Litteratörer, ohoj!

I dag är första dagen i resten av din blogg … och jag börjar bli en smula omtöcknad av att ha suttit vid datorn hela dagen och skrivit inlägg med en alltmera salongsberusad syntax …
Vilket inte hindrar mig från att avrunda med ännu ett där jag riskerar att gå över gränsen till direkt rattfylla …

Häromkvällen såg jag några avsnitt av den tecknade japanska filmserien Read or Die som handlar om ett gäng storbystade tonårstjejer med stora, själfulla spökdjursögon …

Så långt kan ju alla känna att deras klichébild av animegenren är ganska ohotad — men snart visade det sig att de arbetade för en organisation med det imponerande namnet The Royal British Library’s Division of Special Operations och att deras uppdrag var att leta rätt på ett exemplar av boken Unsterbliche Liebe med Beethovens egna mariginalanteckningar.

Serien inleds med en fantastisk scen: En mystisk individ materialieras på gräsmattan till Pennsylvania Avenue 1600 och spränger Vita Huset i luften. Han blir dock besviken när han upptäcker att det har uppstått ett missförstånd: ”Är inte det här Library of Congress?” säger han misslynt och dematerialiseras igen.

Skurkarna är även energiska på andra sätt och klonar fram nya exemplar av gamla lärdomsgiganter (fast muterade så att de får superkrafter) — däribland flygpionjären Otto Lilienthal (1848 – 1896) som hjältinnorna utkämpar en hisnande luftstrid med över New York.

Men det som verkligen fick mig att sätta mig käpprak upp var när den franske insektsforskaren Jean-Henri Fabre (1823 – 1915) kommer studsande in över Tokyo ridande grensle på en muterad gräshoppa.

Här kände jag att handlingen började bli — ursäkta uttrycket — sublim … Och sedan har det bara blivit sublimare — i det senaste avsnittet jag såg dök buddhistmunken Genjo Sanzo från 1000-talet upp och sprutade eld ur munnen som Godzilla (en wikipediaartikel om Genjo Sanzo hittar ni här: http://en.wikipedia.org/wiki/Genjo_Sanzo — till skillnad från de andra är Sanzo tydligen inte en historisk figur, utan en mangahjälte, vilket bidrar till att öka den redan avsevärda förvirringen.)

DEN SOM INTE VILL VETA FÖR MYCKET OM HANDLINGEN KAN SLUTA LÄSA HÄR …

Jag kollade upp några fakta på nätet nu och råkade upptäcka att det verkar som om de möter Beethoven som superskurk på den sista banan … Om jag orkar ska jag se det avsnittet när jag har postat det här.

Dessutom är hela serien en sorts reklamfilm för läsningens fröjder, som framstår som i det närmaste — här kommer det där ordet igen — fetischistiska när den förlästa (men storbystade) Yomiko gnider sig kärleksfullt mot hundörade men rara volymer … Hennes heminredning påminner för övrigt starkt om min: det är fullt av boktravar över allt som hotar att välta om någon kommer för nära dem … (Här nedan har jag försökt infoga en bild ur serien där hjältinnorna vältrar sig vällustigt bland bibliofilbanden men den blir så liten när jag tar in den här att det knappt syns något. Men det lämnar förstås mera över åt fantasin …)

read or die.jpg

(Och här är lite större bilder)

Senare tillägg: Nu är klockan halv två, jag har sett det sista avsnittet av Read or Die — och det överträffade tillochmed mina högt skruvade förväntningar. Boken visade sig innehålla Beethovens noter till ”Självmordssymfonin”, ett musikstycke med ett sådant överväldigande känslomässigt innehåll att det får alla som hör det att genast ta livet av sig (Man kommer att tänka på Python-sketchen med ”The Killer Joke”). En Beethovenklon skickas upp med en raket i stratosfären — där ljudvågorna förväntas fortplanta sig extra bra — och börjar framföra det pampiga stycket (som för ett otränat öra lät förbryllande likt An die Freude-kören ur Nian) på en gigantisk kyrkorgel … Som final betraktat var det hela ganska svåröverträffat. Och sedan följde en epilog som egendomligt nog lyckades vara lågmält gripande på riktigt … det hade jag inte heller väntat mig.

Och det här var miniserien Read or Die — jag har fortfarande inte sett den långa fortsättningen i 26 avsnitt som heter Read or Dream. Har den ens tillnärmelsevis samma bisarrofaktor förestår högtidsstunder …

19 svar to “Litteratörer, ohoj!”

  1. Elin Says:

    aha. Inte inlägget ovan, utan artikeln kring herr N. själv.
    Jag hade på något underligt sätt (nåja, efternamnet!) förknippat N. med ”Maud, var hon likgiltig eller var hon- ja- nej- jag vet inte”, men det var ju Frans Daniel, visade det sig. Så fick jag det utrett.

    /the artist formerly known as ”Elin B”

  2. davidnessle Says:

    Det är inte ett ovanligt misstag — om jag söker på mig själv på nätet dyker det alltid upp ett par träffar där jag och min bror genomgått en märklig metamorfos och smält samman till ”Frans David Nessle” …

  3. Malte Says:

    Sublimt var ordet. Jag kan f ö försäkra att David och Frans Daniel är olika personer. Eller kan jag det? Jag har vid närmare eftertanke aldrig sett båda två samtidigt.

  4. Errata » Nessle nästa Says:

    […] Ni missar väl inte David Nessles nya blogg? Med skrämmande sakkunskaper och gruvlig grafomani behandlas där sådant som pilsnerfilmsidolbilder, Hitlers dagböcker och japansk biblioteksanime… […]

  5. David Says:

    Tack för reklamen, Malte! Och jag anar i det arkaiserande, alitterativa anslaget att du proponerar på att parodiera och pastischera …

  6. A.R.Yngve Says:

    Det var den knäppigaste story jag nånsin hört… fast den skulle ju passa bra i KAPTEN STOFIL:

    ”Flämt! Om Maskerade Proggaren inte kan stoppa Beethoven-klonen från att framföra sin Självmordssymfoni är Jorden dömd till undergång!”
    :)

  7. Magnus Says:

    Apropå musik och magiska egenskaper, ett index över musiker (mest rock förstås) som låtit sig influeras av Alastair Crowley:
    http://www.oto.no/mmm/mmm.html

  8. David Says:

    Crowley har aldrig varit min bag, baby … det roligaste sammanhang jag har sett honom figurera i är filmregissören och författaren Preston Sturges memoarer. Sturges utsvävande mamma — som bland många andra bedrifter även uppfann en ytterst spuriös adlig bakgrund åt sig själv — var under en period Crowleys flickvän. Sturges betraktade sin nya svärfar med en viss hälsosam skepsis och målar ett porträtt av en storhetsvansinnig charlatan.
    (Sturges memoarer är överhuvudtaget häpnadsväckande läsning — han rider på Buffalo Bills axlar vid sex års ålder, han är närvarande (om än inte ögonvittne) när Isadora Duncan stryps av sin halsduk — osv.)

    Sturges är för övrigt en av mina favoritregissörer — om jag minns rätt så var han den förste manusförfattaren i Hollywood som lyckades övertyga en studio om att även få regissera. Vilket han gjorde med den äran: Han har gjort mästerverk som Med tio cent på fickan, Palm Beach Story, och Miracle of Morgans Creek.

  9. Malte Says:

    Den s k ”ungerska självmordssången” finns ju. Jag har den i ohyggligt deprimerande inspelning med Diamanda Galas.

  10. David Says:

    Visionärerna får ligga i om det ska lyckas överträffa verkligheten … en av de få som har lyckats skapa verklig distans mellan sig själv och den fyssiska världen är den bisarre författaren Harry Stephen Keeler (som jag även har tjatat om på Errata).

    1932 skrev han en deckare med science fictioninslag, The Box From Japan som föreställde utspela sig ca. 1940. Och utvecklingen hade verkligen gått framåt med stormsteg under de åtta åren mellan att boken publicerades och tidpunkten då den föreställde utspela sig:

    Tredimensionella färgteveapparater i var mans hem

    Kalendern hade ändrats till tretton månader för att utplåna skottdagen

    Fullt av bisarra autogyros i luftrummet

    världens energiproblem lösta med hjälp av en enormt snabbväxande mexikansk kaktus

    osv. osv.

    Plus, naturligtvis — eftersom det är Keeler vi pratar om — en orimligt komplex deckargåta med så många slumpmässiga sammanträffanden att Charles Dickens skulle brista i gråt …

  11. Dan Says:

    På temat litteratur i anime kan även Comic Party nämnas. Anime News Networks sammanfattning säger allt: ”Kazuki, a Japanese high school student, is dragged into the world of fan comics along with his friend Mizuki by the scheming Taishi. Taishi soon convinces Kazuki to draw his own fan comic, but Mizuki, who hates the large crowds and long lines of comic book conventions, fiercely opposes the idea. As Kazuki’s obsession with finishing his comic in time for the next convention threatens his schoolwork and his relationships, he becomes estranged from Mizuki.” Kan vara hur bra som helst…

  12. David Says:

    Jag saliverar genast våldsamt — det är inte ofta som serietecknarens ensliga värv skildras på film. Enda gången det har skett i Sverige, mig veterligen, är i filmen ”Hoppsan” (1955) där Povel Ramel gestaltar serietecknaren Hubert Yrhage, skaparen av serien ”Monstret”.

  13. Erik Says:

    Med ungersk självmordssång menas Gloomy Sunday antar jag? Har den själv i en version lite mysigt insjungen av Lydia Lunch. Charmerande!

  14. Fristedt Says:

    Eller finns Frans Daniel på riktigt längre? Om den verklige personen hörs numera mycket lite. Men i Kapten Stofil 21 så ropar Velourmannen på sina hämmade hejdukar Daniel och Christoffer för att få hjälp med att besegra den Maskerade proggaren. Är det inte Frans Daniels och Christoffer Ahdes nunor som skymtar? Den sistnämnde verkar också ha slutat att göra avtryck i verkligheten. Det är lite som i Aha:s halvtecknade video, man kan inte vara i både och. Nu faller detta resonemang så klart direkt då storebror Nessle både syns i verkligheten och som tecknad vivör och vällusting.

  15. David Says:

    Fristedt: Den enigmatiske kommentatorn visar prov på stor lokalkännedom — ”Fristedt” är ägaren till herrekiperingen som vår familj bodde granne med under många år i Sala — han kunde ses alla dygnets timmar sopande sin trottoar — oavsett om det inte fanns ett dammkorn på den (mailadressen han lämnade ”fristedt@ekipering.se” misstänker jag är falsk) …

    Det kan mycket väl ha varit Cristoffer Adhe som spökade i min hjärna när jag försökte komma på två milda sjuttiotalistnamn till serien, men jag gjorde inget uppsåtligt försök till karikatyr (”Daniel” var ju mer eller mindre självskrivet eftersom sjuttio procent av min brors kamrater heter så — mången gång har jag svarat i telefonen hemma i Sala och hört en pubertal västmanländsk stämma säga ”Hej, det är Daniel — är Daniel inne?”. Däremot är sjuttiotalisten som figurerar i början av serien baserad på min systers pojkvän — och även listan på produkter som han tvångsabbonerar på.

  16. nobunaga Says:

    Ja, Read or Die är en ganska kul action-packad OAV-serie, men det är lite synd att man pressade ihop allt på bara 3 fjuttiga avsnitt istället för kanske 5-6 avsnitt. Yomiko är den mest udda karaktären som jag mött på i en serie.

  17. ban~ken Says:

    Tack vare att du länkade tillbaka till den här gamla posten har jag nu läst den och även börjat titta på R.O.D., som jag inte kände till tidigare. Men att Fabre inte direkt är ett okänt namn i Japan visste jag förstås. I en intervju med Shohei Imamura läste jag i boken mellan raderna att han försökte prata om Fabre medan hans ickejapanska intervjuare tolkade namnet som att han sa det franska ordet fable. Han talade samtidigt om insekter vilket antagligen ledde till detta nedhopp i galen tunna.

    Figurdesignen (av unga kvinnor) i R.O.D. är egentligen inte min skål med ryokucha. Jag föredrar anime som är mer naturalistisk. Till exempel sådant som bygger på manga av min och Junot Diaz’ favorit Naoki Urasawa. Hans främsta verk heter lustigt nog nästan samma sak som Hubert Yrhages skapelse. ”Monster” är en lång, invecklad och oerhört mörk historia som i sin animerade form varmt rekommenderas alla som kan uppskatta en historia om en japansk neurokirurg som efterlyst som en annan Dr. Kimble irrar runt i 90-talets Mitteleuropa ständigt gäckad av den blonda ynglingen Johann, en produkt av ett sinistert östtyskt barnhem och den som titeln tycks anspela på. Befriande tom på storögda, dito bystade och pipigt skrikiga gyaru samt även på s.k. fan saabisu. Vänner av den engelska musikern David Sylvian har även anledning att uppskatta de första 32 avsnitten (av 74). Se/läs den nu, innan New Line blir klar med sin amerikanskspråkiga live-actionvariant av ”Monster.”

  18. popoffsky Says:

    jag var precis och hämtade ut de nio avslutande volymerna av ‘monster’ på posten. när man ska återberätta manga låter det alltid som något hopplöst hopkok av dussin-thrillers ur någon papplåda på myrorna. men det är märkligt hur även den mest långsökta och spekulativa intrig – dessutom i det tecknade mediet – kan ge ett så litterärt intryck.

    jag visste inte att filmatisering var på gång. vem spelar tenma?

  19. ban~ken Says:

    Äh, det är inte alls säkert att det blir någon film. Den aviserade premiären 2009 blir nog inte av i alla fall. Går man in på IMDbPro så får man inte veta mer än ett gäng producentnamn och att en viss Josh Olson ska skriva manus. Denne Olson har förvandlat serie till filmmanus förut för övrigt (”A History of Violence”) men nyheten är flera år gammal och man har inte hört något sedan dess. Det har inte hindrat fansen att spekulera vem som ska spela Temma och de andra. Här är en koreansk bloggare som har gjort några kul förslag med ”lika som bär”-upplägg. http://tr.im/sQJl

    Som regissör skulle jag vilja föreslå Björn Runge (internt skämt för svenska ”Monster”-diggare).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: