Schtonk i långa banor


(Begreppet Schtonk lärde vi oss så sent som igår i en kommentar av Klippspringer till Apropå fetischism …)

Det blev inte många timmars sömn i natt, vilket främst är Robert Harris fel — jag låg och sträckläste större delen av Selling Hitler, hans fantastiska bok om falsariet av Hitlers dagböcker.

En tragikomisk historia (med avsevärd tonvikt på första ledet i ordet) där en cocktail på de sju dödssynderna — med fåfänga och girighet som huvudingredienserna — får tidningen Stern att göra bort sig totalt. Samma öde drabbar även ett gäng handstilsexperter, den renommerade cambridgeprofessorn och Hitlerexperten Hugh Trevor-Roper, den något mindre renommerade tidningsmogulen Rupert Murdoch och åtskilliga andra av dramats birollsaktörer …

Huvudrollerna innehas av två mer eller mindre obalanserade Hitlerfantaster: den närmast otroligt lättduperade Sternjournalisten Gerd Heidemann och den inspirerade mytomanen Konrad Kujau — en förfalskarnas Proust som med svindlande flit skriver ihop mer än femtio volymer av Hitlers dagböcker. Och sedan lever de båda i skön symbios i alla sina dagar — eller rättare sagt tills någon får för sig att analysera limmet i dagböckerna — och sätter med gemensamma ansträngningar sprätt på nio miljoner D-mark.

Mycket av pengarna går åt till att köpa olika nazikoryfeers paraduniformer och monogramförsedda tandborstar, dolkar, necessärer etc. — helst försedda med äkthetsintyg av Rudolf Hess. Fetischism är bara förnamnet när man talar om dessa båda herrars samlarvurm: Heidemann är lycklig ägare till såväl Hermann Görings lustjakt Carin II som luftwaffechefens — något mera lättförvarade — skohorn. En odödlig scen i boken är när Heidemann förevisar Idi Amins kalsonger för den distingerade, vithårige Cambridgeprofessorn Hugh Trevor-Roper, som står där och försöker komma på något lagom avmätt artigt att säga.

Den välkände förintelseförnekaren David Irving gör också ett gästspel i boken — han nöjer sig med att gå runt med en sked med Hitlers monogram i bröstfickan, vilket framstår som helt normalt i jämförelse med övriga medverkandes överfyllda lagerlokaler med nazireliker (av vilka inte så få är hemsnickrade av Konrad Kujau — bl a pistolen Hitler sköt sig med och en opera som führern skulle ha skrivit i sin ungdom).

Harris kommer med en del tänkvärda reflektioner kring lockelsen i Hitlerkulten. Bland annat det här resonemanget som jag tycker är rätt anslående:

”Hitler seems to hold a special interest for businessmen, particularly when — as in the case of Billy Price and Fritz Steifel — they are self-made men. Hitler represents the most extreme, as well as the most monstrous, example of what an individual can do if he dedicates himself to the exertion of his will. […] ‘My whole life’, said Hitler in 1942, ‘can be summed up as this ceaseless effort of mine to persuade other people.’ With his studied mannerisms, his cultivated habit of staring into people’s eyes, his hunger to read manuals and absorb technical data, Hitler was self-help run riot.”

Senare tillägg: Jag upptäckte just att den oförbätterlige skojaren Konrad Kujau numera inte bara har ett eget museum utan även en hemsida där han säljer sina alster — men ironiskt nog har hans eget namn nu sådan dragningskraft att han kan ställa ut och avyttra verken som äkta Kujauförfalskningar (Philip K. Dick skrev någonstans om ”authentic fakes” — det verkar vara just det Kujau har riktat in sig på). Men hans mest herostratiskt ryktbara förebild verkar lysa med sin frånvaro — jag hittar inga Hitlerfalsarier …

Annonser

12 svar to “Schtonk i långa banor”

  1. Jonas Bergroth Says:

    Har alltid haft lite svårt att riktigt ge mig hän åt det fetischistiska. Emellertid: när en arbetskamrat reste till S:t Petersburg nyligen fick han nys om ett litet erotika-museum förestått av en Igor Knyazkin. Museets verkliga dyrgrip är en mänsklig penis av anslående proportioner. Organets ursprunglige brukare påstås vara ingen mindre än Rasputin. Kolla:

    Vad säger man?

  2. David Says:

    Herregud! På sextiotalet i USA fanns det ju ett gäng groupies som kallade sig för the Plaster-Casters och ägnade sig åt att gjuta av Jimi Hendrix, Jim Morrisons och andra rocklegenders elephantine lizards … Men uppenbarligen är inget nytt under solen: redan Rasputin — en av tsartidens ledande rockstjärnor — hade blivit … öh … förevigad …

  3. Dan Says:

    Egentligen kretsade väl The Platser Casters of Chicago-gänget mest runt en viss Cynthia Plater Caster. Sedan hade hon lite vänner som hjälpte till, mest med det sexuella… Och Jim Morrison tror jag inte hon gjöt av. Kolla in hennes hemsida http://www.cynthiaplatsercaster.com. Inte ens formgivningen lämnar mycket åt fantasin… Värt att nämna i övrigt är 1. Kiss skrev en låt om henne, 2. Hon ägnar sig numer åt att gjuta av kvinnliga rockstjärnors (nåja…) bröst.

  4. David Says:

    Vi pratade igår på Errata om Bloggar som ett slags virtuella krogar så jag säger till Dan: välkommen in, slå dig ner, känn dig som hemma — för det här är a place where everybody knows your name. Undrade just hur länge du skulle kunna hålla dig borta härifrån …

    Tack för övrigt för centrala klarlägganden i samband med Plaster Casters aktiviteter … även om det grämer mig en smula att the Lizard King inte fick sin Lizard förevigad …

  5. David Says:

    Jag tror att Dans länk här ovan borde lyda http://www.cynthiaplastercaster.com snarare än http://www.cythniaplatserkatser.cmo — i alla fall blev den betydligt mera klickbar på det sättet.

  6. Dan Says:

    Sorry, ett s bytte plats med ett t – med ödesdigra konsekvenser…

  7. David Says:

    Cynthia får till det: ”Upcumming events” — jag tyckte nog sajten var lite i fallocentriskaste laget. (Fast när det gäller billiga vitsar ska jag förmodligen inte kasta Steen Priwin i glashus …)

  8. Maria Q Says:

    Cynthias hemsida livade verkligen upp en i mitt fall väl snuvig förmiddag! Funderar till och med på att köpa en t-shirt. Jag har svårt att motstå
    ?Cómo Está Your Schwantz? (Kanske är det febern som talar…)
    Observera att hon säljer kopior på Hendrix’ och de andras. Dessutom kommer hon gärna och visar dem på närmaste galleri!!

    Cynthia är söt!

  9. David Says:

    ?Cómo Está Your Schwantz? — Rena tungomålstalet. Pingstens mirakler — jag måste ha missat den när jag var inne och vände i fallosarnas högkvarter. Och jag tycker defintivt du ska beställa en — om inte annat så för att snyta dig i …

  10. Anastasia Says:

    Beyond the palea

  11. Liten Karin Says:

    Tack vare Magdalena´s kommentar läser jag nu om dessa härliga arkiv och minns därvid filmen ”Schtonck”
    (utan T-shirt):
    ”FRITZE Hitler hat er doch nicht geheissen?” (”Fritze Hitler hette han väl ändå inte?”) som en enda, genast nedröstad människa med sunt förnuft dock utan grafologisk kunskap utbrister vid åsynen av det definitiva ”F” Som ska föreställa ”A” vilket i filmen förklaras med att Kujau inte hittade ”A”.et den aftonen, på grund av dambesök och påföljande aktiviteter.

    Det där med den ”self-made” mannen hade jag glömt, men mer eller mindre associerat till i minnet angående Wazlawick på Stupor, är det okej om jag citerar citatet härifrån, där?

  12. Lennart Svensson Says:

    Trevor-Roper gick alltså i god för dagböckernas äkthet, och hans rykte led obotlig skada av det. När han dog förekom t ex rubriken ”Hitler Diary Historian dies at 78 in Oxford”… En annan sak i sammanhanget var att förfalskaren var usel stilist, han bara kollade Tredje rikets historia och skrev vad vilken byråkrat som helst hade kunnat skriva i sin dagbok. Någon Stern-redaktör som fick läsa böckerna i förväg lär ha sagt: ”Jag struntar i om de är äkta eller inte – de är urtråkiga!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: