… är alldeles ovanligt fragmentariskt. Jag diskuterar sagan Prinsessan på ärten med någon och presenterar en egen ny version: Prinsessan i hoppborgen. Vi ser sagoprinsessan stiga in i hoppborgen och klaga över att det ligger en ärta under den.

Tidigare i samma dröm diskuterade jag serieförlaget Semics annonsformgivning under sent sjuttiotal, tidigt åttiotal med en annan ansiktslös röst. ”Vit text på svart botten. All denna Helvetica.” Samtidigt såg jag en sån där färdigtryckt pärm från ca 1980 som man skulle ha sina Fantomentidningar i.

I morse drömde jag att Gunnar Björnstrands änka Lillie Björnstrand kontaktade mig via Facebook. Av rubriken på hennes mail framgick att det rörde sig om en inbjudan till någon slags hyllning av hennes döde make. Jag funderade på om jag kunde med att friendrequesta henne och skulle just klicka på mailet när jag drev upp genom sömnens dimmor och var i vakenvärlden igen …

Det enda som var förvrängt i drömmen var att Lillie B hette Lil Myrman, sannolikt döpt efter deckaren Kjell Myrman i den svenska noirfilmen I dimma dold som jag tänkte på i natt strax innan jag somnade.

Ja, egentligen brukar det ju heta ”Intresset ljuger aldrig, men som så ofta handlar det en hel del om hur man tolkar data — det framgår med önskvärd tydlighet när man läser Ben Goldacres relativt nyutgivna  Bad Science.

Boken är ett  roligt, informativt och ibland lite tjatigt påstridigt frontalangrepp på undermålig medicinsk journalistik — alla dessa texter som inleds med ord som ”Forskningen har visat …” och sedan påstår lite vad som helst, gärna sånt som stora och mäktiga intressen vill tuta i allmänheten.

Och dessa intressen ljuger ibland (okej då — jag får väl medge att intresset inte alltid ljuger).

Tobaksindustrin blåste rök i ögonen på opinionen i trettio år innan de gav slaget om lungcancern förlorat — trots att sambandet mellan sjukdomen och cigarillerna var statistiskt säkerställt sedan sju svåra sekel (jag menar lång tid — allitterationerna tog över lite där).

Och än idag stöter man med förbluffande regelbundenhet på de där artiklarna där ”Forskningen har visat att två glas vin är bra för hälsan” — även där anar man skugglika lobbyistfantomer som skrattar sataniskt i fonden.

Men Goldacre — en hedersman och en rättens kämpe, om än en smula gäll i tonfallet och med missklädsamt lödder kring mungiporna här och var i boken — går även till storms mot läkemedelsjättarna, kosttillskottsindustrin  och alternativmedicinens bjällerprydda gurus och stöter omkull mången en helig väderkvarn (som den blandade metaforens vänner brukar säga).

Här är några av de revolutionerande upplysningar jag har tagit del av från Goldacre:

Antioxidanter — det är inte alls säkert att tillskott skyddar mot cancer. I de kliniska studier som har gjorts har det tvärtom — något olycksbådande — verkat vara så att förhöjda doser av antioxidanter ökar cancerrisken. Det har man tydligen vetat ett bra tag, men informationen vägrar att sprida sig.

C-vitaminer – förebygger inte alls förkylning. Massiva doser kan möjligen påskynda deras förlopp lite grann …

Omega 3-olja — det finns inga kliniska belägg för att vi blir klyftigare av denna kostbara olja. Å andra sidan har det tydligen inte gjorts någon vetenskapligt vettig studie i ämnet heller, så juryn är kanske ute fortfarande.

Betakaroten — hjälper inte upp mörkerseendet det minsta.  Den här desinformationen spreds ut av en något otippad lobbygrupp — det brittiska flygvapnet. Under andra världskriget. För att inte tyskarna skulle börja misstänka att britterna hade uppfunnit radarn så hävdades det att flygarna åt enorma mängder morötter, vilket gjorde att de kunde se som ugglor i dunklet. Tyskarna verkar ha gått på denna skröna. Tyvärr dog den inte ut efter kriget — min mamma sa att morötter medförde mörkerseende så sent som cirka 1970, när den sista stukabombaren sedan länge hade störtat och lögnen inte längre tjänade något särskilt strategiskt syfte …

Därmed givetvis inte sagt att ovanstående substanser inte skulle vara nyttiga i lagoma mängder. Det Goldacre vänder sig emot är idén att massiva mängder av någon mirakulös substans ska visa sig allena saliggörande mot lidande, åldrande, död eller existentiell vanmakt.

Kroppen är snarast att betrakta som ett ekosystem — och vi vet alla vad som händer om någon plötsligt säger ”Vad som saknas här är enorma mängder av kaniner! Låt oss genast plantera in dem!” D v s — det som är nyttigt i lagom mängd, på rätt ställe kan rentav vara katastrofalt i stor mängd, på fel ställe.

Boken är också en utmärkt grundkurs i hur man utvärderar statisitik, och Goldacre lär utan extra kostnad ut alla läkemedelsindustrins fula knep för att gömma undan mindre önskvärda resultat i rapporteringen — alla metoder för att vilseleda utan att direkt fuska.

Ben Goldacre är läkare och skriver regelbundet under rubriken Bad Science i Guardian. Som om det inte skulle räcka har han även en blogg där han sjuder av rättmätig harm över diverse medicinska missgrepp. Jag rekommenderar dem båda — i försiktig dosering …

De enda kvinnliga stridsflygare från andra världskriget som jag tidigare kände till var piloterna på Ferry Command, och det uteslutande beroende på de fina klippdockor de inspirerade till:

Fast såvitt jag förstår sattes Ferry Commands kvinnliga krafter inte in i strid — deras uppgift var istället att flyga över färdigställda plan från USA till Storbrittannien.

Men häromdagen hörde jag en häpnadsväckande BBC-dokumentär om Natthäxorna (eller Ночные ведьмы som vi som gillar att använda kyriller vid minsta provokation  gärna skriver) — den verkar ligga ute på obestämd framtid och intresserade kan ladda ner den här.

Dokumentären skildrar  femhundraåttiåttonde nattbombarregementet, en helkvinnlig stridsenhet som sattes in på östfronten. De flög 23 000 uppdrag och släppte 3000 ton bomber på tyskarna som verkar ha kommit att hysa en nästan vidskeplig skräck för dem, döpte dem till ”Nachthexen” och spred rykten om att de hade blivit injicerade med ett särskilt serum för att kunna se i mörker.  Smeknamnet kan också ha haft att göra med flygarnas taktik att strypa motorn och glidflyga tyst  in över sina mål — bara föregångna av ett svagt susande.

BBC-journalisten Lucy Ash har letat upp några av de natthäxor som fortfarande är i livet och låter dem berätta sina historier. Bland annat får vi höra Raisa Surnachevskaya (med ursäkter för den engelska transkriptionen) berätta  om hur hon och en kollega råkade stöta på fyrtiotvå tyska bombplan när de var ute på spaningsuppdrag. Under en våldsam luftstrid lyckades de båda skjuta ner två fiendeplan var innan tyskarna slog ut dem. Raisa fick en vinge avskjuten och lyckades hoppa i sista stund.

Dessa unga kvinnor flög alltså i de notoriskt svårmanvövrerade och redan då antikverade Polikarpovplanen med  öppna sittbrunnar – nattetid, mitt i den ryska vintern. Men det hindrade tydligen inte en del av dem från att hälla på sig rikligt med Eau De Cologne och svepa sig i sidensjalar skapade av slaktade fallskärmar för att var lite extra piffiga när de gav sig ut på sina uppdrag …

I titeln påstod jag att Natthäxorna var ”obesjungna” — det är en sanning med viss modifikation: Det skrevs en schlager om dem under kriget. Men så snart det blev fred igen förväntades de unga hjältinnorna återvända till hus och härd igen. De blev tillochmed tillsagda i ett tal att de inte skulle nämna något om vad de hade gjort under kriget. Mamma fick alltså inte tala om för barnen att hon var stridsflygaräss och Sovjetunionens hjälte av första rangen — ett aningen snöpligt slut för krigets mest medaljbelönta sovjetiska stridsenhet …

Men numera verkar ryssarna ha erinrat sig detta bortglömda kapitel av Det Stora Fosterländska Krigets historia och har tillochmed gjort en långfilm om Natthäxorna.

Vi avrundar med ett U-tubeklipp som som visar gammalt dokumentärmaterial av nattbombarregementet i verksamhet:

För några dagar sedan råkade jag snubbla in på den här hemsidan som jag inte sett sedan cirka 2002. Det förvånade mig en smula att den fortfarande ligger uppe — och jag slogs av hur antikverad den såg ut. Såna här gamla handslöjdade  HTML-sidor börjar kännas som  ett slags cyberrymdens Skansen — så snabbt har utvecklingen gått: ”Kom ihåg min son — när jag var liten flätade vi vår HTML-kod i näver.” (Okej — nu har jag redan lyckats komma bort från ämnet. Jag försöker igen:) Sidans kvalitet ligger inte främst i den nostaligska tillbakablick som den erbjuder mot det tidiga tvåtusentalets bekymmerslösa och oskuldsfulla forntid, utan i den glimmande skattgömma av pedagogiska sånger från femtiotalet som breder ut sig inför våra klentrogna blickar.

Energialbumet Energy and Motion Songs innehåller till exempel den smäktande tangon  Kinetic and Potential Energy och den hårdsvängiga Grand Coulee Dam som förklarar hur vattenkraft omvandlas till electricitet. För att inte tala om den närmast ekivoka sången om Friction:

Friction is the rub-a-dub-dub rub-a-dub-dub
of objects that are moving
and the rub-a-dub-dub of contact
is friction you see!

Meteorologialbumet bjuder i sin tur på höjdpunkter som What is Climate, en rockabillyrökare med den svårslagna allsångsrefrängen:

What is the climate?
It’s the average weather
in a particular area!
What is the climate?
It’s the average weather
over a period of time!

och den latinskt färgade What is Humidity? som inleds med följande tänkvärda frågeställning:

Humidity is relative
but relative to what?
If I was quizzed on what it was
then I’d be on the spot.

En annan favorit är More Nature Songs, det andra biologialbumet,  som bjuder bland annat på balladen om Eophippus:

La la la! La la la! La la la! La la la!

There once was an animal called eohippus.
What was Eohippus? The dawnhorse of course!

The size of a fox! It’s front feet had four toes!
It’s hind feet had three toes! It fed upon leaves!

Sångarna  på biologiskivorna ska dessutom ha en eloge för att de lyckas investera nästan osannolik känslomässig intensitet i sångtexter som:

In the spring the frogs had mated
the females eggs were expelled!
then the male frog fertilized the
eggs and said farewell!

(monsterhiten How Does a Frog Become a Frog?)

Jag skulle kunna fortsätta att räkna upp odödliga örhängen ett bra tag — så låt mig bara nämna den ljuvligt aningslösa Thumbnail Sketch Of Atomic Energy

Hip hooray! We got atomic energy!
It could mean a better world for all!
Hip hooray! For those who made it come to be!

och Ballad of Sir Isaac Newton (som får ett hedersomnämnande för den amerikanska sångarens ytterst hemvävda brittiska dialekt när han går in i rollen som intgralkalkylens furste).

Alla låtarna finns både som små Mp3:or i upplösningen 32 kbps (som duger bra för en snabb och slarvig lyssning) och i 160 kbps för den som vill kunna njuta av alla nyanserna i fagottsolot på How Does a Frog Become a Frog?

Det är bara högerklicka, spara, lyssna och lära, för kom ihåg — fortbildning kan vara fantastiskt festligt!

Smert’ na brudershaft

Signaturen Ban-Ken gladde sig häromdagen i en kommentar över att jag hade nämnt den ryske deckarförfattaren Boris Akunin här på bloggen. Och jag gladde mig i min tur — min ambition är förstås att detta forum ska komma att tjänstgöra som ett slags nördarnas gröngölingsbok där ingen subkulturell marginalia saknas (vi kan ju konstatera att det är en bit kvar till det målet …)

Kommentaren fick mig också att reflektera en smula över att det var länge sedan jag själv läste en ny Fandorindeckare — min vän Gustaf rekommenderade dem till mig  2005 och sedan slukade jag i ganska rask takt allt som fanns översatt till svenska, in alles fem volymer.

Sorgligt nog har det inte kommit fler sedan dess — Norstedts verkar ha gett upp sina försök att lansera Tsarrysslands egen Sherlock Holmes / James Bond / Hercule Poirot på svenska. På engelska verkar det i alla fall finnas åtta böcker ute, och Akunin har tydligen publicerat 12 på ryska.

I förrgår uppsökte jag Göteborgs fantastiskt välförsedda stadsbibliotek och lånade två av de böcker som bara finns på engelska och ser fram emot att återstifta bekantskapen med den på en gång folkskygge och imperatoriske Erast Fandorin.

Akunin (eller Grigorij Sjalvovitj Tjchartisjvili som han egentligen heter — som synes har vi råkat få ett georgiskt tema här på bloggen senaste veckorna) ägnar sig åt något som jag är väldigt svag för: litterär förströelselitteratur — intelligent melodram — deckare och thrillers med betydande litterära kvaliteter och någotsånär ”fullvuxen” komplexitet i framställningen som ändå bibehåller spänningslitteraturens signum: stark framåtrörelse, lättlästhet och sköna intriggimmickar (ett bra exempel från den västliga kultursfären är Robert Harris, författaren till Fatherland, Archangel och andra moderna klassiker). Ruth Rendell har kallat Akunin för ”den ryske Ian Fleming” vilket hon tydligen avser som en komplimang. BA:s böcker är också ibland snarare thrillers en regelrätta pusseldeckare — dessutom är de till en del skickliga och kärleksfulla pastischer på artonhundratalets kolportageromaner, med övermänskliga och mustaschprydda skurkar och en lika övermänsklig och mustaschprydd hjälte.

Det är tråkigt att Norstedts inte verkar kunna sälja Akunin till svenskarna — i Ryssland är han en storsäljare med femton miljoner böcker och tre filmatiseringar under bältet. Men jag gläder mig i alla fall åt att många av böckerna finns tillgängliga på engelska.

Syster Pelagia och den svarta munken

Den engelska Wikipediaartikeln om Akunin visar att den georgiske häxmästaren har fortsatt utveckla en närmast Simenonsk flit sedan det svenska förlaget tog sin hand ifrån honom. Till min förvåning konstaterar jag att han sammanlagt har presterat:

tolv böcker om Erast Fandorin (sviten löper mellan 1876 och 1905);

tre böcker som detektivnunnan Syster Pelagia (som utspelar sig på ryska landsbygden kring förra sekelskiftet);

fyra böcker om Nicholas Fandorin,  Erasts  sonson,  en brittisk historiker (utspelar sig i nutid);

Spionromanen ”Spionskij Roman”

fyra böcker i ”Genreprojektet” där Akunin betar av olika litterära genrer som om ingen morgondag funnes — hittills har han skrivit titlarna ”Barnbok”, ”Spionroman”, ”Science Fiction” och ”Äventyr”;

Sex böcker i serien Smert’ na brudershaft ( Dödens brödraskap), om kampen mellan Rysslands och Tysklands underrättelsetjänster under första världskriget;

och därutöver fyra helt fristående böcker.

Alla serierna utom den om Syster Pelagia är oavslutade, tillkännager den oförtröttlige judisk-georgiske författaren, som definitivt kan vara värd en gräddtårta eller två …

Bloggen Awkward Family Photos har blivit mycket populär hos alla som gillar att skruva en smula olustigt på sig (och — handen på hjärtat — vem gör inte det?) men redan för fyrtio år sedan gjorde tidningen Life en pionjärinsats inom området när de avbildade ett antal rockstjärnor med sina anhöriga i stelt poserade tablåer som skälver svagt av psykosociala spänningar …

Mitt  favoritfoto visar en svartmuskig och senig, sardonisk och sardinisk, satirisk och satyrisk Zappa som står och småler svårtydbart invid sina snälla gamla immigrantföräldrar Francis och Rosemary:

Ja, vad ska man säga — det är tydligt att Rosemarys baby har blivit stora fan … Generationskrocken är så våldsam att man nästan kan få för sig att det rör sig om ett fotomontage … Som tur är finns en alternativ exponering som styrker bildens äkthet:

Det pneumatiska borrvibratots grand old lady Grace Slick har inte bara en silverhårigt distingerad mamma utan även en baby som hon viftar en smula förstrött med:

(Okej — den här bilden har förmodligen den högsta Norénfaktorn av dem alla …)

Lite gulligare är isåfall Eric Clapton och hans farmor (som tydligen uppfostrat honom till den gitarrgud han är idag — eller var i förrgår):

Vi rundar av med en stum konfrontation mellan generationerna — i det här fallet representerade av David Crosby och hans pappa:

(Ett brett urval av bilder på sextiotalsrockstjärnor och deras föräldrar kan den som är intresserad hitta här.)

Jag är möjligen en smula tjatig, men jag kan helt enkelt inte få nog av de skamfilade luntorna på bloggen Awful Library Books. Det känns dessutom som om de bara blir bättre och bättre — allteftersom bloggen växer skickar förmodligen bibliotekarier från de mest obskyra landsortsbibliotek in sina mest uppseendeväckande titlar — som … ja …

Hair of the dog that knit me. Eller vice versa. (Vad menar jag egentligen?)

För den kostnadsmedvetne gourmeten i Louisianas sumpmarker. (Ordet ”herpetological” gör det hela om möjligt ännu mera aptitretande …)

Vissa av böckerna på bloggen har kanske förlorat en del av sin aktualitet …

Men vissa känns fortfarande lika oundgängliga för den intresserade lekmannen …

Här ovan ser vi Eugen (eller Jevgenij om ni hellre vill) Dzjugasjvili. Han tycker inte om när man pratar illa om hans släkt.

Uppfylld av rätffärdig harm åtalade han tidningen Novaja Gazeta för en artikel införd 22 april i år där journalisten Anatolij Jakoblov hade mage att hävda att Jevgenijs farfar personligen skrev under många tusen dödsdomar och låg bakom massakern på polska officierare i Katyn 1940.

Som ni redan har förstått hette Jevgenijs farfar Iosif Dzjugasjvili, bättre känd under sitt nome de guerre Josef Stalin.

Artikeln var tydligen full av våldsamt tillspetsade och tendentiösa formuleringar som den nedanstående:

”Stalin och hans hemliga polis är bundna till det blod de spillde genom de allvarliga brott de begick, framför allt mot deras eget folk.”

”Allvarliga brott”! Får dom verkligen skriva vad som helst? Men igår kom domstolen hur som helst fram till att åtalet ogillades, så nu är det fritt fram att kalla farfar Josef för både det ena och det andra — ”autokrat” — ”fuling” — ”inte alls ett universalgeni” — ja … det är knappt så fantasin räcker till …

Och en misslynt Jevgenij återvänder  till Georgien …

Tillägg: Artiklar om rättsfallet kan man läsa bland annat i Guardian och svenska Journalisten. Sedan vill jag passa på att komma med ett litet lästips till Jevgenij och andra som vill veta mer om vad farfar Iosif hade för sig — den brittiska journalisten Simon Sebag Montefiores båda fantastiskt välskrivna och välresearchade böcker Stalin: The Court of the Red Tsar och Young Stalin (som skildrar unge Iosifs tidiga karriär som sällsynt brutal värdetransportrånare i Georgien och djärv yrkesrevolutionär). En liten varning till Jevgenij dock: det nämns faktiskt ett och annat om ”allvarliga brott” i de här böckerna …

Vi fortsätter med en till synes outrotlig tradition från tidigare bokmässor (2006, 2007 och 2008 har ju redan odödliggjorts här på bloggen) och förevisar hur representanter för sveriges förlagsvärld ter sig om man föser ihop den i en stor flyghangar med oförlåtande lysrörsljussättning, låter dem dricka billigt lådvin några dagar och inandas gräddan av svenska influensavirus.

Redaktionen samlad (och tillfälligt förstärkt med Sandra Petojevic som stod och sålde sin fantasyroman i ett hörn av vår monter). Från vänster: Jocke Lindengren, Martin Kristenson, jag och Sandra. Jag lyckas förstås inte hålla tyst utan har fått det som i min familj brukar betecknas som ”babianmun” (både min syster och min far gapar också som primater på  hälften av alla foton).

Finsk TV (eller ”YLE från vildmarken” som de också kallas) kom förbi och intervjuade Jocke.

Martin och Kalle Lind ventilerade nya forskningsrön om Sigge Fürsts  skoltid. Eller vad de nu höll på med.  Jag gissar  alla fall att det rörde  sig om svensk populärkulturarkeologi på hög nivå.

”När Lädernuckan står i montern sjunker försäljningen dramatiskt.” Gammalt djungelordspråk.

Kartagoredaktören Rolf Classon kapar stofilmontern med en djärv infanterichock och bevisar att Marcus Porcius Cato hade rätt hela tiden med sitt ”Praeterea censeo Carthaginem esse delendam” (med tanke på Catos mellannamn borde alltså tredje puniska kriget rimligen kallas för ”Porcius hämnd”. Vad det nu har med min bokmässerapport att göra.)

Johan Wanloo sekunderna efter att han undsluppit sig ett av bokmässans bästa yttranden: ” ”Alla män har någon gång velat vara en stålpterodaktyl”. Jag skrattade i säkert en minut.

Sedan gick vi hem och lät alla influensavirus vi inhalerat blomma ut i våra nästäppor. Åtminstone jag — jag är faktiskt sjuk fortfarande … (Även detta är förstås en vacker bokmässetradition.)