Mattias Boström tipsar mig om sajten Bloggvärde.se där jag äntligen kan få veta mitt värde. Jag — eller rättare sagt den här bloggen — är i skrivande stund värd 279 435 kronor. Jag fylls av vild eufori i cirka tre sekunder innan jag inser att jag inte har några som helst möjligheter att komma åt dessa fantasieggande monopolpengar. Eller ens pressa ut en krona i reda kontanter.

Nästa isande insikt är att Bloggvärdes mer eller mindre ur tomma luften materialiserade uppgifter sannolikt är ungefär lika pålitliga som börsanalytikernas orakelutlåtanden brukar vara: “Boo.com är värt tre miljarder dollar” — “Fermentas framtidsutsikter är strålande — företaget förfogar över betydande fasta tillgångar i form av tre agarplattor och en imaginär doktorshatt” — “konjunkturläget har varit lite småskakigt senaste halvåret — bästa rådet till småspararna just nu är att ha is i magen och inte göra något överilat, som att försöka rädda vad som räddas kan” — “en tulpanlök är i dagsläget värd en kvarn, en välmående kviga och en smärre krogrörelse i Delftområdet” — u s w.

Boström upplyser mig vidare om att Blondinbellas blogg bara är värd åttatusen kronor mer än min, och hon har ju faktiskt fått detta fantasikapital att ge avkastning genom att skriva välvilligt om olika produkter mot en smärre avgift. Jag kanske skulle börja ta betalt för mina extatiska utgjutelser över filmaffischer från Ghana eller historiska deckare. (Jag läser faktiskt ännu en bra historisk deckare just nu — Tom Bradbys The White Russian , där kriminalaren Sandro Ruszky försöker lösa ett mordfall i Petrograd 1917, samtidigt som hungerkravaller och upplopp utbryter. Mycket välresearchat och stämningsfullt. Det blir fjorton och femtio, tack. Corgi Books kan föra över beloppet till mitt schweiziska bankkonto — alternativt sticka in pengarna bakom fjärde handdukshållaren från dörren sett på centralstationens herrtoalett.)

Iakttagna under mitt Salabesök

På Lidls anslagstavla i Sala upptäcker jag och pappa att sveriges enda Kidsmetalband — Tore and the No Smokers — har släppt sitt hett efterlängtade vax Rökfri Värld.

Inte nog med det — vi kan gå på “prova på kväll” och testa vår intuition. Tycker vi inte om den så kan vi stänga av den igen.

På likartat sätt förhåller det sig med kaninuthyrningen på samma anslagstavla — det är bara att lämna tillbaka kaninerna när man tröttnar. Ett enkelt och smärtfritt sätt att kontrollera om ens barn har ett intresse.

Västerås konstnärsförening väljer istället ett mera minimalistiskt koncept för sitt sommarprogram.

Men den bästa affischkonsten har pappa hemma. Här riggar han upp ett antal frankensteinliknande fulingar täljda av någon Döderhultarepigon. Inte så upphetsande, tycker ni kanske, men vänta tills ni får se vad det är för något, nämligen …

Claytons nöjeshallar, som särskilt framhåller sin höjdarattraktion Bollkastning mot humoristiska figurer à la Döderhult.

Nu tonar vi — något melodiradioaktigt — över från affischering till svensk infödingskonst. Här befinner jag och pappa oss backstage på loppisen Hela Människan i Sala, och han har just fått syn på en Arrumbayafetish föreställande Per Albin Hansson.

Iochförsig har han minst en till hemma redan — möjligen bör han besinna det bistra visdomsordet “har man två av något så är det början på en samling” …

Jag har alltid varit förtjust i historiska — och kulturhistoriskt inspirerade — deckare, och jag är beredd att utstå vissa lidanden för att tillfredställa min vurm (Hur ska man annars förklara att jag har läst alla Dan Browns böcker, trots att karln skriver som en dyslektisk charkuterist som råkat snava över en manual över de billigaste bestsellerknepen — för den som till äventyrs undrar så anser jag att Deception Point är “bäst” medan Digital Fortress får Tom Clancy att framstå som technothrillerns Tolstoj).

Besvikelserna har varit många under decennierna , men de senaste åren har det faktiskt — glädjande nog — dykt upp ett antal böcker som levt upp till högt ställda förväntningar: Iain Pears sköna sextonhundratalsdeckare An Instance of the Fingerpost, till exempel, och Boris Akunins Fandorinböcker, där tsartidsnostalgin ligger som en skimrande sepiahinna över sidorna.

Men den kanske bästa historiska deckare jag någonsin har stött på — Jed Rubenfelds The Interpretation of Murder — kom ut förra året, och tursamt nog har den redan lyckats leta sig så långt ner i näringskedjan att jag hittade den på en loppis häromdagen, inköpte den och genast glupade i mig den.

Handlingen tar avstamp i Freuds och hans vanartiga CG lär-Junges New York-besök 1909, men lyckas även inkorporera byggandet av Manhattanbron, mordet på Stanford White och åtskilliga andra av periodens on dits. Interpretation är den bok jag hoppades att Nicholas Meyers The Seven Per Cent Solution skulle vara på åttiotalet och att Caleb Carrs The Alienist skulle vara på nittiotalet (för att nu bara nämna två smått snöpliga läsupplevelser).

Det ligger för övrigt nära till hands att jämföra Interpretation … med The Alienist — inte bara för att omslagen är nästan löjligt lika varandra (en händelse som påminner ovanligt mycket om en tanke). Båda böckerna handlar om hur psykonalalysen kom till USA, och om hur pionjärer motarbetas av puritaner när de försöker lösa ett mordfall med de nya metoderna.

Men The Alienist hemfaller åt en av den historiska romanens dödssynder: den envisas med att ha ett persongalleri där många av de uppträdande är så moderna, upplysta, atypiska och allmänt politiskt korrekta att man börjar fråga sig varför romanen överhuvudtaget ska utspela sig vid förra sekelskiftet. Jag menar inte att en historisk roman är tvungen att bara skildra personer som är rasister, misogyniker och obegripligt inskränkta — men om huvudpersonerna bara känns som nutidsmänniskor i lustiga hattar och kostymer så blir framställningen tämligen platt och ointressant. Utmaningen för den historiska romanen är snarare att skildra människor fångna i sin tids perspektiv och försöka levandegöra och förklara deras bevekelsegrunder.

Det tycker jag att juridikprofessorn Jed Rubenfeld lyckas ovanligt bra med i Interpretation of Murder. Och han har dessutom lyckats skriva en deckare vars intrig drivs framåt av psykoanalytiska resonemang som man kan läsa utan att börja skruva sig olustigt på sidan 37.

Psykoanalys i populärlitteratur och på film höjer sig sällan särskilt mycket över nivån i Hitchcocks Spellbound, där Ingrid Bergman tolkar Gregory Pecks drömmar med samma absurda lätthet som om hon höll på med pysselsidan i Kamratposten. De psykologiska resonemang som förs i Interpretation är A) relevanta för handlingen och B) övertygande.

Rubenfeld lyckas skriva i en stil som är en elegant sekelskiftespastisch men ändå har ett eget uttryck, och skapar en svårartat spännande sidvändare som dessutom har betydande litterära kvaliteter — Freuds och Jungs gräl om Oidpuskomplexet hade inte skämts för sig i en roman av något slag , men i en pusseldeckare är det något av en uppenbarelse. Som en extra bonus visar sig deckargåtan vara en av de mer komplexa och tillfredställande jag tagit del av på länge.

Min enda kritiska anmärkning är nog att JR envisas med att växla mellan första och tredje person i framställningen — det får mig att likt Stig Järrel utropa “Fusk, min herre! FUSK!“(Men när man väl vant sig stör greppet faktiskt mindre än vanligt i den här boken).

Nu på Lördag — det vill säga 26/4 – har jag vernissage på Galleri Gläntan i Sala (Borgmästargatan 6). Utställningen pågår till 11/5. Galleriet har öppet torsdagar och fredagar 12 till 18, samt lördagar 10 till 14. Den 27/4 och den 11/5 har de dessutom extraöppet 12 till 15. (Allt detta skriver jag förstås enbart för att tillmötesgå läsekretsens önskemål om mera ohöljd reklam …)

Av någon anledning har jag målat ett antal författarporträtt (H P Lovecraft, Philip K Dick, Edgar Allan Poe), samt en del annat halvikoniskt — som Jor-El, Lara och Kal-El …

Jag avreser till Sala i morgon, vilket innebär att den febrila aktivitet som har pågått på bloggen senaste veckan förväntas avstanna något …

I kommentartråden till det förra inlägget kom Erik att tänka på Tom Lehrer, vilket i sin tur fick mig att irra in på U-tube, där jag av en ren slump upptäckte att Lehrer fyllde åttio i onsdags — ett jubileum väl värt att uppmärksamma, även om vi missat det med några dagar.

Lehrer var egentligen bara verksam ett knappt decennium, och allt som allt lär han ha gett hundrasju konserter och skrivit 37 låtar. Han lade i princip av någon gång kring 1965 — men ändå vägrar hans rykte att dö. Samlingsskivor har fortsatt att komma ut, pressen har fortsatt att intervjua honom med jämna mellanrum, britterna har gjort scenuppsättningar av hans sånger (Tomfoolery såg jag i London när jag var på tågluff 1980).

Det är inte så att Lehrer själv har bidragit till att hålla kulten vid liv — tvärtom har han med en nästan Beckettsk bångstyrighet hållit sig borta från strålkastarljuset. Han slutade turnera och skriva sånger i mitten av sextiotalet för att han tyckte att det var tråkigt. I ett ofta citerat yttrande från tidigt sjuttiotal sa han att det var meningslöst att ägna sig åt politisk satir efter att Kissinger hade fått Nobels fredspris. I ett av sina mera mångordiga utlåtanden från senare år intar han en liknande ståndpunkt:

I’m not tempted to write a song about George W. Bush. I couldn’t figure out what sort of song I would write. That’s the problem: I don’t want to satirise George Bush and his puppeteers, I want to vaporise them.

I samma intervju beklagade han sig över den politiska satirens förfall: “The Clinton jokes are all about Monica Lewinsky and all that stuff and not about the important things, like the fact that he wouldn’t ban landmines”. Och där har vi kanske en av nycklarna till Lehrers storhet: han är en man som inte är rädd för att skriva sånger om landminor. Faktum är att jag ibland blir förundrad över Lehrers mod när jag hör hans sånger från tidigt sextiotal — till exempel den om “National Brotherhood Week” som handlar ett välment men tandlöst jippo som arrangerades vid den här tiden:

Oh, the white folks hate the black folks,
And the black folks hate the white folks.
To hate all but the right folks
Is an old established rule.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
Lena Horne and Sheriff Clarke are dancing cheek to cheek.
It’s fun to eulogize
The people you despise,
As long as you don’t let ‘em in your school.

[ ... ]

Oh, the Protestants hate the Catholics,
And the Catholics hate the Protestants,
And the Hindus hate the Moslems,
And everybody hates the Jews.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
It’s National Everyone-smile-at-one-another-hood Week.
Be nice to people who
Are inferior to you.
It’s only for a week, so have no fear.
Be grateful that it doesn’t last all year!

Som framgår av ovanstående är Lehrer inte rädd för att tackla känsliga ämnen eller att trampa på ömma tår –   snarare verkar han hysa något slags motvilja  mot att tillhöra majoriteten. Det är en händelse som ser ut som en tanke att han lade av i mitten på sextiotalet — just när motkulturen höll på att växa sig stark och han riskerade att börja få mera medhåll. Bland det sista han gjorde var att skriva en underbart elak sång med udden riktad mot alternativkulturen:

We are the Folk Song Army.
Everyone of us cares.
We all hate poverty, war, and injustice,
Unlike the rest of you squares.

[ ... ]

The tune don’t have to be clever,
And it don’t matter if you put a couple of extra syllables into a line.
It sounds more ethnic if it ain’t good English,
And it don’t even gotta rhyme — excuse me — rhyne.

Jag är helt fascinerad över Lehrerklippen på U-tube (som jag med stor möda och tredskande modem har tittat på under dagen). När jag hörde Lehrer under min tonårstid visste jag nämligen inte ens hur han såg ut — skivkonvoluten saknade bilder på det sturiga snillet. Det gläder mig att han faktiskt ser ännu mer ut som jag tänkt mig än jag — öh — tänkt mig: lite grann som en snyggare och yngre Groucho Marx (jag tycker mig t om ana lite av Grouchos svaga skelning). En annan sak som slår mig är de tama publikreaktionerna på den här TV-inspelningen. Publiken verkar ibland direkt förfärad , som när TL sjunger “and everybody hates the jews” — på skivversionen exploderar publiken i skratt på just det stället.

Inte för att mannen på estraden verkar bry sig om den ljumma responsen — men det kanske inte är så märkligt, med tanke på att han valde att reproducera alla de sämsta konsertrecensionerna på sitt första skivkonvolut, till exempel:

“More desperate than amusing” — New York Herald Tribune

“He seldom has any point to make except obvious ones” — Christian Science Monitor

Och det säger väl också något om hans personlighet — det är nästan som om han föredrog att bli nedsablad av Herald Tribune framför att hyllas av hippies. För att glädja honom borde jag kanske säga  “Släng dig i väggen, Tom Lehrer, åttio år!” i stället för “hjärtliga gratulationer och många tack!” — men jag stannar trots allt för det senare alternativet …

Om Karl Gerhard hade en idol så var det gissningsvis Noel Coward, som på många sätt var en motsvarighet till vår svenske Aristå-fan — samma lysande legering av elegans, intelligens och integritet, samma hejdlösa verbala kreativitet och samma sexuella läggning.

Men det finns ytterligare en parallell — båda var tidigt glödande antifascister.

Under kriget fick KG betala ett högt pris för sitt engagemang — Per Albin och utrikesministern Östen Undén stängde revyn Gullregn (den där KG framförde Den ökända hästen från Troja) efter protester från tyska legationen. Fast först ringde Per-Albin till Karl Gerhard för att ställa ett inlindat ultimatum, och möttes av den krystade men civilkuragemättade ordsvitsen “Är det Hästapo?” Sedan svek Östermalmspubliken Gerhards revyer och han överlevde bara genom att ABF abonnerade på föreställningarna. Efter kriget var han en smula bitter och gav sig ut på en jubileumturné med det oslagbart publikfriande namnet “Tjugo år mot svenska folket”.

Även Noel Coward märkte tidigt vart det barkade hän nere på kontinenten och var en stark motståndare till Münchenöverenskommelsen 1938 — så stark att han slog vännen Ivor Novello på käften för att han grät av lättnad över “Peace in our time”.

Trots det framförde inte Coward några antifascistiska sånger under kriget. Han fortsatte leva playboyliv, fraternisera med kändisar, och umgicks tillochmed med den abdikerade Kungen Edvard VIII och hans hustru Wally Simpson, fast de båda var ytterst brunlila och Coward visste att nazisterna tänkte sätta Edvard på tronen som Quislingkung om de bara lyckades bomba England till underkastelse.

Hur hängde det ihop? Var Coward en fegis?

Tydligen inte — i dag publicerar New York Times en artikel där det framgår att kuplettcharmören var en tämligen aktiv spion under kriget — utbildad i Bletchley Park tillsammans med Ian Fleming. “Celebrity was wonderful cover”, sa Coward i den enda intervju där han nämnde något om sitt spionförflutna. “My disguise would be my own reputation as a bit of an idiot”.

Förklädd till The Upper Class Twit of the Year kunde Coward alltså turnera jorden runt och samla in mängder av information åt de allierade. Man övervägde tillochmed att använda honom för allvarligare uppdrag (vari de bestod är fortfarande dolt bakom hemligstämpeln) men det stupade på att Churchill var skeptisk. Han ansåg tydligen att Coward var “a bit of an idiot”.

Detta hindrade förstås NC från att ge utlopp för sina antinazistiska känslor så länge kriget pågick, men precis efter det tog han skadan igen och skrev den okarakteristiskt hatiska kupletten Don’t Let’s Be Beastly to the Germans. Första gången jag hörde den blev jag förbluffad över den våldsamma kraften i Cowards satir, som här är svart som Swifts. Ett par excerpter ur texten:

Let’s be sweet to them
And day by day repeat to them
That sterilization simply isn’t done.
Let’s sweetly sympathize again,
And help the scum to rise again,
But don’t let’s be beastly to the Hun.

[ ... ]

Don’t let’s be beastly to the Germans.
You can’t deprive a gangster of his gun!
Though they’ve been a little naughty
To the Czechs and Poles and Dutch,
I can’t believe those countries
Really minded very much.

Det är nästan som om bägaren rinner över för honom när han äntligen får ta bladet från munnen och säga vad han tycker om naziregimen — så till den grad att han tappar sinnet för proportioner och inbegriper hela det tyska folket i sin förkastelsedom.

Så länge det har funnits skivkonvolut verkar det ha funnits omslag som försöker ge musiken lite extra draghjälp genom att ha någon mer eller mindre lättklädd siren i blickfånget.

Men efter ett tag hände något. Möjligen insåg man att målgruppen började bli blaserad — det krävdes något mer än bara en bikinibrud. Något i stil med … ja … varför inte en bikinibrud som verkar samtala ivrigt med en kasperdocka i form av en krokodil, medan någon smybandar meningsutbytet, taffligt dold bakom en blomsterspaljé …

Men sen då? Vad ska man sen hitta på sen? Ja — jag vet inte riktigt. Jag funderade lite på om vi inte kunde ha en ballerina som åker vattenskidor baklänges, och en kille som spelar orgel för henne, sittande på en flotte med utombordsmotor. Lite tamt kanske … men om vi låter en något blöt och bekymrad hund sitta och huka ovanpå orgeln så kan det möjligen funka …

Sedan gick processen på något sätt ett steg längre och skivomslagen blev faktiskt — jag tvekar inte att säga det — direkt aparta. Som nedanstående exempel, som försöker sälja klassisk musik genom att ge en helt ny betydelse åt ordet “Beethovenbyst”:

Men det prisvsinnande bidraget är nog ändå Tijuanatantgruppen The Frivolous Fives cash-in på Herb Alperts Whipped Cream-omslag:

(Ja — nu är det sånt här “roligt jag har hittat på nätet” igen. Dessvärre lyckas jag inte ens dra mig till minnes var jag har hittat allt — jag upptäcker ständigt underliga små mappar som jag har skapat en sen natt, fyllda av spännande kulturyttringar som jag knappt minns att jag har sett tidigare. Men minst ett av bidragen har i alla fall PCL Linkdump lett mig till.)

Jag vill be om ursäkt å mitt spamfilters vägnar — av en ren slump tittade jag igenom den senaste tidens spamfångst, och upptäckte till min fasa tre genuina kommentarer från P och Martin R — gamla bekanta, vars IP-nummer borde vara höjda över varje misstanke.

Talet om artificiell intelligens verkar lite överilat med tanke på att filtret samtidigt som det fångade in dessa svenskspråkiga och helt begripliga kommentarer släppte igenom bidrag som innehöll

A) Trettio länkar till cybercasinon per inlägg

B) konkretistiska kortpoem på engelska, franska eller italienska.

Jag börjar tro på det som signaturen Nisse sa i en kommentar för ett tag sedan: att spammarna medvetet försöker slamma igen spamfiltren genom att använda så många olika glosor och vändningar att allt till sist fastnar — eller släpps igenom.

Det känns som om vi är där snart — jag har redan varit med om att Yahoo förpassar viktiga jobbmail till spampålen utan synbar anledning …

Hädanefter får jag tydligen gå igenom spammen personligen och försöka skilja agnarna från Olegs Ukranian Mail Order Brides …

Det verkar regna en hel del i Dalsland (bilden är från utflykten i somras)

Dalslands landskapsblomma är förgätmigej, vilket gör ett lite rörande intryck, eftersom landskapet sannolikt är ett av Sveriges mer förglömliga (när jag och min bror för några år sedan tävlade om vem som kunde rita in flest svenska landskap på rätt ställe på kartan lyckades jag pricka alla utom just Dalsland).

Prins Eugen lär ha påstått att Dalsland var “ett Sverige i miniatyr”. Jag har lite svårt att förstå hur målarprinsen tänkte — jag skulle kanske snarare kalla landskapet för “ett Västergötland i miniatyr — with a slice of Värmland on the top”.

Lokalpatriotiska förmågor har spunnit vidare på Eugens resonemang och pekar på att Dalsland har ett “fjäll” — Kroppefjäll, hela 240 meter över havet (besökande samer blir säkert stumma av beundran). Landskapet äger inte bara ett fjäll i dockskåpsstorlek, utan även ett stationshus för dvärgar, som bloggens minnesgoda läsare kanske erinrar sig. Däremot har man en rätt imponerande slussanläggning — Håverudsakvedukten, som kan slussa Loffe Carlsson och andra som uppehåller sig i Göta Kanal från en vattennivå till en annan.

Kanske är det i ett försök att tuffa till sig som detta något mjäkiga landskap har valt korpen till landskapsdjur — “Quoth the raven — Mellerud!”. Gothstämningen tätnar ännu mer när man ser ortsnamn som “Skräcklan”.

Tilltuffningsfestivalen fortsätter med själva landskapsvapnet, en mäkta muskulös och knallröd tjur. Helhetsintrycket förtas dock något av att tjuren envisas med att spreta lite effeminerat med ena frambenet.

Tidiga heraldiker tycks dessutom ha haft vissa problem med att skilja på tjurar och foxterriers (och varför — frågar man sig — verkar svansen bestå av en jättelik orkidé?).

Jag vet inte. Det är nästan så att jag börjar tvivla på att det är särskilt hårda bud i Mellerud (även om en kommunslogan som låter som titeln på en Manhattandeckare naturligtvis ger pluspoäng i sig).

Så vitt jag kan kan googla mig till har den här boken inte kommit i svensk översättning, vilket förvånar mig en smula. Visserligen är den en genrehybrid av det slag som ibland gör förläggarna förbryllade — historisk roman, humoresk, thriller, fiktiv biografi. Men Michael Chabons The Amazing Adventures of Cavalier and Clay — som Carter Beats the Devil påminner en del om — innehöll ju en lika frisk mix av ingredienser, och den blev ju översatt och även rätt uppskattad av “Den bisarraste av alla germanstammar” (för att nu tala med Frank Heller).

Möjligen hamnade boken en smula i skuggan av de brinnande tvillingtornen — jag såg att den varit “månadens val” i en bokklubb i september 2001, vilket kanske var en smula olyckligt. Men i den engelskspråkiga världen var den ändå synnerligen framgångsrik — kritikerna talade i tungor och tävlade om att övertrumfa varandra i superlativer. Vilket i o f s inte alltid behöver betyda särskilt mycket — de mest mediokra böcker kan numera ha omslag som pryds av glödande beröm — “Släng dig i väggen Shakespeare! Här kommer Dan Brown!” — “Sannolikt den viktigaste volym som den västerländska civilisationen hittills frambringat — jag faller på knä och tillber Tom Clancy”.

Men i det här fallet vill jag nog hävda att även de mest utsvävande lovord är helt på sin plats — Carter är en häpnadsväckande prestation: oavbrutet spännande, roande, lyrisk och lärorik. Boken är 560 sidor lång i storformatspocket men “reads like a novella”, som Time Out skrev i sin recension.

Handlingen i boken är något svårsummerad. TIll en del är den en fiktiv biografi över den verklige Charles Carter, framgångsrik trollkonstnär under nittonhundratalets första decennier — till en del är den ett slags pusseldeckare som handlar om president Hardings död i San Francisco 1923. Historiska fakta och illusoriska falsarier vävs ihop med stor skicklighet till en ofta andlöst spännande och synnerligen välskriven berättelse.

Det är dessutom något så ovanligt som en bok som från start till mål är skriven med smittande gott humör. Jag kommer att tänka på Jerome K Jeromes Tre män och en båt — Jerome hade ju fått i uppdrag att skriva en guidebok, men var nygift och såg världen i ett sånt försonande skimmer att han inte för sitt liv kunde sänka sig till fackboksprosa utan svävade iväg i ett friflytande kåseri som kom att bli en humoristisk klassiker. Även Carter Beats the Devil känns som om den är skriven av en nygift författare.

Det tog Gold åtskilliga år att färdigställa boken — den är ett smärre underverk av research, som elegant har gömts undan i texten och matar den underifrån med en ovanligt stark tidsstämning. Jag har ju själv fuskat lite med att skriva romaner som utspelar sig på tjugotalet och jag är full av beundran för Golds säkra instinkter och massiva kunskaper om perioden. Dessutom är han fyra år yngre än mig — damn his oily hide! Carter Beats the Devil är en bok som jag är svart av avundsjuka för att jag inte har skrivit själv — och avundsjuka är ju som bekant den mest uppriktiga formen av beundran.

Enligt Wikipedia ska Gold komma med en ny roman i augusti 2008 — och jag väntar med nybadad andedräkt, som vi översättare säger.