Ren poesi …

… skriver jag ibland på lediga stunder — till skillnad från s k ”smutsig” poesi som har varit så i ropet de senaste hundra åren. Tyvärr verkar efterfrågan på bunden vers vara ganska svag så jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mina alster. Förr om åren brukade jag läsa dem högt på kaféet Krasnapolsky här i Göteborg under Kulturnatta (eller Kulturskymning som jag brukar kalla evenemanget) en gång om året, men nu har de bytt ägare och traditionen har gått i graven.

Tur då att man har en egen blogg där Anything Goes … Jag börjar med en dikt som jag ibland har brukat deklamera på min bästa fejk-värmländska:

Klara

Ifrån en stjärnklar sky
Över viskande vass.
lyste månens skära ny
och kyligt rakbladsvass

Isen hade just gått upp
och sjön var svart som bläck.
Vid stranden stod en liten grupp
förlamad utav skräck.

Var skräcken överdriven,
säg, hade livet flytt?
I vattnet, övergiven,
flöt en liten nätt bahytt.

Ett rop som ljuder: ”Klara!”
”Säg, Klara, är du där!”
Blott ekot hördes svara:
”…är … är.”

På vågorna som vaggade
man sände ut en slup
man lodade och draggade
i kalla, mörka djup.

Det sisslade i säven
en låg och sorgsen sång.
I draggen och i näven
så fick man bara tång.

Men långt inunder båten
där hennes fader satt
förtvivlad och förgråten
i denna kalla natt

Har hon fått bottenkänning
men anar inte det.
Här böljar hennes klänning
den liknar en manet.

Den kalla strömmen leker
i håret som en vind
och gammelgäddan smeker
sig mot hennes kind.

En kvinna måste välja,
liv – eller ingenting.
Snart syns gäddan svälja
hennes nya vigselring.

Annonser

4 svar to “Ren poesi …”

  1. P Says:

    Även jag har roat mig med bunden vers då och då. framför allt sonetter. Den här är efter Carotos berömda målning ”Porträtt av en pojke med teckning”.

    Han lever ännu, tycks det mig. Hans blick
    har ännu livets glans. Hans röda hår
    har ännu inte falnat. Se, där står
    ett ljus omkring, av liv! Men tiden gick

    och själva livet släcktes. Mörkret fick
    sin skatt. Han väntade inte många år.
    En stund är tiden mellan vagga och bår.
    Men någon stal från mörkret, vilket trick!

    Och någon stack i glömskans hand en slant.
    Ett otal gick i graven, glömda. Brant
    är tidens fall. Men gossen ler alltfort.

    Hans blick har ännu livets glans. Så sant,
    men strax har glansen mattats, det går fort!
    Och mörkret ler. Då är hans arbete gjort.

  2. David Says:

    Skicklig rimflätning! Jag har tyvärr inte läst originalet så att jag kan jämföra. Men det är alldeles för få dikter nuförtiden som innehåller rimord som ”alltfort”. I Anita Lindblom-schlagern Den svenska flickan kysser med öppen mun förekommer visserligen rimordet ”Alldenstund” — men det var under sent femtiotal. Kan f ö glädja dig med att jag lyssnar på Haydn just nu — en av de tidiga, mera barockiga symfonierna …

  3. David Says:

    Jag menar: jag har inte sett tavlan — jag läste lite slarvigt. Jag borde egentligen inte vara här inne och kommentera alls, jag har tagit mig igenom en sida av översättningen och har nio kvar innan jag är en fri man …

  4. evin rude Says:

    Denna bastard mellan Tegner & Olle Adolphson och hans nödrim gjorde mig till Nationalskald (Carl Bildt avses):

    Kung Carl den unge hjälte
    drog i rök och damm
    Mia honom hjälpte
    dotter till Bohman.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: