Dalslands landskapsvapen

Det verkar regna en hel del i Dalsland (bilden är från utflykten i somras)

Dalslands landskapsblomma är förgätmigej, vilket gör ett lite rörande intryck, eftersom landskapet sannolikt är ett av Sveriges mer förglömliga (när jag och min bror för några år sedan tävlade om vem som kunde rita in flest svenska landskap på rätt ställe på kartan lyckades jag pricka alla utom just Dalsland).

Prins Eugen lär ha påstått att Dalsland var “ett Sverige i miniatyr”. Jag har lite svårt att förstå hur målarprinsen tänkte — jag skulle kanske snarare kalla landskapet för “ett Västergötland i miniatyr — with a slice of Värmland on the top”.

Lokalpatriotiska förmågor har spunnit vidare på Eugens resonemang och pekar på att Dalsland har ett “fjäll” — Kroppefjäll, hela 240 meter över havet (besökande samer blir säkert stumma av beundran). Landskapet äger inte bara ett fjäll i dockskåpsstorlek, utan även ett stationshus för dvärgar, som bloggens minnesgoda läsare kanske erinrar sig. Däremot har man en rätt imponerande slussanläggning — Håverudsakvedukten, som kan slussa Loffe Carlsson och andra som uppehåller sig i Göta Kanal från en vattennivå till en annan.

Kanske är det i ett försök att tuffa till sig som detta något mjäkiga landskap har valt korpen till landskapsdjur — “Quoth the raven — Mellerud!”. Gothstämningen tätnar ännu mer när man ser ortsnamn som “Skräcklan”.

Tilltuffningsfestivalen fortsätter med själva landskapsvapnet, en mäkta muskulös och knallröd tjur. Helhetsintrycket förtas dock något av att tjuren envisas med att spreta lite effeminerat med ena frambenet.

Tidiga heraldiker tycks dessutom ha haft vissa problem med att skilja på tjurar och foxterriers (och varför — frågar man sig — verkar svansen bestå av en jättelik orkidé?).

Jag vet inte. Det är nästan så att jag börjar tvivla på att det är särskilt hårda bud i Mellerud (även om en kommunslogan som låter som titeln på en Manhattandeckare naturligtvis ger pluspoäng i sig).

Gold in them thar Californy hills

Så vitt jag kan kan googla mig till har den här boken inte kommit i svensk översättning, vilket förvånar mig en smula. Visserligen är den en genrehybrid av det slag som ibland gör förläggarna förbryllade — historisk roman, humoresk, thriller, fiktiv biografi. Men Michael Chabons The Amazing Adventures of Cavalier and Clay — som Carter Beats the Devil påminner en del om — innehöll ju en lika frisk mix av ingredienser, och den blev ju översatt och även rätt uppskattad av “Den bisarraste av alla germanstammar” (för att nu tala med Frank Heller).

Möjligen hamnade boken en smula i skuggan av de brinnande tvillingtornen — jag såg att den varit “månadens val” i en bokklubb i september 2001, vilket kanske var en smula olyckligt. Men i den engelskspråkiga världen var den ändå synnerligen framgångsrik — kritikerna talade i tungor och tävlade om att övertrumfa varandra i superlativer. Vilket i o f s inte alltid behöver betyda särskilt mycket — de mest mediokra böcker kan numera ha omslag som pryds av glödande beröm — “Släng dig i väggen Shakespeare! Här kommer Dan Brown!” — “Sannolikt den viktigaste volym som den västerländska civilisationen hittills frambringat — jag faller på knä och tillber Tom Clancy”.

Men i det här fallet vill jag nog hävda att även de mest utsvävande lovord är helt på sin plats — Carter är en häpnadsväckande prestation: oavbrutet spännande, roande, lyrisk och lärorik. Boken är 560 sidor lång i storformatspocket men “reads like a novella”, som Time Out skrev i sin recension.

Handlingen i boken är något svårsummerad. TIll en del är den en fiktiv biografi över den verklige Charles Carter, framgångsrik trollkonstnär under nittonhundratalets första decennier — till en del är den ett slags pusseldeckare som handlar om president Hardings död i San Francisco 1923. Historiska fakta och illusoriska falsarier vävs ihop med stor skicklighet till en ofta andlöst spännande och synnerligen välskriven berättelse.

Det är dessutom något så ovanligt som en bok som från start till mål är skriven med smittande gott humör. Jag kommer att tänka på Jerome K Jeromes Tre män och en båt — Jerome hade ju fått i uppdrag att skriva en guidebok, men var nygift och såg världen i ett sånt försonande skimmer att han inte för sitt liv kunde sänka sig till fackboksprosa utan svävade iväg i ett friflytande kåseri som kom att bli en humoristisk klassiker. Även Carter Beats the Devil känns som om den är skriven av en nygift författare.

Det tog Gold åtskilliga år att färdigställa boken — den är ett smärre underverk av research, som elegant har gömts undan i texten och matar den underifrån med en ovanligt stark tidsstämning. Jag har ju själv fuskat lite med att skriva romaner som utspelar sig på tjugotalet och jag är full av beundran för Golds säkra instinkter och massiva kunskaper om perioden. Dessutom är han fyra år yngre än mig — damn his oily hide! Carter Beats the Devil är en bok som jag är svart av avundsjuka för att jag inte har skrivit själv — och avundsjuka är ju som bekant den mest uppriktiga formen av beundran.

Enligt Wikipedia ska Gold komma med en ny roman i augusti 2008 — och jag väntar med nybadad andedräkt, som vi översättare säger.

Pass!

Hej, jag heter David. Jag är 1. 30 lång (utan skor). Mitt hår är mellanblont, mina ögon grå. Jag har ingen Hustru, Epouse, Wife, Ehefrau — inte heller några Barn, Enfants, Children, Kinder. Min egenhändiga namnteckning ser väldigt egenhändig ut. (Allt detta intygas av Kjell Nyström, poliskonstapel.)

Det är i början av maj 1968. I Paris har det just utbrutit en studentrevolt, och om några veckor kommer svenska vänsterstudenter att ockupera kårhuset i Stockholm — däremot kommer inte sovjetiska stridsvagnar att rulla in i Tjeckosloavakien förrän om några månader. Beatles har just släppt en ny LP som heter Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Jag är sju år gammal.

Nu har jag vuxit till mig lite — jag är hela 1.81 lång. Mitt hår har blivit mörkblont, men ögonen har istället skiftat färg till blå. Mitt kön är man/male — i fall någon nu skulle undra. Min namnteckning är ungefär samma som jag fortfarande använder, även om den ser lite hopklämd och deformerad ut — precis som min pubertetssjäl vid samma tid. Det är den tjugoåttonde maj 1976. Jag är femton år gammal.

Vive le point-virgule!

Detta skrivs under idogt lyssnande på fransk sextiotalspop — min senaste, något otippade vurm. Min hörförståelse blir något bättre av att gallerna tvingas dra ner på tempot och undviker att sluddra alltför mycket, men den är ändå högst trettio procent — tillräckligt mycket för att jag ska få små eggande glimtar av betydelsen, utan att för den skull få ordning på det övergripande sammanhanget. Nyss sjöng en halvt hysterisk pop-pingla “Je repondu — Moi? Je m’appelle Agatha Christie”, och något tidigare i låten hette det “Ces’t le Crime de le Orient Express” (med många reservationer för stavningen, förstås). So far so good — men vad låten egentligen handlar om har jag ingen aning om.

Jag börjar önska att jag hade läst franska mer än en termin, men jag var nu en gång inget större ljus. “Man kan få strecket stående eller liggande” som min franskfröken helt älskvärt uttryckte saken. Fast sen sa hon “Ja, du är värd en etta, men du får en två eftersom dina föräldrar är lärare” — ett ovanligt oförblommerat uttryck för den världsomspännande akademiska medelklasskonpirationen.  “Öh … jaha …” svarade jag — eller words to that effect — och sedan utväxlade vi Medelklassens Vises hemliga handslag.

Jag kan betydligt fler franska substantiv än verb och adjektiv, slår det mig. Som en illustration sjunger någon som heter Stella just orden “Beatnik” och “revolucion” i en i övrigt obegriplig låttext. Annars verkar “reve” och “ciel” höra till de vanligaste schlagerorden. Jag har viss hjälp av att det är ovanligt mycket engelska låneord i de här låtarna ( “Tres jolie! Ce’st le Nitti gritti!”, hette det för en stund sedan).

Just det här med engelska låneord är förstås en smula kontroversiellt i Frankrike. Under senare år har den galliska språkbastiljen stormats av lömska limeätarglosor som “supermodel”, “takeaway”, “coach” och det ovanligt smidiga låneordet “detachable motor caravan” (jag skulle gärna vilja höra Jean-Pierre uttala det).

Men just nu svallar den franska debattens vågor höga eftersom semikolonet är på utdöende, vilket också antas bero på engelskans onda inflytande. “Man ser det alltmer sällan i tidningsartiklar!” utbrister en debattör uppbragt, vilket får mig att småle melankoliskt och undra när en svensk journalist använde ett semikolon senast — som vi nämnde nyligen här på bloggen är skiljetecknet i fråga så gott som utrotat i världens modernaste land.

Det är något djupt tilltalande med att invånarna i ostarnas och de omotiverade utbrottens hemland har lyckats egga upp sig så till den grad att det har blivit en fullskalig kultursidesdebatt för och emot “le point-virgule”, som semikolonet tydligen heter på franska. (”Le corned beef! Le cornichon!” sjunger — eller snarare skriker — en sällsynt uppeggad galler i mina hörlurar just nu — om den här texten blir helt osammanhängande så vet jag vad jag ska skylla på).

Hur allvarligt fransmännen ser på sin kommatering framgick häromdagen när det rapporterades att president Sarkozy bestämt att alla officiella skrivelser skulle innehålla minst tre semikolon per sida. Känslorna svallade — baguetterna ven genom luften — män i tvärrandiga tröjor uppfann tre helt nya upprörda handgester — och sedan insåg fransmännen att det var den första april.

(Alla sakupplysningar om point-virgule-fejden är stulna ur en rolig artikel i Guardian och en något mindre rolig i Times.)

Vårvinterdröm

 

Tänk vad skönt att ta semester …

… bara ägna sig åt sina hobbies …

… och slippa titta på klockan …

Radiotystnadens orsaker

Som ni kanske har märkt har jag varit måttligt aktiv på bloggen de senaste veckorna — förklaringen är att jag har suttit fastkedjad vid mitt ritbord och låtit mig flaggelleras av inspirationens demoner. Eller nåt. Under alla omständigheter har jag värkt fram en ny serie och layoutat ett nytt nummer av Kapten Stofil — det trettionde i ordningen. Jag har lite svårt att begripa att jag genomgått den här processen trettio gånger sedan hösten 99 (ja ja — tjugoåtta gånger, sufflerar slaven på triumfvagnen — vi har ju gjort två dubbelnummer).

Omslaget här ovan visar mina nya progressiva superhjältar, De Fantastiska Fyras Gäng — Revisionisten, Betongsossen, Infiltra-Tösen och Eldsjälen. Jocke har gjort en ny fotoserie baserad på sin pappas Filipstadsminnen från fyrtiotalet och Martin har skrivit en — även med hans mått mätt — närmast obegripligt ambitiös artikel om den tjeckiska underhållningsfilmens historia (femtiofyra tusen tecken av vilket ungefär vartannat innehåller ett föga känt faktum om Pilsen-filmens förflutna). I övrigt figurerar våra vanliga vänner — John Andersson, Pirinen, Wanloo, Camilla Forsman och Herr Höök.

Senare tillägg: Nu tror jag att bilden fungerar bättre — jag har gjort om den till en GIF.

Poor Wolfie, I remember him well …

Nu har det hänt igen. Forskare och journalister har hittat ännu en historisk Mozartartefakt som legat och samlat damm i tvåhundra år utan att någon tagit notis om den. Det rör sig om ett porträtt som påstås visa det fnittriga snillet under en något yngre fas av hans korta karriär. Det intressanta är att bilden avviker en smula från den vi är vana vid:

Jag är inte riktigt nöjd med det här porträttet — Mozart framstår som en något självbelåten tråkmåns, och av okynnet och känsligheten är det svårt att skönja minsta spår. När det gäller klädsel och allmän framtoning påminner det en del om den vanligast förekommande avbildningen av Mozart — man kan tillochmed sätta ihop dem till ett slags mugshot i enface och profil:

Det anmärkningsvärda i sammanhanget är dock att bilden vi oftast ser — den till vänster ovan, som brukar pryda omslaget på Mozartbiografier, konfektaskar och skivutgåvor — är en som vi vet är målad långt efter hans död — 1819 närmare bestämt. Den är alltså ungefär lika tillförlitlig som en fantombild gjord trettio år efter Christer Pettersons död.

Därmed inte sagt att det saknas samtida avbildningar. Bland annat mitt favoritporträtt, målat av någon som heter Lange 1782:

Men när jag googlade runt för att försöka bringa reda i den mozartska porträttfloran upptäckte jag till min förvåning att den bilden — som nästan alltid visas beskuren ungefär som ovan — i själva verket är en detalj av en ofullbordad målning.

Varför är den ofullbordad? Kanske för att den inte var det minsta lik? “Men kors bevars väl, skall detta vara hans nåd!!!” kan man föreställa sig att Mozart — i Anna Maria Lenngrens efterföljd — utropade, och sedan lade Lange den ofärdiga pannån åt sidan.

Det finns skäl att fundera över varför jag är så mycket mera förtjust i Langes ofullbordade porträtt än i den nyupptäckta målningen av något surkart som ser ut som en byråkrat på mellannivå — mina förväntningar och projektioner styr mig bort från en Mozart som ser ut mer som en torrboll än en Mozartkula i mina ögon. Men låt oss tänka oss att jag ser ett foto av t ex P G Wodehouse för första gången och att det finns utrymme för tvivel angående bildens autenticitet.

“Nej”, skulle jag muttra för mig själv. “Var finns lättsinnet, känsligheten …” o s v … Men i det här fallet är jag fullt medveten om att det faktiskt är en bild av P G Wodehouse, och blir alltså tvungen att böja mig för fakta. (Wodehouse själv var medveten om glappet mellan utseende och författarskap, och skrev i sina memoarer att han helst undviker TV-intervjuer, eftersom “mina böcker ger intryck av att vara skrivna av en något efterbliven man i tjugofemårsåldern”.)

Fotografiet av Constance Mozart som valsade runt i media förra året — och lurade en massa lättrogna individer, inklusive denna skribent — visade sig vid närmare granskning knappast föreställa hennes nåd, och Susan Tomes på The Guardian skrev tänkvärt om sin lättnad över att Constance inte var den barska damen på bilden.

Ett porträtt som närmare anslöt till våra förväntningar på Mozart hittades för ett par år sedan:

Men det finns kanske anledning att vara ännu mer misstänksam, just för att bilden speglar våra förväntningar lite för bra. Jag misstänker nästan ett sentida falsarium, dels för att måleritekniken känns lite för modern, och dels för att mannen på bilden –  i mina ögon — är lite väl lik en åldrad och utlevad Tom Hulce.

Hur rätt kan det bli egentligen? Den Mozart vi har lättast att acceptera ska kanske helst se ut precis som i Milos Formans Amadeus …

Inget tyder på att vi har sett den sista stora upptäckten — genuin eller fiktiv — av ting som länkar oss till wienklassicismens egen James Dean. Förutom en stadig ström av mer eller mindre spuriösa porträtt har vi även under de senaste åren fått stifta bekantskap med Mozarts påstådda kranium:

Även detta — det mest nekrofila objekt som Mozartkulten hittills frambringat — omges förstås av kontroverser. I samband med tvåhundrafemtioårsjubileet av kompositörens födelse firade Mozartmuseet med att ta några DNA-prov från släktens familjegrav och jämföra med DNA från en tand i kraniet. Den enda oomtvistliga slutsats de lyckades komma fram till var att inte ens Mozarts släktingar var släkt med varandra.

Eller också var slutsatsen den att det är svårt att spåra ett föremåls historia när tvåhundra år har förflutit — vare sig gäller benknotor eller bilder …

Lorraine and the trains

Lorraine Beard är hemmafru.

Hennes son Elton är vuxen, men bor fortfarande hemma.

Hon har även en make som heter Basil.

Basil är ganska förtjust i tåg.

Varje år åker hela familjen på semester tillsammans.

En ung kvinna hittade alla familjen Beards ettusenfemhundra diabilder från 1953 - 68 på en loppmarknad i södra Kalifornien, och har till mänsklighetens fromma lagt ut ett generöst urval på Flickr. Att bläddra bland dem fyller mig både med kulturhistorisk svindel och en mild voyeuristisk skamkänsla. De övermättade, nästan technicoloraktiga färgerna både förhöjer och bryter av mot motivens ofta mycket privata karaktär; det amerikanska femtiotalet har sällan känts närmare.

Fotografiernas upphittare visste ingenting om familjen Beard — annat än vad som stod på själva diabilderna (”Vår nya stereo, 1957″) — men den världsvida vävens ibland förvånansvärt finmaskiga nät fångade upp någon som kunde ge besked om Lorraines, Basils och Eltons öden. Jag såg bilderna första gången för ett par veckor sedan, men jag märker att jag fortfarande funderar över familjens liv.