats till vad man skulle kunna tro är ovanstående inte titeln på en oauktoriserad kinesisk fortsättning på Hemsöborna. Jag låg sömnlös i går natt och började läsa Strindbergs brev i urval av Torsten Eklund. Efter ett tag kom jag fram till en passage som gjorde ett outrotligt intryck på mig redan första gången jag stötte på den:

Jag har i egenskap av smutsförfattare särskilt studerat klosetterna på hotellen. Den mest glänsande uppfinningen träffade jag i Hamburg. Där träckade man i något som liknade en soppskål och när man tittade sig om så var där ingenting att se, oaktat att man kunnat svära på att man nedlagt ett par meter; skålen var så fin efter förrättningen att man kunnat äta äkta sköldpaddssoppa ur den; dock hördes intet vattenskvalp såsom i Stralsund där fjölen gav efter när man satt sig och ett strömmande vatten började gå. Det var ett fullständigt trolleri.

… skriver August på tåget mellan Bremen och Osnabrück till Pehr Staaf. Förutom den oförglömliga bilden av hur AS sörplar sködpaddssoppa ur stolen gläder jag mig även som medlem av Semikolonets Vänner åt hur nationalskalden oförskräckt bränner av ett par stycken på raken. (Som översättare har jag kunnat konstatera att semikolon nästan alltid brutalt utrotas av redaktörerna, ofta för att ersättas av i sammanhanget sämre lämpade komman. Som förklaring har jag hört att semikolon “inte används i svenskan” och att “folk inte förstår vad det är för något”. Och det är klart — om svenskarna aldrig får se ett semikolon i fritt tillstånd så torde ju profetian infria sig själv. Om inte annat är ju tecknet numera oundgängligt för att skapa den s k “blinkande smileyn” — utan vilken all mänsklig kommunikation vore omöjlig. I och för sig tycker väl jag också att man ska vara lite restriktiv med dem — Strindberg placerar gladeligen semikolon framför “och”, vilket känns en smula som att åka bil med en förare som trycker på gaspedalen och bromsar samtidigt. Var är jag? Befinner jag mig fortfarande i en parentes?)

“Träcka”tycks för övrigt ha varit det sena artonhundratalets standardterm för nummer två — jag minns från Ingen fruktan intet hopp (P O Sundmans renodlat dokumentära bok om Andréeexpeditionen) hur Andrée skriver i sin anteckningsbok att Fraenckel — eller möjligen Nils Strindberg, Augusts olyckssaliga kusinbarn — hänger från gondolen och “träckar” — skapande en fragmentarisk ariadnetråd av spillning på de oändliga isvidderna.

Strindbergs brev är nöjsam lektyr rent allmänt. Jag skrattade länge och högt åt en passage där han försöker övertyga Carl Larsson om att de flesta flyttfåglar inte lämnar landet under vintern utan helt lömskt dröjer sig kvar incognito:

Det finns anledningar tro att de flesta så kallade flyttfåglar stanna. Om man på vintern undersökte svalbon, stavholkar och ihåliga trän, takpannor, halmstackar, lagårstak särskilt, skulle man kanske finna de sovande “flyttfåglarna”.

Resonemanget får mig att associera de blå böckerna — Strindbergs bisarra, bloggliknande reflektioner om allt som faller honom in — “En guldmakares snicksnack hipp som happ om ditt och datt” som han kanske hade satt som underrubrik på bloggen. Eller inte.

Addendum: När jag googlade efter bilder till den här något spretiga texten hittade jag — genom vad C G Jung kanske skulle ha kallat för en “synkronicitet” — Andréemuseets samling av bilder på den dödsdömda expeditionen. Jag blir särskilt fascinerad av de oretuscherade, skadade fotografierna av de oscariska polarfararna, som ser ut som halvt transparenta vålnader där de poserar med tillkämpad käckhet vid nedlagda isbjörnar som kommer att ge dem trikinos och påskynda deras öde — sedan låg glasnegativen i trettio år på Vitön utan att ses av några andra än isbjörnar som nosade förstrött på dem och blev alltmer frostnupna, fuktskadade och flimriga — allt blekare minnen av 1897 års tragedi.

… för att till sist hittas och påminna oss om en verklighet ganska långt från det samtida tärningsspelet om expeditionen …

Drömmer Phil Dick om elektriska får?

Vissa litterära verk har något som gör att folk kommer att tänka på dem och refererar till dem i vardagslivet — ofta säger man att en situation är “Kafkaistisk” — eller “det är en sån där Moment 22-grej”. Inför Watergateåtalet oroade sig Nixon för John Deans vittnesmål, men en av hans rådgivare lugnade honom med att “han säger en sak, vi säger en annan — det kommer att bli en sån där Rashomon-grej”. “Va?” sa Nixon, som tydligen var måttligt bevandrad i Akira Kurosawas produktion (detta underbara meningsytbyte finns förevigat på en av Nixons många bandinspelningar från Oval Office).

En författare som det ofta refereras till på det här sättet är en vildögd visionär som ofta publicerade sig i rena pulpsammanhang — han heter Philip K Dick och har fått en postum profetstatus som säkert skulle ha förvånat honom själv. Han dog i en infarkt innan Blade Runner — den första filmatiseringen av hans verk — hade hunnit färdigställas, och sedan dess har hans efterlevande tjänat grova pengar på den ena filmen efter den andra — Total Recall, Minority Report, Paycheck — och inte fått ett öre för andra filmkonstverk som snattar friskt ur den Dickska idélådan — som Matrix eller Truman Show.

Själv associerar jag till Dick nästan varenda gång jag är i mataffären och står vid kassan, prisgiven åt högljutt brölande reklambudskap från nedhängande TV-apparater — jag förväntar mig hela tiden halvt om halvt att få höra “A new life awaits you in the offworld colonies” eller reklamjingeln “Recall — recall — recall …”.

Philip K Dicks skrivmaskin och favoritmugg

Dick och Kafka hör till storfavoriterna när vi ska dra paralleller till vårt vardagsliv — beklämmande nog har det möjligen att göra med att de båda skildrar den lilla människans maktlöshet i ett alltmer komplicerat och svårfattbart samhälle. Kafka nöjer sig med den habsburgska dubbelmonarkins dunkla byråkratiska labyrinter medan Dick drar ut konsekvenser av samtida fenomen till sin logiska slutpunkt – The Pre-Crime Division griper folk för mord som de har tänkt begå — en ny psykedelisk drog visar sig inte bara förändra verklighetsuppfattningen utan verkligheten själv — och så vidare.

Artonhundratalsförfattaren Jules Verne förutspådde mycket av det som hände på nittonhundratalet. Och om vi har otur kan det visa sig att Philip K Dick har förutspått oroväckande mycket av tjugohundratalet. En del tyder på det — nu finns det tillochmed en blogg som drar fortlöpande paralleller mellan Dickberättelser och vår allt mer särpräglade verklighet; ni kan läsa den här. Jag misstänker att varken Robert A Heinlein eller Leo Tolstoj vederfarits denna ära — det är mera sällan som någon säger “Och där stod jag och tänkte kasta mig på järnvägsspåren — det var en typisk sån där Anna Karenina-grej, du vet” — eller “Jag kände mig som om jag var med i en Robert A Heinlein-roman (när skulle man säga det? När man har råkat bli militärdiktator på månen?).

Med värme minns jag den gång i mitten av det avlägsna sjuttiotalet när jag för första gången tog Dickböcker ur hyllan på Fantask i Köpenhamn och den milda svindelkänslan när jag läste baksidestexternas taglines: “Only one man could save the world, and he was dead — again” eller “Alien sattelites circle the earth and mans only hope is a mad cartoonist”. På något vis känns båda dessa sentenser som om de handlar om Dick själv.

Den yppersta av alla örter

Det förflutna upphör inte att förvåna — det uppvisar ständigt inslag som vi inte alls hade väntat oss. Som t ex att den rökrocksprydde sekelskiftesrucklare som ville inhämta upplysningar om haschrusets verkningar kunde läsa en nästan kusligt initierad — och ohöljt entusiastisk — text som var mer än en sida lång i Nordisk familjeboks uggleupplaga från 1909 (i sin helhet kan den klentrogne läsaren ta del av den här). Inledningen lyder:

Hasjisj 1. Haschisch (arab., ört, särskildt
hampväxten, såsom den yppersta af alla
örter, på grund af dess njutning beredande,
smärtstillande och rogifvande egenskaper, och
slutligen preparat af denna ört), farm. Den i
Persien och Ostindien växande och odlade formen
af hampväxten, Cannabis sativa f. indica,
hvilken icke är botaniskt skiljbar från
den i Europa odlade C. sativa L., lämnar
materialet till Orientens som njutningsmedel
högt värderade hasjisj. Den europeiska hampan
saknar nästan alldeles de narkotiska egenskaper,
som utmärka den indiska formen. Af den indiska
hampan finnas flera handelsformer med hinduiska
namn, såsom guaza, gunjah (ganjah 1. gandsja)
och bang (sabji, sidhi)

Efter detta följer en pedagogisk gör-det-själv-passage där den händige läsaren får veta hur han bäst ska tillreda sitt hasch. Avsnittet avrundas med orden:

Af sådant extrakt intages 3 till 4
gr., vanligen i en liten kopp svart kaffe, då man
vill förskaffa sig ett behagligt sinnesrus.

Sedan börjar skribenten gå loss totalt. Jag citerar några utdrag ur den långa, av allt att döma föredömligt välresearchade texten:

I sanning underbara äro i många
fall verkningarna af hasjisj, men de yttra sig
ofta olika hos olika individer och till följd
af olika doser. Efter förtärandet af hasjisj
inställer sig alltid tyngd i hufvudet, stundom
äfven värk, förnimmelse af stegrad värme och
svindel samt öron-susning. [...] Vanligen inträda en subjektiv
uppfattning af ökad intensitet och kraft hos
själsförmögenheterna och därjämte merendels en
mycket glad stämning, betydlig skrattlust och
obetvingliga utbrott af skallande skratt, såsom
det tyckes utan bestämd orsak, men vanligen
föranledda genom bisarra syner eller rättare
sinnesyillor, illusioner. Under inflytande
af den lifligt stegrade; fantasien blifva
illusionerna ofta både till former och färger
synnerligen praktfulla och hänryckande. [...] Hos alla
framkallar hasjis} efteråt en betydlig stegring
af matlusten; f. ö. uppträda inga eller högst
obetydliga efterverkningar. Hasjisj förorsakar
icke förstoppning.

Ja, det känns ju tryggt att veta. Men det finns tydligen vissa nackdelar med den yppersta av örter — förvånansvärt nog verkar skribenten känna till haschpsykoser:

Personer, som ofta och
rikligt använda hasjisj som berusningsmedel,
s. k. hasjisjätare, kunna naturligen skada sig
allvarsamt därmed. Särskildt lära somliga blifva
sinnessjuka, medan däremot dödsfall af akut
hasjisj-förgiftning äro mycket sällsynta.

Vår ciceron i drogernas värld lugnar dock oroade läsare med orden: “I jämförelse med opium är hasjisj vida mindre
farligt.”

(Tipstack till min pappa — som jag ibland får för mig har läst hela uggleupplagan från pärm till pärm — och memorerat merparten.)

Acute grave

Normalt sett brukar ju gravar inte vara så upphetsande — det ligger liksom i sakens natur — men Jules Vernes sista viloläger i Amiens utgör ett undantag:

Den vandöda visionären verkar vara på väg att återuppstå för att se om hans framtidsprofetior har infriats ännu … (han förefaller dessutom förvånansvärt atletisk). Snart kommer han att se sig omkring och missnöjt konstatera att det inte finns en ångdriven elefantrobot så långt ögat når — och att ingen försökt ändra jordaxelns lutning genom att bygga om hela Kilimanjaro till en jättelik kanon. I stället får han hålla till godo med en I-pod. Vi kan ju försöka föreställa oss hans besvikelse.

The Nine Billion Names of Mammon

Den tredje maj 1978 skickade en viss Gary Thuerk världshistoriens första spam på ARPAnet. Sedan dess har det varit en vacker tradition att spamsändare ska ha egendomliga efternamn. De här rara plantorna hittade jag i min egen inkorg ikväll:

 

Forskarna kämpar dag och natt för att dämma upp syndafloden, men det är förstås styvt göra. Om man filtrerar bort vissa ord så börjar spammarna genast stava dem annorlunda — och betänk att det finns 600,426,974,379,824,381,952 sätt att stava till “Viagra”. Siffran är faktiskt genuin — jag har tagit den från en intressant New Yorker-artikel som finns att läsa här – men jag undrar mycket hur de där sista 952 stavningarna ser ut: “V1-â-Å-ä-AáA-á-GgGgG-r-AA” — eller ännu värre. Det är lite som den där klassiska Clarkenovellen The Nine Billion Names of God – fast tvärtom.

Undan för ess!

Den här unga förmågan har just huggits av polisen i New Mexico för en trafikförseelse. Det rörde sig om fortkörning och inte — som man skulle kunna tro — att han var för ung för att framföra motorfordon. Faktum är att han tjugotvå år gammal på den här bilden. Och tro det den som vill men han driver redan ett litet mjukvaruföretag med mer än tio anställda. “Microsoft” kallar han det. I sina försök att imponera på tjejerna har han sagt att han ska tjäna hundra miljoner dollar på firman — minst. Tjejerna har förmodligen tittat på honom och tänkt “Yeah, right!” Men han har redan skrivit ihop en version av Basic som går att köra med extremt lite arbetsminne, och snart kommer han att ha gamat åt sig ett skönt operativsystem som han kallar för “MS-DOS”, så vi får väl se vad framtiden bär i sitt sköte …

Etnografiska fältstudier

I MARKS KOMMUN MED OMNEJD

Infödingarna påminna slående om svenskarne, vilket fröjda våra blågula hjärtan — det rör sig till mycket stor del om renodlade dolikocefaler, även om vissa inslag av mera ostbaltisk typ här och var göra sig gällande. (I höjd med Öxnevalla tycka vi oss förmärka en och annan antydan till alpint inflytande.)

Humorn står utan tvivel den Göteborgska nära, konstatera vi när vi nalkas Kinna:

Kulturen verkar i sin helhet på väg att lämna neolitikum:

Men bakeoffdiskens sortement skvallrar om uråldriga föreställningars fortsatt starka grepp om den västgötska folksjälen:

… även om ett mera Lutheranskt sinnelag kan förmärkas i Skällingebagarens “Halvfina” (för er som inte vill unna er för mycket):

För den verklige sybariten finns dock samma bageris Sjöbuse:

… som gärna skall kompletteras med ett stycke vällagrad “Bondmoran”:

En smörgås bestående av en generös mängd Bondmora inpressad mellan tvenne skivor Sjöbuse betecknas på dessa latituder som en s. k. “dubbelmacka” …

A real space cadet …

Eftersom bloggen de senaste dagarna av någon anledning har börjat ägna sig åt den sunkigaste tabloidjournalistik (se föregående inlägg) och slipprig drängstugehumor (näst senaste inlägget) passar vi även på att notera att NASA fortfarande inte har tagit bort sin presentation av den i dagarna så omskrivna astronauten Lisa Nowak. Där läser vi bland annat: “Lisa enjoys bicycling, running, skeet, sailing, gourmet cooking, rubber stamps, crossword puzzles, piano, and African violets” — och tänker ett ögonblick på de avgrundsdjup som plötsligt kan öppnas under en människa och uppsluka hennes framtidsdrömmar, hennes violer och hennes gummistämplar …