Ernst Theodor Amadeus Hoffmann (1776 – 1822), av tjocka släkten kallad Ernst Theodor Wilhelm. Hoffmann tog sitt sköna nya mellannamn efter en av epokens stora rockstjärnor,  som lustigt nog själv egentligen hette Wolfgang Gottlieb Mozart innan han fick för sig att han skulle latinisera gudskärleken.

En hel del av skräckpionjären E T A Hoffmanns produktion går fortfarande att hitta på svenska i någotsånär nyutgivna novellsamlingar, men märkligt nog har jag inte lyckats få tag på Die Bergwerke zu Falun, trots att berättelsen utspelar sig i Sverige och inleds med en underbar skildring av livet i min hemstad:

An einem heitern sonnenhellen Juliustag hatte sich alles Volk zu Göthaborg auf der Reede versammelt. Ein reicher Ostindienfahrer, glücklich heimgekehrt aus dem fernen Lande, lag im Klippahafen vor Anker und ließ die langen Wimpel, die schwedischen Flaggen, lustig hinauswehen in die azurblaue Luft, während hunderte von Fahrzeugen, Booten, Kähnen, vollgepfropft mit jubelnden Seeleuten, auf den spiegelblanken Wellen der Göthaelf hin und her schwammen und die Kanonen von Masthuggetorg ihre weithallenden Grüße hinüberdonnerten in das weite Meer.

(Hela den tyska texten till novellen hittar ni HÄR.)

För de av läsarna som i likhet med mig inte läser tyska obehindrat har jag gjort en provisorisk översättning, under skelögt sneglande på originalet och de två engelskspråkiga varianter jag har tillgång till — en gammal Penguinpocket och Projekt Gutenbergs nätversion:

En varm och solig julidag hade hela Göteborgs befolkning samlats nere i hamnen. En praktfull ostidindiafarare, lyckligen hemkommen från fjärran land, låg för ankar vid Klippan och lät sina långa svenska flaggvimplar lustigt fladdra i den azurblåa brisen, medan hundrataals fartyg, båtar och jollar fullproppade med jublande sjömän flöt fram och tillbaka på Göta Älvs spegelblåa yta och kanonerna på Masthuggstorget sköt salut så att det gav genljud vida över havet.

Ja — som ni märker verkar Göthaborg vara ett livat ställe. Snart har sjömännen lämnat skeppet vid Klippan och vandrat till värdshusen i Haga där Wein, Weib und Gesang väntar. Dessa festligheter går för övrigt under det kärnsvenska namnet ”hönsning”, får vi veta.

Överhuvudtaget lär man sig en hel del nytt om sitt hemland. En sjöman vid namn Elis Fröbom vägrar delta i hönsningen och får höra av kollegan Jöns att hans bristande entusiasm beror på att han härstammar från Närke:

”Ich weiß es ja, du bist ein Neriker von Geburt, und die sind alle trübe und traurig und haben keine rechte Lust am wackern Seemannsleben!”

(”Jag vet att du är född närking, och de är alla tillknäppta och dystra, och saknar håg för det glada sjömanslivet!”)

Jöns försöker även sporra den buttre närkingen att tömma bägaren med en äktsvensk hotelse:

”Trink, Bursche! oder der Seeteufel Näcken – der ganze Troll soll dir über den Hals kommen!”

(”Drick, gosse lille! Annars får du vattendjävulen Näcken och alla trollen på halsen!”)

… men utan framgång. Elis Fröbom trivs bäst på torra land — eller kanske rentav något hundratal meter under torra land, som det kommer att visa sig.

För Elis tar till sig Jöns något rasistiskt färgade kritik av hans utförsgåvor som sjöman, får höra talas om Falu gruva av en mystisk gammal bergsman och lämnar Göteborg ”längs vägen som leder till Gävle”.

Om Göteborg var ett Schlaraffenland där vinet ständigt porlade ur karafferna, befolkningen jublade, solen sken och värdshusservitriserna var mer tillmötesgående än nöden krävde så visar sig Falun vara rena helveteshålet, ett höllenhöhle:

Kein Baum, kein Grashalm sproßt in dem kahlen zerbröckelten Steingeklüft, und in wunderlichen Gebilden, manchmal riesenhaften versteinerten Tieren, manchmal menschlichen Kolossen ähnlich; ragen die zackigen Felsenmassen ringsumher empor. Im Abgrunde liegen in wilder Zerstörung durcheinander Steine, Schlacken – ausgebranntes Erz, und ein ewiger betäubender Schwefeldunst steigt aus der Tiefe, als würde unten der Höllensud gekocht, dessen Dämpfe alle grüne Lust der Natur vergiften. Man sollte glauben, hier sei Dante herabgestiegen und habe den Inferno geschaut mit all seiner trostlosen Qual, mit all seinem Entsetzen.

(Inga träd, inget gräs växte i den gapande kala klyftan, men taggiga klippor och stenblock tornade upp sig till förunderliga former, liknande enorma förstenade djur eller mänskliga jättegestalter. I avgrundens djup låg huller om buller rasmassor, slagg, sotig malm och en evig kväljande svaveldunst steg ur djupet, som om en helvetesbrygd kokade där nere och förgiftade naturens hela gröna levnadsglädje. Det var lätt att föreställa sig att det var här Dante hade stigit ner och skådat ut över infernot med alla dess tröstlösa plågor, alla dess fasor.)

Trots detta något avskräckande första intryck ser Elis Fröbom till att få arbete under en bergsman med det superbt svenskklingande namnet Pehrson Dahlsjö (i likhet med David Fincher verkar Hoffmann anse att alla svenska personnamn bör innehålla minst ett Ö — i den nya Millenniumfilmen fullkomligt svärmar umlautsen på alla affärsskyltar och bilar).

Den infernaliska gruvan i Falun

Den unge närkingen befinner sig plötsligt i sitt rätta element och utvecklas på rekordtid till en gruvarbetare av Guds nåde, samtidigt som han smider planer på att föra Pehrson Dahlsjös dotter, den undersköna Ulla, till altaret.

Men den mysteriöse mannen som först lockade honom att lämna sjömanslivet dyker plötsligt oväntat upp i en mörk gruvgång och muttrar dolska hotelser. Såvitt jag förstår visar han sig vara vålnaden av en gammal gruvarbetare och är underställd en annan avgrundsande som har artistnamnet ”Metallernas furste”. (Den ädla legeringen av metal, demoner och umlauts känns kanske bekant för bloggens läsare.)

Mörksens makter blir inte milda att tas med när de börjar inse att Elis Fröbom är beredd att låta könsdriften gå före gruvdriften. Ja — jag ska väl inte spoliera slutet, men om jag nämner att novellen utgår från en verklig händelse, falubon Fet-Mats förunderliga öde, har jag förmodligen redan sagt för mycket.

Richard Wagner gick loss på Die Bergwerke zu Falun så till den grad att hans skrev ett operascenario i tre akter. Tvvärr kom han att distraheras av Tännhauserlegenden och gjorde en opera om den istället — jag hade gärnat velat se scenerna där Elis Fröboms hallucinerar att han befinner sig i en gruva av kristall med spirande skogar av metallträd vars grenar dignar av övermogna ädelstenar — gärna till ackompanjemang av en klämmig bit i stil med Walkürenritt …

Och Hoffmann kom istället att i egen hög person bli ämne för en opera — Offenbachs mästerliga Hoffmanns äventyr …

På sin gravsten har Hoffmann egendomligt nog fått tillbaka sitt gamla mellannamn — tjocka släkten verkar ha triumferat — dessutom kan vi konstatera att om jag hade lagt upp den här posten i förrgår så hade jag kunnat hänvisa till att det var The Hoffs födelsedag … Ännu en missad möjlighet …

Här ovan ser vi det senaste belägget för att nördiga nischintressen är det nya mainstream — en dokumentär om Philip K Dicks liv och gärning som sändes på Science Channel i slutet av förra året i serien Prophets of Science Fiction.

Jag är lite kluven till programmet ifråga — visst är det jättebra att Dicks författarskap exponeras för en bredare publik, Ridley Scotts minnen från sina möten med författaren under arbetet med Blade Runner är fascinerande att ta del av, och Paul Verhoeven är lika vergnügende verrückt och vildögd som vanligt.

Men jag förstår fortfarande inte varför alla TV-dokumentärer måste vara så generöst kryddade med klyschor. Inte sällan verkar de vara skrivna av någon praktikant som har sett på tok för många gamla actionfilmstrailers och känner ett överväldigande behov av att inför varje reklamavbrott bränna av någon av de tröttaste standardfraserna: ”But HIS WORLD was about to CHANGE … FOR EVER!”

Fast Philip K Dick var ju inte bara en av historiens mest innovativa SF-författare — han var också  en skarpögd samtidssatiriker med synnerligen svart skämtlynne, och det är inte otroligt att han skulle ha skrattat gott åt anblicken av en aktör i ett av tidernas minst övertygande lösskägg som står och stirrar fjärrskådande in i tjugoförsta århundradet och föreställer hans nåd själv … (Denna praktfulla ansiktsbehåring — som verkligen får en att börja ifrågasätta verklighetens natur — kan ni inspektera 1.56 in i U-tubeklippet ovan. Som en ytterligare Verfremdungseffekt envisas textningen ofta med att ligga före själva programmet, vilket gör oss alla till precogs i bästa Dickanda.)

Men som sagt — på det hela taget är det väl behjärtansvärt att man missionerar för detta inflytelserika, men ändå på många sätt märkligt förbisedda författarskap.

Och den som vill se en något bättre Dickdokumentär rekommenderas att istället klicka på länken ovan och se Philip K Dick — A Day in the Afterlife. Om inte annat kan ni hoppa till 0.56 i klippet och se Terry Gilliam göra en underbar liten hyllning till reklamparodierna i UBIK:

”Despite manufacturers warnings, I use PKD washing up liquid to unclog my brains. Why don’t you?”

Visa ord från en annan visionär.

Mina hjältar fortsätter hylla varandra — Robert Crumb har gjort en serie om Philip K Dicks religiösa uppenbarelser …

The Legend of Lylah Clare — en sällsam blandning av Vertigo och Sunset Boulevard

Personligen väntar jag med tindrande ögon på den nya stumfilmen The Artist, som fått lysande recensioner och blivit Oscarstippad.  Men alla är tydligen inte lika entusiastiska.

Filmstjärnan Kim Novak känner sig ”våldtagen” av filmen, enligt en annons som hon satte in i Variety häromveckan. Hon nyanserar sitt uttalande — en liten aning — genom att fortsätta:

”I feel as if my body—or, at least my body of work—has been violated by the movie, The Artist.”

Såvitt jag förstår har The Artist förgripit sig på fru Novak genom att använda musik från Vertigo, den film stjärnan främst är hågkommen för.

Först får det här uttalandet mig att tänka på den åldrande divan Norma Desmond i Billy Wilders svarta mästerverk Sunset Boulevard — den grandiosa självuppfattningen, den något bristfälliga verklighetsförankringen, det storslagna utspelet.

Men sedan kommer jag i stället att tänka på den lika magnifika gamla filmvampen Lylah Clare i en film som stjäl friskt från Vertigo — framför allt genom att kombinera Pygmaliontemat med själavandring.

I The Legend of Lylah Clare (1968) är filmregissören Lewis Zarken besatt av sin avlidna fru, filmstjärnan Lylah Clare. När han hittar en ung skådespelerska vid namn Elsie Brinkmann som är kusligt lik den döda divan gör han allt för att forma henne till en avbild av hustrun.

Rollen som Lylah Clare/Elsie Brinkmann spelas av en viss Kim Novak.

På svenska har The Legend of Lylah Clare fått den något intetsägande titeln Vad hände den natten — den franska titeln Le demon des femmes ger en bättre fingervisning om filmens innehåll …

Jag ska inte påstå att TLoLC helt och hållet är ett plagiat på Vertigo — manusförfattarna har tillsatt en generös dos av Sunset Boulevard och låter dessutom Elsie vara besatt av Lylah på ett sätt som snarast föregriper Exorcisten med några år. The Legend of Lylah Clare är också på sitt sätt en tämligen originell film — den har en nästan hypnotiskt pervers ton från start till mål (se klippet ovan).

Men ingen kan hävda att den skulle existera utan Hitchcocks Vertigo — eller för den delen Sunset Boulevard.

Man skulle möjligen kunna rekommendera Die Novak att låta den som är utan skuld kasta första stenen i glashuset.

Love Antell och Beata Harryson framför Johnny Bode-klassikern När atombomben kommer och kongenialt apokalyptisk feststämning uppstår i lokalen. Man kan se överdelen på  mitt entusiastiskt guppande huvud cirka femtiosju sekunder in i klippet.

Igår var jag en smula konvalescent efter lördagskvällens prövningar, men idag är jag beredd att avslöja vad som egentligen tilldrog sig på Kulturhuset Oceanen vid Stigbergstorget när det stora Bodejubileet avfyrades.

Jag anlände strax efter sex, väpnad till tänderna med brända CD:s. Insläppet började inte förrän sju så lokalen var rätt ödslig — framme på scenen soundcheckade Love Antell, Beata Harryson och Bordellorkestern. Medan jag försökte utforska DJ-anläggningens mysterier kom en dam i sjuttioårsåldern fram till mig och presenterade sig med de svårförglömliga orden:

”Det är jag som är bordellmammas dotter.”

Vi vet ju alla att det är Lillemor Dahlqvist som sjunger på Bordellmammas visor — Johnny Bode hade älskvärdheten att avslöja det för hela världen tämligen snart efter att skivan hade släppts.

Men Lena Junoff — som damen framför mig på Oceanen hette — hade klarat sig bättre. Hon kunde länge dväljas under anonymitetens osynlighetsmantel. Och just ikväll hade hon tydligen bestämt sig för att slutgiltigt träda fram i offentligheten som Bordellmammas avkomma. Hon berättade för mig att hon hade gjort sig av med skivan för många år sedan — ”Jag ville inte ha den hemma” — och därför varit tvungen att lyssna till sig själv på U-tube för att friska upp minnet av sina skabrösa sånginsatser.

Klockan sju började insläppet och jag satte igång med att spinna heta vax. Ganska snart stod det klart att Gustaf G:s farhågor om att konserten inte skulle bli slutsåld var tämligen ogrundade — lokalen fylldes till bristningsgränsen. Demografiskt sett var det en rätt udda samling som skuffades i baren — de två befolkningsgrupper som var påtagligt överrepresenterade var punkare och pensionärer.

Till min glädje kunde jag konstatera att åtminstone fem av bloggens trognaste kommentatorer var på plats. Och ännu gladare blev jag när jag lyckades spela åtminstone  en Hilmer Borgerling-låt som Fredrik Tersmeden aldrig hade hört förut — Heja Gunder, en hyllning till den oslagbare Hägg-löparen: ”Nu ditt namn i eterns vågor svingar / från publiken jubelropen klingar / HEJA GUNDER!/Du är häggen som slår ut på höst och vår!”

Konsertprogrammet var fullspäckat, men i pauserna mellan uppträdandena skohornade jag in så mycket bakelitpop jag kunde.

Av någon anledning har kvällens händelser en tendens att flyta ihop en smula i mitt minne — här nedan följer i alla fall ett antal av höjdpunkterna i någotsånär kronologisk ordning:

Den svenska dragspelsjazzen lever och har hälsan. Här ovan ser vi Nisse Linds och Erik Franks främsta nu levande arvtagare, de underbara Bröderna Trück. Och till höger på bilden stuffar Ingemar Norlen, Bodeexperten framför andra, loss med Anna-Lena Lodenius.

Lillemor Dahlqvist gör en inspirerad tolkning av Johnnys största trettiotalshit En herre i frack. Låten har löpt i evighetsslinga i min hjärna sedan dess …

En av kvällens små malörer — de vansinniga apdvärgarna har lyckats rymma och kastar bananer på sin skötare.

Lena Junoff sjunger Jag är bordellmammas dotter. Vid gitarren ser vi Bodesällskapets Torvid Jorbring.

Allsång med hela kvällens artistuppbåd — från vänster ser vi Beata Harryson, Mattias Enn, Lillemor Dahlqvist, Bröderna Trück och Love Antell. Vad Love och Bröderna Trücks Eleonore Larsson stirrar så förvånat på lär vi dock aldrig få veta.

Uppriktigt talat vet jag inte riktigt vad det är som händer på bilden ovan. Det ser ut som om Lillemor Dahlqvist försöker strypa Love Antell medan Mattias Enn och Bröderna Trück applåderar tilltaget.

När de sista tonerna förklingat vacklade jag och några från Stockholm hitresta vänner iväg nerför Stigbergsbacken för att ha lite stillsamt gum- och gubbhäng i TV-rummet på deras vandrarhem. Festen var över, och det var dags att vila våra utpartajade, femtioplussiga kroppar.

Vi hade dock inte suttit länge i TV-rummet förrän Love Antell, Beata Harryson och Bordellorkestern — som tydligen bodde på samma vandrarhem — vällde in och en smärre akustisk spontankonsert utbröt — bland annat framförde Beata H en finstämd tolkning av Zarah Leander-klassikern Sång om syrsor, och Fredrik af Trampe sjöng Kjell Höglunds Man vänjer sig med stor brio.

Sedan förvånade Love mig och Martin Kristenson genom att berätta att han fått namnet till sitt band Florence Valentin från en uppräkning av Bodepseudonymer i Martins artikel om schlagersångaren på Stupidos webbplats — en något oväntad återkoppling.

Klockan närmade sig väl tre när jag tämligen trött och rusig tog farväl av gänget i TV-rummet och raglade ner på vandrarhemmets innergård. Först när porten upp till rummen slagit igen insåg jag att det krävdes nyckel för att låsa upp porten ut till Stigbergsliden. Jag var fången på innergården.  Det vill säga — det var jag ju egentligen inte, men all denna retromusik hade på något vis förflyttat mig i tiden till en punkt före 1997, så jag tänkte inte ett ögonblick på att folk faktiskt har mobiler nuförtiden.

Jag har lite svårt att begripa varför jag hejdade mig halvvägs i min klättring för att ta det är fotografiet. Men det gjorde jag uppenbarligen.

Istället började jag — iförd kostym, skjorta och slips — att klättra uppför den synnerligen leriga och regnhala sluttningen upp mot Masthugget. Efter en rejäl inledande vurpa nyktrade jag till en aning och lyckades tillryggalägga cirka tjugofem branta meter genom att krampaktigt klamra mig fast vid trädstammar, slyn och små strategiskt placerade stenblock.

Sedan lullade jag längs den långa svängda gatan ner till Stigbergstorget och spårvagnshållplatsen, där jag — genom en lycklig slump — sammanstrålade med ett band av trötta, men synnerligen nöjda arrangörer som just hade städat färdigt i festlokalen. Under spårvagnsresan försåg de mig sedan med det senaste snaskiga skvallret från festen innan vi skildes åt vid Brunnsparken. En afton av succéer,  snusk  och skandaler — helt i mästarens anda — var till ända …

Idag är det exakt hundra år sedan schlagercharmören, svärmorsdrömmen, sexsångspionjären och skandalartisten Johnny Bode föddes i Falköping.

För att fira den glada tilldragelsen reste en delegation från Johnny Bode-sällskapet under dagen till Falbygdens mörka hjärta och satte — i samarbete med kommunala krafter på orten — upp en minnesplakett över denne fallne antihjälte på hans födelsehus.

Själv var jag dessvärre förhindrad att delta, men jag tänker ta skadan igen i morgon när den stora jubileumskonserten går av stapeln på Oceanen vid Stigbergstorget. Jag är inkallad som stenkake-DJ och har samlat på mig högar av heta vax — en del Bode, men även härligt tvetydiga Hilmer Borgerling-låtar, sprudlande Sickan-sånger och trallvänliga Tutta-trudelutter — mycket annat att förtiga.

Ur Hasse Ekmans Flicka och Hyacinter från 1950.  Birgit Tengroth och Ulf Palme lyssnar på en stenkaka med Johnny Bodes alias ”Willy Borge” och pratar om plattcharmören. Palme är inte nådig: ”Jag känner den där typen. Vi var skolkamrater i Norra Latin, han var ett äckel redan på den tiden”. Mot slutet av klippet får vi se ett kort, suggestivt smakprov på Karl-Arne Holmsten som den hale Willy/Johnny …

Morgondagens konsert — som jag för övrigt gjorde reklam för redan i somras – verkar bli något i hästväg.

Den legendariska Lillemor Dahlqvist, Bodes mångåriga väninna och den inte längre så anonyma sångerskan på verk som Bordellmammas visor uppträder med en bukett Bodekompositioner. I övrigt bjuds vi på en bred blandning av Bodelåtar — från mera oskyldiga trettiotalsnummer till de skabrösa sjuttiotalsångerna — framförda av Bröderna Trück, Love Antell och Beata Harryson — samt som ett senkommet tillskott dessutom Sveriges ledande chapeau-claque-estradör Mattias Enn.

Mirakulöst nog finns det faktiskt fortfarande ett antal biljetter kvar — förköpskassan är stängd, men kultur- och skandalintresserade kan med fördel ta sig till Oceanen vid Stigbergstorget i morgon klockan 19.00 och pröva sin lycka i dörren. För att bli insläppt i helgedomen måste man bli medlem i Bodesällskapet (pris 100 kronor) samt lösa biljett (för facila 50 kronor) — omätliga kulturskatter, suspekta sånger och vansinniga nazistiska apdvärgar väntar er på andra sidan porten …

Mer information hittar ni på Johnny Bode-sällskapets hemsida.

Skylten på Bodes födelsehus — Storgatan 11 i Falköping, Kilanderska huset — är formgiven av Lisa Lundgren, och jag anar att det är Gustaf Görfelts förtjänst att Johnny Bode numera officiellt bär hederstiteln ”skandalartist” …

Jag trodde den typen av trailerklichéer hade blivit omöjliga efter att trailerröstmannen — vars namn har visat sig vara Hal  Douglas — kom ut ur inspelningshytten och parodierade sig själv så förtjänstfullt i trailern till Jerry Seinfeld-dokumentären Comedian:

Om någonsin en trailer har varit bättre än själva filmen så är det denna– jag skrattar så jag gråter varenda gång jag ser den …

(Ja,  jag inser att  den här lilla pärlan redan är välbekant för stora delar av läsekretsen, men … have a heart, for god’s sale. It’s Christmas … )

Senare tillägg: Efter vidare planlösa efterforskningar på U-tube har jag nu insett att det finns ett par olika murriga trailerröstmän — och i en dokumentär om en viss Dom LaFontaine säger han med en beslöjad basröst som skälver av stolthet: ”I came up with ‘In a world …’ ” — så möjligen är han Kungen bland Murriga Speakerröster …

Jag vet inte hur bekant Michael Sheens namn är i svenska stugor — han är en av dessa överjordiskt skickliga brittiska skådespelare som ofta är så kameleontiskt kamouflerad att man inte känner igen honom från en roll till en annan. Själv har jag sett honom både som barbringad supervampyr i Underworldfilmerna, som mindre barbringad och mera seriös vampyr i Twilight,  och dessutom som ansträngande brittisk pojkvän i Tina Feys 30 Rock utan att märka att det rörde sig om samma aktör — som dessutom visar sig vara titelrollsinnehavaren i den mäktiga Blair-trilogin:

The Deal (2003, regi Stephen Frears) En ung överklassig opportunist och en köttig, surmulen skotte blir vänner som unga parlamentsledamöter — och kämpar sedan med näbbar och klor om att få leda Labour. Michael Sheen är storartad i rollen som den oupphörligt leende charmknutten med den opålitligt irrande blicken — och David Morrisey gör en lika oförglömlig insats som den episkt mulne och monolitiske Gordon Brown.

The Queen (2006, också i regi av Stephen Frears) Drottning Elizabeth den andra (spelad av Helen Mirren) förstår inte riktigt poängen med moderna mediers behov av känslosamma utspel och starka åtbörder efter att hennes forna svärdotter har omkommit i en bilolycka — men en oupphörligt leende charmknutte med opålitligt irrande blick har betydligt mer utvecklad fingertoppskänsla och tar oombedd på sig uppdraget att bli drottningens mediakonsult. Mästarmöte mellan Mirren och Michael — men Sheen klarar sig utmärkt i duellerna med den dynamiska Dame Helen.

The Special Relationship (2010, regisserad av Richard Loncraine) I början av 90-talet har en charmigt hes och ständigt leende sydstatsadvokat just lyckats bli den första demokratiska presidenten sedan Jimmy Carter. Och på andra sidan Atlanten har en annan ständigt leende liberal lyckats leda Labour ut ur labyrinten och återerövrat regeringsmakten. De båda syltar in sig rejält med varandra, vilket blir allt mer betungande för den brittiska parten i bromansen när det visar sig att sydstatsadvokaten har lite svårt att hålla gylfen stängd. Förmodligen den svagaste filmen i sviten — men Michael Sheen fortsätter Sheena som Tony Blair, och Dennis Quaid är en kul, kättjeful och karismatisk Clinton.

(Av de ovanstående filmerna är The Deal min favorit — det politiska rävspelet skildras med den diskbänksrealism som är något av Stephen ”Min sköna tvättomat” Frears signum.)

Förutom alla dessa meriter har Michael Sheen dessutom alltid framstått som en hyvens kille när han gästat Mark Kermodes och Simon Mayos underbara filmprogram på BBC 5 (som är ett slags gemytligt grälsjuk tvålopera där programledaren Simon spottar stillsamma sarkasmer och Marks filmrecensioner hela tiden hotar att övergå i upphetsade tirader).

Och nu har jag fått ännu ett skäl att uppskatta Michael Sheen: nyligen gästade han det klassiska BBC-programmet Great Lives och fick lägga ut texten om en valfri idol. Det visar sig att hans idol är Philip K Dick — och under det halvtimmeslånga programmet presenterar han vältaligt den vildögde visionären och avslöjar dessutom att den uppsättning av Hamlet som han regisserar och spelar huvudrollen i just nu är starkt influerad av Dicks idéer. (Programmet kan ni ladda ner genom att högerklicka och spara HÄR).

Förutom Sheen medverkar även en viss Roger Lockhurst som ska föreställa expert på Dick — men jag får snarast intrycket att Sheen är bättre påläst än auktoriteten, som bl a hävdar att Flow My Tears the Policeman Said (1974) och A Scanner Darkly (1977) kom ut på sextiotalet och dessutom driver den  dubiösa tesen att Dicks femtiotals-SF var ”konventionell” och att det först var efter The Man in the High Castle som han fann sig själv som författare (personligen tycker jag Dicks egenart är uppenbar redan i debutromanen Solar Lottery (1955) — och jag förstår inte hur man hävda att t ex Time Out of Joint  från 1959 inte är fullfjädrat Dickig).

Det går knappt att säga ett ord om handlingen i mästerverket Time Out of Joint utan att det blir en spoiler — jag kan möjligen sträcka mig så långt att jag citerar ett par meningar ur baksidestexten på min gamla Penguinpocket från sjuttiotalet: ”Ragle Gumm started thinking he was the center of the universe. All the evidence seemed to back him. The trouble was — which universe?”

Men hur som helst är det ett mycket hörvärt program — och ett strålande skäl för oss gamla Dickfans att utropa ett rungande: ”VÅR BY ÄR PÅ TV!” för att sedan, efter en sekunds betänketid,  lite moloket tillägga: ”…eller rättare sagt på radio”.

(Philip K Dick har förstås figurerat tidigare här på bloggen — bland annat i det här inlägget.)

Föga anade jag då att detta bara var början — under de tre år som förflutit sedan dess har vi fått uppleva hur den ena ”alternativa” portalgestalten efter den andra dukar under för den snöda Mammons lockrop.

Ja, inte ens sextiotalets kanske ledande pelarhelgon Bob Dylan har lyckats hålla fingrarna ur syltburken — tvärtom, han har gjort reklam för såväl bilar och banker som — det man kanske har lättast att förknippa den nasale portalgestalten med — sexiga underkläder. Här nedan ser vi honom svårmodigt vandra kring i en reklamfilm för Victoria’s Secret och utväxla sugande blickar med en sensuell siren i sidentrosor som möjligen är något yngre än sin motpart …

Bob Dylan gör reklam för Victoria’s Secret

”Don’t criticize what you can’t understand.” heter det som bekant i visan — men jag är faktiskt trots det benägen att inta en något skeptisk hållning till Bobs utveckling från munspelsmisshandlande messiasgestalt till  marknadsgycklare.

Och ännu svårare har jag att förstå varför Paul McCartney känner ett behov av att göra reklam för Visa. Behöver den forna fabulösa fyrlingen halvsula skorna och har svårt att skrapa samman kopparmynt att betala skomakaren med? Försöker han fixa ett hål där regnet kommer in på något av sina oräknerliga slott? Det hela är faktiskt något av ett mysterium.

Det är isåfall betydligt mindre förvånande om det seniga kraftpaketet Iggy Pop har lyckats hamna på obestånd efter ett långt och utsvävande liv, och därför känner ett behov av att sälja sitt namn och dåliga rykte för att få en tryggad ålderdom. Däremot är kanske inte bilförsäkringar det första man kommer att tänka på i samband med detta självdestruktivitetens ledande affischnamn:

Iggy om bilförsäkringens fröjder

Iggys mini-me i reklamen ovan är på något vis grädden på sell out-moset …

Den enda rockgigant jag är beredd att ge full absolution för hans reklaminsatser är Johnny Rotten — han lyckades inte ens få ut några skivroyalties när han var som störst och sparkades summariskt ur Sex Pistols när han bad managern Malcolm McLaren om löneförhöjning. Dessutom finner jag anblicken av en tweedklädd Rotten som vandrar runt på den engelska landsbygden och predikar om det brittiska smörets förtjänster oemotståndligt inkongruent och närmast charmerande …

Johnny Rotten kommer upp i smöret

(Tipstack till Wee One för Iggys bilförsäkringsreklam)

Hur sannolikt är det egentligen att jag skulle skriva om Födelsedagsproblemet här på bloggen — bara för att två veckor senare råka höra exakt samma ämne avhandlas i ett avsnitt av det något flamsiga men intressanta BBC-programmet The Infinite Monkey Cage?

Ja — som alla som satt sig in i problematiken vet är svaret ”ganska sannolikt”. Därför är det kanske måttligt förbluffande att det var just det som hände för en kvart sedan.

Programledarna Brian Cox och Robin Ince tar dessutom fasta på några andra aspekter av The Birthday Paradox (som de föredrar att kalla den) — de säger bland annat att man bara behöver sju personer för att det ska vara femtio procents chans att två av dem är födda samma vecka.

Men de nöjer sig inte med att bara hävda detta, utan gör en praktisk demonstration genom att gå ner i publiken och låta åskådarna på första raden tala om när de är födda. Och statistiken triumferar — i ett fall behöver de bara låta tre åskådare som råkar sitta bredvid varandra ange sina födelsedagar innan de får träff.

Trots att mitt förnuft har försökt lära mig att det här är helt naturligt,  kan någon mera primitiv del av min hjärna — amygdala? reptilhjärnan? — inte låta bli att tycka att resultatet nästan är en smula kusligt.

Vi får även höra den sedelärande anekdoten om iPodens shuffle-funktion. Ursprungligen var den slumpmässig på riktigt, men folk klagade till Apple över att poden bara spelade låtar ur samma mapp — vilket ju är helt i enlighet med vad vi lärt oss om slumpens verkliga egenskaper –  d v s ”Clusters will happen”. Steve Jobs löste problemet genom att programmera om shufflefunktionen så att den blev mindre slumpstyrd — vilket gjorde att lyssnarna upplevde den som tillfredsställande slumpmässig …

Ni kan ladda ner avsnittet genom att högerklicka och spara HÄR. Och om det lockar till vidare lyssning kan jag även rekommendera ett annat avsnitt med besläktad tematik där snillena i apburen spekulerar kring Six degrees of Kevin Bacon — det finns HÄR – där får vi förutom de statistiska rönen även höra paneldeltagaren Stephen Fry berätta vad Kevin Bacon själv tycker om sina Six degrees …

Blir man av detta stimulerad att  botanisera vidare bland podgrammen så återfinns Monkecage’s hemsida HÄR.

I slutet av nitiotalet hittade jag Ayn Rands genombrottsbok The Fountainhead på Myrorna i Götgatsbacken för femton kronor och tog hem den för vidare självstudier. Tryckåret var 1943 och efter ett tag insåg jag att det rörde sig om förstaupplagan av detta centrala verk i nittonhundratalets idéhistoria.

En snabb googling visar att förstaupplagan idag betingar ett pris av mellan 350 dollar och 740 dollar — det vill säga någonstans mellan 2376.85 och 4821.61 kronor (i runda slängar).

Jag är ju inte dummare än att jag insåg att boken var värd en del pengar även innan jag kollade upp den — men så till den grad irriterad blev jag av Ayn Rands egoistiska evangelium att jag inte kunde förmå mig att sälja den rara volymen. I stället kastade jag den med en irriterad uppsyn i en banankartong för vidare befordran till Saronkyrkans loppmarknad senast jag  företog en utrensning i mitt bokbestånd.

Jag skänkte alltså bort  ett värde av någonstans mellan 2500 och 5000 kronor — av pur irritation. Möjligen gjorde jag någon objektivistisk tänkare överlycklig när han/hon hittade volymen för mellan en femma och en tjuga.

Jag vill gärna föreställa mig att personen som hittade boken var centerpartiets nya ledare Annie Lööf, som förutom en — för vissa av oss svårförståelig — vurm för järnladyn Maggie Thatcher även har  talat sig varm för Ayn Rand, och har gått så långt som att utnämna henne till ”en av 1900-talets största tänkare”.

I sanningens namn kom jag aldrig igenom hela det mäktiga arbetet — drygt halva boken räckte rätt bra för att stilla min intellektuella nyfikenhet och ge mig lätt värk i  Fontänhuvudet.

För att nu snabbt summera Ayn Rands filosfofi på ett raljant och oseriöst sätt:

Verkligheten är objektiv. Vad nu det vill säga — andra filosofer har munhuggits i över tvåtusen år om verklighetens natur — Kant lät sitt Ding an Sich filtreras genom varseblivningens kategorier — Wittgenstein gjorde ett indiskt reptrick genom att klättra upp på en stege som han sedan kastade ifrån sig. Rand är mera praktiskt lagd. Verkligheten är objektiv. Ska det vara så svårt att begripa?

Så långt är väl inte irritationsfaktorn högre än på Klickbilagan — men sedan kommer vi till Rands funderingar kring egoism och altruism. Egoism är inte bara naturligt — det är moraliskt föredömligt! Nej, mer än så — det är snarast en plikt. Altruismen, å andra sidan, är inte bara allmänt suspekt — den är direkt moraliskt förkastlig.

Summa summarum: Verkligheten är objektiv — okej. Egoism — skitbra. Altruism — dumt och farligt.

Ja, det är ju en bit från min egen ideologiska hemvist (jag hör väl snarast hemma någonstans i den vänstra änden av socialdemokratin — det vill säga ”Marknadsekonomi, ja tack — men först ett rejält samhällsansvar!”) — så det är kanske inte så märkligt att jag drar öronen åt mig. Det är inte heller märkligt att förlaget och tanke-tröskverket Timbro välsiignar oss med ständigt nya upplagor av Urkällan, som boken fått heta på svenska.

Trailern till filmversionen av The Fountainhead från 1949 ger oss några smakprov på den överhettade drivhusatmosfär och den ideologiska nyansrikedom som genomsyrar verket   …

Bloggens falkögda läsare har väl vid det här laget insett att jag inte hör till författarinnans främsta fans och att min … öh … objektivitet därför kan ifrågasättas. Av det skälet ska jag be att få citera Timbros egen reklamtext om boken. Det här är alltså hur de som sympatiserar med Rand summerar handlingen:

Urkällan ställer invanda föreställningar på ända kring etik, högtidlighet och ett gott liv. Här är den osjälviske humanisten Ellsworth Toohey en skurk, och den kompromisslöse arkitekten Howard Roark en hjälte. Här beskrivs den maktlystne tidningsmagnaten Gail Wynand och den hänsynslöse karriärklättraren Peter Keating som i grunden osjälviska. Och vem kan rädda den självdestruktiva Dominique Francon från likgiltighetens bojor?

Ja, den där ”självdestruktiva Dominique Francon” är ett kapitel för sig — jag tror inte någon kan bestrida att det rör sig om ett tämligen tydligt exempel på en Mary Sue-figur (dvs en förskönad, fiktiv upplaga av Ayn Rand själv).

Därför är det ju inte så överraskande att Mary Sue Francon får till det med hjälten, den övermänskligt begåvade, urstilige ur-självikern Howard Roark. Vad som möjligen förvånar mera är att det sker i en våldtäktsscen.

Men ta inte mitt ord för det. Jag lämnar över ordet till objektivitetens översteprästinna själv:

She fought like an animal. But she made no sound. She did not call for help. (…) He did it as an act of scorn. Not as love, but as defilement. And this made her lie still and submit. One gesture of tenderness from him – and she would have remained cold, untouched by the things done to her body. But the act of a master taking shameful, contemptuous possession of her was the kind of rapture she had wanted.

Ja — det är starka saker det här, som ni märker. När Dominque senare står och beundrar sina blåmärken i badrumsspegeln kommer hon  fram till att hon nog ska låta bli att duscha, eftersom ”she wanted to keep the feeling of his body” — och sedan summerar hon sina intryck av den påtvingade kärleksstunden med de minnesvärda orden: ”she had found joy in her revulsion, in her terror and in his strength. That was the degradation she had wanted and she hated him for it.”

Eller med andra ord — ¿Qué?

Något inger mig en krypande misstanke om att denna rationalitetens och objektivitetens översteprästinna inte alltid själv var så där sjusärdeles rationell och objektiv …

Den övermänskligt begåvade arkitekten Howard Roark vägrar att kompromissa — så till den grad att när en av hans hypermoderna byggnader uppförs med klassicistiskt tingeltangel som lagts till av andra rangens arkitekter så gör han vad varje fri, rättänkande arkitekt skulle ha gjort — han SPRÄNGER HELA SKITEN I LUFTEN! Vid den efterföljande rättegången håller Roark givetvis ett försvarstal som elektrifierar allmogen ….